Kategoriarkiv: ÖSTERSJÖN

Djupgraven

https://i1.wp.com/media.bonnierforlagen.se/bokbilder3d/tif/9789163890048.jpg

Idag har jag boktipsat om denna bok i klass 4 på Tillingeskolan i Timmernabben! En rykande färsk och rysligt spännande bok av författarna Viveca och Camilla Sten.

Djupgraven” handlar om tolvåriga Tuva som är uppvuxen och bor på en av öarna i den Stockholmska skärgården. Hon är en av några få barn som varje dag skjutsas ut till Runmarö med båt för att gå i skolan. Det är oktober när berättelsen inleds och sommargästerna som har befolkat öarna under de varmare månaderna har nu lämnat skärgården. Det börjar bli riktigt höstigt, med en bitande, olustig kyla som gestaltar sig som en ogenomtränglig, obehaglig tjock dimma över skärgården.

Miljöbeskrivningen och känslostämningen i boken är verkligen skickligt utmejslade. Författarna har gjort ett mycket fint porträtt av hur det är att växa upp i skärgården under den del av året då havet, öarna och vädret gör allt för att bli så ogästvänliga som möjligt för dem som befolkar dem. Tuva känner sig både ensam och frusen och hon har egentligen ingen. Hennes föräldrar finns där i bakgrunden, men de förstår inte hur Tuva känner sig. Det är som om de alla bär på en stor sorg, en sorg som är både tung att bära och omöjlig att tala ut om. De är tysta, smyger fram, talar med dämpade röster. Det finns ingen värme. Tvätten hänger ute trots att det är kallt, Tuvas händer blir aldrig riktigt varma och hennes hår beskriver hon själv som stripigt och tovigt. Det lever sitt eget liv, precis som hennes hemska mardrömmar. Mardrömmarna om havet. Som läsare förstår man att hon en gång var med om något fruktansvärt som hon aldrig någonsin ska glömma. Men orden, de måste hon ha glömt långt nere i havets mörka, lurande djup.

En dag är det dags för orientering på idrottslektionen. Alla delar upp sig i par förutom Tuva som förblir ensam. Hon känner att det inte ens är någon idé att fråga någon om hon får vara med. Det skulle vara hundra gånger värre att se deras reaktion eller höra deras nekande svar. Hon går ut ensam i skogen och börjar leta efter kontroller. Efter ett tag upptäcker hon att en av killarna i klassen, Rasmus kommer gående ensam med hukande kropp. Rasmus som är kanske den enda hon är lite nyfiken på, eftersom han ler så stort mot alla och kommer från fastlandet med en helt annan bakgrund än de andra. Men den Rasmus som Tuva upptäcker i skogen denna dag är en helt annan. Han går för det första åt helt fel håll och Tuva blir konfunderad. Hon följer efter honom och upptäcker snart den tjocka dimman som omger honom. Liksom de små irrande ljuspunkterna framför hans ansikte. Hon ser också med förskräckelse hur Rasmus verkar helt borta. Hon försöker få kontakt med honom, men det är som om Rasmus är hypnotiserad. Han stirrar rakt fram och märker inte av hennes närvaro. Tuva inser att hon måste väcka honom på något sätt innan det kanske är för sent och de går vilse i dimman. Hon lyckas till slut putta omkull honom. Rasmus vaknar upp, men minns inte mycket. Men så upptäcker de båda att Axel som slog följe med Rasmus under orienteringen är spårlöst försvunnen… Mörkret och mystiken tätnar och oron lägger sig över skärgårdsöarna när flera personer försvinner i havet…

LÄS DEN! Den är så bra! Första delen i en ny rysartrilogi och jag väntar redan med spänning på nästa del!

Tårar i havet

Under helgen läste jag ut Ruta SepetysTårar i havet”, hennes senaste ungdomsroman som kommit ut på svenska. Att läsa denna roman kändes som att riva upp gamla sår som aldrig läker. Hjärtat bankade från början till slut av sorg, förtvivlan och maktlöshet inför all den grymhet som drabbat så många människor under andra världskriget – men också alla andra krig som någonsin funnits och som pågår idag.

När jag väl hade lärt känna de fyra berättarjagen i denna roman; Joana, Florian, Alfred och Emilia – fyra ungdomar med olika bakgrund, öden och hemligheter, var det helt omöjligt att slita sig från dem. Kriget är slut, men istället för fred och harmoni, bryter panik, kaos och fullständig förvirring och omänsklig grymhet ut. Florian, Joana och Emilia tar sig i början av boken, i hemlighet mot Östersjön där de har fått veta att stora tyska fartyg kommer avgå för att sätta dem i säkerhet från Stalins jagande trupper.

Till en början måste de gömma sig för allt och alla. De smyger genom den iskalla natten och de ständigt snöande skyarna på dagarna. De sammanstrålar i en grupp, men litar egentligen inte på någon. De är ihåliga av sorg, skam, skuld och rädsla. En del av dem känner sig redan döda eller bortom räddning och ändå fortsätter de framåt. Kanske är det den där osvikliga viljan och kraften i hoppet om att kanske, kanske få återse en mamma, pappa, syster, bror, kusin, som får dem att fortsätta?

Jag läste på ett febrigt sätt, tills jag var helt slut och behövde vila ögonen och framförallt hjärtat. Det blev nästan för mycket och ändå kunde jag inte värja mig. Och nu när jag har läst ut de allra sista orden ur författarens efterord, känner jag mig så stum inför att man aldrig har hört om dessa levnadsöden. Att läsa ”Tårar i havet” fick mig att känna precis det författaren själv beskriver att hon kände när hon skrev romanen:

”Medan jag skrev den här romanen plågades jag ofta av tankar på de hjälplösa barnen och tonåringarna – oskyldiga offer för nya gränsdragningar, etniska utrensningar och hämndlystna regimer. Hundratusentals barn blev föräldralösa under andra världskriget. Övergivna eller skilda från sina anhöriga tvingades de kämpa mot kriget på egen hand”.

Författaren skriver i efterordet, att denna tragedi som ”Tårar i havet” behandlar – den största maritima fartygskatastrofen, av någon anledning har blivit nedtystad och bortglömd. Och jag kan bara instämma; jag har själv aldrig hört talas om den… Och ändå; över 25 tusen människor beräknas ha omkommit på Östersjön bara under 1945 och med fartyget Wilhelm Gustloff (som romanen handlar om) drunknade över 9000 människor, de flesta civila. Bara 1000 räddades… Det går knappt att ta in.

Tack vare Ruta Sepetys och hennes gedigna, treåriga research-arbete med att intervjua vittnen och anhöriga till offer för katastrofen Wilhelm Gustloff, kan den historia som splittrade så många människor och nationer, förenas igen. I ”Tårar i havet” ger hon några av offren en röst. Och det känns både värdigt och trösterikt. Jag tycker ”Ruta Sepetys är så klok och jag måste få avsluta med att citera henne i hennes efterord:

”Vad är det som bestämmer hur vi minns historien, vad är det som består och tränger in i det kollektiva medvetandet? Om du är intresserad av historiska romaner, studera då de fakta, den historia, de memoarer och personliga vittnesmål som finns att tillgå. Det är de axlar som historiska romaner vilar på. När överlevarna är borta får vi inte låta sanningen försvinna med dem. Snälla, ge dem en röst”.