Kategoriarkiv: OM ATT VARA IHOP

Offpist

bild-1

Efter att ha läst Carlstensveckan av Johanna Schreiber, har jag varit nyfiken på att läsa uppföljaren Offpist, som gavs ut i början av november. Ni kan läsa mer om vad jag tyckte om första boken i mitt blogginlägg HÄR! Igår läste jag ut ”Offpist” och tänkte därför ägna fredagens blogginlägg åt att berätta lite mer om vad jag tyckte om den!

”Offpist” är framförallt en härlig ungdomsbok att läsa vid den här tiden på året, då längtan efter tindrande, vit, frostig snö och kanske även skidåkning är som starkast (framförallt nu när det är så milt ute och snön lyser med sin frånvaro). I ”Offpist” får vi återigen träffa gänget med bästisarna Ebba och Olivia och deras pojkvänner Johan och Viggo. När boken börjar ska de ta flyget mot Schweiz där de ska bo tillsammans med Viggos föräldrar i en lyxig lägenhet mitt i skidbacken och liftsystemet. De är sprickfärdiga av förväntansfullt pirr och ser fram emot en resa full av skidåkning, festande och mys. Men tyvärr blir det inte riktigt som huvudpersonen Ebba har tänkt sig. En dag råkar Ebba se ett inkommande sms från en tjej på Johans mobil och hennes tankar börjar snurra. Har han någon annan som han inte har berättat om?

”Offpist” kan på många sätt sägas vara en väldigt typisk ungdomsbok. Den skildrar ganska stereotypa drag hos killar och tjejer som står och väger mellan att vara barn/tonåringar som slutat nian och att ta steget mot vuxenlivet i och med att de ska börja på gymnasiet. På det sättet är den väldigt alldaglig och lite urvattnad. Man kan nästan föreställa sig hur de ska agera i vissa lägen, vilka skämt de ska dra och hur de betraktar varandra. Och i de lägen då jag nästan tycker att författaren tar ett steg längre och nästan är medvetet självironisk, blir det liksom lite löjligt och man stör sig både på huvudpersonen Ebba och hur överdrivet kaxig och ologisk hon ofta verkar ha blivit. Sådan kändes hon inte alls i ”Carlstensveckan”. Men å andra sidan förstår man att hon nu är äldre (och alltså inte per automatik klokare, utan snarare mera vilsen och naiv). Och dessutom kanske det även handlar om att jag som läsare har lärt känna Ebba och gänget bättre och därför kan förutsäga mycket av vad som ska hända.

Under vistelsen i Alperna, kommer de i kontakt med en komplex vuxenvärld som inte riktigt är som de först tänkte sig. De kommer i kontakt med droger och tyngre former av drickande och festande än tidigare. De blir helt enkelt mer emottagliga för faror i livet, vilket ju är naturligt då de nu mer än någonsin får stå på egna ben och även söker sig medvetet till platser där de kan utsattas för detta. Det är på många sätt irriterande hur lättpåverkade de verkar vara och på samma gång befriande att de lever livet lite som om de inte har råd att missa att inte testa allt som kommer i deras väg. Och det är ändå en i grunden skön egenskap att våga leva trots risker och faror – att de gör det fullt ut. Det är ju meningen att den här perioden i deras liv ska se ut så här. Och ändå är de så mycket klokare än resten av de festande ungdomarna på orten – tjejer med trendiga, dyra skidmärkeskläder och killar med typiska ”skibums” och gogglebrännor och svindyr champagne som bara har festandet och drickandet som högsta mål med vistelsen och kanske livet i stort.

bild

Jag känner igen mig direkt i stämningen från förra boken och det tycker jag är härligt! Den är väldigt lättläst den här boken och man tuffar på i sin läsning och slukar stora sjok av kapitelmassa. Jag tycker nog ändå att förra boken var snäppet bättre och jag tror att det beror på att den kändes lite mer trovärdig och mer oförutsägbar. Jag skulle vilja att författaren skildrade Ebbas och Johans relation mer ingående. Som det är nu så är det en blöt puss någon gång i bland, men det saknas dialog mellan dem båda! Jag får liksom ingen feeling för dem båda tillsammans. Kanske är också detta meningen då problemet i boken just är att Ebba saknar Johan och att hon funderar en massa på deras relation och på vad han känner för henne. Men hon frågar honom inte! Jag saknar lite interaktion och äkta känsla. För att ta ett exempel: Jag minns knappt inte att Johan och Ebba hälsade på varann i öppningsscenen på flygplatsen mot Schweiz. Vad hände där liksom? Eftersom deras relation är en så central del av berättelsen, vill man ju som läsare få någonting att fundera kring mera än att nu känner Ebba si och så… Jag hade nog gärna sett att författaren skildrade bådas tankar. Man dör av längtan efter att få veta vad Johan känner i allt detta och vad han går och bär på. Jag gillar egentligen inte böcker med för många berättarjag, men just ”Offpist” skulle kanske ha vunnit på det. Den hade blivit djupare och mycket mer intressant på det sättet.

Annars är det en rejäl feelgoodinjektion man får av att bara läsa ”Offpist”. Såna här böcker behövs också! Utan några krusiduller eller för mycket allvar. Ja, helt enkelt mer av det där tonårspirret! På det sättet tycker jag verkligen att den fångar den rätta känslan och det känns verkligen äkta på det sättet. Författaren har verkligen hittat en ton som passar åldersgruppen. Jag hade slukat både Carlstensveckan och Offpist om jag hade gått på högstadiet och skulle börja gymnasiet! För er som gillar genren, kan jag också tipsa er om dessa böcker som ger samma tonårspirr och som jag tycker är riktigt, riktigt bra:

Tillsammans-trilogin av Denise Rudberg

Sommarserien om Belly av Jenny Han

bild-2

 Trevlig helg!

När en bästis gör slut…

”Synd bara att jag inte vetat om lagen som sa att alla måste ha varit tokkära minst en gång innan de fyllde tretton. Om jag fattat det så hade jag ju kunnat fejka. Öst på lite mer om supermodellen Noah. Kanske om Måns i åttan. Swoonat lite. Velat sitta och surra om dem i all oändlighet så att alla andra blev lessa. Då kanske vi aldrig hade hamnat här idag. Då kanske jag inte hade varit så irriterande heller”…

bild-2

Majken säger jag bara. Majken, Majken, Majken! Majken, som den här boken handlar om mest av allt. Det är tack vare henne som jag gillar den här boken så himla mycket (Okej, Ivan får också vara med på ett hörn). Och det beror i sin tur på att hon är så personlig! Det tar inte många sidor innan jag känner det som om jag var hennes bästis och visste allt om henne och det är en ganska skön och bra känsla när man som läsare får uppleva det. Då känns det liksom hemtrevligt och lagom värmande att öppna en bok och att återvända till den där världen igen, som man känner så väl. Och det är skönt att återvända till Majkens värld. Att få umgås med henne ett tag och dela de där känslorna av övergivenhet med henne.

bild

För det hon går och tänker på mest av allt hela tiden är hur hon ska få tillbaka sin bästis Tessan igen och få det att bli som vanligt igen. Tessan och hon har ju hängt ihop så länge hon kan minnas. Men så en dag är det som om en kylig vind stryker mot hennes kind och Tessan är som en främling som riktar all sin uppmärksamhet mot ett annat håll. Och det verkar som om de har haft ett ordlöst gräl utan att ha grälat. Tessan låter henne inte längre få ta del av hennes innersta tankar och det tror Majken beror på att Tessan börjat intressera sig för killar… Majken tycker till skillnad från Tessan att det finns långt mer intressanta saker att prata om än killar. Ett drag jag tycker är så himla skönt får komma fram! Och det vill jag tacka Johanna Lindbäck för! Jag tycker det är så befriande och bra att en barn- och ungdomsbok i den här genren har en huvudperson som Majken, som är så trygg i sig själv och så självklart resonerar på det här sättet. Att man när man är tolv år kan få säga att det finns viktigare saker än killar. Som bästa vänner till exempel. En av de absoluta höjdpunkterna i boken är när Ida som är tillsammans med Majkens bror Pontus bara sådär, rätt upp och ner bestämmer sig för att ha en Bechdel-vecka:

Nu ska vi köra en Bechdel-vecka i alla fall. Från och med idag.

”Ska du inte säga något om mig på en hel vecka?! Lycka till”. Pontus var beredd den här gången och fångade enkelt upp Idas hand som flög ut. ”Och love you too, baby”.

Det handlar ju inte om det”.

”Nej, jag vet”. Han log och kopplade ett kramgrepp på henne. ”Men vad du kommer att få kämpa”.

”Det tror inte jag. Och jag tror det blir hur bra som helst”.

bild-1

Den här boken handlar ju om vänskap mest av allt och Johanna Lindbäck har skrivit en oerhört fin och trovärdig bok om vad som händer inuti en själv när allt inte är lika självklart längre – vänner emellan. Hon blåser verkligen liv i sina karaktärer på ett så smittande och liksom ”mysigt” sätt och jag kan inte låta bli att göra några jämförelser mellan Hon & Han och ”Lite ihop” då och då… Böckerna liknar varandra på många sätt och både Katarina von Bredow och Johanna Lindbäck har lyckats skriva två underbara böcker för mellanåldern. Men huvudpersonerna Alicia och Majken skiljer sig mycket åt. Båda är känsligt och ömsint porträtterade. Men, när Alicia är svår och hemlighetsfull (även inför sig själv), så är Majken öppen och ärlig. Och hon slår alla rekord i att vara personlig!

Det här var min första Johanna Lindbäck bok, vilket jag lite motvilligt får erkänna! Men hon är helt klart en ny, stark favorit och jag ser väldigt mycket fram emot att få läsa fortsättningen ”Kanske ihop” som kommer ut den redan den 22 oktober!