Kategoriarkiv: LONDON

I det förflutna

”Också den här delen av parken var rejält försummad och när jag gick genom tunneln under fruktträdgårdens grenar kändes det som att vandra genom skelettet av ett enormt urtidsmonster. Jättelika revben omgav mig, och de långa skuggorna mellan dem fick det att se ut som om de faktiskt krökte sig också vid mina fötter. Hastigt skyndade jag igenom allén och i slutet tvärstannade jag. Framför mig, höljt i skugga trots solskenet, låg Milderhurst Castle”.

Kate Morton är författaren med förmåga att trollbinda sin läsare genom att blåsa liv i gamla trädgårdar, platser och föremål och skapa förledande mörka och suggestivt täta historiska romaner. Jag ryser bara jag tänker på hennes beskrivningar av miljöer och människor och hur hon på ett magnetiskt sätt flätar samman nutid med det förflutna. Man sugs in med lika delar fascination och förtjusning, golvad av charmen och den mysiga stämningen och på samma gång ryser man av den mystiska och mörka laddningen som i precis lagom portioner lämnas som ett byte åt läsaren. Redan tidigt i romanen får man som en pirrig känsla av att vilja fördjupa sig i mysterierna och hemligheterna som huvudpersonen själv undersöker. Och den känslan väcker ett starkt begär efter att få ägna sig åt historien helhjärtat och så mycket man bara hinner och orkar med under en dag och gärna tills man vaggas till sömns.

”I det förflutna” kom ut 2011 på svenska och har länge funnits med på min lista över böcker jag mer än gärna vill läsa. (Efter att ha läst Kate Mortons ”Huset vid sjön” ökade bara mitt intresse för hennes författarskap! Här hittar ni min recension av den romanen). Men när passar det bättre att läsa Kate Morton än under fläktande, värmande sensommardagar, när tiden liksom står stilla och vardagen tar en liten paus för att ge plats för sinnet att brodera ut sig, fantisera och drömma sig bort i det oändliga?

I ”I det förflutna” inviger Kate Morton oss i ännu ett dolt mysterium från det förflutna – familjehemligheter som ligger så djupt begravda att de även för familjen i fråga har höljts av lager på lager av förgången tid och tjockt slottsdamm. Edie Burchill, redaktör på ett litet förlag i Londons pittoreska Notting Hill råkar vara hemma hos sina föräldrar i just den stund då hennes mamma öppnar ett brev som sedan decennier tillbaka har kommit på villovägar. Hennes mamma Meredith, med vilken hon har en ganska komplicerad relation till, överraskar henne genom att reagera mycket känslosamt på brevets innehåll. Edies nyfikenhet väcks  genast när Meredith vägrar berätta varför hon reagerar som hon gör. Hon får samtidigt reda på att hennes mamma som trettonåring tillfälligt bodde hos tre excentriska systrar som krigsbarn på slottet Milderhurst Castle på den engelska landsbygden under andra världskriget. Som av en slump hittar hon vägen till slottet där Percy, Saffy och Juniper fortfarande bor kvar – döttrar till den legendariske författaren till den gotiska romanen ”The True History of The Mud Man”,  Raymond Blythe. Edie börjar på egen hand utforska de mystiska omständigheterna kring brevet och hennes mammas ovilja att berätta om sin vistelse på slottet. Vad döljer sig egentligen bakom slottets kalla och ogenomträngliga murar?

Fantastisk läsupplevelse! Rekommenderas varmt för alla som älskar att grotta ner sig i historiska, romantiska, mystiska romaner som utspelar sig på den engelska landsbygden. Jag följer förresten Kate Morton på instagram och ser till min förtjusning att hon snart är klar med utkastet till sin sjätte roman – så peppad! 

 

 

Annonser

Huset vid sjön

https://i0.wp.com/media.bonnierforlagen.se/bokbilder3d/tif/9789137145327.jpg

Min första Kate Morton! Under en veckas tid har jag burit runt på denna fantastiska bok och bara låtit mig svepas med av den berusande, pirriga känslan av att få vara mitt uppe i ett mysterium och en till lika delar välbevarad som mörk och fasansfull familjehemlighet. Det som gör denna bok ännu mer oemotståndlig är ju såklart att den utspelar sig i Storbritannien!! Gissa om jag älskar böcker som gör det… ❤

Jag har länge sneglat på Kate Mortons, tjocka, härliga romaner och varit på vippen att läsa dem nästan varje sommar nu de senaste åren. Men det har aldrig blivit av. Förrän nu. En kollega till mig hade läst just denna, ”Huset vid sjön”. Kate Mortons senaste roman som kom ut i början av juni i år. Och som alltid när någon i ens närhet öser på med lovord om en bok, är det svårt att slita sig. Jag bestämde mig på fläcken för att låna hem boken. Och jag har inte ångrat mig en sekund.

Det som utmärker Kate Mortons romaner, är dels att de har minst två parallella, kronologiska spår som man får följa, dels att det är romaner som innehåller en ljuvlig (och kanske lite annorlunda?) mix av spänning, intriger, mörka familjehemligheter, mystik, passion och dramatik. Den där delikata blandningen av att man som läsare känner sig väldigt hemmastadd – det är hemtrevligt, tryggt och mysigt samtidigt som det finns någonting under ytan som skaver. Kate Morton bygger upp en väv av allt detta som går kors och tvärs och berättelsen får hela tiden nytt liv när nya trådar löses upp och bildar knutar om vartannat. I ”Huset vid sjön” kan jag lova er att ni kommer bli glatt överraskade över hur många gånger som berättelsen tar nya och för läsaren, helt oväntade vägar. När slutet kommer är man mer än belåten över hur känsligt och skickligt författaren flätar samman alla trådarna på ett sömlöst sätt.

”Först hade hon funderat på att erkänna, men hon hade försuttit chansen och nu var det för sent. Sedan det hände hade man gått skallgång, polisen hade kopplats in och pressen hade vädjat om upplysningar. Det fanns ingen hon kunde anförtro sig åt, inget sätt att reparera skadan, och de skulle aldrig förlåta henne. Enda möjligheten var att gräva ner beviset”.

Under 30-talet får vi följa Alice Edevane och hennes familj som bor på ett ståtligt lantgods i landskapet Cornwall, i England. Vi lär känna Alice som en ung flicka med livlig fantasi och stora författardrömmar. Hon älskar Cornwall och sitt hem, där det ligger intill en sjö, omgivet av täta skogar som doftar nostalgiskt av jord och svamp.

Utåt sett är familjen Edevane en okomplicerad och lycklig familj – den perfekta familjen om man skulle betrakta dem som en enhet på ett fotografi. Men det är någonting som inte stämmer. Under midsommaraftonen 1933, försvinner det minsta barnet, Theo. Han är spårlöst försvunnen och återfinns aldrig. Det älskade huset vid sjön överges och familjen splittras vind för våg. Huset förblir ödsligt tomt och övergivit under decennierna som ska komma.

I början av 2000-talet träffar vi Sadie Sparrow, som egentligen arbetar som polis i London, men som nu har tvingats ta tjänstledigt på grund av ett besvärligt fall som hon anses ha misskött ganska grovt. Hon spenderar den påtvingade semestern hos sin käre morfar Bertie, som råkar bo i Cornwall, inte långt ifrån familjen Edevanes släktgods. En dag när hon är ute med sin hundar på en joggingrunda, leder stigen i skogen fram till en övervuxen äng som hon senare upptäcker inte är en äng utan en gammal trädgård som tillhör ett stort, förfallet och övergivit hus vid en sjö. Sadie kan inte stå emot platsen och börjar direkt att undersöka huset och dess omgivningar. Hon får en känsla av att någonting fasansfullt har hänt på denna plats. Och snart får hon mycket riktigt reda på fallet med Theo som polisen aldrig lyckades lösa…

Den viskande dödskallen

bild-1

Förra veckan läste jag ut del två i serien ”Lookwood & Co” av den brittiska författaren Jonathan Stroud och även om jag sedan dess har hunnit påbörja läsning av en ny, bra bok, kan jag fortfarande inte riktigt släppa ”Den viskande dödskallen”. ”Lookwood & Co” är en av de bästa barnboksserierna jag har läst! Så enkelt är det. Jag har tidigare skrivit om vad jag tyckte om del ett i serien. Här hittar ni den recensionen.

I ”Den viskande dödskallen” får vi återigen träffa det oslagbara gänget från den lilla agenturen Lookwood & Co i spökhärjade London; nämligen hemlighetsfulle Anthony Lookwood, kakmonstret och tillika bokälskaren George Cubbins samt huvudpersonen Lucy Carlyle med den sällsynta förmågan att kunna lyssna och kommunicera med spökena…

När ”Lookwood & Co” får i uppgift att inspektera en grav där en fasansfull doktor ligger begravd, blir det inte alls så enkelt och problemfritt som det först verkar vara. Det visar sig att denna doktor sysslat med svartkonst och gjort sig ökänd genom att påkalla andevärlden. ”Tack vare” honom är också många oskyldiga människor döda.

Uppdraget spårar snabbt ur och George är farligt nära att bli spökberörd på kuppen. Ändå lämnar ”Lookwood & Co” kyrkogården för natten i tron att uppdraget är slutfört och att de nu med någorlunda gott samvete kan lämna det för gott. Det de däremot inte vet är att vålnaden i graven släppts lös och att ett mycket farligt och värdefullt föremål som tillhört mannen i graven stulits under nattens mörkaste timmar…

Det här är en modern spökhistoria när den är som allra bäst! Alla viktiga ingredienser finns, för den där perfekta stämningen och blandningen mellan torr, brittisk humor, ett ständigt driv och ett ofattbart spännande rysaräventyr. Mixen mellan modernt 2000-tal och ett viktorianskt London är superb! Har inte nog av superlativ åt denna serie. Jag älskar den och längtar redan efter fortsättningen! ❤

LÄS DEN!

Den skrikande trappan

Åh, vad bra ”Den skrikande trappan” är! Det är en sådan där bok man gärna skulle vilja bo i, om det vore möjligt! Jag hade inte haft några som helst problem med att hänga med Lucy, Lookwood och George hela dagarna och nätterna. Tänk vad spännande det hade varit att vara en ung, lovande spökagent i ett mörkt, dimmigt London!

När jag läste ”Den skrikande trappan”, kom jag att nostalgiskt tänka på min barndom, då jag och min bästis Elin lekte spioner och smög omkring med allehanda prylar (som kunde vara bra att ha om man råkade springa in i en tjuv eller någon annan efterlyst person) utomhus och hemma till syskons och föräldrars förtret (då vi ofta ockuperade badrummen, eftersom vi lekte att de i själva verket var hissar som skulle ta oss upp till andra våningen i huset). Jag minns att vi exempelvis hade osynlighetsringar som kunde göra oss osynliga, om vi mot förmodan stod öga mot öga med en av de efterlysta brottslingarna. Jag minns också att vi var så inne i leken att det kändes lika spännande som om man läst eller sett en ruskigt spännande film. Och nu när jag i vuxen ålder läser ”Den skrikande trappan”, vet jag, bombsäkert, att vi hade lekt spökagenter om vi hade varit unga i dag! Och då kan jag faktiskt längta tillbaka med ett litet styng i hjärtat. Det hade varit fint att få åka tillbaka i tiden för bara en dag och leka Lucy, Lookwood och George. Fast vem hade då varit vem? Ja, det kommer jag aldrig få veta…

Tillbaka till boken och vad jag tyckte om den! Jag älskade miljöerna och den där underbara mixen av spänning, humor och trivsamhet. Jag brukar inte tänka på mat när jag läser en riktigt bra bok, men ”Den skrikande trappan” får mig faktiskt att bli sugen på mumsigheter som scones, marmelad och te eller ett stort lilablomstrigt porslinsfat fullt av de ljuvligaste och godaste kakorna man kan tänka sig (kanske är det inte så konstigt, då en av agenterna i boken är väldigt glupsk och nästan ständigt tänker på mat och stup i kvarten rullar fram godsaker på en vagn). Och där skulle jag sitta, smuttande på mitt te och mumsande på kaka efter kaka, medan regnet smattrade trivsamt mot fönsterblecket och världen utanför var en grumlig, grå dimma av ett skönt tomrum att sjunka in i (i detta tomrum skulle jag vilja sitta så länge som boken varade, omedveten om den värld som pågick därutanför).

Serien ”Lookwood & Co” utspelar sig som sagt i London, under en tid då England i närmare femtio är har varit drabbat och hemsökt av alla möjliga typer av livsfarliga vålnader. Som svar på hemsökelsen, startas det agenturer med enda syfte att förgöra spökena. Agenturerna är ofta övervakade av vuxna, men själva agenterna är alltid barn och unga som har förmågan (till skillnad från vuxna) att söka upp och förinta spökena. Till sin hjälp har de olika former av vapen; värjor av järn, magnesiumbloss och järnkedjor.

I centrum av boken står flickan Lucy som mister sitt jobb som spökagent trots hennes unika talang som gör henne duktig på att lyssna och känna av vad besökarna/spökena har för intentioner och är i för sinnesstämningar. Hennes talang som lyssnare, tar henne dock hela vägen till London där hon får jobb på den minsta agenturen av de alla; Lookwood & Co – en liten firma det inte gått vidare bra för. Men Anthony Lookwood, som är stolt ägare av agenturen, verkar aldrig ge upp eller tillåta sig att bli missmodig. Det som gör hans agentur så unik är framförallt det faktum att de inte har någon vuxen övervakare alls, vilket är högst ovanligt och inte helt och hållet ses med oblida ögon. När ett av deras uppdrag slutar i katastrof, blir det riktigt tufft för ”Lookwood & Co” att klara av konkurrensen, då färre och färre personer anlitar dem för uppdrag. Och detta i sin tur, leder fram till att de måste tacka ja till ett av de farligaste uppdragen någonsin…

Jag rekommenderar verkligen er att läsa ”Lookwood & Co”! Det är något av det härligaste jag läst på länge. Älskar stämningen i boken! Jag vet att det råder lite odelade meningar om denna boken – en del älskar den, medan andra inte alls har fastnat och snarare tycker att den är seg och förutsägbar (jag håller dock inte alls med om att den skulle vara det, inte det minsta!). Böckerna är klassade som Hcg-böcker, vilket gör att de lämpar sig fint för åldern 9-12 år.

Del 2 är redan ute på svenska och heter ”Den viskande dödskallen”!

Trevlig helg!