Kategoriarkiv: KÄNSLOR

”Ingen ser en blomma, den är ju så liten, vi har inte tid, och att se tar tid”…

Öppna ditt hjärta

bild-1

Jag har varit bortrest några dagar och upplevt sol och värme igen. Och vad passar då inte bättre att ha med sig som rese-sällskap än en äkta, amerikansk, romantisk ungdomsbok (boken är klassad som Hcg, men funkar lika bra som ungdomsbok) som utspelar sig i vykortsvackra Cape Cod?! Boken jag läste heter ”Öppna ditt hjärta” och är första delen i trilogin ”Bröllopsfixarens dotter” av författaren Coleen Murtagh Paratore.

Jag spontan-lånade den strax innan jag skulle iväg på semestern och tyckte den liknade Nora Roberts serie I nöd och lust nästan läskigt mycket. Men det var ju å andra sidan precis en sådan bok jag behövde just då, så boken blev ett perfekt val! Lagom lättläst och mysig på ett sockersött sätt – det var precis det jag förväntade mig att den skulle vara och det visade sig vara rätt gissat.

Huvudpersonen Willa (som egentligen heter Willafred och avskyr sitt namn) är en obotlig romantiker till skillnad från sin mamma. Och detta märkts verkligen i boken som är proppfull av hjärtan och poetiska, romantiska citat från kända poeter och klassiska böcker. Boken skulle kunna liknas vid något av en dagbok som är skriven av Willa själv. Varje kapitel börjar med ett citat från Willas egen samling av favoritböcker (hon älskar nämligen mest av allt kärleksromaner och chokladdoppade körsbär).

bild-5

bild-6

Willa bor med sin Mamma Stella i det undersköna Cape Cod som ligger vid havet i Bramble som är Stellas hemstad. Hennes mamma driver en bröllopsagentur och är en otroligt driven, professionell och skicklig affärskvinna. Trots att hennes bröllop är raffinerat glamorösa ut i fingerspetsarna, är hon så oromantisk som någon bara kan bli. Och detta har säkert sin förklaring i att hon innerst inne bär på ett obotligt och brustet hjärta. Morgonen efter sin bröllopsdag, dog nämligen hennes make Billy tragiskt. Willa har ända sedan hon var liten längtat efter en pappa. Tillsammans med sin finurliga mormor (som har en egen kola-affär) försöker hon para ihop sin mamma med olika manliga kandidater. Men kavaljer efter kavaljer stryks från listan och Stella kan omöjligt öppna sitt hjärta igen…

”Öppna ditt hjärta” är på många sätt en väldigt sockersöt historia och det skulle kunna bli alldeles för sött och gulligt, om det inte hade varit för Willa. Den här naiva romantiska sidan hos Willa kontrasterar väldigt bra mot Stellas orubbligt, nästan känslokalla och mekaniska sida. Det är lätt att förstå och leva sig in i Willas längtan efter en ”komplett” familj som alla andra och därför förstår man också varför hon samlar på poetiska citat och lyckobringande körsbärskärnor. Det jag gillar mest med boken är den sköna havskänslan och Willas förmåga att bli vän med nästan vem som helst. Hon har fler vänner i sin mormors ålder än vad hon har vänner i sin egen, vilket är väldigt kul och gulligt <3.

”Öppna ditt hjärta” är verkligen en perfekt sommarbok – lättläst, somrig, mysig och romantisk med ganska få hopsnörda knutar och intriger. Det existerar självklart intriger och problem i boken, men som läsare känner man sig hela tiden bombsäker på att allt det där kommer reda ut sig till slut… Det är helt enkelt avkopplande att läsa ”Öppna ditt hjärta”!

bild-7

bild-3

Fler som har läst serien ”Bröllopsfixarens dotter”:

Barnens bokklubb

MittimEllan

Julia Österlund

Ge mig boken!

Bookshelf

Saving Francesca

”Vi ser på Stolthet och fördom. Mr Darcy är så älskvärd att jag blir deprimerad eftersom hans polisonger påminner om Will Trombals”.

Francesca

Saving Francesca

I helgen har jag umgåtts med Francesca Spinelli. Och det är med allvarlig separationsångest jag nu lägger ifrån mig denna helgröna och helsköna ungdomsbok som skrevs av australienska författaren Melina Marchetta och gavs ut på originalspråket redan 2003. På svenska dröjde det tio år innan den gavs ut, vilket egentligen är ofattbart. Francesca-boken är en av de bästa ungdomsböckerna jag har läst och jag vill bara hoppa in i boken och bli en del av Francescas liv och hennes udda, ocoola och hjärtevärmande gäng. Jag är säkert inte ensam om att panik-googla för att få svar på om fler av hennes böcker kommer ges ut på svenska inom kort. Men med tanke på de recensioner och den positiva kritik som hennes böcker har fått över hela världen (och som nu äntligen har nått Sverige) behöver man nog inte gå och drömma allt för länge. Jag tillhör ju också den lyckliga skara som ännu inte läst ”Jellicoe Road”- som blivit prisad till skyarna som en bok som har allt och lite till… En bok jag längtar efter att få kasta mig över!

Nu har det ju inte gått så många dagar ännu, sedan jag läste ut Francesca, så jag kan egentligen inte svara på vad jag kommer minnas bäst av denna bok. Men om jag skulle gissa, så kommer nog det starkaste minnet vara upplevelsen av den värld och miljö som Francesca och hennes familj och vänner lever i – en värld som känns väldigt udda på ett exotiskt sätt och som har ett romantiskt skimmer om sig…

Francesca Spinelli är 16 år och har precis börjat på en katolsk före detta pojkskola. Hon saknar sina vänner från tiden då hon gick på ”Stella” – hennes före detta skola, där hon var en i gänget. Den skola hon nu går på har bara 30 tjejer totalt och hon lär sig snabbt hur det känns att känna sig mycket ensam och ojämställd gentemot pojkarna och deras intressen och prioriteringar. Parallellt med den tuffa skolstarten, får hennes Mamma ett, som de vuxna väljer att kalla det, sammanbrott. Och Francescas värld faller ännu lite till… Hennes Mamma, som alltid var hennes klippa, förebild och den i familjen som styrde och ställde, gjorde sig både sedd och hörd, ligger nu orörlig och tyst i ett mörkt rum utan att vare sig äta eller vilja prata. En dag vandrar Francesca in i stadens galleria och hamnar i parfymavdelningen, där hon av misstag hittar sin mammas favoritdoft som hon sprejar i luften. Doften får henne att minnas saker från förr, men hur hon än letar i sitt minne, kan hon inte förstå varför hennes mamma har drabbats av en sådan förtvivlan inför livet, som hon har nu…

Det här är en underbar, rörig, humoristisk och sorglig berättelse om vänskap och kärlek, om hur det känns att växa upp, förlora gamla vänner, hitta nya vänner och tvingas hitta tillbaka till sig själv – rädda sig själv. Det är en bok som får mig som läsare att känna mig styrkt. Den är helt underbar och Melinas persongalleri, miljöbeskrivning och dialoger är kanske det jag mest av allt faller för!

På Sebastian träffar Francesca många nya människor och det är svårt att få en klar bild av alla till en början. Det är som Johanna Lindbäck så fiffigt skrivit om ”Francesca-boken”, som om:

”Personregistret hoppar ut från papperet. Det finns så många olika typer och man börjar bry sig så mycket om dem. Skitroliga och skitsorgliga på samma gång. Helt otroligt bra skrivna”.

På skolan träffar hon också en kille som heter William Trombal. Och hennes känslor för honom är så härligt tvetydiga. Hon är så himla klar över hur irriterad hon är på honom, samtidigt som hon ju håller på att bli upp över öronen förälskad och detta förstår nog läsaren lite snabbare än hon själv. Jag älskar verkligen Melina Marchettas humor i Francesca! Hör bara här (citat från sidan 84):

”Det är något med William Trombal som gör att det lyser Star Trek-fan om honom. Själv kan jag inte göra Vulcan-hälsningen och har känt mig underlägsen på grund av det, så det känns himla passande att ogilla William Trombal mer än någonsin. Han skrattar åt något en av dem säger och det förvandlar honom totalt. Det är första gången jag ser honom le och det är rätt förkrossande. De går förbi mig utan att lägga märke till mig. Förrän i sista stund, när våra blickar möts under ett ögonblick eller två. Och jag känner att det pirrar till i magen”.

 

Tjej-andar & blinkande stjärnhimlar över molnen…

Hej!

Igår var nästsista gången vi körde ”Konstnären i bibblan” på Alsteråskolan. Det var en grådaskig morgon och det kändes som om regndropparna hade fastnat någonstans mellan himlen och marken. Jag släckte ner lite i bibblan och tände våra myslampor vid röda soffan under draktavlan. Soffan fylldes helt med barn från trean och fyran och vi började med att prata om våra sinnen och hur vi kan aktivera dem när vi läser genom att föreställa oss vad vi ser, hur saker och ting känns, luktar, smakar och hörs. Jag pausade som vanligt på vissa ställen och de som då ville fick dela med sig av sina bilder, känslor, dofter, ljud och smaker, fick göra det. I slutet av lektionen spred barnen ut sig i bibblan och fick sitta och rita och skissa fram sina bilder på papper med färgkritor och blyerts. Och jag blev jätteglad när jag fick behålla ett gäng med teckningar!

Teckningarna är hur fina som helst. Det är blinkande stjärnhimlar, snälla spökandar med trötta ögon, skägg och glasögon, Mio-pojkar i röda luvor och blåa skor. Och kanske finast av allt: en tjej-ande med lång, tjock fläta! Tyckte det var så bra att jag blev stum när vi under läsningen, då vi diskuterade hur anden såg ut, fick förslaget att det ju faktiskt lika gärna kunde vara en tjej-ande som en gubb-ande! Hur bra som helst.

bild-6 bild-7

bild

bild-1

bild-4

bild-3

bild-5

bild-2

Nästa torsdag är sista gången!

Kramiga böcker

bild-2

Mårten Melins böcker har alltid haft en speciell plats i mitt hjärta och det tror jag dem alltid kommer ha. Det jag älskar så mycket är att han vänder ut och in på vår hjärtmuskel och låter det banka hur det vill, utan att störa för mycket eller lägga sig i. Det är just därför som varenda liten bokstav, varenda liten eller stor mening, varenda sida, kapitel och bok går rakt in i mitt hjärta och det känns alltid så självklart och naturligt hur han gör det. För mig släpper han kärleken och de pirriga och intima känslorna fria utan att censurera för mycket – det är modigt och jag tycker det är synd att det faktum att han gör det, bemöts med en rädsla som jag trodde vi för länge sedan kunde lägga bakom oss.  Visst är det viktigt och vettigt med diskussioner om var boken hör hemma på hyllan, men det får inte ta fokus från det verkligt viktiga.

bild-1

Vi bibliotekarier vet ju att de där böckerna (som berör sex och intima känslor) alltid kommer att finnas, bli upptäckta OCH gömda! De kommer ibland (läs: ofta) inte alltid hittas på sin rätta plats i hyllan. De kommer istället ligga gömda bakom någon blomkruka, fåtölj eller instoppad bakom böckerna i någon helt annan bokhylla. De kommer alltid vara på vift och när de väl upptäckts tror jag inte det spelar någon större roll på vilken hylla de hör hemma. Och om de inte finns på ungdomshyllan, finns de i vuxenhyllan. Så att Mårten Melins bok är klassad som en mellanåldersbok, tror jag inte är något bekymmer. Det finns en poäng med att ställa den på Hcg-hyllan och det är att den berör ett ämne som faktiskt är bland det mest flytande som finns. Jag tycker inte man kan adressera frågan till en viss ålder. Det finns de som förblir okyssta långt efter 20. Det finns de som är tillsammans redan på lågstadiet och mellanstadiet. Kärlek är flytande. Kramar är flytande. Känslor är flytande.

”Lite mer än en kram” är ju ingen farlig bok – som om dessa känslor, tankar och fantasier inte skulle existera innan högstadiet! (Det är tvärtom en bra och klok bok för att börja prata om detta innan högstadiet – den ger ju perspektiv på ämnet sexualitet, liksom så många andra av Melins böcker gör). Detta visar sig framförallt i den kluvenhet inför sina pirriga känslor som huvudpersonen Manne faktiskt känner rakt igenom. Den osäkerheten och de kluvna och laddade, ibland skamfulla känslorna han känner tillhör också den där första perioden i ens liv då man börjar drömma om något mer än kramar. Då är det väl jättebra att dessa känslor når fram till målgruppen och inte hindras av att vi vuxna generar oss och tycker det är jobbigt att förhålla oss till det. Dessa böcker kan ju bidra med att få barn och ungdomar att känna sig mindre ensamma, oförstådda och utanför, eftersom de ger perspektiv på hur det kan kännas inuti.

bild

Kanske är det inte så konstigt att vi som respresenterar vuxenvärlden reagerar med en liknande kluvenhet inför var boken ska höra hemma på hyllan, eftersom ”Lite mer än en kram” bryter lite ny mark här. Men det borde ha hänt mer sedan 70-talet kan jag känna! Jag är lite allergisk mot denna slags moralpanik (eller vad vi väljer att kalla det) – men samtidigt visar böcker som Melins och Hellbergs (på 70-talet) på det oerhörda behovet av att någon vågar och att någon bestämmer sig för att vara först! Det brukar ju vara det svåraste steget, men se vilken brinnande diskussion det ger upphov till! Kramiga böcker är något fint och modigt och bra och de behövs! Tack Mårten för att du vågar!

”Lite mer än en kram” väcker känslor och tankar hos fler än mig, hos:

Kattugglan

Prickiga Paula

Boktjuven

 

Konstnären i bibblan…

bild-4

Igår berättade jag om vår läsfixarteater som vi hade för precis en vecka sedan på Alsteråskolan, som är en av mina skolor där vi har satt i gång med ”en läsande klass”. Under fem veckor framöver ska eleverna få träffa alla fem läsfixarna för att lära känna dem lite mer. Idag fick jag träffa första gruppen i bibblan! Vi satt i den röda soffan med gosedjuren, det varma septemberljuset utifrån och den härliga draktavlan på väggen och jag hade även släckt ner lite i bibblan, så att de små lamporna över soffan lyste som små stjärnor. Helt klart det mysigaste läsrummet på hela skolan!

Först pratade vi lite om vem ”Konstnären” är och vad hon är extra bra på. Jag frågade om de tyckte det var svårt att föreställa sig bilder i huvudet och till min överraskning tyckte de inte det! Vi pratade om våra olika sinnen och att man inte bara kan se bilder rulla i huvudet, utan även höra ljud, känna dofter, smaker och känslor. Här måste jag alltid pausa lite och tänka hur coolt det faktiskt är att vi kan känna alla sinnen när vi läser! Visst är det häftigt?!

bild-5

Sedan läste jag första kapitlet i ”Mio min Mio” som jag hade valt ut av Astrid Lindgrens böcker (som jag tycker funkar jättebra för konstnären eftersom de alla har ett väldigt målande språk). Jag pausade på nästan varje sida för att alla skulle få chansen att berätta vad de föreställde sig att de såg, hörde, doftade, smakade och kände. Här är några av de saker som vi pratade om tillsammans:

Hur det godaste äpplet smakar, luktar och ser ut…

Hur det känns att vara ensam…

Hur det känns för Bosse att inte ha några föräldrar…

Hur det godaste som finns luktar… (- här fick vi förslag på viol, rosor, godis och naturen…)

Hur en ande ser ut…

Hur ett drömland känns och ser ut…

När det var tio minuter kvar av vår stund i bibblan, fick eleverna sätta sig var de ville i biblioteket och måla något som de hade sett i sitt huvud under tiden som vi hade läst i boken. De flesta målade ett drömland som helt och hållet var gjort av godis! Här har vi ett av godisrikerna med en flytande chokladflod, träd av godisklubbor och en gräsmatta gjord av grön marsipan. Nästa vecka träffar jag nästa grupp och då ska det bli spännande och se vilka bilder de vill måla upp!

bild-6

Hon & Han

Hon & Han

Hon & han (Kartonnage)

Hon & Han är den fristående fortsättningen som följer efter Katarina von Bredows ”Du & Jag” som kom ut hösten 2013. Jag gillade första delen, den var verkligen ”komplett” på många olika plan och också väl värd att läsa. Men det är nu när jag läser tvåan och uppföljaren som mina sympatier och känslor för huvudpersonerna fördjupas så till den grad att jag verkligen, verkligen känner med och för dem på ett ännu mera angeläget sätt och jag blir verkligen fäst vid dem alla och tar hela serien till mitt hjärta.

Katarina von Bredow kan man alltid lita på. Jag har läst och gillat även hennes romaner för ungdomar, men tycker hon är starkare, tryggare och trovärdigare än någonsin när hon skriver för mellanstadiet. Hon lyckas verkligen skildra den där tiden precis innan man ska börja på högstadiet, då allt tycks ställas på sin spets och livet kan förändras markant från dag till dag. För mig är del 2 i denna planerade trilogi helt klart bättre än ettan. I denna boken är det Alicia, tolv år som vi får följa, till skillnad från ettan då det var hennes granne och klasskompis Andreas som stod i centrum för berättelsen. Katarina von Bredow har verkligen lyckats blåsa liv i sina karaktärer och inte minst huvudpersonen Alicia. Alicias känslor är så starka och motsägelsefulla, de krockar med varandra, de kramas och slåss om vartannat och djupt där inne finns hon – Alicia – så ensam hon verkar. Så ensam och vilse och liten och stark på samma gång. Jag känner med henne och för henne från första sidan. Jag kan liksom höra hennes hjärta slå och vibrera genom det tunna pappret.

”När alla slutat glo på henne, vilket går på några sekunder, ser hon sig om i klassrummet. Om det här vore en ”ordklass” så vore de adjektiv, tänker hon. Ord som cool, bråkig, snäll, mesig, korkad, elak, smart och rolig. Vilket adjektiv är hon själv, i så fall? Det vet hon inte. Det är mycket lättare att se på andra än sig själv. Hon bestämmer sig för att fråga Andreas. Han är den enda hon känner som skulle förstå en sådan fråga och dessutom kunna svara på den”.

Det som är intressant med Alicia är att hon känner alla dessa känslor trots och kanske till och med tack vare att hon faktiskt tillhör ”innegänget” i klassen. Vid sidan av – utanför – står Andreas, som alltid finns där för henne och som på något sätt aldrig verkar förlora hoppet om henne. Om vad, det får vi inte veta. Men att han hoppas, det är uppenbart. Också för Alicia. De tar sällskap till och från skolan och de träffas ofta hemma, ensamma, vid sidan av allt det där andra som händer och sker innanför skolans väggar. Alicia är väldigt mån om att hennes liv och det pussel hon tvingas sig själv att lägga så omsorgsfullt vareviga dag, ska passa PERFEKT. Ibland, eller ganska ofta, alltför ofta blir det inte som hon har tänkt sig och då blir hon arg, otålig, irriterad och sluten och det är framförallt dem som är henne närmast som får ta stryk. Som Andreas eller Mamma eller hennes kompis Frida.

”Alicia önskar att hon kunde röra sig som Ida. När Ida går över skolgården märker alla henne. Det är som om världen formar sig kring hennes kropp. Som om hon hade en speciell rytm som får världens hjärta klappa i samma takt”.

Det som är så oerhört sorgligt och som nästan får mig att må illa av upprördhet, är att det att Alicia inte kan förstå att hon redan ÄR något och att detta något ÄR helt fantastiskt. Hon har ju redan allt man kan önska sig. Hon har både en fin insida och utsida och han har redan fina vänner och människor runt omkring sig som faktiskt verkar se henne för den hon är. Problemet är att hon inte verkar kunna se det själv. Men det är just denna motsägelsefullhet som hon är, som gör porträttet av henne som ung flicka, så levande och fascinerande. För det är ju precis så här det är att vara människa och att vara det i relation till andra. För så fort man försöker värdera sitt värde genom att lyssna till vad dessa ”kungar” och ”drottningar” i klassen (eller vilken grupp av människor som helst), ger henne, har man glömt bort att lära känna sig själv. Och vem är man då? Detta är lika mycket sorgligt som det är vackert, för jag kan komma på mig själv med att gå och hoppas. Hoppas på att Alicia en dag ska vakna. Jag hoppas och trodde på henne även i förra boken ”Du & Jag”. Och även om jag fick se några ljusglimtar av den Alicia som finns där inne någonstans, så väntar jag fortfarande på att en blomma ska slå ut. Och kanske inte bara i henne utan också i Andreas och alla andra som faktiskt är lika vilsna fast på andra sätt i ”Hon & Han”.

”Somliga saker bara är som de är. Skolan är som ett stort svallande hav, fullt av underströmmar. Man simmar och simmar och simmar och ibland försöker strömmen ta en och då får man sparka och slå tills man kommer upp till ytan igen. Det är därför hon är så trött när hon kommer hem”. 

Men istället för att knutarna ska lösas upp, dras de åt allt hårdare tills de sitter så hårt att det är omöjligt att välja vilken knut man ska börja dra i. Alicia får oväntat en vänförfrågan från en kille som heter Lukas Rosenius. På hans profilbild på Facebook liknar han Harry i One Direction så mycket att Alicia blir alldeles varm i hela kroppen. De börjar chatta och till en början känns allt harmlöst. Hon berättar bara vissa detaljer – godbitarna som gör att hon klättrar högre upp i rang och vinner till slut den åtråvärda platsen som klassens drottning, Idas närmaste högra hand. Men även om Alicia nu äntligen tycks ha fått allt det hon önskade sig, sjunker hon istället ihop och känner det som om hon ”balanserar på en skör lina över en avgrund”.

Och precis som i förra boken, ”Du & Jag” läser man med andan i halsen, för det är så spännande att inte, riktigt ännu veta hur detta stormiga hav av känslor och intriger någonsin ska kunna lugna ner sig…

Titel: ”Hon & Han”

Författare: Katarina von Bredow

Antal sidor: 300 sidor

Förlag: Rabén & Sjögren

Utgiven: 2014-06-04

Rekommenderad läsålder: 9-12 år (men passar för äldre också!)

LÄS OCKSÅ DEL 1 I SAMMA SERIE!

Omslagsbild: Du & jag

Sommarlovskänsla med saltstänk!

Carlstensveckan

20130209-090950.jpg

”Trots att det kändes som att någon hade kört ner en sodastreamer i Ebbas mage drogs mungiporna instinktivt uppåt när hon smällde igen bildörren. Klockan var strax efter lunchtid, och det var tjockt med folk på den halvcirkelformade parkeringen vid färjeläget”.

Det är sommarlov och äntligen dags för Carlstensveckan! Femtonåriga Ebba har sett fram emot seglarlägret på Marstrand så länge hon kan minnas och nu ska hon dit tillsammans med sina bästa vänner Nova och Carro. Från första sidan av boken känner man av hur pirriga känslorna är för Ebba och hennes vänner och hur mycket som står på spel för dem. Den här veckan ska bara bli perfekt.

Förväntan ligger så tjock i luften de andas, att den går att ta på och pirret smittar av sig och man minns hur det kändes när man själv var femton och åkte iväg på läger. Eller för den skull, hur det kändes hela tiden när man var i den åldern och allt ställdes på sin spets och var så laddat att det kändes som att ständigt åka runt, runt, runt i en karusell av känslor.

Precis den känslan lyckas författaren Johanna Schreiber fånga och hon gör det på pricken. Det är väldigt många nya personer som trängs i persongalleriet och det är lite knepigt att hålla isär alla unga tjejer, killar och ledare i början. Men tack vare att boken är så intensiv och har en väldigt tydlig röd tråd och hög spänningsnivå, upplever jag inte detta som ett hinder för läsningen. Något jag fastnade väldigt mycket för i denna boken är framförallt karaktärerna. Författaren lyckas blåsa liv i dem och som läsare känns de bekanta. Kanske är det för att de alla är så olika.

Det är till en början ganska lugnt och förväntansfullt på lägret. Alla går runt i sina egna bubblor och de känns lite blyga och avvaktande. Som läsare går man liksom och väntar på att något ska hända. Det är en ganska förutsägbar bok, men förutsägbar på ett bra sätt. Det blir aldrig tråkigt, segt eller för genomskinligt. Även om jag har mina teorier om vad som ska hända, vem Ebba ska bli kär i, vem hon ska gräla med, vem hon blir kompis med och så vidare, så är det ändå alltid spännande och man vill läsa mer! Den här boken är som gjord att läsa på sommarlovet. Det är sällan man hittar en ungdomsbok som är så laddad med sommarlovsfärger, sommarlovsljud och sommarlovsdofter… och det är en härlig och fräsch känsla rakt igenom.

Ändå känner man ett styng av sorg över hur vilsna de ibland är i sig själva. Jag tänker framförallt på deras enorma sökande efter bekräftelse och hur stort det behovet är. Så stort att de väldigt ofta (vilket boken är fylld med exempel av) ignorerar vad de egentligen känner, tycker och tänker, bara för att slippa bli lämnade ensamma. Till min lättnad visar sig huvudpersonen Ebba vara en både stark, klok och modig ung kvinna som klarar av att stå upp för sig själv och andra!

Carlstensveckan är en härlig ungdomsbok med hög sommarlovsfaktor och saltstänk, romantik och vänskap rakt igenom! Det är också Johannas debutroman, så håll utkik efter kommande böcker av henne, bland annat uppföljaren ”Offpist” som ges ut i november i år…

Titel: Carlstensveckan

Författare: Johanna Schreiber

Förlag: B Wahlströms

Utgivningsdatum:

Antal sidor: 223

Läsålder: 12-15 år

Ämnen: Bohuslän, Sommarlov, Sommarläger, Segling, Kärlek, Vänskap, Ovänner, Sex.

Finns att låna på biblioteken i: Blomstermåla och Mönsterås (Huvubiblioteket). Boken går också att låna och läsa som e-bok.

Det handlar om dig…

 

DET HANDLAR OM DIG

Av Sandra Beijer

Sandra 3

Under påsken har jag läst två böcker som jag bara måste berätta för er om! Den ena har ni kanske redan läst om här på bloggen? Den heter ”Det handlar om dig” och är skriven av Sandra Beijer (som har bloggen ”Niotillfem”):

 

Sandra Beijer Foto: Sara Moritz

”Det handlar om dig” är hennes debutroman för ungdomar om den första, stora kärleken… På de allra första sidan i boken berättar huvudpersonen (som inte har något namn) hur det var när hon för första gången mötte pojken hon blev kär i:

”Jag är femton år, sju månader och tre dagar första gången vi träffas. Jag står i ett vardagsrum hemma hos någon som heter Erik. Du sitter med en ölburk i knät framför ett svart piano. Du är femton år, med konkav bröstkorg och blanka ögon efter den senaste burken du tömt och kastat mellan stolsbenen. Jag känner dig inte men senare, när vi står i kön till badrummet, ringer din mobiltelefon och du svarar på ryska. Fyra timmar senare följer du mig hem.”

Skolbibliotekarien Evelina gästbloggade för några dagar sedan här på Bibblabella och då nämnde hon bland annat den boken som en av de just nu väldigt hypade böckerna som cirkulerar runt, runt i media och ute i bloggosfären. Det mesta som kan läsas om de här hypade böckerna är i väldigt positiva ordalag. Ni kan läsa vad Evelina tycker och tänker om fenomenet med hypade böcker i hennes blogginlägg ”Vi måste prata om hypade böcker” som publicerades på Bibblabella 15 april HÄR. Kommentera gärna vad ni tycker och tänker!

Nu har jag läst Sandras bok och vill försöka ge er min bild av vad jag tyckte om den! Så, här kommer mina tankar kring ”Det handlar om dig”!

Sandra 1Jag satt i en solvarm bil någonstans i södra Sverige, när våren på riktigt kom i gång med ett hav av vitsippor som sträckte ut sig som jättelika mattor över skog och land. Och med detta vackra landskap i bakgrunden läste jag ”Det handlar om dig”. Pollennivån var skyhög och de små kornen fick man berättas för sig, fanns överallt i luften där man gick.

Till en början gick läsningen så trögt att det kändes som att kliva i kvicksand. Kanske behövde jag en liten startsträcka och lite tid för att ställa om? Jag hade nämligen precis nyligen läst ut boken ”Ru” av Kim Thuy som var en underbar pärla, men med ett språk och en stil som nämnvärt skilde sig från ”Det handlar om dig”-boken… När man i så snabba takter avverkar nya böcker, tror jag man måste ha lite respekt för att det kan ta ett tag innan man till fullo är mottaglig för en ny berättelse. Håller ni med mig? Så här ser i alla fall ”Ru” ut, som jag önskar att många fick upptäcka och uppleva, för den är helt fantastisk och går ganska snabbt att ta sig igenom!

Ru 2Jag minns inte riktigt när Sandra Beijers bok började gripa tag i mig. Däremot minns jag känslan när den började göra det. Så här skrev jag på Instagram där jag först delade med mig av mina tankar om boken när jag hade läst ut den:

”Jag sitter i en solvarm bil när jag läser de sista sidorna. De spelar ingen roll att jag blir åksjuk för att jag aldrig tittar upp på vägen… Jag läser som om jag hade någon slags feber och som om mitt liv på något sätt stod på spel för hur allt kommer sluta i boken”.

Ja, så kände jag. Och för mig är det ett säkert tecken på att detta är en väldigt bra bok. Det där rosa i omslaget som påminner om en gammal flickrumstapet, fanns med mig i periferin överallt vart jag gick under den tiden då jag läste boken. Och det hela varade i cirka en till två dygn. Jag hade kunnat läsa ut den fortare om jag velat, men jag ville samtidigt såklart dra ut på känslan.

Jag tänkte bjuda lite på ett citat från boken som jag tycker speglar den där speciella ”Sandra Beijer” atmosfären som boken är fullständigt indränkt med. Alla ni som läser och följer Sandras liv på ”Niotillfem” upplever säkert en mättad form av den där atmosfären från Niotillfem i boken… Eller hur? Jag kan känna av den, eftersom jag själv har följt hennes blogg då och då. När Sandra skriver, är det som om hon ger liv i alla drömmar som en del unga flickor drömmer och det är mycket Paris och Stockholm, pojkar, tuggummin, pasta, hemmafester, cigarettrök, popcorn och kyssar. Det är ett liv som jag själv aldrig har levt och heller aldrig har drömt om, men det är fint hur det beskrivs i boken, eftersom Sandra blåser liv i orden på ett väldigt ärligt, okonstlat och naket sätt. Men livet som beskrivs känns aldrig riktigt lycklig, någonstans. Det känns snarare som om det måste levas på det här sättet och som om det aldrig fanns en annan väg eller ett annat val. Som om det var lite av ett beroende.

Jag läste någon stans att Sandra skrev boken främst för alla sina bloggläsare som många av dem befinner sig i det där tillståndet där man ofta råkar ut för den där olyckliga kärleken. Det är så mycket trasighet i den här boken. Så många vilsna människor i så unga år. Det känns som om många av dem inte väljer sina liv, utan låter livet komma till dem. De tar dagen lite som den kommer och låter känslorna leda dem framåt snarare än att lyssna på vad förnuftet säger. Och det är både befriande samtidigt som det är sorgligt. När hittar de hem egentligen och vad är hemma för dem?

”I hörnet Hamngatan-Sveavägen står du med händerna i hennes jackfickor. Hon väger med fotsulorna på din ena sko, biter på sin pekfingernagel och säger något inkrupen i din tröja. Jag kastar min milkshake i en överfull papperskorg och åker tre stationer hem. Ingen räddar mig”.

(s. 224 ur ”Det handlar om dig”)

Det finns många, många, många som tycker om ”Det handlar om dig” och som höjer den till skyarna. Därmed inte sagt att det finns en hel del som är lite mer kluvna… Många är besvikna på omslaget och en del är lite skeptiska till att bloggare skriver böcker. Allt som allt kan vi kanske sammanfatta det med att denna boken helt enkelt har blivit ett tacksamt ämne att tycka om. Är inte det också ganska sorgligt? Kan man inte låta texten stå för sig själv istället? För på något sätt finns den ju där, oberoende av vad vi tycker och tänker kring den <3.

Några som gillar boken väldigt mycket är:

Sagan om sagorna

Popmani

Och så en som är lite mer kluven:

Alexundra Kakansson

 

 

 

 

Liksom helt magiskt <3

”Jag gjorde i ordning halsbandet redan samma eftermiddag. Jag hade stormhatt i en låda i mitt rum, fyllde en liten medaljong med de torkade bladen. Sedan limmade jag fast locket så att det inte gick att öppna och trädde upp den på en läderrem”.

LIKSOM HELT MAGISKT. Så heter hans senaste. Mårten Melin – en av mina absoluta favoritförfattare för barn och ungdomar, är aktuell med en samling av tolv små, magiska berättelser. Jag läser en i taget, nästan andaktsfullt och vill inte att de ska ta slut. Nu har jag bara fyra stycken kvar och jag drar ut på det lite i hopp om att de aldrig ska ta slut. Jag är väldigt positivt överraskad! Trots mina höga förväntningar på Mårten, blev jag faktiskt överraskad! Det känns som om varje berättelse skulle kunna bli en ny bok, i likhet med hans bok ”Som trolleri” som handlade om magisk kärlek mellan människa och trollpojke…

På första sidan i varje berättelse, finns en liten tecknad bild av någonting som ger en hint om vad denna ska handla om. I den som heter ”Ett halsband åt Viktor” finns en bild av blommor – giftiga stormhattar… Och i berättelsen som heter ”Jamila och Hasna”, två provrör som hör hemma på ett kemlabb… Berättelserna börjar väldigt realistiska, vardagliga… Men accelererar snabbt mot det magiskt overkliga, osannolika och sagolika. Det är väldigt lätt att bli fast och slutet tycks komma alltför fort och ändå slutar det på det perfekta stället – det blir helt enkelt perfekta slut rakt igenom. Feel-good helt enkelt. Kärleken i Melins böcker är bara så fin. Han får med alla bitarna och man läser verkligen med hjärtat (som Per Israelson skrev i Svenska Dagbladet om ”Som trolleri”). Ur berättelsen ”Som en saga” på sidan 114:

”Jag var bredvid pojken när han landade i vattnet med huvudet före och ögonen stängda. Jag blundade ett kort ögonblick och skickade ut mitt ljus. Han måste ha sett det genom ögonlocken för han slog upp ögonen. Och såg mig”.

Boken är så himla fin att man skulle vilja ha den boende på sitt nattduksbord. Jag tror den passar UTMÄRKT som högläsningsbok och jag hoppas att många killar och tjejer kommer tycka om den! För den passar egentligen för alla.

Pssst! Vill passa på att tipsa om en fin artikel om författaren Mårten Melin som ni kan läsa HÄR. I artikeln får man bekanta sig mer med honom och hans syn på omöjlig kärlek, skrivande, realistiska böcker och gränsen mellan dem och magiska… och så vidare… En jättebra artikel! Så här skriver Mårten Melin i artikeln på Rabén & Sjögren:

” Mio fryser inte ihjäl på parkbänken, han kommer till Landet i fjärran ju! Det är att döda fantasin och fantasins möjligheter att säga något annat. Man ska känna: Det här händer, det här skulle kunna hända. Därför ska både det realistiska och övernaturliga beskrivas just så, realistiskt. Som sanning”…

LÄS DEN!  ❤

 

 

LEX BOK

LEX BOK av Sara Kadefors är en av de mest inspirerande böckerna jag har läst och den påverkade mig på ett väldigt starkt sätt när jag läste den. Lex och Maya, som är huvudpersonens alter egon – en och samma person, men på samma gång så långt ifrån varandra det bara går att komma; jag kände en stark samhörighet till dem båda, vilket fick berättelsens djup att växa.

Bibblabellas bilder 6876Fotograf: Isabella Johansson

Den kändes så äkta och den gick rakt in i hjärtat på mig. När jag hade kommit till de allra sista sidorna av boken, stannade jag upp, tittade ut genom fönstret och kände hur jag fick rysningar genom hela kroppen. Jag tänkte: ”Kan det bli bättre än så här”? Det här är en av de allra bästa ungdomsböckerna jag har läst, någonsin.

I kapp med att vårsolen blir mer närvarande (i helgen såg jag de allra första blommande vintergäcken), lyser Lex bok, texten och innebörden starkare. Den lämnar ett avtryck om hur det kan kännas i själen och hjärtat och kroppen att vara ung i dag. Det är mycket igenkänning. Jag tänker speciellt på det här med prestation och hur huvudpersonen menar att många unga går vilse i sig själva när de har svårt att finna rum som är helt fria från krav från omgivningen och hur skolan då blir platsen där droppen rinner över. Författaren ringar verkligen in ett av vår tids stora dilemman. Varför är det så svårt att blicka framåt och tro på sig själv och framtiden? Varför orkar inte unga prestera?

Lex känns både beslutsam och vilsen på samma gång. Hennes vilsna själ visar sig på olika sätt. Hon står mitt emellan sin Mamma och Pappa. Hon bor hos sin Mamma som i början av boken är en tuff Mamma med attityd, självständig och till synes orubblig. Lex verkar trivas bra med att ha det så. Hon är kanske till och med på gränsen till egoistisk ibland, när hon vill ha sin Mamma för sig själv. Men denna törst efter trygghet har verkligen sin förklaring och orsak och den tror jag personligen bottnar i Pappans frånvaro. För parallellt med livet med Mamman, besöker hon regelbundet sin Pappa som sitter i fängelse, som varit inblandad i kriminell affärsverksamhet. Lex försöker göra Pappan glad genom att prata om gamla minnen, men egentligen orkar hon nog inte axla det alldeles ensam. Hon har nog bara inte insett det ännu.

Det är inte förrän hennes Mamma träffar en ny kille (som går Lex på nerverna) som Lex lyckas pigga upp Pappan på riktigt. Tillsammans spyr de sin galla över ”Bruno”, som den nya killen heter och stör sig på allt han gör. Bruno och Mamman träffades när de gick och dansade zumba tillsammans. Han har aldrig lyckats göra succé eller tjäna några pengar på att skriva ungdomsromaner och Lex ser maktlöst på när han flyttar in hos dem och skräpar ner utan att bidra med någonting själv. Mamman förvandlas framför hennes ögon; blint förälskad och ställer upp för honom i vått och torrt. Lex som aldrig har upplevt kärleken och bara dömer utifrån sina egna behov, saknar helt och hållet förståelse för hur Mamman kan agera som hon gör.

För att stå ut med allt, startar Lex bloggen ”Själens sår” som skrivs av den fiktiva personen ”Maya” som är allt vad Lex aldrig varit och aldrig kommer bli, men innerst inne är en form av henne själv, det hon upplevt och det hon tänker men aldrig vågar säga själv.

Om Maya är en exotisk blomma i djupaste rött och dramatiskt svart, med Marilyn Monroe-blont-svintoburr och en utstrålning som får folk att haja till, är Lex en blek, tyst och nästan genomskinlig, bortglömd blomma, som kanske bara är synlig för hennes allra närmaste och kanske inte ens för dem. Hon bär på en massa tankar, som aldrig riktigt får någon form, förrän hon börjar skriva på bloggen. Där finner hon orden och där finner hon en styrka som bär henne på starka vingar och som får henne att uppleva känslor hon aldrig har upplevt tidigare.

Maya skriver:

”För vems skull sliter vi sönder våra själar? Vi är bara kugghjul i ett maskineri.

Små rädda silverfiskar som letar efter sammanhang.

Alltid denna rädsla som driver oss genom tillvaron. Som tömmer oss på liv.

Som dödar våra själar”.

Det som är sorgligt och samtidigt gör det vackert på ett skört sätt, är känslan av att den som verkar ha gått vilse allra mest av alla är Lex. Och vem är hon egentligen, Lex? Och vet hon det ens själv? Det blåser som en kall vind i hjärtat när jag läser vissa textrader och speciellt i slutet av boken. Och man inser plötsligt hur ensamma vi människor egentligen är. Vi har bara varandra, och denna gemenskapen med andra kan verka så väldigt skör ibland… Som för Lex. Man vill bara krama och trösta henne, men man står lika ensam själv.

Detta är en sådan där bok som jag för alltid bär med mig, en av de där böckerna som kan forma liv. Så genuin och äkta och så bra att man ryser.

LEX BOK: