Mörka krafter

”Med en liten gul plasttändare tänder han ljuset. Han håller upp lågan framför ansiktet som om han granskar den. Sedan kastar han ljusstumpen mot den bensinindränkta högen med skräp. Innan den når fram hörs ett svischande ljud när ångor från bensinen tar fyr. De känner den enorma hettan, backar bakåt och flyr ut genom dörren”.

Nästa bok att pricka av på min läslista denna sommar, är Torsten Bengtssons ungdomsroman ”Mörka krafter” – en roman som framförallt berör de mörka krafter av rädsla och hat som föder främlingsfientlighet och antisemitism. Torsten Bengtsson har förlagt berättelsen i nutid, men gör kopplingar mellan främlingsfientliga krafter idag och under andra världskriget, då miljontals människor under nazisternas välde, föll offer. Berättelsen är tung att läsa, samtidigt som den kastar ett hoppfullt sken – genom att närma oss varandra trots olikartade kulturer och traditioner, kan vi förstå och lära oss hur lika vi är varandra och hur viktigt det är att vara modig och stå upp för det som är rätt och riktigt.

En morgon får klasskamraterna till asylsökande Sara som bor på flyktingboendet som installerats i den gamla hotellbyggnaden i samhället, råkat ut för en mordbrand. Som om de boende har änglavakt, tar sig alla mirakulöst ut ur byggnaden innan den brinner ned. En person saknas dock och det befaras att det är Saras farfar. Ingen vet vem som ligger bakom mordbranden, men John och Rita har sina onda föraningar. De ser kopplingar mellan de hatbrott som riktas mot en judisk kille vid namn Isak och den skadegörelse som sker på skolans område där alltfler hakkors dyker upp…

Varför blossar främlingsfientligheten upp i just deras samhälle och just nu? Vem ligger bakom det och hur kan någon vara kapabel till något så fruktansvärt som att tända eld på ett hus där det finns barn och vuxna som ligger och sover? Det är frågor som John och Rita tillsammans ställer sig. Och när deras svensklärare ger dem i uppdrag att välja ett valfritt ämne att arbeta undersökande med, blir valet enkelt för kompisarna; de bestämmer sig för att ta reda på mer om antisemitism, nazism och främlingsfientlighet.

Språket i ”Mörka krafter” är mycket lättläst och berättelsen är lättåtkomlig och spännande. Torsten Bengtsson tar upp ett ämne som är ständigt aktuellt, vi får aldrig glömma, det är budskapet och det framgår tydligt. Jag gillar storyn, att två ungdomar som inte vet så mycket från början, väljer att själva undersöka mer. De växer mycket genom berättelsens gång – framförallt lär de sig vad mod är och vad motsatsen till mod är och varför rädsla är så förgörande.

Jag tror att denna ungdomsroman skulle funka bra i sjuan. Den har en rak och enkel handling, liksom språket. Jag tror också att många skulle känna igen sig mycket i båda sidorna – vi vet att det finns främlingsfientliga krafter på våra skolor, vi vet samtidigt att många känner rädsla inför att stå upp för det som egentligen är rätt. Efter att ha läst ”Mörka krafter” bär man en ljus känsla i hjärtat, av att känna sig stärkt i hur viktigt det är att våga vara modig och att ta reda på varför en människa är rädd och vad rädslan kan få för konsekvenser.

Denna recension är en del i arbetet med att välja ut en författare & boktitel att arbeta med under vårt lässurr våren 2021 i åk 7!

Under sommaren kommer jag tillsammans med mina kollegor att läsa igenom ett urval av olika skönlitterära böcker utifrån olika genrer, som vi sedan i augusti kommer presentera för våra svensklärare – detta ska slutligen mynna ut i ett val av bok att köpa in & författare att boka upp för sjuorna våren 2021!

Bara tre ord

Jag fick först fatt i denna debutroman när jag såg ungdomsboksförfattaren och skolbibliotekarien Anna Ahlunds (som själv debuterade för ungdomar med boken ”Du, bara” maj 2016) instagraminlägg innan jul förra året. Där skrev hon om hur mycket hon älskade ”Bara tre ord” och hennes personliga text om boken fick mig att lägga den på minnet – ”den där boken måste jag bara läsa” tänkte jag. Och så fick det bli! Under nationaldagen när vi var iväg på utflykt genom blomstrande ängar, skuggiga skogar och ut på mysiga sjöar för att fiska i mitt kära Småland, fick den bli en självklar och kär reskamrat – en bok jag snart fick erfara skulle bli helt omöjlig att lägga ifrån sig. Alltså, den här boken, den är såååå spännande så ni anar inte!

”Vad är det”? säger mamma och sätter sig upp ordentligt.

Jag vet inte hur man gör det här. Hur Blue gjorde det här. Tre ord. Tre förbannade ord. Bara tre ord och sen är jag inte samma Simon längre. Jag stirrar rakt fram med handen för munnen”.

Simon Spyer är sexton år och är långt ifrån ensam. Han har en livlig och spontan familj med systrar och två föräldrar som snarare beter sig som tonåringar än vuxna ibland… Och han har tre riktigt bra vänner – tillsammans bildar de ett orubbligt starkt kitt. Ett sådant där tajt, charmigt gäng man kan bli lite avis på; de är så fina tillsammans och mot varandra. Och ändå… under ytan bubblar svartsjuka, hemligheter och obesvarade frågor.

Simon har ännu inte berättat för någon att han är gay. Eller nja… Det finns en person, en viss ”Blue” – en kille som Simon mejlar till dagligen och som för varje dag som går mer och mer övergår i en nätflirt. Till ”Blue” skriver han saker som han aldrig skulle drömma om att skriva till någon annan. Och visst är det märkligt att han kan öppna sig så mycket, när ”Blue” är en person han aldrig har träffat IRL. Eller kanske förstås just därför. Den enda torra fakta han känner till om ”Blue” är att han är gay och att de går i samma korridorer på samma skola varje dag. Och den vetskapen framkallar ett fjärilsfladder utan dess like i Simons hjärta. Ett fladder som bara växer för var dag som går. Det hotar till slut att spränga honom inifrån om han inte får veta vem ”Blue” är. Han börjar ju bli kär i den här killen!

Det som händer, som får saker och ting att verkligen ställas på sin spets för Simon, är att han en dag glömmer bort att logga in från den dator på skolan där han har suttit och mejlat till ”Blue”. Simon har värsta tänkbara oturen när en av killarna på skolan, Martin Addison upptäcker hans hemlighet och hotar att avslöja den för hela skolan om inte Simon hjälper honom att bli ihop med en av Simons närmaste tjejkompisar Abby. Detta tvingar Simon att välja mellan att i princip komma ut för hela skolan innan han ens är redo eller att försöka förhindra att ryktet sprids. Men vad skulle då hända med hans relation till ”Blue”? ”Blue” som är den charmigaste killen han träffat, men som inte verkar lika redo för att träffas IRL som Simon?

Stormande söt, pirrigt charmig, babblig och rolig och så grymt spännande!!! ❤

Tio över ett

”Jag vet inte om jag kommer att se gruvan från mitt nya fönster. Men det är blandat det där. Å ena sidan är det Kiruna för mig att se gruvan, å andra sidan är det den där jävla järnmalmen som gör att jag måste flytta. Min hand rör sig och jag har skrivit ner precis det jag tänkte. Jag läser om sista meningen och funderar på att sudda ut jävla. Men jag låter det stå vara kvar. Jag fyller på. Jävla järnmalm. Satans små pelletskulor. Skit-LKAB”.

Maja ställer klockan på tio över ett varje natt. Det är då gruvbolagsjätten LKAB spränger järnmalm i gruvan under Kiruna stad –  järnmalmen som gör att Kiruna lever OCH dör enligt Maja. Det spelar ingen roll att hennes pappa som arbetar i gruvan intygar att det inte finns något att frukta, att säkerheten är total, att hennes oro är obefogad. Det spelar heller ingen roll att hennes bästa vän Julia fnyser åt henne varje gång hon yppar sin oro. Maja verkar vara den enda i hela Kiruna som är förberedd på att överleva. Inga lugnande ord biter på henne. Tack vare hennes väckarklocka, överlevnadsväska (med ombytesplagg till hela familjen) och inspelade videos där hon i timmar talar om det underjordiska hotet som ingen annan tycks verka ta in, kommer mänskligheten att ha en chans att överleva och veta vad som hände innan allt blev täckt i ruiner och damm. Hela hennes väsen och vardag inväntar den stora smällen liksom den stora flytten. Delar av Kiruna stad ska packas ned och upp där det ska vara säkrare att bo. Men många stadsdelar, gamla hus och bostadsområden kommer rivas. Däribland Majas älskade hem, det vackra, gamla, pittoreska kvarteret Bläckhornen.

Sedan finns också Albin, hockeykillen med de mörka lockarna som börjar ta mer och mer plats i Majas dagdrömmande och medvetande. Albin som försvårar det hela. Vad ska hon göra med prioriteringarna? Hur hon än gör tycks det ju vara kört.

”Jag ska bli ihop med Albin. Någon gång. I alla fall innan de nya klasserna kommer till vår skola. För sedan är det försent. Då kommer de snygga tjejerna som spelar handboll. Fast vad är bättre? Att bli ihop med Albin och vara lycklig i några månader tills han blir kär i en handbollstjej och lämnar mig. Eller aldrig bli ihop med honom och slippa börja skära mig i armarna”.

Det är inte så att Maja på fullt allvar planerar att skära sig. Hon är bara en tjej med ett väldigt intensivt tänkande inre. Och jag tycker det är helt fantastiskt, en ren njutning, avkoppling, underhållning och glädje att som läsare få följa med henne på denna inre resa. Hon befinner sig nog i ett stadium i livet av grubbleri där inga frågor är för stora eller för små att vara värda att undersöka, vända och vrida på och gå till botten med. Jag älskar hennes brinnande iver och engagemang i frågor som berör just henne och hennes närmaste i Kiruna. Extra intressant blir det med bakgrund av att detta faktiskt sker i Kiruna just precis nu liksom att författaren Ann-Helén Laestadius själv delar mycket av Majas uppväxt. Hon hade också en far som arbetade i gruvan, med skillnaden att hon som barn inte visste att hennes hem en dag skulle rivas.

Som läsare dimper vi ned i en period då Majas ångest inför de nattliga sprängningarna och flytten är total. Det är stora frågor som ställs på sin spets och som hotar att få hennes välmående och trygghet att rämna. Stanna och dö eller flytta och dö själsligt? Bli ihop med Albin och bli lycklig för en sekund eller olycklig för ett helt liv men utan att få uppleva den fullkomliga, men flyktiga lyckan?  Kämpa och göra sin röst hörd trots att hjärtat bankar när den skenande ångesten kryper på? Eller förbli tyst och därmed låta politikerna som är för flytten och gubbarna på LKAB få rätt?

Författaren har verkligen placerat in berättelsen i ett mega-intressant läge där allt kan hända. Jag tror jag fastnade så mycket för den här boken också därför att jag kan relatera mycket till Majas känslor och tankar kring framtiden i just den åldern. De där mäktiga, stormiga, plötsliga sprången mellan mörkt och ljust, kallt och varmt. Att beröra och att vilja beröras av de där stora frågorna som hör livet till. Jag kan inte och vill inte släppa den här boken! När jag tänker på den får jag faktiskt ont i magen, så bra är den. Det är här är en av de få böcker man längtar tillbaka till lika starkt flera veckor efter den är utläst som i den stunden man läser sista meningen. En bok att läsa om, att behålla djupt inom sig som en brinnande energiglöd. Det är vad jag känner för denna bok – energin i den, energin i Maja och författarens stämma som är så smittande. Det är med andra ord inte svårt att förstå att Ann-Helén Laestadius kammade hem Augustpriset 2016 med denna ungdomsroman!

LÄS DEN!

Lola och pojken i huset bredvid

”Det finns ingenting med det här ögonblicket som stämmer. Jag hade föreställt mig att jag skulle ha något glammigt och helt fantastiskt på mig, att vi skulle vara på ett ställe där det var fullt med folk och han nästan skulle tappa andan när han fick syn på mig. Jag skulle skratta och han dras till mig som en magnet. När min blick föll på honom skulle jag se förvånad men samtidigt ointresserad ut, och ögonblicket därpå skulle Max dyka upp och lägga armen om mig. Slutligen hade jag tänkt gå därifrån med återupprättad värdighet, medan Cricket stod kvar och grämde sig över att han inte satsade på mig när han hade chansen”.

Nu lägger jag ”Lola och pojken i huset bredvid” av Stephanie Perkins till den växande högen av oförglömliga, romantiska och upplyftande böcker som jag vill minnas och gärna läsa om någon gång i framtiden. Efter att ha läst debuten ”Anna och den franska kyssen” av samma författare har jag längtat som bara den efter att få läsa mer av Perkins. Det är verkligen något speciellt med hennes böcker!

”Lola och pojken i huset bredvid” handlar om färgstarka, underbara Lola Nolan, som egentligen heter Dolores – döpt efter sin fabulösa gammelfarmor vars mintgröna, viktorianska hus hon och hennes pappor Andy och Nathan (och hunden ”Heavens to Betsy”) fått ärva och som de nu bor i, i San Francisco. Lola drömmer om att gå på balen som Marie Antoinette (med höga platåkängor) och om ett liv som kostymtecknare i Hollywood… Jag älskar verkligen hennes personlighet och hur hon aldrig är rädd för att vara för ”mycket”. Hon bara är och klär sig efter hur hon mår och vad hon tycker om för stunden och hon lämnar sällan huset utan någon av alla sina färgglada peruker på huvudet.

”På en hylla högt upp på väggen har jag radat upp en massa turkosa provdockehuvuden. På dem sitter alla mina peruker och solglasögon. Själva väggarna har jag täckt med planscher från kostymfilmer och glansiga svartvita bilder på klassiska skådespelerskor. Mitt skrivbord är rosa med guldigt glitter som jag kastade på innan färgen helt hade torkat, och större delen av bordsytan är täckt av burkar med smink, flaskor med halvtorkat nagellack, roliga hårklämmor och långa lösögonfransar”.

Hennes liv verkar på ytan vara praktiskt taget perfekt. Hon älskar sina föräldrar trots att de samtidigt retar gallfeber på henne med sitt överbeskyddande, hon har en bästa vän som matchar henne perfekt och en pojkvän som får hennes liv att kännas lite coolare och lite farligare. Och det kanske viktigaste av allt: hon har äntligen kommit över pojken i huset bredvid. Eller, njaaa, det är i varje fall vad hon smått panikartat försöker intala sig den dagen då Cricket Bell plötsligt och oväntat dyker upp igen och yr om i hennes liv som en upp och nedvänd snöglob. Den dagen då han återigen sitter i fönstret mittemot hennes och får alla minnena att vakna till liv och hon tvingas konfrontera sina motstridiga känslor inför honom…

Jag älskar verkligen Stephanie Perkins ungdomsromaner och är helt fängslad av ”Lola och pojken i huset bredvid”. Stämningen, miljöbeskrivningen och porträttet av Lola och uppväxten i stadsdelen Castro i San Francisco är det jag kommer sakna mest. Likaså kommer jag sakna den delen av berättelsen som skildrar Lola och Crickets tvetydiga och komplicerade vänskapsrelation. Jag hade gjort vad som helst för att få ha en alldeles egen Cricket Bell i huset bredvid. Tänk vad gulligt att kunna sitta i varsitt fönster, mittemot varandra, under stjärnorna och bara prata om allt mellan himmel och jord. ❤

Läs även min recension av ”Anna och den franska kyssen”!

En liten kärlekssång

För bara någon minut sedan läste jag ut min senaste sommarbok ur sommarbokshögen; ”En liten kärlekssång” av Michelle Magorian (som är mest känd för ”Godnatt Mister Tom”). Boken kom ut 1991 och ser vid det här laget inte mycket ut för världen (därav den lånade bilden på det engelska omslaget här ovan). I hyllan är det en sådan där bok som blir osynlig och bortglömd och det är verkligen, verkligen synd. För jag kan redan nu säga er att detta är en av mina favoritböcker och en av de vackraste kärlekshistorierna jag någonsin har fått läsa. Så mycket älskade jag denna ”lilla” kärleksroman. Jag vet inte hur jag ska beskriva känslan i hjärtat när jag har läst den. Det är liksom en känsla som jag endast kan relatera till en upplevelse jag har haft när jag har befunnit mig på någon vacker och sällsynt plats i naturen, där jag har stått ensam och fullkomligt uppslukad av min omgivning. Ni vet, när det är så vackert att man inte klarar av att andas?

”En liten kärlekssång” utspelar sig i England, i slutet av andra världskriget. Bokens huvudperson, 17-åriga Rose och hennes storasyster Diana ska spendera några sommarmånader i en liten kustort, i ett litet hus som deras mamma har hyrt för deras räkning. När de får reda på att en viss Miss Hutchinson har blivit inkallad och därför inte kan bo hos flickorna för att ta hand om dem och hushållet, ställs de inför ett svårt val. De vill verkligen inte åka hem igen, men kan de verkligen ljuga för sin mor och låta dem tro att allt är som det ska? Efter mycket om och men lyckas Rose övertala sin syster om att de ska stanna. Och det var med all säkerhet det allra bästa beslutet de kunde ta. För den sommar som ligger framför dem, blir sommaren med stort S. En sommar som kommer förändra så mycket för dem båda…

Huset är vid en första anblick en stor besvikelse. Alldeles igenvuxet av snåriga buskar och vilda blommor och inga faciliteter som systrarna är vana vid; ingen elektricitet eller vatten. De får dessutom veta att det sägs spöka i huset, då det en gång bodde en kvinna som kallades för ”Mad Mathilda” där som byborna ansåg vara tokig. Mannen som visar dem runt och som hyr ut huset för hennes brors räkning är inte sen med berätta om allt det negativa med att bo där:

”Om ni skulle behöva ringa, tillade han menande, så finns närmsta telefon på gården på andra sidan kullen. Familjen som bor där heter Acre. Fast i era kläder skulle jag förstås inte stanna här. Om ni skulle bli sjuka eller dö av skräck skulle det dröja flera månader innan man hittade era kroppar”.

Men systrarna Rose och Diana biter i och gör sig snart kända i byn för att vara två otroligt modiga unga flickor och de till en början lite ”svåra” byborna blir snart deras vänner. Rose, som alltid bär på en inre sorg av att se ut och vara som en ful ankunge jämfört med sin andlöst vackra syster Diana, försjunker snart i sina författardrömmar och lyckas gång på gång mota bort de hopplösa känslorna hon bär inom sig om att hon aldrig kommer få uppleva kärleken så som Diana säkert kommer få göra. Hon börjar skriva på en novell och i takt med att den växer fram, hittar hon en dag en nyckel och ett brev som ”Mad Mathilda” har skrivit och som hon riktar till den som en dag hittar brevet.

”Innehållet i sekretären kommer att förklara allt. Behåll det för dig själv, för din egen skull, hur svårt det än kan kännas. Om min bror fick veta något skulle han göra det omöjligt för dig att stanna kvar här i Salmouth. Han skulle kunna bevisa att svart är vitt för att undvika en skandal i familjen. Hälsningar, ”Tokiga Hilda”.

På andra våningen i huset står Hildas rum belamrat av hennes tillhörigheter; möbler, böcker, mattor, grammofonskivor, kläder och prydnadssaker. Rose hittar snart dagböckerna och börjar till en början lite tveksamt att läsa. Hon minns ju att brevet uttryckligen uppmanade henne att ta reda på allt. Inklusive dagböckerna. Alltså börjar hon läsa och kommer snart en svunnen och tragisk kärlekshistoria på spåren. Rummet och ”Mad Mathilda” behåller hon för sig själv, men återkommer ständigt till det lilla låsta rummet på övervåningen. Och sommaren vecklar ut sig som en blomma som snart ska vissna och dö. Sommaren är som vackrast och Rose upptäcker hur det känns att bli kär för första gången i sitt liv. Kärlekshistorien i denna ungdomsroman är en av de vackraste jag har läst, men det är samtidigt en roman om så mycket mer; den berör så mycket på ett så djuplodande sätt. Kärleken i unga år och hur det känns att veckla ut sitt innersta och våga lita till sin egen röst och vara stolt över sig själv, precis som man är.

LÄS DEN OM NI HAR MISSAT DEN! Den är oförglömlig och etsar sig fast i hjärtat och man känner sig skönt stärkt av att ha läst den. På något sätt blir Rose en hemlig vän som man inte vill släppa. Det är många som säger sig ha läst denna bok flera gånger i sitt liv och det kan jag verkligen förstå!

Läs mer om vad andra har tyckt om boken:

Feministbiblioteket

Boknea

Klassblogg 8a

Tonårsboken

Den vita döden

”En varm junidag blev jag kär för första gången i mitt liv. Ganska onödigt eftersom jag med all säkerhet skulle vara död inom ett halvår”.

”Den vita döden” utspelar sig någon gång i Sverige under 1930-talet. 13-åriga Julia bor på ett slott i Småland som numera fungerar som sanatorium för människor med lungsjukdomen tuberkulos. Julia är en av dem och hon bor på slottet som i folkmun kallas ”döden vid sjön”. Hennes familj skickade henne till Småland för att luften där skulle vara extra frisk och göra henne gott. Men Julia misstänker att de i själva verket vill ha henne så långt bort som möjligt för att hon inte ska smitta fler i familjen.

Livet på sanatoriet är väldigt dubbelt. Å ena sidan är det stilla, vackert, ja nästan sagolikt och romantiskt skimrande med alla blommor, fruktträd och den småländska naturen som knackar på fönstren. Julia är ung, hon har det vackraste håret man kan drömma om och hon är kär för första gången i sitt liv. Å andra sidan; så mycket sorg, tragik och mörker. Sjukdomen är ständigt närvarande och gör sig påmind när någon av patienterna får en hostattack eller börjar blöda. På nätterna rullar man fram övertäckta bårar. Det talas inte om det och Julia undviker att tänka på vad som händer på nätterna när det sägs att de flesta dör i sjukdomen.

”Han kom till slottet när jag satt i fönstret i vårt rum på tredje våningen och försökte hålla andan för att se om mina odugliga lungor blivit något bättre. Jag kunde bara hålla andan i femtiosex sekunder. Det var tjugo sekunder sämre än dagen före. Fast det kanske berodde på att luften liksom pyste ur mig när jag såg honom”.

Sedan händer något som liksom för döden och allt det tunga, mörka att ge vika. Julia ser Luca för första gången och kan aldrig släppa honom. Han är så vacker och liknar igen annan hon har sett. Hon får höra att hans familj är från Italien och att de är resande cirkusartister. Hon får också höra att han liksom hon har fläckar på lungorna efter att ha råkat ut för en olycka då han föll mellan två trapetser.

Trots olyckan fortsätter Luca att öva cirkuskonster på sanatoriet. En dag ser Julia hur Luca gör en dubbelvolt utanför fönstret, tappar balansen och faller till marken, alldeles livlös…

”Den vita döden” är en sällsam och utsökt blandning av vemod, sorg, lycka och romantik. Som rosen som bär taggar, är denna boken som en smakbit av livet; det vackra har ett pris och är aldrig helt bekymmerslöst. Camilla Lagerqvist fångar verkligen den stämningen på pricken och får mig som läsare att både gråta och sucka för att det är så vackert och sorgligt på samma gång. Tidlöst om den första kärleken och ändå så vackert och precist fångat om just den tiden då den utspelar sig!

❤

Du, bara

”Du, bara” är Anna Ahlunds debutroman. En rackarns fin sådan, vill jag lova! Jag gillade att den är så där megaromantisk (här är författaren verkligen inte rädd för att breda på), ärlig, fin och faktiskt förvånansvärt lättsmält och underhållande.

❤

”Du, bara” utspelar sig i Uppsala, där jag själv har bott två år av min ungdom. Så mycket nostalgi att få tänka tillbaka på Uppsalatiden och gå samma gator igen, fast denna gång med huvudpersonen John bredvid mig. Det var som om jag letade spår hela tiden. Såg mig själv gå där igen. Letade upp gamla adresser och gator som jag har glömt namnen på och började lägga ett kartpussel av vemodiga minnesfragment. Det kändes väldigt bra att det var just i Uppsala som denna boken utspelade sig. Det kändes som precis rätt stämning för Uppsala på något märkligt sätt. Det där lite trollska och vemodiga skimret jag minns som låg som en tät dimma över staden…

❤

16åriga John, som är bokens huvudperson, ska spendera sommaren i staden ihop med storasystern Caroline. De har huset för sig själva, då föräldrarna har stuckit ut på landet. Caroline jobbar och letar ständigt nya killar att spana in. John däremot, är mest hemma och anpassar sig efter Carolines vardag.

❤

Trevande börjar sommaren, varm och avvaktande. En dag ber Caroline John laga middagen, då hon ska bjuda hem en kille till kvällen. Och det är inte vilken kille som helst. Caroline har pratat om den där Frank i flera dagar nu. Och John är ännu lyckligt ovetande om Franks charm. Sedan kommer ögonblicket då John och Frank möts och allt i Johns liv vänds upp och ner.  Ändå är det som om förälskelsen långsamt blåser in i hans hjärta utan att han riktigt förstår vad som händer. Och det är just det här som gör boken så fantastiskt fin. Författaren har en förmåga att ge Johns förälskelse liv på ett rakt och enkelt sätt. Respektfullt och effektfullt, eftersom det inte är överanalyserat. Man får egentligen inte veta hur det känns i John eller vad han tycker om Frank förrän långt senare. Istället anar man som läsare allt detta, eftersom det under ytan blir så elektriskt – den där spänningen mellan Frank och John som långsamt byggs upp.

Jag gillade den här boken väldigt, väldigt mycket!! Läs den om du vill ha en vacker, underhållande och romantisk ungdomsroman som smakar sommarregn! På köpet får du en rörande och mysig vänskapsskildring också. Hoppas, hoppas Anna kommer med fler ungdomsromaner!

❤

 

 

Ett boktips om vänskap & kärlek lagom till alla hjärtans dag!

Hej alla fina!

Igår var jag inne i en trea på en av mina skolor och hade med mig min allra första bokattack för i år! Boken heter ”Jag lovar. På hedersord”. Författaren är Emma Fäldt. Ni hittar hennes hemsida HÄR. Vill ni läsa mer om boken och dess handling, kika gärna in på förlagets hemsida, som ni hittar HÄR.

När jag förra veckan gick min traditionsenliga runda i bibblan för att hitta böcker till mina kommande bokattacker, fick jag syn på Emmas bok och blev genast nyfiken. Den stämde in på det första kriteriet som jag har för en bokattack: den var rykande färsk och hade precis bara hunnit landa på nyhetshyllan. Jag plockade ner den direkt, bläddrade och läste igenom den för att se om den kunde leva upp till mitt andra krav: nämligen att handlingen och textmassan var passande och lämplig för min målgrupp (en trea i detta fall). Jag avgjorde där och då att den faktiskt uppfyllde även detta andra krav och lånade hem den för att se om den kunde hålla hela vägen fram! (Personligen har jag alltid som målsättning att läsa igenom hela boken innan jag bokattacker den, för att verkligen kunna stå för det jag säger och för att kunna veta om den verkligen, verkligen passar för den klassen som den är tänkt för).

Efter att ha läst Emmas bok, kände jag mig som läsare helnöjd med läsupplevelsen! Den puttrade på bra och handlingen drevs hela tiden framåt, texten var precis lagom lättläst, boken lagom tunn, karaktärerna kändes trovärdiga och jag tänkte att den passade på pricken fint för min trea! Jag skulle även vilja tillägga att jag tycker Emma har lyckats extra bra med att skildra vänskapen, eller bästis-skapet på ett rakt och fint sätt. Boken handlar om två bästisar (Andrea och Leni) som blir kära i samma kille, Jacob. Detta hanterar de genom att lova varandra, på hedersord, att ingen av dem får bli ihop med honom, om det skulle visa sig att han skulle gilla bara en av dem. De lämnar en lapp i hans jackficka där de tillsammans frågar honom om chans (de frågar helt enkelt om han vill vara tillsammans med dem båda samtidigt) och sedan är det bara att vänta på hans svar… Det blir en jobbig väntan för dem båda, men extra jobbig när Andrea en dag upptäcker att Leni tar följe med Jacob. Leni har blivit tillsammans med Jacob och hela Andreas värld rasar samman. Nu är hon inte bara hjärtekrossad utan också bästiskrossad…

Det känns i magen när man läser den och den får mig att minnas barndomen och de där starka, berg- och dalbanskänslorna som svänger fram och tillbaka så intensivt, när man ses så där mycket som man ofta gör när man är bästis i den åldern. Bokens huvudpersoner, Andrea och Leni, går i fyran, men jag tycker boken passar bra för både tjejer och killar som går i åk 3-5 ungefär.. I min bokattacks-trea var det både tjejer och killar som ville läsa den!! Och även läraren blev nyfiken och lässugen! 🙂 Den här boken var verkligen efterlängtad och fyllde ett litet tomrum i vår bokhylla. Läs den! ❤

Charmiga och roliga Juni är tillbaka!

Ibland behöver man bara vara ensam med en mysig och charmig bok en söndag som denna! Jag traskade iväg ut i solen på charmiga kullerstensgator, förbi grindar med korgar där någon snäll själ lagt äpplen och plommon för förbipasserande att ta av. När jag kommit fram till parken med de gamla träden från 1800talet och de simmande änderna, stannade jag till, slog mig ned på en grön, solvarm bänk precis intill de plaskande, busiga änderna för att läsa klart boken ”Ärligt talat, Juni”. En bok man blir glad av bara blotta tanken, då huvudpersonen Juni är så charmig och rolig och alltid får mig att känna mig mindre ensam! Juni, som i denna andra bok i serien, nu både har kärleksbekymmer, hästbekymmer och bästisbekymmer. Och så är det ju också den där gnagande oron över att trassla in sig, när det är så lätt att ljuga för att skydda sig själv eller göra sanningen mera intressant i andras ögon. Jag älskar illustrationerna. De är så tokiga och humoristiska och fångar verkligen på pricken kärnan i Junis stora dilemman i vardagen. Böckerna om Juni av Lin Hallberg fångar livet i en elva/tolvårings medvetande på ett ärligt och fint sätt. Och det är så mycket igenkänning! Juni är verkligen ett perfekt sällskap en solig septemberhelg som denna!

Här kan ni läsa vad jag tyckte om den första Juniboken (som jag tyckte var en annorlunda hästbok med sting och humor)!

#läserjustnu

Jag är alldeles strax färdig med den tredje delen i Kristina Ohlssons ruggigt spännande serie om barnen Billie, Aladdin och Simona! Även om den utspelar sig under en påsk i ett regnigt och blåsigt Åhus i Skåne, kan jag verkligen leva mig in i stämningen, denna dag då det regnar och mullrar i ett annars somrigt och kvavt Småland… Jag läste Glasbarnen (del ett i serien) när den kom ut 2013 och gillade den starkt. Andra delen, Silverpojken har jag ännu inte läst. Men Stenänglar hamnade som av en ren slump i min sommarbokshög, då den stod inne på hyllan i bibblan en dag. De här böckerna går ju utmärkt att läsa fristående (i vilken följd man själv önskar).

I just denna delen är det Simona och hennes mormor som står i fokus i berättelsen som utspelar sig i hennes mormors stora hus på stranden i Åhus. Huset har en gång varit hotell och Simona älskar i normala fall att spendera loven där med mormor. Men just denna påsken är det något som står väldigt fel till med både mormor och huset… Vad det är, kan hon inte riktigt sätta fingret på, men så mycket vet hon, att det måste ha att göra med de stora stenstatyerna på baksidan av huset. Där står nämligen fyra stora figurer som Simona och hennes vänner tror ska föreställa en hel familj. Men de beter sig inte som statyer i normala fall borde göra. De flyttar nämligen på sig. Och ingen förstår hur det går till. Det är som om de vill berätta något…

En underbar spännande bok som rymmer så mycket mer än just spökhistorier och spänning. Den handlar också om vänskap, kärlek, sorg, gamla svek och släkthemligheter. Lättläst med sidor i ett lite mindre format med korta kapitel och en handling som hela tiden driver på berättelsen framåt. Spänning när den är som allra bäst!