Kategoriarkiv: MAGI

Två starka läsupplevelser denna sommar!

Som alltid varje sommar överglänser ambitionen och viljan verkligheten och min sommarhög krymper – inte på grund ut av att jag vackert avverkar den genom att läsa böckerna som utgör den, utan på grund ut av att jag måste inse mina begränsningar och helt enkelt ge upp ett antal böcker och lämna tillbaka dem igen till bibblan. Denna sommar blev ganska blek ur ett läsperspektiv. Å andra sidan var det en ganska skön känsla när jag väl tog steget att avgöra vilka böcker jag istället skulle satsa på att helhjärtat gå in för att läsa. Det blev bland annat dessa båda som ses på fotot här ovan; två ganska snarlika ungdomsböcker till sin genre och stil, men ändå väldigt olika förstås som ju alla böcker är till syvende och sist. Här följer några ord om vad jag tyckte om dem båda!

Gryningsstjärna

Charlotte Cederlunds serie Idijärvi-trilogin om den skånska tjejen Aili med sina samiska rötter, är en favorit inom den nordiska ungdomsfantasyn sedan tidigare. Jag läste den första delen, ”Middagsmörker” i februari månad när vi under sportlovet spenderade en vecka i det gnistrande vita, friska Årefjällen – en underbar kombo att läsa i ett varmt och ombonat hus med kakelugn och timrade väggar när snön faller tyst utanför fönstren… Andra delen läste jag lite otippat nu i sommar, men vinterkänslan var bara välkommen och uppfriskande och läsupplevelsen fylld av spänning.

Det här är böcker man läser med andan i halsen. De är händelsespäckade och oerhört originella. Författaren har en skicklig fingertoppskänsla när det kommer till att både skildra sina karaktärer och att sätta handlingen i en intressant miljö full av motsägelser, dramatik och mystik. Efter en lässvacka som hette duga, var ”Gryningsstjärna” (del två i serien) precis vad jag behövde för att hitta tillbaka till ett härligt sommarläsflow. Ibland behöver man ta ”tuffa” beslut och bryta upp med en bok rakt av för att kunna hitta tillbaka till läsglädjen igen. Det tar alltid emot för mig, då det känns ”fel” att inte läsa ut en bok. Men någonstans måste man ju också inse att man aldrig kommer kunna hinna läsa alla böcker. Det finns en begränsning. Men visst hade det varit coolt att ha två parallella liv; ett för ständig läsning och ett där man hinner med allt det där andra som man också vill hinna göra?! Läsning tar ju både tid och dina sinnen och förmåga till fantasi i anspråk. Att det aldrig har känts som en uppoffring för mig är en gåva jag håller hårt i hjärtat.

Läs mer om serien, samisk kultur, mytologi och verklighetens Idijärvi (samebyn där böckerna utspelar sig) på författarens hemsida som jag starkt rekommenderar att ni besöker!

Ordbrodösen

Kanske en av de mest omtalade och spridda böckerna i mitt flöde på Instagram det senaste året? En bok som vad jag förstår har varit något av en tudelare; de flesta är positiva och höjer den till skyarna, andra är mer tveksamma. Men det blir väl ofta så när en bok blir omtalad och för med sig en massa förväntan hos läsaren. Har man högre förväntningar är ju fallet också högre. Jag hade om jag ska vara ärlig stängt av förväntningarna helt och min läsupplevelse fick därför vara mycket ifred för yttre och inre påverkan, vilket var skönt.

För det första har Anna Arvidssons debutroman en både intressant, udda och vacker titel. I mäktiga, glänsande guldbokstäver är titeln ”Ordbrodösen” inetsad mot en svärtad bakgrund som föreställer en siluett av en äldre stadskärna någonstans i Sverige och en ung tjej med långt hår och slutna ögon som tycks vara fångad i en rörelse av dans. Vänder man på boken och läser på baksidan blir man inte mindre nyfiken. Det här är en bok med en alldeles unik handling som får det att rysa av spänning utmed ryggraden.

Boken handlar om Alba som står inför sin artonårsdag. En dag som hon och generationer bakåt i hennes släktled har väntat på med högtidligt allvar och vördnad. Det är nämligen dags för Alba att under en ceremoni i en värmländsk bruksort frambringa kraften att kunna styra andras tankar genom det skrivna ordet. En kraft som bara kan tillmätas äkta ordbrodöser och som har funnits bland kvinnorna i Albas släkt i generationer bakåt. Det finns inte på kartan att Alba ska misslyckas. När hon därför gör det utbryter någon form av stilla panik och allvar bland de samlade och man beslutar sig för att skicka iväg Alba till Stockholm under tiden som man går till botten med vad som har blivit fel med hennes kraft. Det släkten inte känner till är att Alba i Stockholm får kännedom om mörka, dolda och allt annat än avundsvärda hemligheter om sin egen släkt… Hemligheter som får allt att ställas på sin spets och den trygga vardagen att förvandlas till en livsfarlig plats att befinna sig på…

”Ordbrodösen” var väldigt lättsmält på det sättet att det gick tacksamt snabbt att komma in i handlingen. Det är många spännande, lite längre faser i boken där det är omöjligt att sluta läsa. Under de passagerna tycker jag det också bitvis finns en potential att bli riktigt läbbigt och det är väl framförallt det tillsammans med den unika handlingen som gör att jag fastnar för den här boken så som jag gör. En högst läsvärd ungdomsbok som jag verkligen kan rekommendera för såväl ungdomar som vuxna!

Bronsnyckeln

Bildresultat för bronsnyckeln

Sedan jag skrev sist har jag hunnit läsa del ett och två ur vikingaserien ”Sagan om Turid” av Elisabeth Östnäs (vilka jag för övriga tyckte var mycket läsvärda, spännande och välskrivna). Jag påbörjade även del tre, men så kom ju ”Bronsnyckeln” emellan! Och jag måste erkänna att det är svårt att låta bli att skjuta upp läsningen av ”Bronsnyckeln” när den är en direkt fortsättning av ”Kopparhandsken” som ju var en av mina litterära höjdpunkter förra året! Här kommer därför ett litet inlägg med mina tankar om del tre, ”Bronsnyckeln” av författarna Holly Black och Cassandra Clare.

Ju längre in i en serie jag kommer, desto mindre vill jag egentligen avslöja om den här på bloggen för alla er som inte hunnit läsa föregående delar. Men här kommer några ord som jag hoppas inte avslöjar för mycket! I del tre får vi återigen möta det fantastiska kompisgänget Call, Aaron, Tamara och så vargen Tumult förstås. De träffas efter ett sövande sommarlov och känslan när de börjar sitt bronsår på den magiska skolan ”Magisterium” igen är att de för första gången på länge kanske kan ägna sig uteslutande åt att lära sig något. Det blir som ni säkert redan räknat ut, inte alls som de tänkt sig. För på skolan blir de snart varse om att det lurar en hemlig mördare som verkar vara ute efter att döda Call och hans vänner…

Det som slog mig mest när jag började läsa de första sidorna i boken var hur otroligt mycket jag hade saknat författarnas humor:

”- Borde inte trollkarlarna redan ha kollat det? frågade Aaron.

Tamara ryckte på axlarna. – Även om de har det skulle de inte ge oss namnen, så det här är ett sätt att korta listan över misstänkta.

– Någon har läst om alla sina Kittyböcker i sommar, sa Jasper.

Tamara log ett varggrin. – Någon kommer snart få en smäll i ansiktet”.

Och sedan var det det här med mina höga förväntningar om att få läsa ännu en gastkramande spännande bok med en massa oväntade vändningar och cliffhangers. Trots att ”Bronsnyckeln” saknar det höga tempot som var ”Kopparhandskens” signum, är det en grymt spännande bok (på ett lite lugnare sätt) som döljer en massa mörka hemligheter och som tids nog leder fram till ett slut som är minst sagt oväntat och fruktansvärt…

Min recension av första delen, ”Järnprovet” hittar ni HÄR!

Del två i serien, ”Kopparhandsken” var enligt mig en av 2016 års bästa barn- och ungdomsböcker. I detta inlägg hittar ni några rader om varför den var och är så bra!

Hjärta av damm

Hej!

Idag är det en härlig, frostig och solig tisdag och jag befinner mig just nu i Fliseryd – en av mina skolor där jag är varje tisdag förmiddag. Just denna veckan har jag fullt upp med att förbereda en hel del bokattacker – hela tio böcker kommer jag att bokattacka från klass 2 upp till klass 7!

Med anledning av alla bra böcker som jag har läst mig igenom den senaste tiden, ville jag passa på att ge er ett litet boktips! I morgon kommer jag att bokattacka ”Hjärta av damm” som är skriven av författaren Ingelin Angerborn, för klass 4 i Timmernabben. Den är så vansinnigt BRAAA!

bild

I boken får vi träffa Bella som när berättelsen tar sin början, precis ska börja på ett teaterläger under höstlovet. Hennes bästa vän Tove har i sista stund hoppat av lägret. Bella måste därför gå själv och det gör hon till en början högst motvilligt.

Hon står utanför den gamla teatern och beundrar det fina, rosa huset med alla fönstren, när en av ledarna vinkar in henne och hon följer med in med blandade känslor.

Men trots den stora nervositeten och det faktum att hon inte känner någon på lägret, upptäcker hon ganska snart att det verkligen är jättekul med teater! Hon skaffar nya vänner, ledaren Mirjam är jättesnäll och teatern är en spännande och häftig plats att vara på. Och sedan är ju Hilding där. Hilding som är jättesöt i teatersmink, som har varma, mjuka händer och ett jättehärligt skratt…

De är mitt uppe i att sätta upp en teaterpjäs för föräldrar och vänner, när det börjar hända mer och mer skumma saker som får Bellas hjärta att ta oväntade skutt av rädsla och förvirring… Den där dockan som stod i rummet med alla teaterkläderna.. Vem är hon egentligen och var det verkligen inbillning när Bella trodde att hon såg henne blinka? Och vem är det som lämnar meddelanden på damtoaletten?

Det var ett tag sedan jag sist läste Ingelin Angerborn. Jag är verkligen positivt överraskad och tycker helt klart att ”Hjärta av damm” är den bästa av hennes som jag har läst hittills! Kan verkligen rekommendera den varmt till alla som älskar spänning, mysrys och lite kärlekspirr! Är lite avis på alla som har kvar denna oläst!

Häxboken

bild-5

Veckans bokattack blev för min del ”Häxboken” av författaren och illustratören Jan Kjaer – en lättläst, magisk och spännande bok med korta meningar och kapitel och massa fina, färgglada, manga-inspirerade illustrationer.

Boken handlar om Mia som precis har förlorat sin farmor i en mystisk olycka. En dag när hon är på väg hem från skolan genom skogen, kliver det fram en kvinna i ljusa kläder och långt hår. Kvinnan berättar för Mia att hennes farmor var en god häxa och att förmågan till att trolla också finns hos Mia. Kvinnan ger henne en vacker trolleribok som har tillhört hennes farmor. Kommer Mia bli en vit häxa som sin farmor eller en häxa som utför svart magi? Det är hennes val…

”Häxboken” är uppbyggd efter ett system som författaren Jan Kjaer själv har arbetat fram och som han kallar för link. Tanken bakom systemet är att underlätta läsprocessen genom att göra tydliga länkar mellan bilderna och texten. Det ska också kännas att läsningen flyter på för läsaren med mycket repetitioner, korta meningar, korta kapitel och effektfulla illustrationer som gör det lätt att leva sig in i det som händer i berättelsen.

Förlaget som ger ut ”Häxboken” på svenska heter Hegas och är ett förlag som ger ut lättlästa böcker för olika åldrar med slogan att det ska vara ”lätt att läsa, men svårt att motstå”. Och det är precis så det är med Hegas böcker! De har snygga omslag och är verkligen trevliga böcker att läsa. På Hegas hemsida finns det dessutom arbetsmaterial till de flesta av böckerna, med stöd för samtal före, under och efter läsningen.

”Häxboken” står på hyllan för lättlästa Hcg-böcker (med gula prickar) delvis där böckerna för åldern 9-12 år står. Jag tycker dock att ”Häxboken” funkar precis lika bra att läsas för åldern 6-9 år!

Järnprovet!

JÄRNPROVET

Och så var den utläst! Och som jag njöt av att läsa denna, den var verkligen GRYM! ”Järnprovet” är skriven av de välkända fantasyförfattarna Holly Black och Cassandra Clare som tidigare skrivit (på sina skilda håll) de bästsäljande serierna Spiderwick och ”The Mortal Instruments”. Tänk vilken lyckoträff att de slog sina kloka huvuden ihop och hade modet att testa att skriva något ihop – det blev ju så bra!

”Järnprovet” är första delen i en serie som heter Magisterium, skriven för barn från cirka nio år och uppåt (rekommendation). Väldigt mycket i boken för tankarna till Harry Potter, men till min förvåning är det faktiskt ingenting som stör min läsupplevelse. Jag tror det dels beror på att den har så mycket ”eget” också som bidrar till en helt ny läsupplevelse. För att ta några exempel så är miljön verkligen unik – nästan hela boken utspelar sig på magiskolan som är belägen under jord; i underjordiska gångar med stalaktiter och stalagmiter som löper längs med underjordiska vattensystem – sjöar och floder i en värld som till en början är full av mörker…

12-åriga huvudpersonen Callum Hunt har sedan han var liten fått höra från sin pappa att han ska göra allt han kan för att undvika trollkarlsskolan, Magisterium. Så när Call (som han kallas) blir kallad till inträdesprovet till trollkarlsskolan, är han helt och hållet inställd på att misslyckas. Han intalar sig själv att han inte kan misslyckas med den uppgiften – det borde vara hur enkelt som helst för honom att klanta till sig och få dem att inse att han inte är någon trollkarl att satsa på. Men till han och hans pappas stora förvåning blir Callum antagen och Callum är helt säker på att han aldrig någonsin kommer få återse sin pappa igen. När portarna till trollkarlsskolan skärmar av de nya järneleverna från yttervärlden, är Call helt säker på att de kommer vara instängda där för evigt…

Men ingenting blir egentligen som han tänkt sig och ingenting blir heller riktigt som läsaren kanske har tänkt sig eller förväntar sig! Och där har författarna lyckats oerhört bra genom att få till en grym twist mot slutet. Det jag gillar extra mycket med ”Järnprovet” är att den leker med hjälteidealen och att den så skickligt förleder läsaren till att tro saker som aldrig riktigt infrias (inte i mitt fall i alla fall).

Call är en fascinerande karaktär – en pojke som från början fått inpräntad att han är misslyckad, långsam och inte duger till någonting. Det känns som om han bär på ett mörker och en misstänksamhet mot allt och alla, men mot alla odds skaffar han sig riktiga vänner att lita på och hans personlighet blommar ut i takt med att berättelsen vävs fram och mörkret tätnar…

Lättläst, ohyggligt spännande och lätt att fastna! Jag väntar med spänning på nästa del i Magisterium!

Tiden pulsar och mörkret vandrar in…

bild-1

I helgen har jag sträckläst GRYMMA, GRYMMA ”Nidstången” och ”Grimmen” – del 1 & 2 ur den omtalade, populära och beroendeframkallande serien ”PAX” av författarna Åsa Larsson, Ingela Korsell och illustratören Henrik Jonsson. Äntligen har det blivit min tur att kasta mig över PAX! Det var länge sedan jag var så här förväntansfull inför att läsa en serie och jag kan säga att jag inte blev det minsta besviken!

Upplevelsen av att läsa Nidstången & Grimmen har verkligen överstigit mina förväntningar med råge! Alla essentiella ingredienser finns med – från de ursnygga och urfräcka illustrationerna, de korta och händelsespäckade kapitlen, alla fräcka namn på mytologiska, magiska väsen från förr som dyker upp hipp som happ i boken till de intressanta och komplexa karaktärerna; bröderna Alrik och Viggo som kommer till Mariefred för att återigen placeras i en ny fosterfamilj, eftersom deras mamma inte klarar av att ta hand om dem på grund av sin alkoholism, Layla och Anders som blir deras nya fosterföräldrar och så syskonen Estrid och Magnar – två väldigt speciella och udda människor som är biblioteksväktare och har som sin livsuppgift att vakta det uråldriga biblioteket och all kunskap som finns dold där i källaren till deras hus.

Bröderna Alrik och Viggo är på samma gång sköra och sårbara som starka och modiga. Det är en väldigt rörande syskonskildring i böckerna och man blir varm om hjärtat av hur bröderna står upp för varandra, tröstar, kramar. När den ene är ledsen, hängig och avig tar den andre på sig rollen som stark och modig och vice versa. Men samtidigt kan de båda tjura, gräla och skrika på varann för att senare bli vänner igen. Det är en så naturlig beskrivning av syskonkärlek.

Till en början litar de knappast på någon och tyr sig bara till varandra. Ändå lyckas de med tiden knyta starka band med nya människor som kommer att bli deras vänner och de får en stor och viktig uppgift att stå vakt mot mörkret som växer sig starkare i Mariefred…

bild-19

Nidstången och Grimmen är så grymma! Man sugs in i Alriks och Viggos värld och kan inte få nog – det är väldigt beroendeframkallande det här. Och hjälp vilken magont jag fick av att läsa de sista raderna i Grimmen – vilken cliffhanger! Nu är det bara att vänta på tredje delen och sedan fjärde, femte, sjätte, sjunde, åttonde, nionde och tionde… Och däremellan kommer jag att tipsa alla (speciellt alla killar och tjejer på mellanstadiet) om PAX! Jag är så taggad.

bild-3

 

Oceanen vid vägens slut

Oceanen vid vägens slut

Oceanen vid vägens slutBoken med det übersnygga omslaget är tack och lov också lika überbra på insidan. Men jag skulle vilja börja med att utfärda en varning till alla som tänker läsa Neil Gaimans senaste. Läs den bara om alla yttre omständigheter är i sina perfekta tillstånd. Det vill säga: du får bara ha ögon för denna boken och ingen annan. Jag gjorde tyvärr misstaget att läsa flera böcker parallellt med denna, men insåg ganska snart att denna boken kräver mer av sin läsare. Det går inte att läsa den bara halvhjärtat eftersom den lämnar en dörr på glänt mot en ny värld för dig. Du måste gå in i boken fullständigt och helhjärtat om du ska kunna ha en chans att föreställa dig denna vackra men ack så kusliga och klaustrofobiska sagovärld. Lova mig det och du ska finna det mest utsökta i bokväg!

 ”Nedanför uppfarten stod Lettie Hempstock under kastanjeträden. Hon såg ut som om hon stått där och väntat i hundra år och var beredd att vänta hundra till. Hon hade en vit klänning, men den blev grönfläckig i ljuset som silades genom kastanjernas nyutspruckna lövverk”.

Det är ett synnerligen vackert språk och en njutning att läsa ”Oceanen vid vägens slut”. Den får mig att känna olika känslor och stämningar som förändras och övergår i varandra. Här finns en stämning som om en blåsande ljummen, nästan varm och oskyldig vind böljar som ett lakan mellan två träd. Men det är som om den känslan förvränger och skadar och jag vet med ens att något är fel, så fel som det bara kan bli. Som läsare känner man en växande oro och en klaustrofobisk och instängd, nästan klibbig känsla av feberyra. Vid en punkt i boken får jag nästan panik – så starkt kan jag leva mig in i pojkens sinnesstämning och det han måste känna. Det är väldigt svårt att förklara hur och varför man känner som man gör och det är just det som gör denna bok så fullkomlig. Den är full av liv.

Genom boken får vi följa en liten pojke och hans berättelse om sin egen uppväxt. I början av boken tar han oss med tillbaka till sitt barndomshem. Vi får inte veta vad han heter eller varför han är tillbaka, istället uppdagar sig detaljer och händelser, minnen som ännu en gång kommer upp till ytan igen och som får honom att kastas tillbaka till när han var sju år igen – då allt förändrades när en barnflicka vid namn Ursula Monkton flyttar in hos pojkens familj.

”Hennes klänning var inte i trasor. Det var bara så den var tillskuren, antar jag, det var själva modellen. Men när jag tittade på henne så föreställde jag mig hur klänningen flaxade i det vindstilla köket, slog i vinden som storseglet på ett skepp på en öde ocean under en brandgul himmel”.

Alla tycks avguda henne och faller för hennes ”charm”. Men pojken tycker inte om henne och han förstår snart varför. De enda som verkligen skulle kunna rädda pojken från den ondskefulla Ursula är hans vän och granne Lettie och de äldre kvinnorna i Hempstockgården. (De har magiska förmågor som man bara anar vidden av och de kan sy och laga tiden). Det obehagliga är att Ursula verkar se och höra allt han tänker och gör, och hon förbjuder honom att lämna gården…

Det känns så ensamt när boken är utläst. Som att jag aldrig någonsin kan återgå till att läsa ”vanliga” böcker igen… Detta var min första Gaiman-bok och det är samma känsla som att för första gången plocka jordgubbar på landet och äta upp dem direkt på stället. Och sedan är det kört. Sedan har det flyttat in en evig jordgubbslängtan. ❤ Den aura av magi som ”Oceanen vid vägens slut” utstrålar, kommer mycket från kvinnorna Hempstock och deras sätt att vara, som är så fullkomligt rörande och fint. De bara är. Och när jag läser Neil Gaimans ”tack” i slutet av boken, kan jag inte låta bli att le stort när jag kommer till raden:

”Slutligen går mitt tack till familjen Hempstock som alltid funnits där när jag behövt den, i en form eller annan”.

Och det är då jag känner den största trösten i att inte förstå riktigt allt som har hänt i boken. För mycket av det gick inte att reda ut och nu förstår jag att det nog heller inte var meningen att göra det. Jag måste helt enkelt inbilla mig att familjen Hempstock finns kvar, även efter sagans slut. För då säger vi inte adjö riktigt än.

 

Så här skriver andra om boken:

Bokfrossa

Fiktiviteter

Beroende av böcker

Booksessed

Löpande läsning

Boken om Mademoiselle Oiseau <3

Boken om Mademoiselle Oiseau

Omslagsbild: Boken om Mademoiselle Oiseau

När jag fick syn på denna lilla utsökta franska pärla till bilderbok, blev jag blixtförälskad och det var ofrånkomligt att låna hem den och läsa den på stört! Jag skulle kunna titta på alla fantastiska illustrationer av Lovisa Burfitt – en av Skandinaviens och Sveriges allra mest framgångsrika illustratörer, hur länge som helst. De har samma effekt som att mumsa på en underbar fransk bakelse eller dessert, som räcker väldigt länge utan att någon som helst mättnadskänsla ska infinna sig… Det här är alldeles säkert en bilderbok som gärna får bo hemma hos mig i framtiden och jag skulle gärna vilja ha ett eget exemplar liggandes framme för att bläddra i och drömma mig bort till Paris… För den doftar verkligen Paris, som om den var doppad i stadens alla färger, former och dofter!

Boken är skriven av författaren med det väldigt långa namnet Andrea de La Barre de Nanteuil, som är bosatt i Paris där hon arbetar på ett modehus – vilket verkligen lyser igenom i berättelsen om den speciella damen Mademoiselle Oiseau som andas ”La Belle Epoque” och ”Les années folles” (1930-talets mode med couture-kläder). ”Boken om Mademoiselle Oiseu” är hennes debutroman och är utgiven på förlaget Rabén & Sjögren. Här kan ni läsa mer om boken, författaren och illustratören! Lovisa Burfitt som har gjort illustrationerna är också hon bosatt i Frankrike, i Aix en Provence där hon har en stor atelje.

”Mitt i Paris, inte långt från floden Seine, ligger avenue des Temps Perdus. Där, allra högst upp i ett vackert gammalt hus, bor Mademoiselle Oiseau. Lyfter man på hakan och tittar upp mot våningen svajar huset nästan. Inte bara för att det är så högt utan också för att Mademoiselles alla fåglar och katter och konstiga balkongmöbler gör att det känns lite snurrigt. Det ser ut som om det ligger en hatt på huset. En somrig, rolig halmhatt som vill flyga i väg med fåglarna och katterna och de svarta balkongräckena som ett spetsbroderat band.”

I samma hus, i lägenheten under som Mademoiselle Oiseau, bor också en nioårig flicka som heter Isabella Artioli. Jämfört med alla andra färgexplosioner i boken, beskrivs och framställs Isabella som så grå att hon nästan inte syns alls. Det står till och med att det ”finns inget speciellt att säga om Isabella Artioli, ingenting att komma ihåg”. Och ändå tycker jag att hennes ”gråhet” är bland det mest uppfriskande inslaget i boken! Hon behövs lika mycket som motpol mot allt det annars så färgsprakande (i överflöd) kring Mademoiselles gestalt och hem.

En dag råkar Isabella åka upp med hissen till fel våning och sätter nycklarna i Mademoiselle Oiseaus dörr och märker att den inte passar. Men hon hinner knappt reflektera över detta förrän en hand drar in henne i lägenheten till en entré som är klädd med slokande, röda vallmor och taggiga blad över väggarna. Isabella möts av en helt ny värld med rum som aldrig verkar ta slut och en magisk charm som för första gången får henne att känna sig levande. Mademoiselle Oiseau har massa fåglar och katter som plirar lite oförstående och avvaktande mot Isabella… I rummen finns också flera fågelburar som står öppna och tomma, som om fåglarna alltid varit fria att flyga som de behagar. Det är som om allt där inne lever sitt egna liv och som om Mademoiselle Oiseau och hennes saker hade en magisk kraft som bara hör hemma i en riktig sagovärld… Isabella får en liten panterknapp av Mademoiselle Oiseau, som hon måste lova att ha med sig i fickan när hon går till skolan nästa dag. Och det lustiga är att Isabella redan känner sig mindre färglös. Hon har fått en skir, rosa färg på kinderna och ler lite hemlighetsfullt åt minnena från gårdagen. Hjärtat slår som en kolibrivinge när hon står utanför Mademoiselles dörr nästa gång…

– Jag vet, säger Isabella och ler lite förläget. Men ibland känns det som om jag går omkring och drömmer.

– Vad är problemet? säger Mademoiselle. Låt drömmarna vara, om de nu råkar vara drömmar. De har väl också rätt att vara med på ett hörn?

Läs den, läs den! Eller bara bläddra i boken och titta på de ljuvliga illustrationerna som talar sitt egna språk… Denna lilla pärla får ni bara inte missa! Boken rekommenderas varmt till alla (med hjärtat på rätt ställe) över 6 år och uppåt!

Andra som säger ”Oh, la, la!”:
Beas bokhylla

Lyrans Noblesser

Kattugglan

Titel: Boken om Mademoiselle Oiseau

Författare: Andrea De La Barre De Nanteuil

Illustratör: Lovisa Burfitt

Utgivningsdatum: 2014-03-06

Förlag: Rabén & Sjögren

Antal sidor: 144

Ålder: Alla över 6 år!