Kategoriarkiv: ÖVERNATURLIGT

Två starka läsupplevelser denna sommar!

Som alltid varje sommar överglänser ambitionen och viljan verkligheten och min sommarhög krymper – inte på grund ut av att jag vackert avverkar den genom att läsa böckerna som utgör den, utan på grund ut av att jag måste inse mina begränsningar och helt enkelt ge upp ett antal böcker och lämna tillbaka dem igen till bibblan. Denna sommar blev ganska blek ur ett läsperspektiv. Å andra sidan var det en ganska skön känsla när jag väl tog steget att avgöra vilka böcker jag istället skulle satsa på att helhjärtat gå in för att läsa. Det blev bland annat dessa båda som ses på fotot här ovan; två ganska snarlika ungdomsböcker till sin genre och stil, men ändå väldigt olika förstås som ju alla böcker är till syvende och sist. Här följer några ord om vad jag tyckte om dem båda!

Gryningsstjärna

Charlotte Cederlunds serie Idijärvi-trilogin om den skånska tjejen Aili med sina samiska rötter, är en favorit inom den nordiska ungdomsfantasyn sedan tidigare. Jag läste den första delen, ”Middagsmörker” i februari månad när vi under sportlovet spenderade en vecka i det gnistrande vita, friska Årefjällen – en underbar kombo att läsa i ett varmt och ombonat hus med kakelugn och timrade väggar när snön faller tyst utanför fönstren… Andra delen läste jag lite otippat nu i sommar, men vinterkänslan var bara välkommen och uppfriskande och läsupplevelsen fylld av spänning.

Det här är böcker man läser med andan i halsen. De är händelsespäckade och oerhört originella. Författaren har en skicklig fingertoppskänsla när det kommer till att både skildra sina karaktärer och att sätta handlingen i en intressant miljö full av motsägelser, dramatik och mystik. Efter en lässvacka som hette duga, var ”Gryningsstjärna” (del två i serien) precis vad jag behövde för att hitta tillbaka till ett härligt sommarläsflow. Ibland behöver man ta ”tuffa” beslut och bryta upp med en bok rakt av för att kunna hitta tillbaka till läsglädjen igen. Det tar alltid emot för mig, då det känns ”fel” att inte läsa ut en bok. Men någonstans måste man ju också inse att man aldrig kommer kunna hinna läsa alla böcker. Det finns en begränsning. Men visst hade det varit coolt att ha två parallella liv; ett för ständig läsning och ett där man hinner med allt det där andra som man också vill hinna göra?! Läsning tar ju både tid och dina sinnen och förmåga till fantasi i anspråk. Att det aldrig har känts som en uppoffring för mig är en gåva jag håller hårt i hjärtat.

Läs mer om serien, samisk kultur, mytologi och verklighetens Idijärvi (samebyn där böckerna utspelar sig) på författarens hemsida som jag starkt rekommenderar att ni besöker!

Ordbrodösen

Kanske en av de mest omtalade och spridda böckerna i mitt flöde på Instagram det senaste året? En bok som vad jag förstår har varit något av en tudelare; de flesta är positiva och höjer den till skyarna, andra är mer tveksamma. Men det blir väl ofta så när en bok blir omtalad och för med sig en massa förväntan hos läsaren. Har man högre förväntningar är ju fallet också högre. Jag hade om jag ska vara ärlig stängt av förväntningarna helt och min läsupplevelse fick därför vara mycket ifred för yttre och inre påverkan, vilket var skönt.

För det första har Anna Arvidssons debutroman en både intressant, udda och vacker titel. I mäktiga, glänsande guldbokstäver är titeln ”Ordbrodösen” inetsad mot en svärtad bakgrund som föreställer en siluett av en äldre stadskärna någonstans i Sverige och en ung tjej med långt hår och slutna ögon som tycks vara fångad i en rörelse av dans. Vänder man på boken och läser på baksidan blir man inte mindre nyfiken. Det här är en bok med en alldeles unik handling som får det att rysa av spänning utmed ryggraden.

Boken handlar om Alba som står inför sin artonårsdag. En dag som hon och generationer bakåt i hennes släktled har väntat på med högtidligt allvar och vördnad. Det är nämligen dags för Alba att under en ceremoni i en värmländsk bruksort frambringa kraften att kunna styra andras tankar genom det skrivna ordet. En kraft som bara kan tillmätas äkta ordbrodöser och som har funnits bland kvinnorna i Albas släkt i generationer bakåt. Det finns inte på kartan att Alba ska misslyckas. När hon därför gör det utbryter någon form av stilla panik och allvar bland de samlade och man beslutar sig för att skicka iväg Alba till Stockholm under tiden som man går till botten med vad som har blivit fel med hennes kraft. Det släkten inte känner till är att Alba i Stockholm får kännedom om mörka, dolda och allt annat än avundsvärda hemligheter om sin egen släkt… Hemligheter som får allt att ställas på sin spets och den trygga vardagen att förvandlas till en livsfarlig plats att befinna sig på…

”Ordbrodösen” var väldigt lättsmält på det sättet att det gick tacksamt snabbt att komma in i handlingen. Det är många spännande, lite längre faser i boken där det är omöjligt att sluta läsa. Under de passagerna tycker jag det också bitvis finns en potential att bli riktigt läbbigt och det är väl framförallt det tillsammans med den unika handlingen som gör att jag fastnar för den här boken så som jag gör. En högst läsvärd ungdomsbok som jag verkligen kan rekommendera för såväl ungdomar som vuxna!

Fyr 137

För några dagar sedan läste jag ut den omåttligt populära Mebelserien av Ingelin Angerborn – en serie med ständigt, långa reservationer på våra skolor av framförallt förväntansfulla mellanstadietjejer som med spänning och entusiasm väntar på att få kasta sig över ännu en del om vännerna Elvira, Meja och Bea. Om det är något jag lärt mig under mina år som skolbibliotekarie, är det att få saker smittar så mycket som när kompisar boktipsar varandra. Så var det med Rum 213 när den kom ut 2011 (som ju nu dessutom har blivit film) Det började med att någon läste den och blev helt såld och därefter har det gått som ringar på vattnet. Boken är nu en av våra mest välkända på biblioteken och har liksom uppnått en status i sig som gör att man inte behöver tala sig varm om den. Den bär liksom sig själv.

I denna den tredje och avslutande delen av Mebelserien, möter vi gänget Elvira, Meja och Bea i början av sommarlovet. Det har gått två år sedan sommarkollot då de först kom i kontakt med de mystiska händelserna.. och ett år sedan Elvira blev inlagd på sjukhuset med utsikt över det övergivna mentalsjukhuset där kusliga och otäcka saker fortsatte att äga rum. Denna sommaren längtar framförallt Elvira och Bea efter en helt vanlig, solig och bekymmerslös semester; de ska spendera en tid på Svartuddens camping där de ska tälta ihop med Mejas familj och bara bada och sola hela dagarna.

Men redan på vägen mot campingen börjar saker och ting hända som får Elvira att kastas tillbaka till händelserna på mentalsjukhuset och det okända som hon där tvingades komma i kontakt med. En bil med registreringsskylten FYR 137 kör förbi. Om man inte har läst någon av delarna i serien tidigare, är det svårt att förstå hur en registeringsskylt kan få hela Elviras värld i gungning. Det man då bör känna till är att alla delarna i serien har inletts på ungefär samma sätt; med att Elvira plötsligt får syn på en registreringsskylt som hon senare förstår har tjänat som varning för vad som komma skall. När det lite senare sjunker in för Elvira att det mycket riktigt finns en gammal fyr bara ett stenkast bort från campingen och att ryktet går om att det har visat sig en mörk skepnad där som bygden kallar ”Svarta Sara”, går det som rysningar utmed hela ryggraden och hon vill bara fly därifrån. När de dessutom hittar en gammal dagbok med mystiska meddelanden som verkar riktade direkt till dem, börjar Elvira på allvar förstå att det som hände på både kollot och mentalsjukhuset, händer igen…

Nu när jag har läst alla tre delarna och kan jämföra lite, måste jag nog säga att jag tycker de alla tre står sig ungefär lika starka. Det är ingen favoritserie för mig personligen. Jag tycker det fattas lite för att den ska ha det där lilla extra, men det är ändå läsvärda, lättlästa och spännande böcker inom genren mysrysare. ”Fyr 137” var framförallt mest spännande i början och tappade tyvärr lite mot slutet när det blir får många och osammanhängande trådar som lite tar udden av spänningen.

Min favorit av Ingelin Angerborns barnböcker är hennes fristående ”Hjärta av damm” som handlar om Bella och utspelar sig under ett höstlov på ett teaterläger. Här hittar ni min recension av den!

Djupgraven

https://i2.wp.com/media.bonnierforlagen.se/bokbilder3d/tif/9789163890048.jpg

Idag har jag boktipsat om denna bok i klass 4 på Tillingeskolan i Timmernabben! En rykande färsk och rysligt spännande bok av författarna Viveca och Camilla Sten.

Djupgraven” handlar om tolvåriga Tuva som är uppvuxen och bor på en av öarna i den Stockholmska skärgården. Hon är en av några få barn som varje dag skjutsas ut till Runmarö med båt för att gå i skolan. Det är oktober när berättelsen inleds och sommargästerna som har befolkat öarna under de varmare månaderna har nu lämnat skärgården. Det börjar bli riktigt höstigt, med en bitande, olustig kyla som gestaltar sig som en ogenomtränglig, obehaglig tjock dimma över skärgården.

Miljöbeskrivningen och känslostämningen i boken är verkligen skickligt utmejslade. Författarna har gjort ett mycket fint porträtt av hur det är att växa upp i skärgården under den del av året då havet, öarna och vädret gör allt för att bli så ogästvänliga som möjligt för dem som befolkar dem. Tuva känner sig både ensam och frusen och hon har egentligen ingen. Hennes föräldrar finns där i bakgrunden, men de förstår inte hur Tuva känner sig. Det är som om de alla bär på en stor sorg, en sorg som är både tung att bära och omöjlig att tala ut om. De är tysta, smyger fram, talar med dämpade röster. Det finns ingen värme. Tvätten hänger ute trots att det är kallt, Tuvas händer blir aldrig riktigt varma och hennes hår beskriver hon själv som stripigt och tovigt. Det lever sitt eget liv, precis som hennes hemska mardrömmar. Mardrömmarna om havet. Som läsare förstår man att hon en gång var med om något fruktansvärt som hon aldrig någonsin ska glömma. Men orden, de måste hon ha glömt långt nere i havets mörka, lurande djup.

En dag är det dags för orientering på idrottslektionen. Alla delar upp sig i par förutom Tuva som förblir ensam. Hon känner att det inte ens är någon idé att fråga någon om hon får vara med. Det skulle vara hundra gånger värre att se deras reaktion eller höra deras nekande svar. Hon går ut ensam i skogen och börjar leta efter kontroller. Efter ett tag upptäcker hon att en av killarna i klassen, Rasmus kommer gående ensam med hukande kropp. Rasmus som är kanske den enda hon är lite nyfiken på, eftersom han ler så stort mot alla och kommer från fastlandet med en helt annan bakgrund än de andra. Men den Rasmus som Tuva upptäcker i skogen denna dag är en helt annan. Han går för det första åt helt fel håll och Tuva blir konfunderad. Hon följer efter honom och upptäcker snart den tjocka dimman som omger honom. Liksom de små irrande ljuspunkterna framför hans ansikte. Hon ser också med förskräckelse hur Rasmus verkar helt borta. Hon försöker få kontakt med honom, men det är som om Rasmus är hypnotiserad. Han stirrar rakt fram och märker inte av hennes närvaro. Tuva inser att hon måste väcka honom på något sätt innan det kanske är för sent och de går vilse i dimman. Hon lyckas till slut putta omkull honom. Rasmus vaknar upp, men minns inte mycket. Men så upptäcker de båda att Axel som slog följe med Rasmus under orienteringen är spårlöst försvunnen… Mörkret och mystiken tätnar och oron lägger sig över skärgårdsöarna när flera personer försvinner i havet…

LÄS DEN! Den är så bra! Första delen i en ny rysartrilogi och jag väntar redan med spänning på nästa del!

Sal 305

bild-2

Sal 305” av Ingelin Angerborn är den fristående fortsättningen på hennes mysrysare ”Rum 213” – en bok som är väldigt populär på våra bibliotek och som i princip vandrar från famn till famn och därmed utgör en av de där böckerna som nästan aldrig står inne på hyllan.

Jag minns att jag gillade ”Rum 213” väldigt mycket , men ”Sal 305” är nog ändå snäppet vassare med en framförallt rysigare känsla. I boken får vi träffa Elvira som tänker tillbaka på förra sommaren och det där märkliga som hände under kollot där Elvira tillsammans med kompisarna Meja och Bea spenderade några dagar under lovet.

Boken börjar med att Elvira får ett sms från sin pojkvän Melker där han skriver att det är slut. Elvira blir helt förstörd. Hans sms kommer som en blixt från en klar himmel och hon förstår ingenting. Hur kan han göra slut på det sättet? Genom ett sms? Hon är kluven över vad hon ska göra, men till slut störtar hon nerför trappan och cyklar iväg för att träffa honom.

Under cykelturen börjar det regna. Regndropparna flyter ihop med tårarna som rinner nerför hennes kinder och sedan minns hon inte mer. När hon vaknar upp visar det sig att hon har blivit påkörd av en bil. Föraren till bilen har ringt en ambulans som är påväg. Elvira har slagit i huvudet och varit medvetslös. Förmodligen har hon också fått hjärnskakning. Hon minns ingenting från när hon blev påkörd, men det är någonting med den där bilen som inte känns bra…

När hon kommer till sjukhuset tätnar spänningen och det blir bitvis riktigt rysligt! Elvira tvingas stanna på sjukhuset flera dagar för observation och under tiden börjar det hända mystiska saker. Hon sover dåligt om nätterna och när hon vaknar är det som om hon inte riktigt kan skilja mellan dröm och verklighet som liksom flyter ihop till en otäck smet. Från fönstret har hon utsikt mot ”Dåris”, det gamla mentalsjukhuset. Hur är det möjligt att det kan lysa från ett fönster inne på det övergivna hospitalet? Och hur kan det komma sig att ingen kan svara på vem pojken i sängen intill hennes var?

En riktigt härlig rysare att läsa nu i sommar!

 

 

 

Hjärta av damm

Hej!

Idag är det en härlig, frostig och solig tisdag och jag befinner mig just nu i Fliseryd – en av mina skolor där jag är varje tisdag förmiddag. Just denna veckan har jag fullt upp med att förbereda en hel del bokattacker – hela tio böcker kommer jag att bokattacka från klass 2 upp till klass 7!

Med anledning av alla bra böcker som jag har läst mig igenom den senaste tiden, ville jag passa på att ge er ett litet boktips! I morgon kommer jag att bokattacka ”Hjärta av damm” som är skriven av författaren Ingelin Angerborn, för klass 4 i Timmernabben. Den är så vansinnigt BRAAA!

bild

I boken får vi träffa Bella som när berättelsen tar sin början, precis ska börja på ett teaterläger under höstlovet. Hennes bästa vän Tove har i sista stund hoppat av lägret. Bella måste därför gå själv och det gör hon till en början högst motvilligt.

Hon står utanför den gamla teatern och beundrar det fina, rosa huset med alla fönstren, när en av ledarna vinkar in henne och hon följer med in med blandade känslor.

Men trots den stora nervositeten och det faktum att hon inte känner någon på lägret, upptäcker hon ganska snart att det verkligen är jättekul med teater! Hon skaffar nya vänner, ledaren Mirjam är jättesnäll och teatern är en spännande och häftig plats att vara på. Och sedan är ju Hilding där. Hilding som är jättesöt i teatersmink, som har varma, mjuka händer och ett jättehärligt skratt…

De är mitt uppe i att sätta upp en teaterpjäs för föräldrar och vänner, när det börjar hända mer och mer skumma saker som får Bellas hjärta att ta oväntade skutt av rädsla och förvirring… Den där dockan som stod i rummet med alla teaterkläderna.. Vem är hon egentligen och var det verkligen inbillning när Bella trodde att hon såg henne blinka? Och vem är det som lämnar meddelanden på damtoaletten?

Det var ett tag sedan jag sist läste Ingelin Angerborn. Jag är verkligen positivt överraskad och tycker helt klart att ”Hjärta av damm” är den bästa av hennes som jag har läst hittills! Kan verkligen rekommendera den varmt till alla som älskar spänning, mysrys och lite kärlekspirr! Är lite avis på alla som har kvar denna oläst!

Kurragömma

bild-1

”Djupt, djupt inne i sorgens mörker,

glimtar en annan sorts glädje fram,

en allvarligare glädje,

i grunden besläktad med sorg.

Se magnolian! Den blommar nu!

(Dikt av Barbro Lindgren, s. 85 i ”Kurragömma”)

Petrus Dahlins senaste mellanåldersbok är en riktigt ruggig sommarysare! I Kurragömma möter vi  13 åriga Astrid som tillsammans med sin mamma ska spendera några dagar i en sommarvarm spansk bergsby. Astrids pappa har nyligen gått bort och i sorgen efter honom vill hon allt annat än glömma honom. För att komma honom nära har de tagit med sig en karta som han gjort över en vandring i närheten av stugan de ska hyra i byn. Innan han drunknade i en tragisk fiskeolycka, lämnade han nämligen efter sig en detaljerad karta över vandringen.

Men ingenting blir som Astrid föreställt sig, även om hennes farhågor på många sätt besannas. Hennes mamma, som har svårt att sätta gränser mellan jobbet och det privata, tvingas åka till Gran Canaria för att klara upp en del saker på jobbet som reseledare. Astrid vägrar att följa med trots hennes mammas frenetiska övertalningsförsök. Till slut bestämmer de att det bara blir tal om en enda natt och skiljs åt. Astrids mamma tar en taxi till flygplatsen och Astrid börjar packa in sakerna i huset och gör sig hemmastadd. Men det visar sig snabbt att platsen där hon hamnat på är både ödslig och mystisk. När hon vistas i byn någon kilometer bort är det tydligt att ingen av byborna vill se henne där. En gammal kvinna ropar efter henne flera gånger att barn inte är välkomna där. Dörrarna till husen stängs när hon går förbi och folk vägrar att möta hennes blick.

Men Astrid är inte den som låter sig skrämmas. Hon lär sig att hitta i skogen och ner till sjön där hon badar nästa varje dag och hon blir vän med en vit hund som hon börjar kalla för Blanco. Till en början tycker hon det är härligt, avkopplande och svalkande att bada i sjön. De rykten hon får höra om sjöns mörka historia bekommer henne inte. Inte heller de obehagliga mardrömmar som väcker henne helt dyblöt och kallsvettig varje natt. Men långsamt kryper sjöns mörka historia henne närmare och hon kan till slut inte blunda för det fruktansvärda som har hänt där… Kan det ha någonting att göra med de blöta fotavtrycken på verandan? Eller de främmande barnen som dyker upp och vill leka kurragömma med henne…

”Kurragömma” är verkligen en riktig sommarysare! Till en början händer det inte så mycket i boken. Handlingen flyter liksom långsamt på, men på ett alltför oroväckande stillsamt sätt. Att Astrid bara reagerar med sunt förnuft, likgiltigt lugn och nyfikenhet bara ökar spänningen ytterligare! Man känner i varenda cell att någonting står väldigt fel till och att någonting oroväckande kommer att hända. Den stilla inledningen av berättelsen accelererar långsamt upp och blir mot slutet olidligt spännande. Som läsare ryser man av obehag när sjöns mörka historia flyter ut över kanterna och dränker allt ljus…

En andlös sommarrysare när den är som bäst!

#läserjustnu

bild-5 bild-5

Jag är alldeles strax färdig med den tredje delen i Kristina Ohlssons ruggigt spännande serie om barnen Billie, Aladdin och Simona! Även om den utspelar sig under en påsk i ett regnigt och blåsigt Åhus i Skåne, kan jag verkligen leva mig in i stämningen, denna dag då det regnar och mullrar i ett annars somrigt och kvavt Småland… Jag läste Glasbarnen (del ett i serien) när den kom ut 2013 och gillade den starkt. Andra delen, Silverpojken har jag ännu inte läst. Men Stenänglar hamnade som av en ren slump i min sommarbokshög, då den stod inne på hyllan i bibblan en dag. De här böckerna går ju utmärkt att läsa fristående (i vilken följd man själv önskar).

I just denna delen är det Simona och hennes mormor som står i fokus i berättelsen som utspelar sig i hennes mormors stora hus på stranden i Åhus. Huset har en gång varit hotell och Simona älskar i normala fall att spendera loven där med mormor. Men just denna påsken är det något som står väldigt fel till med både mormor och huset… Vad det är, kan hon inte riktigt sätta fingret på, men så mycket vet hon, att det måste ha att göra med de stora stenstatyerna på baksidan av huset. Där står nämligen fyra stora figurer som Simona och hennes vänner tror ska föreställa en hel familj. Men de beter sig inte som statyer i normala fall borde göra. De flyttar nämligen på sig. Och ingen förstår hur det går till. Det är som om de vill berätta något…

En underbar spännande bok som rymmer så mycket mer än just spökhistorier och spänning. Den handlar också om vänskap, kärlek, sorg, gamla svek och släkthemligheter. Lättläst med sidor i ett lite mindre format med korta kapitel och en handling som hela tiden driver på berättelsen framåt. Spänning när den är som allra bäst!

Den viskande dödskallen

bild-1

Förra veckan läste jag ut del två i serien ”Lookwood & Co” av den brittiska författaren Jonathan Stroud och även om jag sedan dess har hunnit påbörja läsning av en ny, bra bok, kan jag fortfarande inte riktigt släppa ”Den viskande dödskallen”. ”Lookwood & Co” är en av de bästa barnboksserierna jag har läst! Så enkelt är det. Jag har tidigare skrivit om vad jag tyckte om del ett i serien. Här hittar ni den recensionen.

I ”Den viskande dödskallen” får vi återigen träffa det oslagbara gänget från den lilla agenturen Lookwood & Co i spökhärjade London; nämligen hemlighetsfulle Anthony Lookwood, kakmonstret och tillika bokälskaren George Cubbins samt huvudpersonen Lucy Carlyle med den sällsynta förmågan att kunna lyssna och kommunicera med spökena…

När ”Lookwood & Co” får i uppgift att inspektera en grav där en fasansfull doktor ligger begravd, blir det inte alls så enkelt och problemfritt som det först verkar vara. Det visar sig att denna doktor sysslat med svartkonst och gjort sig ökänd genom att påkalla andevärlden. ”Tack vare” honom är också många oskyldiga människor döda.

Uppdraget spårar snabbt ur och George är farligt nära att bli spökberörd på kuppen. Ändå lämnar ”Lookwood & Co” kyrkogården för natten i tron att uppdraget är slutfört och att de nu med någorlunda gott samvete kan lämna det för gott. Det de däremot inte vet är att vålnaden i graven släppts lös och att ett mycket farligt och värdefullt föremål som tillhört mannen i graven stulits under nattens mörkaste timmar…

Det här är en modern spökhistoria när den är som allra bäst! Alla viktiga ingredienser finns, för den där perfekta stämningen och blandningen mellan torr, brittisk humor, ett ständigt driv och ett ofattbart spännande rysaräventyr. Mixen mellan modernt 2000-tal och ett viktorianskt London är superb! Har inte nog av superlativ åt denna serie. Jag älskar den och längtar redan efter fortsättningen! ❤

LÄS DEN!

Mylingen & Bjäran

De sista raderna i Bjäran dunkar i hjärtat och jag kan bara tänka på hur osannolikt grym den här serien är!! Det är så vansinnigt spännande att man får magknip. Och jag vet att jag inte är ensam om att tycka det. Mylingen och Bjäran är del 3 & 4 i serien PAX som är skrivna av författarna Åsa Larsson och Ingela Korsell och illustrerade av grymt skickliga Henrik Jonsson. Läs här om ni är nyfikna på vad jag tyckte om del 1 & 2: Nidstången och Grimmen.

bild-2

I Mylingen och Bjäran tätnar mörkret och ondskan återigen i Mariefred och denna gången ställs bröderna Viggo och Alrik inför de största utmaningarna hittills. Att behålla lugnet och tryggheten i varandra när allt annat omkring dem rasar samman. Någonstans i Mariefred lurar nämligen den ondskefulla Svarthäxan. Och det går inte längre att lita på någon när ondskan växer sig starkare och hungrigare… Tiden pulsar och mörkret vandrar in!

Tänk den sommaren då alla PAX-delarna har kommit ut och man kan få läsa alla en gång till och i ett sträck! Lyckliga dag. Och lyckliga ni som ännu inte har läst något ur PAX. Ni får inte missa dem!

bild-1

Den skrikande trappan

Åh, vad bra ”Den skrikande trappan” är! Det är en sådan där bok man gärna skulle vilja bo i, om det vore möjligt! Jag hade inte haft några som helst problem med att hänga med Lucy, Lookwood och George hela dagarna och nätterna. Tänk vad spännande det hade varit att vara en ung, lovande spökagent i ett mörkt, dimmigt London!

När jag läste ”Den skrikande trappan”, kom jag att nostalgiskt tänka på min barndom, då jag och min bästis Elin lekte spioner och smög omkring med allehanda prylar (som kunde vara bra att ha om man råkade springa in i en tjuv eller någon annan efterlyst person) utomhus och hemma till syskons och föräldrars förtret (då vi ofta ockuperade badrummen, eftersom vi lekte att de i själva verket var hissar som skulle ta oss upp till andra våningen i huset). Jag minns att vi exempelvis hade osynlighetsringar som kunde göra oss osynliga, om vi mot förmodan stod öga mot öga med en av de efterlysta brottslingarna. Jag minns också att vi var så inne i leken att det kändes lika spännande som om man läst eller sett en ruskigt spännande film. Och nu när jag i vuxen ålder läser ”Den skrikande trappan”, vet jag, bombsäkert, att vi hade lekt spökagenter om vi hade varit unga i dag! Och då kan jag faktiskt längta tillbaka med ett litet styng i hjärtat. Det hade varit fint att få åka tillbaka i tiden för bara en dag och leka Lucy, Lookwood och George. Fast vem hade då varit vem? Ja, det kommer jag aldrig få veta…

Tillbaka till boken och vad jag tyckte om den! Jag älskade miljöerna och den där underbara mixen av spänning, humor och trivsamhet. Jag brukar inte tänka på mat när jag läser en riktigt bra bok, men ”Den skrikande trappan” får mig faktiskt att bli sugen på mumsigheter som scones, marmelad och te eller ett stort lilablomstrigt porslinsfat fullt av de ljuvligaste och godaste kakorna man kan tänka sig (kanske är det inte så konstigt, då en av agenterna i boken är väldigt glupsk och nästan ständigt tänker på mat och stup i kvarten rullar fram godsaker på en vagn). Och där skulle jag sitta, smuttande på mitt te och mumsande på kaka efter kaka, medan regnet smattrade trivsamt mot fönsterblecket och världen utanför var en grumlig, grå dimma av ett skönt tomrum att sjunka in i (i detta tomrum skulle jag vilja sitta så länge som boken varade, omedveten om den värld som pågick därutanför).

Serien ”Lookwood & Co” utspelar sig som sagt i London, under en tid då England i närmare femtio är har varit drabbat och hemsökt av alla möjliga typer av livsfarliga vålnader. Som svar på hemsökelsen, startas det agenturer med enda syfte att förgöra spökena. Agenturerna är ofta övervakade av vuxna, men själva agenterna är alltid barn och unga som har förmågan (till skillnad från vuxna) att söka upp och förinta spökena. Till sin hjälp har de olika former av vapen; värjor av järn, magnesiumbloss och järnkedjor.

I centrum av boken står flickan Lucy som mister sitt jobb som spökagent trots hennes unika talang som gör henne duktig på att lyssna och känna av vad besökarna/spökena har för intentioner och är i för sinnesstämningar. Hennes talang som lyssnare, tar henne dock hela vägen till London där hon får jobb på den minsta agenturen av de alla; Lookwood & Co – en liten firma det inte gått vidare bra för. Men Anthony Lookwood, som är stolt ägare av agenturen, verkar aldrig ge upp eller tillåta sig att bli missmodig. Det som gör hans agentur så unik är framförallt det faktum att de inte har någon vuxen övervakare alls, vilket är högst ovanligt och inte helt och hållet ses med oblida ögon. När ett av deras uppdrag slutar i katastrof, blir det riktigt tufft för ”Lookwood & Co” att klara av konkurrensen, då färre och färre personer anlitar dem för uppdrag. Och detta i sin tur, leder fram till att de måste tacka ja till ett av de farligaste uppdragen någonsin…

Jag rekommenderar verkligen er att läsa ”Lookwood & Co”! Det är något av det härligaste jag läst på länge. Älskar stämningen i boken! Jag vet att det råder lite odelade meningar om denna boken – en del älskar den, medan andra inte alls har fastnat och snarare tycker att den är seg och förutsägbar (jag håller dock inte alls med om att den skulle vara det, inte det minsta!). Böckerna är klassade som Hcg-böcker, vilket gör att de lämpar sig fint för åldern 9-12 år.

Del 2 är redan ute på svenska och heter ”Den viskande dödskallen”!

Trevlig helg!