Kategoriarkiv: NYA BÖCKER

Peppande pirrigt!

Hej!

Nästa vecka är det dags för mig att åka upp till Stockholm och medverka under konferensen ”Framtidens bibliotek” som talare under deras andra dag – den 29 januari! Det ska bli fantastiskt kul och spännande på alla sätt och vis – peppande pirrigt helt enkelt!

Jag kommer gå upp på scenen klockan 9 på torsdagen och berätta om hur jag som skolbibliotekarie arbetar med sociala medier som verktyg och framförallt hur bibliotekarie, kurator och elevhälsa effektivt kan samarbeta i det förebyggande arbetet kring nätmobbning i skolan.

Jag kommer åka upp tillsammans med Hanna Carlsson och Inga Andersson som kommer hålla en presentation under första dagen kring hur införandet av 1:1 har utvecklat verksamheten och bibliotekarierollen. Det ska bli jättespännande att lyssna till dem och alla andra talare under konferensen! Jag ser fram emot att få insupa en välbehövlig dos av inspiration och att få sola mig i ljuset av den positiva framtidsanda som så många härliga skolbibliotekarier i vårt land har och kämpar för!

HÄR HITTAR NI PROGRAMMET TILL KONFERENSEN OCH ALLA TALARPUNKTERNA!

Peppande pirrigt känns det också i mig när jag bläddrar i Svensk Bokhandels katalog över vårens nya vuxen, barn- och ungdomsböcker! Jag ser framförallt fram emot att få hålla dessa i min hand:

Ett folk utan land

Athena

Jag ger dig solen

I ljusets makt

Med mera ❤

Trevlig helg till er alla!

Julens lektyr…

Julen är ett minne blott, men den stannar kvar ett litet tag i mitt hjärta och jag tänkte börja det nya året 2015 här på bloggen med att berätta om julens lektyr! I år blev det bara tre böcker för mig – en ungdomsbok, en mellanåldersbok och en inte så litet bastant vuxenroman – blandad kompott med andra ord!

bild-11

bild-12

5768 visningar på youtube

Den här lilla pärlan handlar om Rosita som är som en fågel i själ och hjärta. Hennes familj tillhör resandefolket, romano, men de har bott i Sverige länge. Rosita möter fördomarna varje dag – hon möter dem både hos människor som vill henne illa, men även hos människor som egentligen bara vill väl. Och hon blir tröttare och tröttare på all den här okunskapen som finns och av att ingenstans egentligen bara få vara utan att behöva tänka att man ska passa in på ett eller annat sätt. Hon är ju bara en vanlig tjej och hennes högsta dröm är att bli en stjärna som Whitney Houston och få stå i rampljuset och vara vacker.

En dag, när allt tycks gå emot henne och inget egentligen kan bli värre, händer något som får det att ljusna i hennes tillvaro. En av tjejerna i klassen som hon inte känner så väl ställer upp för henne och hon hittar en liten mening i den annars ganska gråa tillvaron.

5768 visningar på youtube” fick ”Barnens romanpris” i höstas och har kommit att bli en viktig bok för många. Jag lärde mig en hel del när jag fick lära känna Rosita och hennes familj och få ta del av berättelserna om hennes folk och kultur. En tunn liten bok som rymde många, många kloka och viktiga tankar och berättelser som är mycket aktuella och viktiga att fånga upp idag. Jag tyckte framförallt att slutet var väldigt vackert. Den här ungdomsboken är både annorlunda och samtidigt väldigt vanlig och mycket lätt att ta till sig – både i språk och handling. Rekommenderar den varmt!

Inmurade

bild-2

Några dagar in på julen började jag läsa ”Inmurade” av Lena Ollmark och jag måste faktiskt erkänna att jag blev riktigt uppskrämd. Jag tyckte omslaget var så snyggt och hela berättelsen lockade verkligen. Det var någonting med den här boken som bara förtrollade mig och pockade på min uppmärksamhet.

Hör bara här! Så här står det på baksidan av denna, första del i en ny serie som heter ”Firnbarnen”:

”För nästan hundra år sedan rasade en fruktansvärd snöstorm i trakten kring Firnby. Några barn sökte skydd i skolans källare tillsammans med sin lärarinna. Vad som hände sedan är en väl bevarad hemlighet”.

I boken får vi träffa tre barn som på olika sätt kommer att knyta närmare band med varandra. Det är Natta som gör allt för att bara passa in – en snäll tjej som har svårt att vara ärlig mot sig själv och andra. Och sedan är det den nyinflyttade killen, Leo som de flesta i klassen tycker är lite konstig. Han är varken bra på fotboll eller dataspel, vilket snabbt gör honom ganska ointressant för killgänget. Och så finns där även Teddy som tycker att all tid offline är ganska meningslös. I skolan får han vara ifred – ingen stör honom och det är så han vill ha det. Han lever bara för stunderna efter skolan då han spelar spel ifred på sitt rum. Och ganska så motvilligt blir alltså de här tre barnen tvungna att samarbeta. Det som gör att de tvingas gå samman, är att de blir vittne till någonting fruktansvärt i skolans nu nyinredda träslöjdslokal nere i källaren. Det är någon eller några som går igen i källaren… En dag  skadas en flicka på skolan under en träslöjdslektion – en maskin går inte att stänga av och hennes hand blir uppfläkt. Panik utbryter, men ingen verkar tro det Natta försöker få dem att förstå – att det faktiskt spökar på skolan…

Ja, som sagt, den här boken var verkligen ruskigt läskig. En sådan där klassisk spökhistoria som ändå aldrig blir varken banal eller avdramatiserad. Författaren lyckas verkligen sätta skräck i den där miljön i skolan och kring hela byn Firnby och det som en gång hände där för nästan hundra år sedan… Läs den! Ni kommer inte bli besvikna! Allra helst ska man nog sätta sig med denna boken under dagar då man är insnöad och det stormar riktigt snöoväder utanför fönstren… Lite som idag kanske? Snön bara yr ner!

Men vill ni undvika läskiga böcker, ska ni nog undvika denna…

Att föda ett barn

bild-1

Det finaste priset man kan få för skönlitteratur i Sverige (Augustpriset), gick till Kristina Sandberg för hennes trilogi om den unga hemmafrun Maj i Örnsköldsvik under 30-60 talen. Första boken, ”Att föda ett barn” (som skildrar ett år i slutet av 30-talet) har nu varit mitt sällskap i flera dagar och det är verkligen en drabbande och levande beskrivning av en ung kvinnas liv. Maj blir gravid som tjugoåring och tvingas gifta sig med en äldre man. Hennes föräldrar och syskon (när hon som mest behöver dem), slutar att ta initiativ till att träffas av skammen. Och hennes nya, fina Örnsköldsvikssläkt tillhör både en annan generation och klass. Maj går in i det nya med en växande kropp som äcklar henne, med en skam som hon måste bära på och gömma trots att ryktet går hett från dörr till dörr. Hon kan inte för allt i världen prata ut med någon. Gamla vänner i hennes ålder tystnar och slutar höra av sig och hennes gamla kärlek, Erik sviker om och om igen. Kvar blir hon med det tysta och det outtalade där hon ska passa in utan att klaga och utan att tala. Och de nya etiketterna är svåra för Maj att ta till sig i hjärtat. Hon vandrar runt ensam och tankarna maler runt, det ekar i skallen och det är så mycket som vill ut. Helt plötsligt har hon blivit hemmafru och ”tant” och hon vet inte vad som förväntas av henne som en sådan…

Trots de till en början mycket svårflörtade, långa, krångliga meningarna, sugs jag som läsare in i Majs berättande och sövande, outtröttliga och ganska så malande och ältande inre monologer. Den här bastanta boken på nära 500 sidor gör mig verkligen imponerad. Så häftigt, tänker jag, att en ung kvinna (Kristina Sandberg) som är född på 70-talet, så levande och målande och med en sådan perfektion kan beskriva hur det var att leva som ung kvinna på 30-talet. Jag beundrar hennes språk och orden – mättnaden och den där tunga, gråa, hinnan som nästan kväver Maj i en febrig ensamhet.

Maj och hennes våndor (för glädjeämnena är inte många) tär också på mig och jag känner så mycket med henne och alla unga kvinnor som har behövt uppleva det här. Det här skeva samhället, där männen har så många fria rum att gå till, så många andrum (till exempel Majs make Thomas och hans eviga drickande och groggande) att det blir liksom inte något över för kvinnorna. För någon måste ju vara där och vakta och vaka över barnen.

Och Maj, hon har egentligen ingen som hon kan anförtro sig åt, för det verkar som om alla är upptagna med att förtränga genom att vara plikttrogna. Alla dessa etiketter! Det är något jag reagerar mycket på. Det som jag tidigare tyckt varit charmigt med den tiden, har tack vare Maj nu förbytts mot någonting annat. Majs varande är en enda lång tristess – förpliktelser, förnekelser, skam och dåligt samvete. Hon kan liksom aldrig få vara rätt.

Läs om Maj! Det är oerhört rörande att få ta del av denna berättelse. Men det krävs att man orkar – orkar ta sig igenom all denna tristess. För det händer inte så mycket i Majs värld – och ändå gör det ju det. Ja, oerhört mycket. Men på ett personligt plan. För hon tänker så mycket, Maj. Och man går där och hoppas och hoppas att hon en dag ska få sitt andrum.

bild-5

bild-8

bild-9

Hoppas ni alla har haft en underbar jul och får ett gott nytt år 2015!

”Den andra kvinnan” av Therese Bohman

Nu börjar julen närma sig och det är som om allting runtomkring skimrar med ett magiskt ljus. Och är det inte lite extra mysigt att läsa en bra bok så här års? En bra bok som jag skulle vilja tipsa er om, är Therese Bohmans roman ”Den andra kvinnan”, som jag läste i helgen. Det är tyvärr väldigt sällan jag hinner läsa vuxenromaner numera (all min tid tar jag gladeligen till att läsa barn och ungdomsböcker), men under loven brukar jag försöka klämma in en och annan!

Omslagsbild: Den andra kvinnan

”Den andra kvinnan” inbjuder verkligen till rogivande läsning. Jag tycker de leverbrunrödbeiga tonerna på omslaget passar så väl med den där lite melankoliska, sövande och samtidigt febriga och upproriska känslan jag super in när jag läser boken.

Boken utspelar sig i isolerade delar av Norrköping där huvudpersonen bor och jobbar extra i bespisningen på sjukhuset. Hon är en drömmande person som ägnar vakna timmar åt att fundera över sin tillvaro – den gråa, klibbiga, ensamma tristessen som hon känner när hon går mellan jobbet och hemmet och däremellan när hon står i de trista, formlösa, vita kläderna och böjer sig över diskmaskinen som släpper ut kvav, fuktig luft.

Hon är en känslig person som känner av hur världen är uppdelad i olika skikt och lager – hur människor inordnar sig i olika kulturer och hierarkier och hur de dömer varandra. Hon har en enda vän som hon har haft sedan barndomen. Hon heter Emelie och är på ytan artig och snäll, men huvudpersonen känner mer och mer av hur Emelie avskräcks och äcklas av henne som person – ja, framförallt över hur hon lever. Hon (i boken får man aldrig veta vad huvudpersonen heter) tänker mycket på vad det innebär att vara kvinna och varför hon har så svårt för att känna behov av kvinnogemenskap. I allt detta och mycket mera känner hon en växande ensamhet, som i och för sig alltid har funnits där. Det är genom litteraturen och böckerna som hon knyter band och hon refererar mycket till Dostojevkijs källarman, Thomas Manns ”Döden i Venedig” och ”Bergtagen”.

Men en dag händer något som kommer förändra hennes liv. Hon träffar överläkaren Carl Malmberg, som hon tidigare mött i bespisningen och han erbjuder henne skjuts hem. Hon beskriver det i slowmotion och som om hon har all makt att påverka vilka vändningar hennes liv nu ska ta. En passionerad kärlekshistoria uppstår mellan dem – men den är och blir, som man tidigt redan har förutspått, inte utan komplikationer. Själva berättelsen är långt i från unik – det är ett klassiskt upplägg i en kärleksroman, men tack vare Therese Bohman blir den ändå ny och intressant. Framförallt i det att hon problematiserar den klassiska älskarinnerollen och framförallt det moderna och feministiska madonna-idealet.

När jag läser ”Den andra kvinnan” ser jag huvudpersonen så levande framför mig och det är framförallt för den skull och för den speciella stämningen i boken som jag tycker så mycket om den. Huvudpersonen skimrar som ett guldkantat moln en grådaskig dag. Hennes tankar, känslor och drömmar framträder så tydligt. Berättelsen om henne är egentligen ganska sorglig och melankolisk. Den där ensamheten som hon så ofta återkommer till, den känner jag av som läsare, precis på samma sätt som hon själv beskriver den, som ett tryck bakom nyckelbenen. För mig är hon som en högt flygande svala som låses in varje natt. Hon är både fri och fängslad i sig själv och i världen och det är väldigt talande och berörande när hon lite senare i berättelsen talar om hur hon har ”förbrukat staden”.

”Den andra kvinnan” är en fantastisk roman som växer mer och mer mot slutet. När det är som mest spännande, är historien så invecklad att den blir klaustrofobisk och riktigt obehaglig. Slutet gör tyvärr inte de mest lysande partierna i boken rättvisa. Och ändå lämnar den mig inte alls besviken. Nu är jag sugen på att läsa Therese Bohmans första roman ”Den drunknade”.

Offpist

bild-1

Efter att ha läst Carlstensveckan av Johanna Schreiber, har jag varit nyfiken på att läsa uppföljaren Offpist, som gavs ut i början av november. Ni kan läsa mer om vad jag tyckte om första boken i mitt blogginlägg HÄR! Igår läste jag ut ”Offpist” och tänkte därför ägna fredagens blogginlägg åt att berätta lite mer om vad jag tyckte om den!

”Offpist” är framförallt en härlig ungdomsbok att läsa vid den här tiden på året, då längtan efter tindrande, vit, frostig snö och kanske även skidåkning är som starkast (framförallt nu när det är så milt ute och snön lyser med sin frånvaro). I ”Offpist” får vi återigen träffa gänget med bästisarna Ebba och Olivia och deras pojkvänner Johan och Viggo. När boken börjar ska de ta flyget mot Schweiz där de ska bo tillsammans med Viggos föräldrar i en lyxig lägenhet mitt i skidbacken och liftsystemet. De är sprickfärdiga av förväntansfullt pirr och ser fram emot en resa full av skidåkning, festande och mys. Men tyvärr blir det inte riktigt som huvudpersonen Ebba har tänkt sig. En dag råkar Ebba se ett inkommande sms från en tjej på Johans mobil och hennes tankar börjar snurra. Har han någon annan som han inte har berättat om?

”Offpist” kan på många sätt sägas vara en väldigt typisk ungdomsbok. Den skildrar ganska stereotypa drag hos killar och tjejer som står och väger mellan att vara barn/tonåringar som slutat nian och att ta steget mot vuxenlivet i och med att de ska börja på gymnasiet. På det sättet är den väldigt alldaglig och lite urvattnad. Man kan nästan föreställa sig hur de ska agera i vissa lägen, vilka skämt de ska dra och hur de betraktar varandra. Och i de lägen då jag nästan tycker att författaren tar ett steg längre och nästan är medvetet självironisk, blir det liksom lite löjligt och man stör sig både på huvudpersonen Ebba och hur överdrivet kaxig och ologisk hon ofta verkar ha blivit. Sådan kändes hon inte alls i ”Carlstensveckan”. Men å andra sidan förstår man att hon nu är äldre (och alltså inte per automatik klokare, utan snarare mera vilsen och naiv). Och dessutom kanske det även handlar om att jag som läsare har lärt känna Ebba och gänget bättre och därför kan förutsäga mycket av vad som ska hända.

Under vistelsen i Alperna, kommer de i kontakt med en komplex vuxenvärld som inte riktigt är som de först tänkte sig. De kommer i kontakt med droger och tyngre former av drickande och festande än tidigare. De blir helt enkelt mer emottagliga för faror i livet, vilket ju är naturligt då de nu mer än någonsin får stå på egna ben och även söker sig medvetet till platser där de kan utsattas för detta. Det är på många sätt irriterande hur lättpåverkade de verkar vara och på samma gång befriande att de lever livet lite som om de inte har råd att missa att inte testa allt som kommer i deras väg. Och det är ändå en i grunden skön egenskap att våga leva trots risker och faror – att de gör det fullt ut. Det är ju meningen att den här perioden i deras liv ska se ut så här. Och ändå är de så mycket klokare än resten av de festande ungdomarna på orten – tjejer med trendiga, dyra skidmärkeskläder och killar med typiska ”skibums” och gogglebrännor och svindyr champagne som bara har festandet och drickandet som högsta mål med vistelsen och kanske livet i stort.

bild

Jag känner igen mig direkt i stämningen från förra boken och det tycker jag är härligt! Den är väldigt lättläst den här boken och man tuffar på i sin läsning och slukar stora sjok av kapitelmassa. Jag tycker nog ändå att förra boken var snäppet bättre och jag tror att det beror på att den kändes lite mer trovärdig och mer oförutsägbar. Jag skulle vilja att författaren skildrade Ebbas och Johans relation mer ingående. Som det är nu så är det en blöt puss någon gång i bland, men det saknas dialog mellan dem båda! Jag får liksom ingen feeling för dem båda tillsammans. Kanske är också detta meningen då problemet i boken just är att Ebba saknar Johan och att hon funderar en massa på deras relation och på vad han känner för henne. Men hon frågar honom inte! Jag saknar lite interaktion och äkta känsla. För att ta ett exempel: Jag minns knappt inte att Johan och Ebba hälsade på varann i öppningsscenen på flygplatsen mot Schweiz. Vad hände där liksom? Eftersom deras relation är en så central del av berättelsen, vill man ju som läsare få någonting att fundera kring mera än att nu känner Ebba si och så… Jag hade nog gärna sett att författaren skildrade bådas tankar. Man dör av längtan efter att få veta vad Johan känner i allt detta och vad han går och bär på. Jag gillar egentligen inte böcker med för många berättarjag, men just ”Offpist” skulle kanske ha vunnit på det. Den hade blivit djupare och mycket mer intressant på det sättet.

Annars är det en rejäl feelgoodinjektion man får av att bara läsa ”Offpist”. Såna här böcker behövs också! Utan några krusiduller eller för mycket allvar. Ja, helt enkelt mer av det där tonårspirret! På det sättet tycker jag verkligen att den fångar den rätta känslan och det känns verkligen äkta på det sättet. Författaren har verkligen hittat en ton som passar åldersgruppen. Jag hade slukat både Carlstensveckan och Offpist om jag hade gått på högstadiet och skulle börja gymnasiet! För er som gillar genren, kan jag också tipsa er om dessa böcker som ger samma tonårspirr och som jag tycker är riktigt, riktigt bra:

Tillsammans-trilogin av Denise Rudberg

Sommarserien om Belly av Jenny Han

bild-2

 Trevlig helg!

Tiden pulsar och mörkret vandrar in…

bild-1

I helgen har jag sträckläst GRYMMA, GRYMMA ”Nidstången” och ”Grimmen” – del 1 & 2 ur den omtalade, populära och beroendeframkallande serien ”PAX” av författarna Åsa Larsson, Ingela Korsell och illustratören Henrik Jonsson. Äntligen har det blivit min tur att kasta mig över PAX! Det var länge sedan jag var så här förväntansfull inför att läsa en serie och jag kan säga att jag inte blev det minsta besviken!

Upplevelsen av att läsa Nidstången & Grimmen har verkligen överstigit mina förväntningar med råge! Alla essentiella ingredienser finns med – från de ursnygga och urfräcka illustrationerna, de korta och händelsespäckade kapitlen, alla fräcka namn på mytologiska, magiska väsen från förr som dyker upp hipp som happ i boken till de intressanta och komplexa karaktärerna; bröderna Alrik och Viggo som kommer till Mariefred för att återigen placeras i en ny fosterfamilj, eftersom deras mamma inte klarar av att ta hand om dem på grund av sin alkoholism, Layla och Anders som blir deras nya fosterföräldrar och så syskonen Estrid och Magnar – två väldigt speciella och udda människor som är biblioteksväktare och har som sin livsuppgift att vakta det uråldriga biblioteket och all kunskap som finns dold där i källaren till deras hus.

Bröderna Alrik och Viggo är på samma gång sköra och sårbara som starka och modiga. Det är en väldigt rörande syskonskildring i böckerna och man blir varm om hjärtat av hur bröderna står upp för varandra, tröstar, kramar. När den ene är ledsen, hängig och avig tar den andre på sig rollen som stark och modig och vice versa. Men samtidigt kan de båda tjura, gräla och skrika på varann för att senare bli vänner igen. Det är en så naturlig beskrivning av syskonkärlek.

Till en början litar de knappast på någon och tyr sig bara till varandra. Ändå lyckas de med tiden knyta starka band med nya människor som kommer att bli deras vänner och de får en stor och viktig uppgift att stå vakt mot mörkret som växer sig starkare i Mariefred…

bild-19

Nidstången och Grimmen är så grymma! Man sugs in i Alriks och Viggos värld och kan inte få nog – det är väldigt beroendeframkallande det här. Och hjälp vilken magont jag fick av att läsa de sista raderna i Grimmen – vilken cliffhanger! Nu är det bara att vänta på tredje delen och sedan fjärde, femte, sjätte, sjunde, åttonde, nionde och tionde… Och däremellan kommer jag att tipsa alla (speciellt alla killar och tjejer på mellanstadiet) om PAX! Jag är så taggad.

bild-3

 

Stad av glas

bild-2

Den senaste veckan har jag hängt med denna underbart tjocka, 600-sidiga urbana fantasyroman och det har varit GRYMT. När jag läste första halvan av första delen i serien ”The Mortal Instruments” var jag inte riktigt övertygad. Men detta får jag nästan påminna mig själv om nu. För det känns som ljusår sedan jag kände så. Andra halvan av del 1, del 2 och del 3 har varit helt fantastiska. Och speciellt del 3 gav mig andnöd. Vilket antiklimax! Det händer saker i den här boken som man aldrig hade kunnat föreställa sig skulle hända – ofattbart grym är den; Stad av glas! Jag älskar verkligen den här skuggjägarvärlden som författaren Clarissa Clare har byggt upp och som existerar mitt i vår verkliga värld. Älskar också stämningen så mycket. Den där lurande känslan av att huvudpersonerna ständigt är iakttagna och i fara, den där känslan av att de kan råka ut för vad som helst närsomhelst lämnar mig aldrig eftersom jag av erfarenhet vet att ALLT kan hända i den där serien!

Det här är en magisk bok, men den är inte bara magisk för all magi som den rymmer. Den är också magisk av den anledningen att den rymmer en av de finaste kärleksskildringarna som jag har läst i en ungdomsbok. Och jag skulle vara väldigt nöjd och glad om serien slutade här och nu. Men tyvärr gör den inte det. Det finns ytterligare tre böcker som ännu inte givits ut på svenska och mycket mer kan fortfarande hända. Men jag tar ett litet break från ”The Mortal Instruments” för att istället börja på en av de mest omtalade urban-fantasy böckerna för pojkar i 9-12 års åldern (och alla andra ;)) just nu, nämligen serien ”PAX” av spänningsförfattarna Åsa Larsson, Ingela Korsell och Henrik Jonsson (som har gjord de snygga illustrationerna). Hela tio delar planeras att ges ut och tredje delen kommer våren 2015. Jag är väldigt taggad inför ”PAX” och ännu mera taggad inför att få tipsa barnen och ungdomarna om denna!!

Solskensdag med bokattack!

Hej!

Solen kom tillbaka och tog sig en promenad. Den kringelikrokade och sicksackade sig fram mellan molnen och inte för en endaste sekund gick den i moln idag! Det började redan igår, på kvällen, då himlen för ett ögonblick stod i brand och alla de mörka, blöta och kalla vattenpölarna liknade med ens små hackiga, blanka speglar. De lyste upp hela skolgården och synen var underbar, för den var så sällsam. Vi har inte varit bortskämda med ljus på våra kinder i denna månad – november, som snart tar slut…

bild-5

bild-6

Vilken tur då att människans minne är så kort, så att ett ögonblick av strålande solljus kan tvätta bort en hel månad av mörker! Jag tog en promenad under min lunch idag och upptäckte löv som såg genomskinligt gröna ut – sprängda av flytande klorofyll i solens gassande ljus. Jag upptäckte färgerna igen. Det gröna, frostbitna gräset, som här och där var silverstänkt och grågrönt, men på sina håll så grönt att den grönaste sommargräsmattan hade blivit avundsjuk. Jag snubblade nästan över tusenskönorna och en liten familj av rosafärgade klöverblommor. Och jag tänker som min farmor gjorde, att våren redan börjar på hösten och vintern. Det händer små saker hela tiden, som av olika anledningar inte är synliga för ögat, eftersom vi är så upptagna med att absorbera höst- och vintermörkret. Vi går upp i det och tycker synd om oss själva, när det under tiden växer och knakar under den mörka himlen av moln, dis och dimma. Kanske blir naturen inte starkare än så här? ❤

bild-4

bild-3

bild-1

Idag hade vi en bokattack, som liksom solen idag var ett mycket uppfriskande inslag! Terese och jag attackade två härliga böcker som heter ”Kapten Kalsong & den stora toalettattacken” och ”Stjärnklart Sally” för klass 3.

När Terese bokattackade Kapten Kalsong, blev det många spontana skratt i klassen! Speciellt när Terese berättade om toalettattacken och toalettestolarna som vaknade till liv för att äta upp alla lärare på skolan. Min bok ”Stjärnklart Sally” är en lite lugnare och stillsammare historia med en hel del julstämning. Boken handlar om Sally som önskar sig en stjärnkikare mer än allt annat här i kosmos. Hennes lärare Pär har berättat allt om rymden i skolan och Sally har blivit galet sugen på att kika på stjärnor och planeter i en alldeles egen stjärnkikare. Det är bara det att hennes föräldrar (som oftast är väldigt störiga och jobbiga) har bestämt att det inte ska bli några julklappar i år, för de ska åka på en upplevelse tillsammans. Sally bestämmer sig för att bli världens snällaste barn, för snälla barn får ju alltid julklappar, eller?!

bild-2

En härlig, glad och sprallig bok med underbara, roliga och mysiga illustrationer i färg av Jenny Karlsson. Lättläst, spännande och rolig av författarna Anna Ehn och Mia Öström, från Opal bokförlag (utgiven 2014-09-24). Kan tilläggas att denna boken är första delen i en ny serie om spralliga Sally! Kul, då har vi fler Sally-böcker att vänta!

* Stjärnstoft *

Idag är det måndag och en ny vecka har precis börjat! I morgon åker jag tillsammans med ett gäng bibliotekarier ner till Hässleholm för att vara med på den årliga Författardagen där! Det ska bli spännande att få möta så många duktiga författare!

Men idag är det måndag och det innebär att jag alldeles strax har ett bokprat för särskolan. Varje måndag kommer de och hälsar på mig vid lunchtid! Idag tänkte jag prata en hel del om rymden – jag kommer presentera två faktaböcker som handlar om rymden; ”Jo Salmson berättar om rymden” och ”Aliens: fakta om Ufo och liv i rymden”. Dessutom kommer jag även att prata lite om en berättelsebok som handlar om fotboll; ”Sätt straffen, Charlotte!”.

bild-3 bild-4

Jo Salmsons bok ingår i den underbara serien ”Lätt att läsa fakta” som jag gillar starkt! Den lämpar sig så bra för högläsning och samtal tillsammans i grupp och jag tänkte därför börja läsa högt ur den för särskolan. Tror det blir jättebra! Och så tycker jag det är så fint att tänka att vi alla är gjorda av stjärnstoft, eller hur? ❤

bild-1 bild-5

Tankar inför Författardagen i Hässleholm och några ord om en fin bok…

Hej!

Rackarns! Det var länge sedan jag publicerade ett inlägg nu, så det är sannerligen på tiden! Idag tänkte jag uppmärksamma Anette Eggerts serie ”Djurräddarklubben”. Förra året var jag och några kollegor på Författardagen i Hässleholm, där bland andra Anette Eggert var med och berättade om sina böcker för barn. Nästa vecka, på tisdagen den 18 november är det dags igen för årets Författardag i Hässleholm. Ska bli mycket spännande att lyssna på författarna Johanna Lindbäck, Torsten Bengtsson, Thomas Halling, Karin Salmson, Lisa Bjärbo, Milena Bergquist, Catarina Schmidt, Elin Nilsson och Peter Ekberg!

Många av dem är kära och omtyckta författare för både mig och barnen på mina skolor.  Medan några av dem till min förtjusning är främmande för mig – alltid härligt att göra nya bekantskaper. Lisa Bjärbo fick jag tyvärr inte höra förra året, då hon tyvärr var sjuk och fick ställa in. Hoppas, hoppas hon dyker upp nästa vecka så att vi får höra henne berätta om ”hur man kan bli kär i en bok” <3. Elin Nilsson ska det bli kul att höra, då jag ju har läst hennes ”Flyt som en fjäril, stick som ett bi” – en skön ungdomsbok om en simmande tjej med brinnande kämpaglöd och styrka.

Jag tänkte avsluta detta inlägg med att skriva några rara ord om ”Djurräddarklubben”! En urgullig bok av Anette Eggert och illustratören Mia Maria Güettler (du måste bara kolla in hennes hemsida HÄR!).

bild-3

Djurräddarklubben är en sådan där bra klubb som vem som helst som sitter hemma och har lite dödskalletråkigt kan starta. I boken är det kompisarna Valle och Vilma som startar en djurräddarklubb, med syfte att rädda alla djur som befinner sig i knipa. I del 3, ”Fallet Bus & Balotelli” är det marsvinet Bus som behöver räddas. Han har nämligen ingen som verkar bry sig om honom. Bus bor visserligen hos någon (Vilmas granne), men behöver verkligen en riktig kompis. Valle och Vilma bestämmer sig för att rädda Bus från att dö ensam och bortglömd. De ska givetvis hitta en marsvinskompis åt Bus! Men hur fixar man fram ett annat marsvin så där på momangen?! De har ju varken pengar till att köpa ett eller någon aning om hur de ska kunna smuggla in ett nytt marsvin hos Vilmas granne – som dessutom råkar vara en riktig elaking… (!)

bild

bild-2

Annorlunda hästbok med sting och humor!

Det är jag som är Juni

bild

Juni har verkligen en skön inställning till livet. Hon älskar att ta det lugnt och slappa med sin katt Marmelad. Hennes bästa vän Alba däremot, håller många bollar i luften samtidigt. Hon går på en massa olika fritidsaktiviteter som hon även drar med Juni på. Och inuti Juni känns det så här:

”Jag är lat, jag har inget bollsinne, jag passar inte i showdanskläder och jag ramlar i vattnet varje gång jag ska kliva på en båt. Jag har varit med i en orienteringsklubb och gått vilse. Jag har simhoppat och nästan slagit ihjäl mig (…) De som gillar mig säger att det är charmigt. Andra kan nog bli rätt galna”.

Så vad gör man då ens allra bästa vän (som verkar vara i toppenform) släpper jättebomben och föreslår att man ska börja ta ridlektioner? Jo, Juni blir förstås övertalad igen, trots att hennes hjärta bankar nej, nej, nej (!) och hon inte alls känner sig det minsta övertygad eller sugen på att börja.

bild-2

Så när det är dags för första ridlektionen och Juni (som har fått låna Albas alldeles för trånga ridstövlar) haltar fram med dubbelvikta tår bredvid en nervös och svettig Alba i alldeles för stora och varma fårskinnsstövlar, känns det väldigt skrämmande och jobbigt…

De får träffa ridläraren Karen som går igenom en massa nya konstiga ord på saker och ting inne i stallet; grimskaft, stallgång, spiltor, sadelkammare, sadel, ryktskrapor, rykthinkar, piggborstar, hovkrats, foderkammare, foderbinge, havre, korn, betfor, kolik, höbalar, loftet, hösnuva, uteridbana… Och sedan får de varsin häst att borsta inne i spiltorna. Junis häst är minst två meter hög och står och halvsover och dreglar ner hennes byxor och det är på pricken omöjligt att få honom att flytta sig en millimeter.

bild-3

Efter varje avklarad ridlektion som Juni klarar med livet i behåll, andas hon ut en lättnadens suck och stryker ett streck för att räkna ner tills terminens alla lektioner är genomförda. Men efter bara några lektioner ringer varningsklockorna i Junis öron. Alba är helt personlighetsförändrad av ridningen och visar illavarslande tendenser till att bli hästtokig. Och Juni inser att hon bara måste ge ridningen en chans. Alternativet vore otänkbart – att förlora sin bästis Alba för evigt…

”Jag försökte hänga på, men det började bli helt galet. Om Alba fick som hon ville så galopperade vi till skolan, gjorde halt vid porten och sadlade av våra väskor vid bänken. Hon verkade helt ha tappat känslan för hur man beter sig när man är elva, nästan tolv år”.

Jag har min kollega Evelina på gymnasiebiblioteket att tacka för denna helsköna läsupplevelse! Det är så skönt med en hästbok som faktiskt berör de inte helt okomplicerade känslorna som många känner inför ridning. Det är så mycket flash backs för mig när jag läser Juni-boken och upplever hur det kändes att vara 7 år, 8 år, 9 år, 10 år, 11 år, 12 år, 13 år, 14 år, 15 år och 16 år och ha en ständig känsla av rädsla boende i sitt bröst inför varje ridlektion. En rädsla som jag efterhand ändå kunde leva med (eftersom det var så kul att rida), men som ändå fanns där ruvande i mörkret.

Om jag då hade fått denna boken i min hand och läst att jag inte var ensam om de där rädslorna och känslorna, då hade det känts mycket lättare på något sätt. Det tror jag i alla fall! Och jag är säker på att det är många som tycker som jag! Det behövs fler nyanser av ”hästiga” böcker – som visar på att det finns ett mångbottnat djup av intensiva och motsägelsefulla känslor som man känner när man rider på ridskola.

Juni är helskön och jag hejjade på henne genom hela boken! Oavsett vad hon skulle komma fram till i slutet, så visste jag att hon skulle fatta beslut för sig själv. Hon är ju så klok och härlig, Juni! Och sen är ju illustrationerna i boken av Lovisa Lesse också så underbara, roliga och igenkännande.

bild-1

bild-4

Fler som har läst ”Det är jag som är Juni”:

Tidningen Kulturen

Carolina läser