Kategoriarkiv: KÖNSROLLER & GENUS

Flickan på hotellet

Flickan på hotellet” är första delen i en planerad trilogi om gymnasietjejen Alex Skarp av journalisten och  författaren Katarina Wennstam. Och därmed debuterar också författaren som ungdomsboksförfattare inom den genre (spänning/deckare) som hon tidigare har rönt mycket framgång inom för vuxna. ”Flickan på hotellet” är en roman att läsa med andan i halsen; jag sträckläste den på någon dag eftersom den var så grymt spännande! En lyckad debut som absolut väckte mitt intresse för att läsa de nästkommande delarna om Alex Skarp.

En dag råkar gymnasietjejen Alex Skarp höra ett samtal hon inte kan släppa. Det är hennes pappas sambo Valentina som med låg röst berättar om det senaste fallet som hon arbetar med; en flicka i Alex ålder har blivit mördad på ett brutalt sätt. Genom strypsex på ett sjaskigt hotellrum i centrala Stockholm av en okänd man som tagit in på hotellet i falskt namn och sedan bara lämnat henne där under täcket.

Alex har på senare tiden förvånat sig själv genom att bita ifrån när någonting i skolan eller vardagen känns fel och skevt. Hon ställer sig upp i aulan och ifrågasätter varför rektorn har kallat in tjejerna för ett samtal och inte de tafsande killarna. Hon ryter ifrån när en kille på skolan tillsammans med sitt ”coola” gäng planerar att dra i trosorna på en tjej i korridoren och säger ifrån när han sedan kallar henne för ”hora”. Alex vet inte riktigt varifrån den starka rösten kommer, men rösten tar hon i alla fall med sig in i fallet med den strypta tjejen Olivia Fridh.

Tillsammans med sina bästa vänner Charlie och Bianca börjar de på egen hand söka svaret på frågan om vem som mördade Olivia. Bianca, som är grym på datorer börjar söka på sociala medier och får snart upp misstänkta spår. Och Alex söker jobb på hotellet där Olivia blev mördad. Under jobbintervjun är hon nästan på väg att tacka nej; känslan hon får av att befinna sig på hotellägarens kontor ger henne kalla kårar och hon anar att något inte alls står rätt till… På kontoret råkar hon se ett fotografi över hotellpersonalen. Och där, bredvid hotellägaren Adrian Clamentini står Olivia Fridh, iklädd hotellets ljusblå jobbskjorta. Men varför undanhåller hotellet den informationen för polisen?

Det är spännande och otäckt från början till slut i denna deckare för unga vuxna! Det enda negativa är att den ibland inte känns så trovärdig i sitt händelseförlopp. Jag tänker ibland när jag läser; skulle detta verkligen kunna hända? Och kommer fram till att… njaaaeee. Förmodligen inte. På det sättet är den kanske lite väl tillrättalagd ibland. Å andra sidan väcker den många viktiga tankar som ger perspektiv på hur maktstrukturerna i vårt samhälle ser ut och målar upp en bild av att de är så djupt inpräntade i oss. Det är en skön känsla att läsa om en stark tjej i huvudrollen som vågar säga ifrån och stå upp för det som hon tycker är rätt och fel och därmed bidra till att samhället förändras till det bättre.

George

Bildresultat för george alex gino

För ett tag sedan läste jag ut ”George” av Alex Gino – en liten bok med ett glatt och minimalistiskt yttre i regnbågens färger, men med ett desto mer komplext inre. Jag läste boken på engelska, vilket jag verkligen rekommenderar! Nu kan jag inte jämföra med hur läsupplevelsen annars skulle te sig på det svenska språket, men jag tyckte den kändes autentisk och jag hade även lättare att leva mig in i den amerikanska skolmiljön och vardagen tack vare de engelska uttrycken och termerna. Det var länge sedan jag läste på engelska, något jag verkligen har saknat!

”George” var en bok jag läste ganska snabbt. Jag skulle beskriva den som ganska lättsmält trots det lite tyngre ämnet. Jag trodde faktiskt att boken skulle kännas starkare i mig, göra mig mer berörd, men den kändes istället ganska vardaglig. Vilket i och för sig bara är bra! Det gör att ämnet som boken skildrar avdramatiseras mer och visar på hur svart vitt det kanske har varit innan. Det att jag förväntar mig att boken ska beröra mig jättestarkt, kanske säger mycket om hur mycket vi har kvar. Att boken inte bara kan få vara en bok om en tjej som någon annan och inte mer med det.

Alex Gino har skrivit en berättelse som handlar om George – en ovanlig och samtidigt väldigt vanlig flicka som fötts i fel kropp. George har länge vetat att hon är en tjej. För henne är det lika naturligt som något annat och ändå vågar hon inte ta steget att berätta det för någon. Ända gången hon lever ut i sig själv är när hon stänger in sig själv hemma (helst när ingen annan är hemma) för att bläddra i de tjejmagasin som hon på olika sätt har fått tag på. Hon gömmer dem i en väska under en hög av en massa gosedjur och plockar upp så ofta hon kan för att insupa atmosfären av att få leva ut som tjej. Och under den stunden kan hon verkligen leva ut i sin fantasi. Tills hon måste gömma sig under sin fasad igen. Den fasad som alla andra uppfattar som kille. Eller kanske snarare som en ”töntig”/”tjejig” kille.

En dag i skolan presenterar hennes lärare en teaterpjäs som klassen tillsammans med en parallellklass ska sätta upp för föräldrarna. Pjäsen är hämtad ur E.B Whites bok ”Min vän Charlotte” som berör George mycket starkt. Och där och då blir hon nästintill besatt av pjäsens ena huvudkaraktär, Charlotte. En spindel som dock är en tjej. Vilket hon snart ska få erfara att alla andra inklusive läraren stenhårt räknar med också ska spelas av en tjej. Det är liksom skrivet i sten och ingen annan än George verkar ha kommit på tanken att den lika gärna skulle kunna spelas av vem som helst.

George och hennes bästa vän som också går i klassen bestämmer sig för att göra allt de kan för att George ska få stå på scenen som Charlotte. För George skulle det vara som att äntligen få träda fram som sitt verkliga, sanna jag…

En viktig roman som i första hand handlar om det viktigaste här i livet: nämligen att få vara människa och om rätten att få identifiera sig själv. Riktar sig till barn från ungefär 8 år och uppåt (viktigt bidrag då den fyller ett tomrum där det annars inte finns så många böcker som skildrar transpersoner för denna åldersgrupp).  Ingen gräns uppåt :).

Julens lektyr…

Julen är ett minne blott, men den stannar kvar ett litet tag i mitt hjärta och jag tänkte börja det nya året 2015 här på bloggen med att berätta om julens lektyr! I år blev det bara tre böcker för mig – en ungdomsbok, en mellanåldersbok och en inte så litet bastant vuxenroman – blandad kompott med andra ord!

bild-11

bild-12

5768 visningar på youtube

Den här lilla pärlan handlar om Rosita som är som en fågel i själ och hjärta. Hennes familj tillhör resandefolket, romano, men de har bott i Sverige länge. Rosita möter fördomarna varje dag – hon möter dem både hos människor som vill henne illa, men även hos människor som egentligen bara vill väl. Och hon blir tröttare och tröttare på all den här okunskapen som finns och av att ingenstans egentligen bara få vara utan att behöva tänka att man ska passa in på ett eller annat sätt. Hon är ju bara en vanlig tjej och hennes högsta dröm är att bli en stjärna som Whitney Houston och få stå i rampljuset och vara vacker.

En dag, när allt tycks gå emot henne och inget egentligen kan bli värre, händer något som får det att ljusna i hennes tillvaro. En av tjejerna i klassen som hon inte känner så väl ställer upp för henne och hon hittar en liten mening i den annars ganska gråa tillvaron.

5768 visningar på youtube” fick ”Barnens romanpris” i höstas och har kommit att bli en viktig bok för många. Jag lärde mig en hel del när jag fick lära känna Rosita och hennes familj och få ta del av berättelserna om hennes folk och kultur. En tunn liten bok som rymde många, många kloka och viktiga tankar och berättelser som är mycket aktuella och viktiga att fånga upp idag. Jag tyckte framförallt att slutet var väldigt vackert. Den här ungdomsboken är både annorlunda och samtidigt väldigt vanlig och mycket lätt att ta till sig – både i språk och handling. Rekommenderar den varmt!

Inmurade

bild-2

Några dagar in på julen började jag läsa ”Inmurade” av Lena Ollmark och jag måste faktiskt erkänna att jag blev riktigt uppskrämd. Jag tyckte omslaget var så snyggt och hela berättelsen lockade verkligen. Det var någonting med den här boken som bara förtrollade mig och pockade på min uppmärksamhet.

Hör bara här! Så här står det på baksidan av denna, första del i en ny serie som heter ”Firnbarnen”:

”För nästan hundra år sedan rasade en fruktansvärd snöstorm i trakten kring Firnby. Några barn sökte skydd i skolans källare tillsammans med sin lärarinna. Vad som hände sedan är en väl bevarad hemlighet”.

I boken får vi träffa tre barn som på olika sätt kommer att knyta närmare band med varandra. Det är Natta som gör allt för att bara passa in – en snäll tjej som har svårt att vara ärlig mot sig själv och andra. Och sedan är det den nyinflyttade killen, Leo som de flesta i klassen tycker är lite konstig. Han är varken bra på fotboll eller dataspel, vilket snabbt gör honom ganska ointressant för killgänget. Och så finns där även Teddy som tycker att all tid offline är ganska meningslös. I skolan får han vara ifred – ingen stör honom och det är så han vill ha det. Han lever bara för stunderna efter skolan då han spelar spel ifred på sitt rum. Och ganska så motvilligt blir alltså de här tre barnen tvungna att samarbeta. Det som gör att de tvingas gå samman, är att de blir vittne till någonting fruktansvärt i skolans nu nyinredda träslöjdslokal nere i källaren. Det är någon eller några som går igen i källaren… En dag  skadas en flicka på skolan under en träslöjdslektion – en maskin går inte att stänga av och hennes hand blir uppfläkt. Panik utbryter, men ingen verkar tro det Natta försöker få dem att förstå – att det faktiskt spökar på skolan…

Ja, som sagt, den här boken var verkligen ruskigt läskig. En sådan där klassisk spökhistoria som ändå aldrig blir varken banal eller avdramatiserad. Författaren lyckas verkligen sätta skräck i den där miljön i skolan och kring hela byn Firnby och det som en gång hände där för nästan hundra år sedan… Läs den! Ni kommer inte bli besvikna! Allra helst ska man nog sätta sig med denna boken under dagar då man är insnöad och det stormar riktigt snöoväder utanför fönstren… Lite som idag kanske? Snön bara yr ner!

Men vill ni undvika läskiga böcker, ska ni nog undvika denna…

Att föda ett barn

bild-1

Det finaste priset man kan få för skönlitteratur i Sverige (Augustpriset), gick till Kristina Sandberg för hennes trilogi om den unga hemmafrun Maj i Örnsköldsvik under 30-60 talen. Första boken, ”Att föda ett barn” (som skildrar ett år i slutet av 30-talet) har nu varit mitt sällskap i flera dagar och det är verkligen en drabbande och levande beskrivning av en ung kvinnas liv. Maj blir gravid som tjugoåring och tvingas gifta sig med en äldre man. Hennes föräldrar och syskon (när hon som mest behöver dem), slutar att ta initiativ till att träffas av skammen. Och hennes nya, fina Örnsköldsvikssläkt tillhör både en annan generation och klass. Maj går in i det nya med en växande kropp som äcklar henne, med en skam som hon måste bära på och gömma trots att ryktet går hett från dörr till dörr. Hon kan inte för allt i världen prata ut med någon. Gamla vänner i hennes ålder tystnar och slutar höra av sig och hennes gamla kärlek, Erik sviker om och om igen. Kvar blir hon med det tysta och det outtalade där hon ska passa in utan att klaga och utan att tala. Och de nya etiketterna är svåra för Maj att ta till sig i hjärtat. Hon vandrar runt ensam och tankarna maler runt, det ekar i skallen och det är så mycket som vill ut. Helt plötsligt har hon blivit hemmafru och ”tant” och hon vet inte vad som förväntas av henne som en sådan…

Trots de till en början mycket svårflörtade, långa, krångliga meningarna, sugs jag som läsare in i Majs berättande och sövande, outtröttliga och ganska så malande och ältande inre monologer. Den här bastanta boken på nära 500 sidor gör mig verkligen imponerad. Så häftigt, tänker jag, att en ung kvinna (Kristina Sandberg) som är född på 70-talet, så levande och målande och med en sådan perfektion kan beskriva hur det var att leva som ung kvinna på 30-talet. Jag beundrar hennes språk och orden – mättnaden och den där tunga, gråa, hinnan som nästan kväver Maj i en febrig ensamhet.

Maj och hennes våndor (för glädjeämnena är inte många) tär också på mig och jag känner så mycket med henne och alla unga kvinnor som har behövt uppleva det här. Det här skeva samhället, där männen har så många fria rum att gå till, så många andrum (till exempel Majs make Thomas och hans eviga drickande och groggande) att det blir liksom inte något över för kvinnorna. För någon måste ju vara där och vakta och vaka över barnen.

Och Maj, hon har egentligen ingen som hon kan anförtro sig åt, för det verkar som om alla är upptagna med att förtränga genom att vara plikttrogna. Alla dessa etiketter! Det är något jag reagerar mycket på. Det som jag tidigare tyckt varit charmigt med den tiden, har tack vare Maj nu förbytts mot någonting annat. Majs varande är en enda lång tristess – förpliktelser, förnekelser, skam och dåligt samvete. Hon kan liksom aldrig få vara rätt.

Läs om Maj! Det är oerhört rörande att få ta del av denna berättelse. Men det krävs att man orkar – orkar ta sig igenom all denna tristess. För det händer inte så mycket i Majs värld – och ändå gör det ju det. Ja, oerhört mycket. Men på ett personligt plan. För hon tänker så mycket, Maj. Och man går där och hoppas och hoppas att hon en dag ska få sitt andrum.

bild-5

bild-8

bild-9

Hoppas ni alla har haft en underbar jul och får ett gott nytt år 2015!

LEX BOK

LEX BOK av Sara Kadefors är en av de mest inspirerande böckerna jag har läst och den påverkade mig på ett väldigt starkt sätt när jag läste den. Lex och Maya, som är huvudpersonens alter egon – en och samma person, men på samma gång så långt ifrån varandra det bara går att komma; jag kände en stark samhörighet till dem båda, vilket fick berättelsens djup att växa.

Bibblabellas bilder 6876Fotograf: Isabella Johansson

Den kändes så äkta och den gick rakt in i hjärtat på mig. När jag hade kommit till de allra sista sidorna av boken, stannade jag upp, tittade ut genom fönstret och kände hur jag fick rysningar genom hela kroppen. Jag tänkte: ”Kan det bli bättre än så här”? Det här är en av de allra bästa ungdomsböckerna jag har läst, någonsin.

I kapp med att vårsolen blir mer närvarande (i helgen såg jag de allra första blommande vintergäcken), lyser Lex bok, texten och innebörden starkare. Den lämnar ett avtryck om hur det kan kännas i själen och hjärtat och kroppen att vara ung i dag. Det är mycket igenkänning. Jag tänker speciellt på det här med prestation och hur huvudpersonen menar att många unga går vilse i sig själva när de har svårt att finna rum som är helt fria från krav från omgivningen och hur skolan då blir platsen där droppen rinner över. Författaren ringar verkligen in ett av vår tids stora dilemman. Varför är det så svårt att blicka framåt och tro på sig själv och framtiden? Varför orkar inte unga prestera?

Lex känns både beslutsam och vilsen på samma gång. Hennes vilsna själ visar sig på olika sätt. Hon står mitt emellan sin Mamma och Pappa. Hon bor hos sin Mamma som i början av boken är en tuff Mamma med attityd, självständig och till synes orubblig. Lex verkar trivas bra med att ha det så. Hon är kanske till och med på gränsen till egoistisk ibland, när hon vill ha sin Mamma för sig själv. Men denna törst efter trygghet har verkligen sin förklaring och orsak och den tror jag personligen bottnar i Pappans frånvaro. För parallellt med livet med Mamman, besöker hon regelbundet sin Pappa som sitter i fängelse, som varit inblandad i kriminell affärsverksamhet. Lex försöker göra Pappan glad genom att prata om gamla minnen, men egentligen orkar hon nog inte axla det alldeles ensam. Hon har nog bara inte insett det ännu.

Det är inte förrän hennes Mamma träffar en ny kille (som går Lex på nerverna) som Lex lyckas pigga upp Pappan på riktigt. Tillsammans spyr de sin galla över ”Bruno”, som den nya killen heter och stör sig på allt han gör. Bruno och Mamman träffades när de gick och dansade zumba tillsammans. Han har aldrig lyckats göra succé eller tjäna några pengar på att skriva ungdomsromaner och Lex ser maktlöst på när han flyttar in hos dem och skräpar ner utan att bidra med någonting själv. Mamman förvandlas framför hennes ögon; blint förälskad och ställer upp för honom i vått och torrt. Lex som aldrig har upplevt kärleken och bara dömer utifrån sina egna behov, saknar helt och hållet förståelse för hur Mamman kan agera som hon gör.

För att stå ut med allt, startar Lex bloggen ”Själens sår” som skrivs av den fiktiva personen ”Maya” som är allt vad Lex aldrig varit och aldrig kommer bli, men innerst inne är en form av henne själv, det hon upplevt och det hon tänker men aldrig vågar säga själv.

Om Maya är en exotisk blomma i djupaste rött och dramatiskt svart, med Marilyn Monroe-blont-svintoburr och en utstrålning som får folk att haja till, är Lex en blek, tyst och nästan genomskinlig, bortglömd blomma, som kanske bara är synlig för hennes allra närmaste och kanske inte ens för dem. Hon bär på en massa tankar, som aldrig riktigt får någon form, förrän hon börjar skriva på bloggen. Där finner hon orden och där finner hon en styrka som bär henne på starka vingar och som får henne att uppleva känslor hon aldrig har upplevt tidigare.

Maya skriver:

”För vems skull sliter vi sönder våra själar? Vi är bara kugghjul i ett maskineri.

Små rädda silverfiskar som letar efter sammanhang.

Alltid denna rädsla som driver oss genom tillvaron. Som tömmer oss på liv.

Som dödar våra själar”.

Det som är sorgligt och samtidigt gör det vackert på ett skört sätt, är känslan av att den som verkar ha gått vilse allra mest av alla är Lex. Och vem är hon egentligen, Lex? Och vet hon det ens själv? Det blåser som en kall vind i hjärtat när jag läser vissa textrader och speciellt i slutet av boken. Och man inser plötsligt hur ensamma vi människor egentligen är. Vi har bara varandra, och denna gemenskapen med andra kan verka så väldigt skör ibland… Som för Lex. Man vill bara krama och trösta henne, men man står lika ensam själv.

Detta är en sådan där bok som jag för alltid bär med mig, en av de där böckerna som kan forma liv. Så genuin och äkta och så bra att man ryser.

LEX BOK:

BOKTIPS FÖR UNGDOM: Tusen gånger starkare av Christina Herrström

”Saga var fri. Fri från allt. Först älskade vi henne. Sedan älskade vi henne ännu mer. Hon förändrade allt. För oss alla. Varenda en. Hon blev ett hot. Och ett löfte”.

”Tusen gånger starkare” är helt enkelt oemotståndlig – det finns en styrka i berättelsen som letar sig in i varje liten vrå, blåser liv i karaktärerna och budskapet och lämnar läsaren nästan stum. Det är en stark skildring av hur det kan kan vara att vara ung och utgöra en del i en större helhet (i detta fall en grupp = högstadieklass) med komplexa och ändå till synes förutbestämda sociala strukturer.

Man läser och man minns – man återupplever allt igen och tack vare att berättelsen är lite dragen till sin spets, kan man i tanken ”testa” olika sociala och pedagogiska situationer genom att vända och vrida på maktfördelning, sociala strukturer, mänskliga relationer och rollfördelningen i skolan och klassrummet, konsekvens och handlande. Berättelsen är bitvis poetisk – dofterna, ljuden, färgerna – upplevelsen är filmisk och flyter fram, men tack vare det delikata och enkla språket finns ett djup också i skildringarna som sliter tag i läsaren och man rycks med från första sidan.

Författaren använder sig mycket av symbolik. Här är ett utdrag från boken som jag fastnade för (huvudpersonen Signe beskriver den nya eleven i klassen, Saga alldeles i början av boken):

”Det är underligt, men jag tänker på en skalad rå potatis när jag tänker på Saga. Hon liknar inte på minsta vis en potatis, men någonting i fräschheten då man klyver en potatis påminner om henne. En klarhet, en isande renhet. Samtidigt påminner hon inte alls om en potatis, för en potatis kommer från jorden och mörkret och Saga har någonting flygande över sig, som en lekfull vind från havet. Eller stjärnorna”.

(Herrström, Christina. Tusen gånger starkare (2006), s. 54)

Saga finns med i berättelsen långt innan hon faktiskt gör entré. Det är genom huvudpersonen Signes betraktelser av olika fenomen i och omkring klassen, klasskamraterna och lärarna som vi får hintar om vem den där Saga egentligen är. Vi förstår tidigt att hon är starkare än någon annan och att hon också kommer att försvinna. Vi förstår också att ingen kommer ha någon aning om hur eller varför hon först plötsligt dyker upp och sedan försvinner lika plötsligt. Men under den korta tid som Saga är en del av klassen, kommer hon att förändra allt för Signe och hennes klasskamrater.

Signe betraktar allt lite på avstånd och är aldrig riktigt delaktig i det som händer, men räknar sig ändå ofta till ”vi” när hon berättar om något som har hänt. Vi förstår att andra i klassen har förutfattade meningar om vem Signe är, men under ytan brinner hon lika mycket och kanske ännu mer av en vilja som är lika stark som Sagas – som hon beundrar så mycket. Och med henne hoppas man hela tiden att hon ska ställa sig upp, kasta av sig all sin rädsla och det som håller henne tillbaka och visa alla vem hon egentligen är och hur stark och modig hon är. Men man inser samtidigt att det finns en annan tanke med Signe. Signe har en annan uppgift, som är minst lika viktig som Sagas, men som kommer i slutet av boken och till och med efter bokens slut. Trots att det känns som om man som läsare hela tiden vet lite mer än vad som står, att man anar vad som komma skall – minskar inte spänningen. Tvärt om. Man dras direkt med i berättelsen och den är lättsmält, trots att den tar upp tunga ämnen om hur det egentligen är, bortom den perfekta fasaden.

Och vem är då Saga?

Saga gör entré i boken på sidan 52 och hela kapitlet (nr 7) ägnas åt henne. Hon kommer när det ännu är sommarvarmt och ljummet i luften, tidigt på höstterminen. Det beskrivs som en ovanligt vacker oktober och denna varma och mjuka, innerliga beskrivning av värmen i luften, får ännu mera färg, eftersom vi vet att vi nu ska få träffa den där Saga.

Saga är den nya eleven och hon får börja med att ställa sig framför hela klassen och presentera sig. Och det är nu man som läsare känner hur tid och rum uppslukas och blir till ingenting, då Saga står inför klassen och är… sig själv. Alla häpnar inför vem hon är och inför vilket mod och vilken styrka hon har. Hon gör det som ingen annan kunnat eller kommer kunna och Signe frågar tyst för sig själv:

”Hur kunde man vara som hon? Helt oförställd?”

(Tusen gånger starkare, s. 54)

Hon beskrivs som så naturlig som om hon varit en del av naturen själv – hennes hud är solbränd och Signe beskriver att det känns som att Saga stigit upp ur ett hav som är genomskinligt och turkosblått. Det som Saga har sett, det liv hon har levt innan hon kom till deras klass, är helt främmande för dem (hon har rest runt och bott i flera olika länder med sin pappa). Och när Saga berättar om allt som hon har upplevt, häpnar de alla med öppna munnar och förundran i ögonen. Det är framförallt den som Saga är som skapar den förändring som sen sker i klassen.

Saga ser på dem utan att döma någon eller göra skillnad på någon av dem. Efter mötet med henne förändras rollfördelningen och alla blir mjukare mot varandra – de står plötsligt tillsammans som en helhet. Det blir ett litet avbrott innan allt kaos sedan bryter ut – konsekvensen av att några börjar leta sig tillbaka till den gamla, ”trygga” ordningen och rollfördelningen igen, och som egentligen inte kräver så mycket av dem. Finns det egentligen någon som är lika stark/modig som Saga? Hon är ju den som vågar säga ifrån när ingen annan gör det och som visar dem hur djupt ner maktstrukturer och ojämlikhet kan sitta.

Jag rekommenderar varmt denna boken!

MER OM FÖRFATTAREN, BOKEN & FILMEN:

Författaren heter Christina Herrström och har bland annat skrivit de uppmärksammade böckerna ”Glappet” och ”Ebba & Didrik”. Så här berättar Christina om hennes ungdomsbok ”Glappet” (som kom ut 1998 och som följer liknande teman som ”Tusen gånger starkare”):

Glappet kan betyda många saker. Det finns ett glapp mellan barn och vuxen där man på något sätt förväntas reda ut vem man ska vara, ett glapp mellan å ena sidan drömmar och retorik, å andra sidan krass verklighet. Det finns ett glapp mellan huvudpersonerna, bästisarna Ella och Josefin, som först verkar obetydligt men som får nästan vansinniga följder. Där är glapp mellan dem i skolan som har status och tillåts ta för sig och dem i skuggan, men som kanske också drömmer. Det finns ett glapp mellan könen, mellan allt man förväntas vara men som inte går att få ihop”.

(Citat: Christina Herrström,2008-03-01. Hämtat från: dagensbok.com, 2013-05-15)

Hur kan man arbeta vidare med boken & filmen i skolan? Hur har andra gjort?

Många skolor och högstadieklasser har använt denna bok som underlag för intressanta och viktiga diskussioner. Här är några tips på hur man kan arbeta med boken och filmen!

Wikin ”Tusen gånger starkare”

En wiki som är uppbyggd kring olika samtalsfrågor som rör boken. Frågorna rör ex. ”Att bryta mönster”, ”Lärarna i boken” & ”Vem duger”.

Diskussionsfrågor – Stenkullen

Här hittar ni en utförlig samling diskussionsfrågor för hela boken ”Tusen gånger starkare”.

Bloggen ”Att lära tillsammans”

Läs blogginlägget om hur bokens tema kan användas för att diskutera andra situationer, på ungdomars fritid och i skolan.

Här kan ni läsa mer om Christina Herrströms liv och författarskap:

I en intervju för M Magasin: ””Alla tider i mitt liv existerar samtidigt”.

I en intervju på dagensbok.com om ”Glappet”: ”Vi är den nya kvinnan”.

Här hittar ni mer information om filmerna & tv-serierna av hennes böcker:

Glappet (Tv-serie som visades första gången i SVT 1997)

Boken Glappet

Tv-serien Glappet

Ebba & Didrik (Tv-serie 1990)

Boken Ebba & Didrik

Tv-serien Ebba & Didrik

Tusen gånger starkare (film, regisserad av Peter Schidt 2010)