Kategoriarkiv: MAGISK REALISM

Bergtagen

”Skogen ruvade tyst omkring honom på alla sidor, tallarnas grenar tunga av snö. Riset mellan träden glittrade av snö. Som ett sagolandskap. Hans barndoms sagor, de hans pappa hade läst för honom när han var liten. Med tomtar och troll, bäckahästar och mylingar. Sagor som hade tänder. Visst var det någonting som hördes? Ett tunt, flyktigt ljud. Som krasandet från ett fruset löv, en snötäckt lingonbuske som krossades under en fot”.

Under min semester läste jag ytterligare två böcker som är med som tänkta kandidater för ett eventuellt författarbesök i åk 7 nästa år. ”Bergtagen” av Camilla Sten är en av dem och jag skulle vilja skriva några ord om vad jag tyckte om den.

Romanen utspelar sig i Järvhöga, ett isande samhälle i norrländska Jämtland som bär minnen av tragiska händelser som skett ute i skogarna. Pojkar som plötsligt går ut i skogen för att aldrig någonsin återfinnas i livet. Men ingen som talar riktigt om dem eller om vad som hände dem.

En dag försvinner en elev från internetskolan som gränsar mot skogen där den är som djupast. Internatskolan är rik på gamla anor från förr, men saknar nu sin forna glans. På internatskolan finns Emil kvar, rumskamrat till eleven som försvann. Han ser spår efter Markus som försvann överallt och minnena av Markus hemsöker honom dag som natt. Ingen förstår hur illa det är ställt med honom, ingen ser honom förutom Julia. En tjej som går på gymnasiet i Järvhöga och som av en slump kommer in i hans liv. Tillsammans bestämmer de sig för att inte sluta leta efter sanningen bakom Markus försvinnande. Och snart ser de kopplingar till ett annat försvinnande men med samma mönster: en ung man som gick ut i skogen för att aldrig mer återses.

Jag älskade att läsa denna romanen! Vissa passager är så skickligt skrivna att jag sitter andlöst och ryser. Speciellt en scen minns jag; när Emil är ute i joggingspåret i skogen… Jag minns fortfarande stämningen; så trollsk och oroväckande på samma gång. Stämningen är tung och trollsk, man riktigt kan ta på den lömska och dunkla känslan som skogen och det outtalade, osagda skapar. Det som omger hela samhället Järvhöga och som liksom biter sig i som ett gift i bybornas medvetande. Tillbakablickorna till 60-talet gör författaren så skickligt. Hon skapar verkligen en atmosfär som känns autentisk och som griper tag i läsaren. Utfärdar stark varning för sträckläsning när du väl har börjat läsa denna! Längtar så tills uppföljaren kommer (”Bergtagen” ingår i Järvhögatrilogin och kom ut 2020).

Om den passar i sjuan? JA. Kanske något tjock förvisso. Men å andra sidan får man en isande spännande spänningsroman man nog inte glömmer i första taget.

Denna recension är en del i arbetet med att välja ut en författare & boktitel att arbeta med under vårt lässurr våren 2021 i åk 7!

I augusti kommer jag tillsammans med mina kollegor presentera ett urval av skönlitterära och facklitterära böcker för våra svensklärare – detta ska slutligen mynna ut i ett val av bok att köpa in & författare att boka upp för sjuorna våren 2021!

Liksom helt magiskt <3

”Jag gjorde i ordning halsbandet redan samma eftermiddag. Jag hade stormhatt i en låda i mitt rum, fyllde en liten medaljong med de torkade bladen. Sedan limmade jag fast locket så att det inte gick att öppna och trädde upp den på en läderrem”.

LIKSOM HELT MAGISKT. Så heter hans senaste. Mårten Melin – en av mina absoluta favoritförfattare för barn och ungdomar, är aktuell med en samling av tolv små, magiska berättelser. Jag läser en i taget, nästan andaktsfullt och vill inte att de ska ta slut. Nu har jag bara fyra stycken kvar och jag drar ut på det lite i hopp om att de aldrig ska ta slut. Jag är väldigt positivt överraskad! Trots mina höga förväntningar på Mårten, blev jag faktiskt överraskad! Det känns som om varje berättelse skulle kunna bli en ny bok, i likhet med hans bok ”Som trolleri” som handlade om magisk kärlek mellan människa och trollpojke…

På första sidan i varje berättelse, finns en liten tecknad bild av någonting som ger en hint om vad denna ska handla om. I den som heter ”Ett halsband åt Viktor” finns en bild av blommor – giftiga stormhattar… Och i berättelsen som heter ”Jamila och Hasna”, två provrör som hör hemma på ett kemlabb… Berättelserna börjar väldigt realistiska, vardagliga… Men accelererar snabbt mot det magiskt overkliga, osannolika och sagolika. Det är väldigt lätt att bli fast och slutet tycks komma alltför fort och ändå slutar det på det perfekta stället – det blir helt enkelt perfekta slut rakt igenom. Feel-good helt enkelt. Kärleken i Melins böcker är bara så fin. Han får med alla bitarna och man läser verkligen med hjärtat (som Per Israelson skrev i Svenska Dagbladet om ”Som trolleri”). Ur berättelsen ”Som en saga” på sidan 114:

”Jag var bredvid pojken när han landade i vattnet med huvudet före och ögonen stängda. Jag blundade ett kort ögonblick och skickade ut mitt ljus. Han måste ha sett det genom ögonlocken för han slog upp ögonen. Och såg mig”.

Boken är så himla fin att man skulle vilja ha den boende på sitt nattduksbord. Jag tror den passar UTMÄRKT som högläsningsbok och jag hoppas att många killar och tjejer kommer tycka om den! För den passar egentligen för alla.

Pssst! Vill passa på att tipsa om en fin artikel om författaren Mårten Melin som ni kan läsa HÄR. I artikeln får man bekanta sig mer med honom och hans syn på omöjlig kärlek, skrivande, realistiska böcker och gränsen mellan dem och magiska… och så vidare… En jättebra artikel! Så här skriver Mårten Melin i artikeln på Rabén & Sjögren:

” Mio fryser inte ihjäl på parkbänken, han kommer till Landet i fjärran ju! Det är att döda fantasin och fantasins möjligheter att säga något annat. Man ska känna: Det här händer, det här skulle kunna hända. Därför ska både det realistiska och övernaturliga beskrivas just så, realistiskt. Som sanning”…

LÄS DEN!  ❤

 

 

Ungdomsbok: Pojkarna av Jessica Schiefauer

POJKARNA av Jessica Schiefauer är verkligen en bok som skiljer sig från mängden. Redan från första början känns det som en saga, allt från symboliken med växthuset som fungerar som en frizon, maskeraderna där de får utforska olika roller, de surrande insekterna, de levande blommorna, alla dofter och ljud som vibrerar och vaknar till liv på natten. Den är sorglig och många gånger känner man sig svag när man läser den, eftersom huvudpersonen Kim (en av de tre flickorna som berättelsen handlar om) är så hjälplös i sitt sökande efter att finna sig själv, sin ”rätta” kropp.

Från början är de tre unga flickor: Kim, Momo och Bella. De står ensamma – starka och svaga – och möter tillsammans pojkarnas dömande blickar och kränkande kommentarer i skolan, i korridorerna, på gymnastiken, på gatorna. Ingenstans kan de gömma sig och de hanterar det på olika sätt. Ibland känner de sig lite starkare och ibland lite svagare. Men aldrig vägrar de duka undan den struktur som pojkarna har byggt upp och som alla andra flickor tycks acceptera. Ändå märks det hur mycket det påverkar dem. De ägnar många timmar på kvällarna åt att försöka glömma dagarna. Oftast är de i Bellas trädgård, i hennes vackra växthus som är fullt av blommor och frön från alla jordens hörn.

En dag hittar de ett frö utan namn, som växer upp till den vackraste och mest häpnadsväckande blomman av dem alla. En natt smakar de lite av hennes nektar och förvandlas till pojkar. Och därifrån river något tag i berättelsen. Innan dess har det känts som om allt har hänt i slow motion. För Kim är det annorlunda än för Bella och Momo. Varje natt tar Kim av blommans nektar och smyger ut i natten och till slut finns det ingen väg tillbaka för henne. När hon har sin flickkropp känner hon sig alldeles genomskinlig och kraftlös, det är inte i den kroppen hon vill vara. Men Bella och Momo slutar följa med och till slut är Kim ensam och hon fortsätter tills blomman nästan är döende och nektarn tar slut.

”Pojkarna” handlar om hur flickorna blir pojkar genom de roller de spelar och inte genom vad de är. Detta sökande efter var man hör hemma är i romanen trevande och obeständigt och löper inte som en röd tråd, utan växer och dör på samma gång. Precis som blomman som först växer och blommar ut och sedan ruttnar och dör, går sökandet hos flickorna fram och tillbaka – de genomgår en omskakande resa där de får uppleva mycket som gör ont, men de lär sig att de alltid har varandra. Miljöskildringarna i boken är väldigt suddiga och man får över huvudtaget mycket lite känsla för tid och rum. Detta förstärker också känslan av otrygghet – att det inte finns någon beständig form, vad beträffar det rumsliga och det kroppsliga. Men kanske är det också just denna otrygghet som förstärker författarens budskap.

En vacker och sorglig ungdomsroman med ett sagolikt skimmer omkring sig. Jessica Schiefauer berättar med ett språk som är mjukt och hårt på samma gång – skoningslöst och poetiskt. Ensam och orörd står den ofta i bokhyllan – men som författaren skriver på första sidan, är det inte en roman för vem som helst, utan för den som vill se och öppna ögonen.

Jessica Schiefauer vann Augustpriset för ”Pojkarna” 2011 med motiveringen:

Med vass och avslöjande flickblick infiltreras Pojklandet. En idéroman som strävar efter att upplösa språkets, växandets och verklighetens gränser. Om kroppen som slagfält och manligheten som drog.

Är ni nyfikna på romanen, måste ni se detta videoklipp som Riksteaterns och Uppsala stadsteater ligger bakom. Hösten 13 & våren 14 är de aktuella med en föreställning som bygger på romanen som riktar sig till elever i åk 7-9 och och gymnasiet.

FLER SOM HAR LÄST ”POJKARNA”:

Sanna Näsling / DN: ”Schiefauer skriver fram kön och identitet i rörelse”

Bella Stenberg / Göteborgsposten

Kajsa Bergström / Expressen

Sofie Nordquist / LitteraturMagazinet

Marcus Stenberg / Marcusbiblioteket

Therese Dahl / Pocketlover

Linda Odén / Enligt O: ”Om identitet utifrån och in”

Karin Holm / Hallandsposten: ”Magisk realism med viktigt budskap”