Kategoriarkiv: POJKAR

En annan Albin

”Höga träd skavde mot varandra och krängde i vinden. Simon och Alfred syntes inte till. Det var bara jag nu.”

”En annan Albin” av författaren Johan Unenge gjorde mig nyfiken, eftersom den verkade svår att placera in i ett något specifikt fack. När jag vände på boken och läste lite på baksidan, kändes det som en bok som hade många lager med potential att beröra och väcka olika tankar och känslor. Flera bloggare har beskrivit den som svårdefinierad eftersom den rymmer inslag av olika genrer. Till handlingen hör en viktig pusselbit som mycket väl kan sägas vara ett inslag av fantasy, vilket gör att handlingen tar en oväntad vändning som väcker många frågor att diskutera – den är på så vis både lämplig som högläsningsbok och att diskutera i läsgrupper. Intressant och läsvärd och jag gillar att den flyter på i ett lagom tempo – varken för fort eller långsamt. Istället ligger fokus vid att vi som läsare får lära känna Albin i lugn och ro – en pojke som går på mellanstadiet och som bär på en massa motstridiga känslor i sin ensamhet och som under den korta tid då vi får fästa bekantskap med honom, hinner utvecklas en hel del i sig själv.

Boken påminner lite till tema om Petter Lidbecks ”Den magiska kepsen”, men har mera av känslighet och mörker och mindre av humor än Lidbecks.  En relativt lättläst bok för dem som har tålamodet att läsa en text som räcker ganska länge (222 sidor) med en handling där tempot är lite lägre. Personligen skulle jag säga att den framförallt passar för åldern 9-12 år som gemensam högläsningsbok för att fånga upp frågor som berör ensamhet, vänskap, ärlighet, att vara sedd eller inte sedd, makt och rollfördelning i skola och klassrum, möjligheten för elever att påverka sin skolvardag och tankar om hur det hade varit att vara någon annan och vilka faktorer som kan avgöra om en person vinner respekt eller inte. En fråga som är väldigt central i boken är just denna: Är ensam stark?

Albin känner sig ensam. När han verkligen anstränger sig och tänker efter, kommer han fram till att det bara finns en människa på jorden som verkligen ser honom. Och det är hans farmor. Farmor som berättar historier om när hon var liten och som får honom att känna att han verkligen kan vara sig själv. Farmor som är sjuk och ligger på sjukhus. Vid sidan av farmor finns det kanske ännu en person som verkligen ser honom. Hon heter Emma och går i samma skola. När de var små var de bästa vänner, men numera säger de bara hej till varandra när de träffas i korridoren eller någon annanstans. Men även om de inte säger mer, känner Albin att hon ändå kanske är hans bästa vän. Fortfarande.

En dag, när skolan har orientering i en skog i närheten, kommer Albin bort från sitt sällskap. Han har blivit hopparad med två killar i klassen som fullkomligt struntar i honom. Så när Albin fastnar med skorna i tjock gyttja och till slut kommer loss, är killarna spårlöst försvunna. Albin är lämnad helt ensam i skogen och kommer inte hem den kvällen eller natten. Han spenderar istället timmarna när det mörknar och blir kyligare, irrandes runt efter en väg ut, men hittar ingen. Han hittar heller ingenting att äta förutom några mörka, sura och kalla bär som han stoppar i sig utan att tänka sig för. Och dagen efter, på morgonen, när han återfinns igen, känns magen som ett värkande sår och han är illamående. Men det är också det enda negativa som natten för med sig, för plötsligt behandlar alla honom annorlunda. Plötsligt är det som om han har blivit kung och alla ser honom. De hälsar, ler och frågar vad de kan göra för honom. Och i skolan blir han intervjuad av tidningen och rektorn kommer fram och skakar hans hand. Albin börjar räkna hur många hej han får varje dag och han blir helt vimmelkantig och yr av all uppståndelse. Han märker hur han liksom bara kan gå fram och få precis som han vill. Han vågar prata inför andra, vågar se dem i ögonen, vågar göra saker som han aldrig tidigare har gjort. Men när känslan går ur kroppen börjar Albin fundera över om det inte var något mystiskt med de där bären som han åt… och samma natt ställer han klockan efter midnatt för att cykla tillbaka till den mörka skogen där han hittade bären…

Annonser

Tiden pulsar och mörkret vandrar in…

bild-1

I helgen har jag sträckläst GRYMMA, GRYMMA ”Nidstången” och ”Grimmen” – del 1 & 2 ur den omtalade, populära och beroendeframkallande serien ”PAX” av författarna Åsa Larsson, Ingela Korsell och illustratören Henrik Jonsson. Äntligen har det blivit min tur att kasta mig över PAX! Det var länge sedan jag var så här förväntansfull inför att läsa en serie och jag kan säga att jag inte blev det minsta besviken!

Upplevelsen av att läsa Nidstången & Grimmen har verkligen överstigit mina förväntningar med råge! Alla essentiella ingredienser finns med – från de ursnygga och urfräcka illustrationerna, de korta och händelsespäckade kapitlen, alla fräcka namn på mytologiska, magiska väsen från förr som dyker upp hipp som happ i boken till de intressanta och komplexa karaktärerna; bröderna Alrik och Viggo som kommer till Mariefred för att återigen placeras i en ny fosterfamilj, eftersom deras mamma inte klarar av att ta hand om dem på grund av sin alkoholism, Layla och Anders som blir deras nya fosterföräldrar och så syskonen Estrid och Magnar – två väldigt speciella och udda människor som är biblioteksväktare och har som sin livsuppgift att vakta det uråldriga biblioteket och all kunskap som finns dold där i källaren till deras hus.

Bröderna Alrik och Viggo är på samma gång sköra och sårbara som starka och modiga. Det är en väldigt rörande syskonskildring i böckerna och man blir varm om hjärtat av hur bröderna står upp för varandra, tröstar, kramar. När den ene är ledsen, hängig och avig tar den andre på sig rollen som stark och modig och vice versa. Men samtidigt kan de båda tjura, gräla och skrika på varann för att senare bli vänner igen. Det är en så naturlig beskrivning av syskonkärlek.

Till en början litar de knappast på någon och tyr sig bara till varandra. Ändå lyckas de med tiden knyta starka band med nya människor som kommer att bli deras vänner och de får en stor och viktig uppgift att stå vakt mot mörkret som växer sig starkare i Mariefred…

bild-19

Nidstången och Grimmen är så grymma! Man sugs in i Alriks och Viggos värld och kan inte få nog – det är väldigt beroendeframkallande det här. Och hjälp vilken magont jag fick av att läsa de sista raderna i Grimmen – vilken cliffhanger! Nu är det bara att vänta på tredje delen och sedan fjärde, femte, sjätte, sjunde, åttonde, nionde och tionde… Och däremellan kommer jag att tipsa alla (speciellt alla killar och tjejer på mellanstadiet) om PAX! Jag är så taggad.

bild-3

 

Bilderbok med växtvärk på insidan…

Alla tittar på Alfred

undefined

En av mina favoritillustratörer och favoritförfattare för barn; Maria Nilsson Thore & Johan Unenge har skrivit en fantastisk och härlig bok tillsammans!

”Det var något med Alfred. Varje gång någon tittade på honom krympte han en aning. Snart kanske han var så liten att man nästan trampade på honom”.

På dagis, hemma, i affären, i bilen med pappa, på den årliga släktträffen, ja, överallt känns det som om alla tittar på Alfred. Det är ögon överallt och han vill helst bara gömma sig så länge det bara går. Han krymper till och med när hans Mamma och Pappa tittar på honom. På dagis har han ett eget gömställe där han gömmer sig undan allas blickar. En gång slog han rekord i att hålla sig undan en hel dag.

Så kommer den årliga träffen med släktingarna. Och det är det absolut värsta han vet. Han låter Mamma klä honom fint i skjorta och röd fluga, men hans ögon är de mest olyckliga i hela världen…

”Hur liten kan en pojke bli egentligen? undrar hans föräldrar”.

Men det är just på den där hemska släktfesten som vinden vänder för Albert. Han är så liten där han sitter på sin stol bredvid flickan Susanne att han är nästan lika stor som glaset han dricker läsk ur. När läsken är slut börjar det bubbla i hans mage och han rapar utan att tänka sig för. Först krymper han och blir så liten, så liten… Men när han märker att alla börjar skratta, börjar han istället att växa och växa och växa! Och han får uppleva hur det motsatta kan kännas också…

”Vad händer när man blir så stor att inga andra längre får plats”?

Alfreds blyghet är så påtaglig att det verkligen går rakt in i hjärtat och man blir väldigt berörd. Visst känner man igen den där blygheten från när man var liten och tyckte det var jobbigt att vara i centrum… Och det är Marias charmiga och svängfulla illustrationer till Johan Unenges finkänsliga, rappa och lite humoristiska text som gör det möjligt.

Jag älskar Maria Nilsson Thores illustrationer – de är verkligen så fulla av liv och känslor samtidigt som de är helt otroligt snygga och unika. Den här bilderboken kan jag verkligen tipsa er om att läsa eller bara bläddra och titta i, för jag tror att vi alla känner igen oss i att både känna oss för små eller för stora inuti. För detta handlar verkligen inte om hur man ser ut på utsidan, utan hur man känner sig på insidan, inuti. Att Maria sedan använder storleken på Alfred för att förstärka hur han känner sig inuti gör det effektfullt och förstärker den där skavande känslan hos Alfred av att känna sig ”fel” och inte vara trygg med att vara i centrum, något han känner sig väldigt ensam om att känna. Det han inte ser är att alla andra bara vill vara med honom och se honom!

LÄS GÄRNA DEN HÄR INTERVJUN MED MARIA & JOHAN OM DERAS BOK!

Titel: Alla tittar på Alfred

Författare: Johan Unenge

Illustratör: Maria Nilsson Thore

Utgivningsår: 2014-05-19

Förlag: Bonnier Carlsen

Ämnesord: Pojkar, Familjen, Självförtroende, Blyg, Skratt, Humor, Förskolor, Växa.

Finns att låna på biblioteken i: Mönsterås (huvudbibliotek) och Blomstermåla.