Kategoriarkiv: RELATIONSPROBLEM

Julens lektyr…

Julen är ett minne blott, men den stannar kvar ett litet tag i mitt hjärta och jag tänkte börja det nya året 2015 här på bloggen med att berätta om julens lektyr! I år blev det bara tre böcker för mig – en ungdomsbok, en mellanåldersbok och en inte så litet bastant vuxenroman – blandad kompott med andra ord!

bild-11

bild-12

5768 visningar på youtube

Den här lilla pärlan handlar om Rosita som är som en fågel i själ och hjärta. Hennes familj tillhör resandefolket, romano, men de har bott i Sverige länge. Rosita möter fördomarna varje dag – hon möter dem både hos människor som vill henne illa, men även hos människor som egentligen bara vill väl. Och hon blir tröttare och tröttare på all den här okunskapen som finns och av att ingenstans egentligen bara få vara utan att behöva tänka att man ska passa in på ett eller annat sätt. Hon är ju bara en vanlig tjej och hennes högsta dröm är att bli en stjärna som Whitney Houston och få stå i rampljuset och vara vacker.

En dag, när allt tycks gå emot henne och inget egentligen kan bli värre, händer något som får det att ljusna i hennes tillvaro. En av tjejerna i klassen som hon inte känner så väl ställer upp för henne och hon hittar en liten mening i den annars ganska gråa tillvaron.

5768 visningar på youtube” fick ”Barnens romanpris” i höstas och har kommit att bli en viktig bok för många. Jag lärde mig en hel del när jag fick lära känna Rosita och hennes familj och få ta del av berättelserna om hennes folk och kultur. En tunn liten bok som rymde många, många kloka och viktiga tankar och berättelser som är mycket aktuella och viktiga att fånga upp idag. Jag tyckte framförallt att slutet var väldigt vackert. Den här ungdomsboken är både annorlunda och samtidigt väldigt vanlig och mycket lätt att ta till sig – både i språk och handling. Rekommenderar den varmt!

Inmurade

bild-2

Några dagar in på julen började jag läsa ”Inmurade” av Lena Ollmark och jag måste faktiskt erkänna att jag blev riktigt uppskrämd. Jag tyckte omslaget var så snyggt och hela berättelsen lockade verkligen. Det var någonting med den här boken som bara förtrollade mig och pockade på min uppmärksamhet.

Hör bara här! Så här står det på baksidan av denna, första del i en ny serie som heter ”Firnbarnen”:

”För nästan hundra år sedan rasade en fruktansvärd snöstorm i trakten kring Firnby. Några barn sökte skydd i skolans källare tillsammans med sin lärarinna. Vad som hände sedan är en väl bevarad hemlighet”.

I boken får vi träffa tre barn som på olika sätt kommer att knyta närmare band med varandra. Det är Natta som gör allt för att bara passa in – en snäll tjej som har svårt att vara ärlig mot sig själv och andra. Och sedan är det den nyinflyttade killen, Leo som de flesta i klassen tycker är lite konstig. Han är varken bra på fotboll eller dataspel, vilket snabbt gör honom ganska ointressant för killgänget. Och så finns där även Teddy som tycker att all tid offline är ganska meningslös. I skolan får han vara ifred – ingen stör honom och det är så han vill ha det. Han lever bara för stunderna efter skolan då han spelar spel ifred på sitt rum. Och ganska så motvilligt blir alltså de här tre barnen tvungna att samarbeta. Det som gör att de tvingas gå samman, är att de blir vittne till någonting fruktansvärt i skolans nu nyinredda träslöjdslokal nere i källaren. Det är någon eller några som går igen i källaren… En dag  skadas en flicka på skolan under en träslöjdslektion – en maskin går inte att stänga av och hennes hand blir uppfläkt. Panik utbryter, men ingen verkar tro det Natta försöker få dem att förstå – att det faktiskt spökar på skolan…

Ja, som sagt, den här boken var verkligen ruskigt läskig. En sådan där klassisk spökhistoria som ändå aldrig blir varken banal eller avdramatiserad. Författaren lyckas verkligen sätta skräck i den där miljön i skolan och kring hela byn Firnby och det som en gång hände där för nästan hundra år sedan… Läs den! Ni kommer inte bli besvikna! Allra helst ska man nog sätta sig med denna boken under dagar då man är insnöad och det stormar riktigt snöoväder utanför fönstren… Lite som idag kanske? Snön bara yr ner!

Men vill ni undvika läskiga böcker, ska ni nog undvika denna…

Att föda ett barn

bild-1

Det finaste priset man kan få för skönlitteratur i Sverige (Augustpriset), gick till Kristina Sandberg för hennes trilogi om den unga hemmafrun Maj i Örnsköldsvik under 30-60 talen. Första boken, ”Att föda ett barn” (som skildrar ett år i slutet av 30-talet) har nu varit mitt sällskap i flera dagar och det är verkligen en drabbande och levande beskrivning av en ung kvinnas liv. Maj blir gravid som tjugoåring och tvingas gifta sig med en äldre man. Hennes föräldrar och syskon (när hon som mest behöver dem), slutar att ta initiativ till att träffas av skammen. Och hennes nya, fina Örnsköldsvikssläkt tillhör både en annan generation och klass. Maj går in i det nya med en växande kropp som äcklar henne, med en skam som hon måste bära på och gömma trots att ryktet går hett från dörr till dörr. Hon kan inte för allt i världen prata ut med någon. Gamla vänner i hennes ålder tystnar och slutar höra av sig och hennes gamla kärlek, Erik sviker om och om igen. Kvar blir hon med det tysta och det outtalade där hon ska passa in utan att klaga och utan att tala. Och de nya etiketterna är svåra för Maj att ta till sig i hjärtat. Hon vandrar runt ensam och tankarna maler runt, det ekar i skallen och det är så mycket som vill ut. Helt plötsligt har hon blivit hemmafru och ”tant” och hon vet inte vad som förväntas av henne som en sådan…

Trots de till en början mycket svårflörtade, långa, krångliga meningarna, sugs jag som läsare in i Majs berättande och sövande, outtröttliga och ganska så malande och ältande inre monologer. Den här bastanta boken på nära 500 sidor gör mig verkligen imponerad. Så häftigt, tänker jag, att en ung kvinna (Kristina Sandberg) som är född på 70-talet, så levande och målande och med en sådan perfektion kan beskriva hur det var att leva som ung kvinna på 30-talet. Jag beundrar hennes språk och orden – mättnaden och den där tunga, gråa, hinnan som nästan kväver Maj i en febrig ensamhet.

Maj och hennes våndor (för glädjeämnena är inte många) tär också på mig och jag känner så mycket med henne och alla unga kvinnor som har behövt uppleva det här. Det här skeva samhället, där männen har så många fria rum att gå till, så många andrum (till exempel Majs make Thomas och hans eviga drickande och groggande) att det blir liksom inte något över för kvinnorna. För någon måste ju vara där och vakta och vaka över barnen.

Och Maj, hon har egentligen ingen som hon kan anförtro sig åt, för det verkar som om alla är upptagna med att förtränga genom att vara plikttrogna. Alla dessa etiketter! Det är något jag reagerar mycket på. Det som jag tidigare tyckt varit charmigt med den tiden, har tack vare Maj nu förbytts mot någonting annat. Majs varande är en enda lång tristess – förpliktelser, förnekelser, skam och dåligt samvete. Hon kan liksom aldrig få vara rätt.

Läs om Maj! Det är oerhört rörande att få ta del av denna berättelse. Men det krävs att man orkar – orkar ta sig igenom all denna tristess. För det händer inte så mycket i Majs värld – och ändå gör det ju det. Ja, oerhört mycket. Men på ett personligt plan. För hon tänker så mycket, Maj. Och man går där och hoppas och hoppas att hon en dag ska få sitt andrum.

bild-5

bild-8

bild-9

Hoppas ni alla har haft en underbar jul och får ett gott nytt år 2015!

Offpist

bild-1

Efter att ha läst Carlstensveckan av Johanna Schreiber, har jag varit nyfiken på att läsa uppföljaren Offpist, som gavs ut i början av november. Ni kan läsa mer om vad jag tyckte om första boken i mitt blogginlägg HÄR! Igår läste jag ut ”Offpist” och tänkte därför ägna fredagens blogginlägg åt att berätta lite mer om vad jag tyckte om den!

”Offpist” är framförallt en härlig ungdomsbok att läsa vid den här tiden på året, då längtan efter tindrande, vit, frostig snö och kanske även skidåkning är som starkast (framförallt nu när det är så milt ute och snön lyser med sin frånvaro). I ”Offpist” får vi återigen träffa gänget med bästisarna Ebba och Olivia och deras pojkvänner Johan och Viggo. När boken börjar ska de ta flyget mot Schweiz där de ska bo tillsammans med Viggos föräldrar i en lyxig lägenhet mitt i skidbacken och liftsystemet. De är sprickfärdiga av förväntansfullt pirr och ser fram emot en resa full av skidåkning, festande och mys. Men tyvärr blir det inte riktigt som huvudpersonen Ebba har tänkt sig. En dag råkar Ebba se ett inkommande sms från en tjej på Johans mobil och hennes tankar börjar snurra. Har han någon annan som han inte har berättat om?

”Offpist” kan på många sätt sägas vara en väldigt typisk ungdomsbok. Den skildrar ganska stereotypa drag hos killar och tjejer som står och väger mellan att vara barn/tonåringar som slutat nian och att ta steget mot vuxenlivet i och med att de ska börja på gymnasiet. På det sättet är den väldigt alldaglig och lite urvattnad. Man kan nästan föreställa sig hur de ska agera i vissa lägen, vilka skämt de ska dra och hur de betraktar varandra. Och i de lägen då jag nästan tycker att författaren tar ett steg längre och nästan är medvetet självironisk, blir det liksom lite löjligt och man stör sig både på huvudpersonen Ebba och hur överdrivet kaxig och ologisk hon ofta verkar ha blivit. Sådan kändes hon inte alls i ”Carlstensveckan”. Men å andra sidan förstår man att hon nu är äldre (och alltså inte per automatik klokare, utan snarare mera vilsen och naiv). Och dessutom kanske det även handlar om att jag som läsare har lärt känna Ebba och gänget bättre och därför kan förutsäga mycket av vad som ska hända.

Under vistelsen i Alperna, kommer de i kontakt med en komplex vuxenvärld som inte riktigt är som de först tänkte sig. De kommer i kontakt med droger och tyngre former av drickande och festande än tidigare. De blir helt enkelt mer emottagliga för faror i livet, vilket ju är naturligt då de nu mer än någonsin får stå på egna ben och även söker sig medvetet till platser där de kan utsattas för detta. Det är på många sätt irriterande hur lättpåverkade de verkar vara och på samma gång befriande att de lever livet lite som om de inte har råd att missa att inte testa allt som kommer i deras väg. Och det är ändå en i grunden skön egenskap att våga leva trots risker och faror – att de gör det fullt ut. Det är ju meningen att den här perioden i deras liv ska se ut så här. Och ändå är de så mycket klokare än resten av de festande ungdomarna på orten – tjejer med trendiga, dyra skidmärkeskläder och killar med typiska ”skibums” och gogglebrännor och svindyr champagne som bara har festandet och drickandet som högsta mål med vistelsen och kanske livet i stort.

bild

Jag känner igen mig direkt i stämningen från förra boken och det tycker jag är härligt! Den är väldigt lättläst den här boken och man tuffar på i sin läsning och slukar stora sjok av kapitelmassa. Jag tycker nog ändå att förra boken var snäppet bättre och jag tror att det beror på att den kändes lite mer trovärdig och mer oförutsägbar. Jag skulle vilja att författaren skildrade Ebbas och Johans relation mer ingående. Som det är nu så är det en blöt puss någon gång i bland, men det saknas dialog mellan dem båda! Jag får liksom ingen feeling för dem båda tillsammans. Kanske är också detta meningen då problemet i boken just är att Ebba saknar Johan och att hon funderar en massa på deras relation och på vad han känner för henne. Men hon frågar honom inte! Jag saknar lite interaktion och äkta känsla. För att ta ett exempel: Jag minns knappt inte att Johan och Ebba hälsade på varann i öppningsscenen på flygplatsen mot Schweiz. Vad hände där liksom? Eftersom deras relation är en så central del av berättelsen, vill man ju som läsare få någonting att fundera kring mera än att nu känner Ebba si och så… Jag hade nog gärna sett att författaren skildrade bådas tankar. Man dör av längtan efter att få veta vad Johan känner i allt detta och vad han går och bär på. Jag gillar egentligen inte böcker med för många berättarjag, men just ”Offpist” skulle kanske ha vunnit på det. Den hade blivit djupare och mycket mer intressant på det sättet.

Annars är det en rejäl feelgoodinjektion man får av att bara läsa ”Offpist”. Såna här böcker behövs också! Utan några krusiduller eller för mycket allvar. Ja, helt enkelt mer av det där tonårspirret! På det sättet tycker jag verkligen att den fångar den rätta känslan och det känns verkligen äkta på det sättet. Författaren har verkligen hittat en ton som passar åldersgruppen. Jag hade slukat både Carlstensveckan och Offpist om jag hade gått på högstadiet och skulle börja gymnasiet! För er som gillar genren, kan jag också tipsa er om dessa böcker som ger samma tonårspirr och som jag tycker är riktigt, riktigt bra:

Tillsammans-trilogin av Denise Rudberg

Sommarserien om Belly av Jenny Han

bild-2

 Trevlig helg!

Hon & Han

Hon & Han

Hon & han (Kartonnage)

Hon & Han är den fristående fortsättningen som följer efter Katarina von Bredows ”Du & Jag” som kom ut hösten 2013. Jag gillade första delen, den var verkligen ”komplett” på många olika plan och också väl värd att läsa. Men det är nu när jag läser tvåan och uppföljaren som mina sympatier och känslor för huvudpersonerna fördjupas så till den grad att jag verkligen, verkligen känner med och för dem på ett ännu mera angeläget sätt och jag blir verkligen fäst vid dem alla och tar hela serien till mitt hjärta.

Katarina von Bredow kan man alltid lita på. Jag har läst och gillat även hennes romaner för ungdomar, men tycker hon är starkare, tryggare och trovärdigare än någonsin när hon skriver för mellanstadiet. Hon lyckas verkligen skildra den där tiden precis innan man ska börja på högstadiet, då allt tycks ställas på sin spets och livet kan förändras markant från dag till dag. För mig är del 2 i denna planerade trilogi helt klart bättre än ettan. I denna boken är det Alicia, tolv år som vi får följa, till skillnad från ettan då det var hennes granne och klasskompis Andreas som stod i centrum för berättelsen. Katarina von Bredow har verkligen lyckats blåsa liv i sina karaktärer och inte minst huvudpersonen Alicia. Alicias känslor är så starka och motsägelsefulla, de krockar med varandra, de kramas och slåss om vartannat och djupt där inne finns hon – Alicia – så ensam hon verkar. Så ensam och vilse och liten och stark på samma gång. Jag känner med henne och för henne från första sidan. Jag kan liksom höra hennes hjärta slå och vibrera genom det tunna pappret.

”När alla slutat glo på henne, vilket går på några sekunder, ser hon sig om i klassrummet. Om det här vore en ”ordklass” så vore de adjektiv, tänker hon. Ord som cool, bråkig, snäll, mesig, korkad, elak, smart och rolig. Vilket adjektiv är hon själv, i så fall? Det vet hon inte. Det är mycket lättare att se på andra än sig själv. Hon bestämmer sig för att fråga Andreas. Han är den enda hon känner som skulle förstå en sådan fråga och dessutom kunna svara på den”.

Det som är intressant med Alicia är att hon känner alla dessa känslor trots och kanske till och med tack vare att hon faktiskt tillhör ”innegänget” i klassen. Vid sidan av – utanför – står Andreas, som alltid finns där för henne och som på något sätt aldrig verkar förlora hoppet om henne. Om vad, det får vi inte veta. Men att han hoppas, det är uppenbart. Också för Alicia. De tar sällskap till och från skolan och de träffas ofta hemma, ensamma, vid sidan av allt det där andra som händer och sker innanför skolans väggar. Alicia är väldigt mån om att hennes liv och det pussel hon tvingas sig själv att lägga så omsorgsfullt vareviga dag, ska passa PERFEKT. Ibland, eller ganska ofta, alltför ofta blir det inte som hon har tänkt sig och då blir hon arg, otålig, irriterad och sluten och det är framförallt dem som är henne närmast som får ta stryk. Som Andreas eller Mamma eller hennes kompis Frida.

”Alicia önskar att hon kunde röra sig som Ida. När Ida går över skolgården märker alla henne. Det är som om världen formar sig kring hennes kropp. Som om hon hade en speciell rytm som får världens hjärta klappa i samma takt”.

Det som är så oerhört sorgligt och som nästan får mig att må illa av upprördhet, är att det att Alicia inte kan förstå att hon redan ÄR något och att detta något ÄR helt fantastiskt. Hon har ju redan allt man kan önska sig. Hon har både en fin insida och utsida och han har redan fina vänner och människor runt omkring sig som faktiskt verkar se henne för den hon är. Problemet är att hon inte verkar kunna se det själv. Men det är just denna motsägelsefullhet som hon är, som gör porträttet av henne som ung flicka, så levande och fascinerande. För det är ju precis så här det är att vara människa och att vara det i relation till andra. För så fort man försöker värdera sitt värde genom att lyssna till vad dessa ”kungar” och ”drottningar” i klassen (eller vilken grupp av människor som helst), ger henne, har man glömt bort att lära känna sig själv. Och vem är man då? Detta är lika mycket sorgligt som det är vackert, för jag kan komma på mig själv med att gå och hoppas. Hoppas på att Alicia en dag ska vakna. Jag hoppas och trodde på henne även i förra boken ”Du & Jag”. Och även om jag fick se några ljusglimtar av den Alicia som finns där inne någonstans, så väntar jag fortfarande på att en blomma ska slå ut. Och kanske inte bara i henne utan också i Andreas och alla andra som faktiskt är lika vilsna fast på andra sätt i ”Hon & Han”.

”Somliga saker bara är som de är. Skolan är som ett stort svallande hav, fullt av underströmmar. Man simmar och simmar och simmar och ibland försöker strömmen ta en och då får man sparka och slå tills man kommer upp till ytan igen. Det är därför hon är så trött när hon kommer hem”. 

Men istället för att knutarna ska lösas upp, dras de åt allt hårdare tills de sitter så hårt att det är omöjligt att välja vilken knut man ska börja dra i. Alicia får oväntat en vänförfrågan från en kille som heter Lukas Rosenius. På hans profilbild på Facebook liknar han Harry i One Direction så mycket att Alicia blir alldeles varm i hela kroppen. De börjar chatta och till en början känns allt harmlöst. Hon berättar bara vissa detaljer – godbitarna som gör att hon klättrar högre upp i rang och vinner till slut den åtråvärda platsen som klassens drottning, Idas närmaste högra hand. Men även om Alicia nu äntligen tycks ha fått allt det hon önskade sig, sjunker hon istället ihop och känner det som om hon ”balanserar på en skör lina över en avgrund”.

Och precis som i förra boken, ”Du & Jag” läser man med andan i halsen, för det är så spännande att inte, riktigt ännu veta hur detta stormiga hav av känslor och intriger någonsin ska kunna lugna ner sig…

Titel: ”Hon & Han”

Författare: Katarina von Bredow

Antal sidor: 300 sidor

Förlag: Rabén & Sjögren

Utgiven: 2014-06-04

Rekommenderad läsålder: 9-12 år (men passar för äldre också!)

LÄS OCKSÅ DEL 1 I SAMMA SERIE!

Omslagsbild: Du & jag

LEX BOK

LEX BOK av Sara Kadefors är en av de mest inspirerande böckerna jag har läst och den påverkade mig på ett väldigt starkt sätt när jag läste den. Lex och Maya, som är huvudpersonens alter egon – en och samma person, men på samma gång så långt ifrån varandra det bara går att komma; jag kände en stark samhörighet till dem båda, vilket fick berättelsens djup att växa.

Bibblabellas bilder 6876Fotograf: Isabella Johansson

Den kändes så äkta och den gick rakt in i hjärtat på mig. När jag hade kommit till de allra sista sidorna av boken, stannade jag upp, tittade ut genom fönstret och kände hur jag fick rysningar genom hela kroppen. Jag tänkte: ”Kan det bli bättre än så här”? Det här är en av de allra bästa ungdomsböckerna jag har läst, någonsin.

I kapp med att vårsolen blir mer närvarande (i helgen såg jag de allra första blommande vintergäcken), lyser Lex bok, texten och innebörden starkare. Den lämnar ett avtryck om hur det kan kännas i själen och hjärtat och kroppen att vara ung i dag. Det är mycket igenkänning. Jag tänker speciellt på det här med prestation och hur huvudpersonen menar att många unga går vilse i sig själva när de har svårt att finna rum som är helt fria från krav från omgivningen och hur skolan då blir platsen där droppen rinner över. Författaren ringar verkligen in ett av vår tids stora dilemman. Varför är det så svårt att blicka framåt och tro på sig själv och framtiden? Varför orkar inte unga prestera?

Lex känns både beslutsam och vilsen på samma gång. Hennes vilsna själ visar sig på olika sätt. Hon står mitt emellan sin Mamma och Pappa. Hon bor hos sin Mamma som i början av boken är en tuff Mamma med attityd, självständig och till synes orubblig. Lex verkar trivas bra med att ha det så. Hon är kanske till och med på gränsen till egoistisk ibland, när hon vill ha sin Mamma för sig själv. Men denna törst efter trygghet har verkligen sin förklaring och orsak och den tror jag personligen bottnar i Pappans frånvaro. För parallellt med livet med Mamman, besöker hon regelbundet sin Pappa som sitter i fängelse, som varit inblandad i kriminell affärsverksamhet. Lex försöker göra Pappan glad genom att prata om gamla minnen, men egentligen orkar hon nog inte axla det alldeles ensam. Hon har nog bara inte insett det ännu.

Det är inte förrän hennes Mamma träffar en ny kille (som går Lex på nerverna) som Lex lyckas pigga upp Pappan på riktigt. Tillsammans spyr de sin galla över ”Bruno”, som den nya killen heter och stör sig på allt han gör. Bruno och Mamman träffades när de gick och dansade zumba tillsammans. Han har aldrig lyckats göra succé eller tjäna några pengar på att skriva ungdomsromaner och Lex ser maktlöst på när han flyttar in hos dem och skräpar ner utan att bidra med någonting själv. Mamman förvandlas framför hennes ögon; blint förälskad och ställer upp för honom i vått och torrt. Lex som aldrig har upplevt kärleken och bara dömer utifrån sina egna behov, saknar helt och hållet förståelse för hur Mamman kan agera som hon gör.

För att stå ut med allt, startar Lex bloggen ”Själens sår” som skrivs av den fiktiva personen ”Maya” som är allt vad Lex aldrig varit och aldrig kommer bli, men innerst inne är en form av henne själv, det hon upplevt och det hon tänker men aldrig vågar säga själv.

Om Maya är en exotisk blomma i djupaste rött och dramatiskt svart, med Marilyn Monroe-blont-svintoburr och en utstrålning som får folk att haja till, är Lex en blek, tyst och nästan genomskinlig, bortglömd blomma, som kanske bara är synlig för hennes allra närmaste och kanske inte ens för dem. Hon bär på en massa tankar, som aldrig riktigt får någon form, förrän hon börjar skriva på bloggen. Där finner hon orden och där finner hon en styrka som bär henne på starka vingar och som får henne att uppleva känslor hon aldrig har upplevt tidigare.

Maya skriver:

”För vems skull sliter vi sönder våra själar? Vi är bara kugghjul i ett maskineri.

Små rädda silverfiskar som letar efter sammanhang.

Alltid denna rädsla som driver oss genom tillvaron. Som tömmer oss på liv.

Som dödar våra själar”.

Det som är sorgligt och samtidigt gör det vackert på ett skört sätt, är känslan av att den som verkar ha gått vilse allra mest av alla är Lex. Och vem är hon egentligen, Lex? Och vet hon det ens själv? Det blåser som en kall vind i hjärtat när jag läser vissa textrader och speciellt i slutet av boken. Och man inser plötsligt hur ensamma vi människor egentligen är. Vi har bara varandra, och denna gemenskapen med andra kan verka så väldigt skör ibland… Som för Lex. Man vill bara krama och trösta henne, men man står lika ensam själv.

Detta är en sådan där bok som jag för alltid bär med mig, en av de där böckerna som kan forma liv. Så genuin och äkta och så bra att man ryser.

LEX BOK:

Två böcker att upptäcka, läsa och minnas, under vintergråa dagar…

Bok nummer ett:

FLYT SOM EN FJÄRIL, STICK SOM ETT BI

Elin Nilsson | Flyt som en fjäril, stick som ett bi.

Denna boken alltså. Jag har inte läst den, vilket man skulle kunna tro, men efter att ha läst alla positiva kommentarer och recensioner om denna bok, vet jag att jag inte kommer undan! Här kommer några fina exempel på andra som läst Elin Nilssons senaste bok och blivit lyckliga:

Johanna Lindbäck, som är läsambassadör, avslutade exempelvis sin recension så här:

”I väntan på den tycker jag att högstadielärare ska läsa den här och överväga som gemensam bok i sina klasser. Det handlar mycket om sport och styrka, om relationsproblem som alla går igenom, och så finns ju den där WoW-amöbabrorsan som är det mest avskräckande exemplet jag läst på länge”…

Och Stina Nylén skriver så här för Göteborgsposten:

”Elin Nilsson vänder sig smidigt mellan vasst och mjukt, mellan dråpligt och innerligt, mellan djupandning och klaustrofobi – och det finns faktiskt ingenting i den här romanen som inte sitter på exakt rätt plats”.

Visst går det inte att värja sig, när man läser så fina recensioner?! Man kan inte annat än bli väldigt nyfiken… På måndag ska jag ha bokprat för särskolan igen och denna gång har jag bestämt mig för att presentera ”Flyt som en fjäril, stick som ett bi” av Elin Nilsson.

Ni som blir nyfikna, kanske även vill läsa hennes första ungdomsroman, ”Istället för att bara skrika”? Så här ser den ut:

http://flaskposten.files.wordpress.com/2012/01/istallet_for_att_bara_skrika1.jpg

Gå gärna in och läs en fin intervju med författaren på Flaskposten! HÄR hittar ni den!

Bok nummer två:

BALLADEN OM EN BRUTEN NÄSA

Just nu håller jag på att läsa en mycket speciell, fin och lite sorglig bok som heter ”Balladen om en bruten näsa”. Också denna fina, fina bok blev jag först nyfiken på efter att ha läst om på Bokhora redaktion, HÄR.

Och så här skriver Carolina på sin blogg ”Carolina läser”, där hon ringar in vad hela boken handlar om med några få meningar:

”Boxning, opera, social misär och en kärleksfull mamma med alkoholproblem och grav övervikt – det är en nästan omöjlig kombination. Men lägg nu till en Ada, som egentligen är en sån som inte borde hänga med Bart enligt alla ”regler” eftersom hon tillhör en inne-krets i skolan. En Ada, som för sitt liv inte kan vara tyst om en hemlighet. Och en Ada som inte bryr sig om att Bart är en sån man inte bör beblanda sig med, och som får höra honom sjunga, och som tar sig in i hans liv vare sig han är beredd på det eller inte. Ja, då har du den här boken om Bart”.

En rörande beskrivning av en rörande bok som jag precis har börjat lära känna och precis börjat läsa. Jag får berätta mer om vad jag själv tyckte om den sen.

Nu får jag önska er alla en trevlig helg med en hel del läsning hoppas jag!

/Bibblabella