Handbok för superhjältar

Även om det var länge sedan jag sist skrev på Bibblabella, har jag inte haft ett uppehåll i mitt läsande – långt ifrån! Jag har läst så många bra böcker för både barn, ungdom & vuxen! Om det hade varit möjligt att lägga upp allt bra jag läst nu på en gång på bloggen, hade jag det! Men tyvärr skulle det ta alldeles för mycket tid i anspråk. Jag får helt enkelt börja med att tipsa om något av det senaste jag läst som jag gärna vill dela med mig av:

Nämligen serien Handbok för superhjältar av författarna Agnes & Elias Våhlund, som de flesta säkert redan upptäckt, läst och uppskattat! Serien om Lisa som känner sig som allt annat än en superhjälte; som blir mobbad i skolan varje dag och som känner sig ensam och osynlig i princip hela tiden, förutom kanske när hon pratar med sin mormor och sina hamstrar. Resten av tiden är en plåga, då Lisa gör allt för att försöka synas och höras så lite som möjligt, något hon tycker är svårt eftersom hon skäms över att hennes öron är så enorma och liksom sticker ut från huvudet på ett sätt som får henne att känna sig annorlunda och konstig. Ett komplex som tre killar i klassen snabbt använder som ett sätt att trycka ned Lisa. Jämt och ständigt hör hon glåpord efter sig och på kvällarna när hon ska sova, trycker hon sina händer hårt mot öronen i ett sista, lönlöst försök till att försöka få öronen att bli mindre.

När Lisa en dag flyr in i biblioteket (älskar att författarna har valt biblioteket som en fristad <3) och sjunker ned på golvet med tårar i ögonen, får hon syn på ett glödande rött sken som aldrig tidigare funnits där. Lisa följer skenet som leder henne fram till en bokhylla där hon hittar en bok som heter Handbok för superhjältar. Det är verkligen som om boken har valt ut just Lisa till att läsa den, för när Lisa kommer fram till disken för att låna boken, säger bibliotekarien att boken inte finns att hitta i datorn och Lisa får låna den så länge hon behöver och vill. Vilket senare visar sig vara ett mycket bra beslut!

”Den här boken förändrar liv. Både för dig som läser den och för dem i din närhet. Du hittade inte denna boken. Den fann dig. Ibland kommer du att tvivla på om allting går att lära sig. Det gör det. En del färdigheter kommer kräva mer övning, men allt är möjligt. Allting finns redan där inom dig. Djupt därinne har du redan fröet till det som en dag ska blomma”.

Så börjar boken. Lisa spenderar följande dagar åt att i all hemlighetsfullhet öva sig i tre utvalda superkrafter av hela 101 möjliga. Även om vissa superkrafter går lättare att öva sig på än andra, känner Lisa sig snart modfälld. Det är så mycket hon saknar; sin mamma, sina gamla vänner och sin gamla skola. Hon känner sig inte som någon superhjälte och hur skulle det kunna hjälpa henne i skolan när hon blir mobbad? Men när allt känns som mest meningslöst, vaknar hon i natten av att något känns väldigt märkligt…

Första, andra, tredje och fjärde delen i den här serien är alla lika läsvärda och spännande! Igenkänningsfaktorn är hög och jag kan tänka mig att många kan känna igen sig i att både vara de som har blivit utsatta för mobbning, men också av att inte vara snäll mot andra. Jag gillar verkligen just hur författarna riktar sig till alla: de som känner sig ensamma, men också till dem som av grupptryck eller av andra skäl inte har modet att stå upp och stå för den man egentligen är innerst inne. Serien sätter perspektiv på ordet superhjälte på ett så bra sätt! När Lisa får frågan om vilken superkraft som är den bästa, svarar hon till exempel: snällhet. Men vad innebär egentligen att vara snäll mot andra? Det och mycket annat behandlar denna superfina serie som har kommit ut i fyra färgglada delar!

LÄS dem om ni inte redan har gjort det! Passar fint från första klass till hela mellanstadiet skulle jag säga 🙂 Jag vet också skolor där man har arbetat med serien redan i förskoleklassen. Passar också fint att högläsa eller lyssna till tillsammans med många uppslag för boksamtal.

Jag skulle vilja avsluta med att lyfta fram författarnas tack i slutet av första delen, där de skriver:

”Ett enormt tack till alla bibliotek för den trygghet, frid och kunskap ni dagligen förmedlar”.

Det är precis just därför jag en gång för länge sedan valde att utbilda mig till bibliotekarie, för den fristad biblioteket kan vara för människor som söker trygghet, frid och kunskap. Jag hoppas bara att eleverna på de skolorna där jag arbetar, känner precis så! Det är något jag tänker på varje dag, en strävan som aldrig får ta slut, något vi måste arbeta för varje dag! Men som såklart långt ifrån är ett ensamarbete; skolbiblioteket är en del av skolan!

❤

 

 

Flickan på hotellet

”Flickan på hotellet” är första delen i en planerad trilogi om gymnasietjejen Alex Skarp av journalisten och  författaren Katarina Wennstam. Och därmed debuterar också författaren som ungdomsboksförfattare inom den genre (spänning/deckare) som hon tidigare har rönt mycket framgång inom för vuxna. ”Flickan på hotellet” är en roman att läsa med andan i halsen; jag sträckläste den på någon dag eftersom den var så grymt spännande! En lyckad debut som absolut väckte mitt intresse för att läsa de nästkommande delarna om Alex Skarp.

En dag råkar gymnasietjejen Alex Skarp höra ett samtal hon inte kan släppa. Det är hennes pappas sambo Valentina som med låg röst berättar om det senaste fallet som hon arbetar med; en flicka i Alex ålder har blivit mördad på ett brutalt sätt. Genom strypsex på ett sjaskigt hotellrum i centrala Stockholm av en okänd man som tagit in på hotellet i falskt namn och sedan bara lämnat henne där under täcket.

Alex har på senare tiden förvånat sig själv genom att bita ifrån när någonting i skolan eller vardagen känns fel och skevt. Hon ställer sig upp i aulan och ifrågasätter varför rektorn har kallat in tjejerna för ett samtal och inte de tafsande killarna. Hon ryter ifrån när en kille på skolan tillsammans med sitt ”coola” gäng planerar att dra i trosorna på en tjej i korridoren och säger ifrån när han sedan kallar henne för ”hora”. Alex vet inte riktigt varifrån den starka rösten kommer, men rösten tar hon i alla fall med sig in i fallet med den strypta tjejen Olivia Fridh.

Tillsammans med sina bästa vänner Charlie och Bianca börjar de på egen hand söka svaret på frågan om vem som mördade Olivia. Bianca, som är grym på datorer börjar söka på sociala medier och får snart upp misstänkta spår. Och Alex söker jobb på hotellet där Olivia blev mördad. Under jobbintervjun är hon nästan på väg att tacka nej; känslan hon får av att befinna sig på hotellägarens kontor ger henne kalla kårar och hon anar att något inte alls står rätt till… På kontoret råkar hon se ett fotografi över hotellpersonalen. Och där, bredvid hotellägaren Adrian Clamentini står Olivia Fridh, iklädd hotellets ljusblå jobbskjorta. Men varför undanhåller hotellet den informationen för polisen?

Det är spännande och otäckt från början till slut i denna deckare för unga vuxna! Det enda negativa är att den ibland inte känns så trovärdig i sitt händelseförlopp. Jag tänker ibland när jag läser; skulle detta verkligen kunna hända? Och kommer fram till att… njaaaeee. Förmodligen inte. På det sättet är den kanske lite väl tillrättalagd ibland. Å andra sidan väcker den många viktiga tankar som ger perspektiv på hur maktstrukturerna i vårt samhälle ser ut och målar upp en bild av att de är så djupt inpräntade i oss. Det är en skön känsla att läsa om en stark tjej i huvudrollen som vågar säga ifrån och stå upp för det som hon tycker är rätt och fel och därmed bidra till att samhället förändras till det bättre.

Ny stark serie av Camilla Lagerqvist: Blodsvänner!

Försvunnen

För några dagar sedan läste jag ut en bok som jag väntat med stor spänning och entusiasm på; nämligen Camilla Lagerqvists senaste ”Försvunnen” – första delen i en ny serie som heter Blodsvänner. Efter att ha läst och älskat hennes serie ”Svarta rosorna” som kom ut i totalt fyra delar (den senaste ”Dödsdömda”, kom ut i augusti förra året), har hennes författarskap väckt så mycket nyfikenhet och beundran hos mig. Camilla Lagerqvist är en produktiv författare som enligt mig skriver högkvalitativa böcker för barn och ungdomar med en glödande, vass penna (det märks att hon har en bakgrund som journalist). För mig är hon just nu det mest självklara valet om man som barn, ungdom eller vuxen är sugen på en grymt spännande och samtidigt djupbottnad historisk roman som känns både tidlös och tidstypisk på samma gång. Jag fastnar i regel väldigt lätt för karaktärerna i hennes böcker som känns äkta och unika. För mig är det centrala i hennes böcker den äventyrliga spänningen (i ”Svarta rosorna” även inslag av något som är ännu mörkare) som ständigt finns där i form av ett pirr i magen, liksom hur fint och trovärdigt hon skildrar huvudkaraktärernas relationer till varandra; här tycker jag mig se att vänskapen framförallt är den centrala.

Serien ”Blodsvänner” utspelar sig i 30-talets Sverige. I första delen möter vi trettonåriga flickan Disa. Disa som numera bor på barnhem trots att hon egentligen inte står utan levande släktingar. Hennes morfar, som tillhör resandefolket är en varm och trygg person för henne. Om somrarna brukade hon tills alldeles nyligen följa med honom ut för att gå på luffen. Tills barnavårdsmyndigheten beslutade att Disa skulle hämtas för att bo på barnhem.

Egentligen har hon det bra på barnhemmet. Föreståndarinnan kan visserligen vara lite sträng ibland, men låter ändå barnen få vara barn.Bakom det åtstramande draget finns ett stort hjärta som bryr sig om barnen. Och bland barnen finns det många som Disa tycker om och kan prata med. Närmast henne står pojken Albin, en vän hon hänger med i ur och skur; en person man både kan retas ganska tufft med och skratta hejvilt. Men så bryts plötsligt vardagen av att Disa får besked om att hennes morfar saknas. Ungefär samtidigt får barnen även nys om att den otäcka mannen Mickel Falsum på Rasbiologiska institutet i Uppsala håller på med något skumt. Han besöker flera gånger barnhemmet och frågar efter vissa barn som det står klart att han vill använda i sin forskning. Disa, Albin och deras vän Ville bestämmer sig för att ta reda på mer om de försvunna personerna och de upptäcker snart att alla spåren leder direkt till Mickel Falsum…

En bok jag varmt kan rekommendera! Grymt spännande berättelse som jag läser med oro och gnag i magen och på samma gång finns där en stor portion medmänsklig värme som smittar av sig och ger en bestående och fin känsla av hopp.

Nästa del i serien heter ”Vittnet”. Planerad utgivning redan i år – håll utkik efter den när den ska komma ut någon gång i oktober månad! Visst är omslagen snygga!?

#läserjustnu

Jag är alldeles strax färdig med den tredje delen i Kristina Ohlssons ruggigt spännande serie om barnen Billie, Aladdin och Simona! Även om den utspelar sig under en påsk i ett regnigt och blåsigt Åhus i Skåne, kan jag verkligen leva mig in i stämningen, denna dag då det regnar och mullrar i ett annars somrigt och kvavt Småland… Jag läste Glasbarnen (del ett i serien) när den kom ut 2013 och gillade den starkt. Andra delen, Silverpojken har jag ännu inte läst. Men Stenänglar hamnade som av en ren slump i min sommarbokshög, då den stod inne på hyllan i bibblan en dag. De här böckerna går ju utmärkt att läsa fristående (i vilken följd man själv önskar).

I just denna delen är det Simona och hennes mormor som står i fokus i berättelsen som utspelar sig i hennes mormors stora hus på stranden i Åhus. Huset har en gång varit hotell och Simona älskar i normala fall att spendera loven där med mormor. Men just denna påsken är det något som står väldigt fel till med både mormor och huset… Vad det är, kan hon inte riktigt sätta fingret på, men så mycket vet hon, att det måste ha att göra med de stora stenstatyerna på baksidan av huset. Där står nämligen fyra stora figurer som Simona och hennes vänner tror ska föreställa en hel familj. Men de beter sig inte som statyer i normala fall borde göra. De flyttar nämligen på sig. Och ingen förstår hur det går till. Det är som om de vill berätta något…

En underbar spännande bok som rymmer så mycket mer än just spökhistorier och spänning. Den handlar också om vänskap, kärlek, sorg, gamla svek och släkthemligheter. Lättläst med sidor i ett lite mindre format med korta kapitel och en handling som hela tiden driver på berättelsen framåt. Spänning när den är som allra bäst!

Men finns ändå

MEN FINNS ÄNDÅ

Idag var det dags för bokattack igen, efter ett kortare uppehåll för mig! Med mig till klassen hade jag Petter Lidbecks senaste ”Men finns ändå” – en rafflande och lättläst thriller som det bara säger svisch om och så är den utläst!

Bianca är 11 år och bor med sin mamma och mormor och trivs ganska bra med livet. Ändå funderar hon mycket på vem hennes pappa var och varför hon aldrig fick träffa honom… Allt mamma säger på frågan om hur han var, är att han var snygg och smart, men inte den hon först trodde. Bianca är inte riktigt nöjd med svaret och fortsätter att grubbla över sin pappa…

En dag händer något som får hennes liv att förändras totalt. Hon får veta att hon har förmågan att göra sig osynlig – precis som alla andra kvinnor i hennes släkt har kunnat göra i flera hundra år. Hennes mamma och mormor lär henne hur hon ska göra för att göra sig osynlig på några sekunder, men varnar henne samtidigt för att på inga villkor låta någon upptäcka henne. Det finns så många mäktiga människor i världen som skulle göra vad som helst för att kontrollera hennes förmåga. Och även om Bianca tar in deras varning, kan hon inte riktigt ta den på allvar. En dag blir hon frestad att pröva att göra sig osynlig i skolan…

Riktigt spännande från början till slut och rekommenderas varmt! Gillar ni exempelvis böcker av Katarina Genar, Ingelin Angerborn eller Mårten Melin kommer ni säkert att gilla Petter Lidecks senaste också!

Titel: ”Men finns ändå”

Författare: Petter Lidbeck

Förlag: Rabén & Sjögren

Genre: Thriller

Ålder (rekommendation): 9-12 år

Antal sidor: 152 sidor

Finns att låna HÄR!

Andra som har läst Petter Lidbecks senaste:

Bokfreak

Barnens bokklubb

Prickiga Paula

Mary, spöket och resan genom natten

”Kvinnan var gammal. Nej, förresten, det var hon inte. Hon var gammeldags. Hon hade på sig en klänning som såg ut att komma från en gammal film, en sådan där film som alltid fick hennes mamma att gråta”.

Mary är jätteledsen över att hennes mormor Emer är så svag och ligger på sjukhus. Hon och hennes mamma Scarlett åker ofta för att hälsa på Emer på sjukhuset. Mary hatar egentligen sjukhuset, men hon älskar sin mormor så mycket mera och därför åker hon alltid med, även om det kan kännas väldigt tungt och sorgligt i hjärtat. En regnig dag när Mary kommer hem från skolan, träffar hon sin mormors mors spöke, Tansey. Hon berättar för Mary att hon har kommit tillbaka för att hälsa på sin dotter, Emer igen och hon vill ta med dem alla på ett sista äventyr i natten…

Jag önskar jag kunde säga att Roddy Doyles ”Mary, spöket och resan genom natten” berörde mig, men tyvärr nådde den inte alls fram till mig, trots att den till en början med sin intressanta handling hade stor potential att göra det. På engelska heter boken ”A greyhound of a girl” vilket jag tycker är en mer spännande och oväntad titel. Det brittiska omslaget är också ljusår snyggare än det svenska:

Med undantag för en del passager och sekvenser i boken, tyckte jag den var både hoppig och studsig och den lyckades aldrig riktigt göra någonting av handlingen – den bara malde på och det blev aldrig spännande. Jag irriterade mig något på översättningen också, som jag inte tyckte gav berättelsen en flödande röst och jämna, fina meningar. Det kändes istället avhugget och styltigt och jag hade svårt att fastna. Men sedan tänker jag att det kanske inte är så lätt när man ska få med fyra olika kvinnors röster, minnen och berättelser i en enda bok. Det enda som fick mig att läsa vidare i boken, var nog den fascinerande känslan av att fyra generationers kvinnor sammanförs – under ganska så magiska och sagolika former. Det känns också som om ödet är med på ett hörn och gör sitt bästa för att mötet mellan släktingarna ska bli verklighet. Men tyvärr känns dessa ofattbara möten som äger rum bortom tid och rum aldrig riktigt trovärdiga och jag har svårt att känna något. Det är nog det jag saknar mest av allt i denna bok – att faktiskt bli berörd.

Okej. För att ta några exempel på vad det är som skaver i berättelsen och som är mindre bra:

1). Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om att de fyra kvinnorna i boken liknar varandra så mycket som de gör. På något sätt blir det lite jobbigt att hålla isär dem till slut. Och det känns ibland som att de är en och samma person. Om ni funderar på att läsa den tillsammans i klassen, är mitt tips att läsa den högt gemensamt och att ägna mycket tid åt att lära känna de olika tidsepokerna, för att lättare kunna skilja karaktärerna åt. Man skulle säkert mycket väl kunna koppla det till historieämnet – med fokus på exempelvis hur det var när mormor/morfar eller farmor/farfar levde. Och varför inte gå ännu en generation tillbaka och prata om när gammelmormor levde? Boken skulle säkert vara jättefin som öppnare för samtal som lyfter fram ”berättandets olika former” och till exempel fokusera på minnen, händelser och berättelser man har fått höra berättas för sig om generationer av släktingar som levt före en själv.

2). Jag är också mycket tveksam till om den passar för målgruppen (Hcg). Handlingen kommer igång sent i boken (OM den ens kommer igång alls…) och den förskjuts liksom av alla tillbakablickar som varar ganska länge, ibland i långa, sega sekvenser av kapitel som känns lite väl långa och dialoger mellan de olika och snarlika mammorna som bara maler på. Jämför man med andra böcker i samma genre och för samma målgrupp, som exempelvis ”Skuggan i väggen” eller ”Glasbarnen” så rivstartar de på första sidan och lyckas behålla det där pirret och suget i berättelsen till allra sista sidan. Och framförallt så drivs böckerna fram av en drivande och väldigt konkret och allt annat än krånglande handling som håller läsaren i sitt stålgrepp.

Om det fanns något som berörde mig alls i denna boken, så var det ämnet i sig, som är rörande. Innerst inne bär jag nog också en dröm om ett jättestort släktkalas med släktingar från mammas och pappas sida som jag aldrig träffat och fina människor jag har träffat, men som tyvärr inte lever längre. Det skulle vara underbart att få träffa dem alla på en och samma gång! Den tanken är faktiskt lite hisnande och jag tycker bokens tema är smått genialiskt och väldigt gulligt.

3). Men denna boken biter sig lite i svansen och är alldeles för gullig och rörig! Som att dricka sockervatten tidvis… Och tyvärr lyckas den inte nå fram till mig. När jag läste den andra halvan av boken fick jag ibland en stark lust att lägga ifrån mig den, vilket känns hemskt att medge, men det är sant. Till bokens försvar ska ändå tilläggas att de sista kapitlen blir bättre – de är framförallt kortare och det ”händer” mer, men det räcker ändå inte.

De flesta recensioner av ”Maryboken” som jag har hittat är övervägande positiva, vilket förvånar mig mycket. Därför var det uppfriskande att hitta bloggen ”Carolina läser” som i sin recension i likhet med min, tar upp de svaga sidor som jag tycker boken ändå har. Läs hennes reflektioner HÄR!

Vad tyckte Ni om boken?