Kategoriarkiv: ROMANTIK

Du, bara

bild-2

”Du, bara” är Anna Ahlunds debutroman. En rackarns fin sådan, vill jag lova! Jag gillade att den är så där megaromantisk (här är författaren verkligen inte rädd för att breda på), ärlig, fin och faktiskt förvånansvärt lättsmält och underhållande.

”Du, bara” utspelar sig i Uppsala, där jag själv har bott två år av min ungdom. Så mycket nostalgi att få tänka tillbaka på Uppsalatiden och gå samma gator igen, fast denna gång med huvudpersonen John bredvid mig. Det var som om jag letade spår hela tiden. Såg mig själv gå där igen. Letade upp gamla adresser och gator som jag har glömt namnen på och började lägga ett kartpussel av vemodiga minnesfragment. Det kändes väldigt bra att det var just i Uppsala som denna boken utspelade sig. Det kändes som precis rätt stämning för Uppsala på något märkligt sätt. Det där lite trollska och vemodiga skimret jag minns som låg som en tät dimma över staden…

16åriga John, som är bokens huvudperson, ska spendera sommaren i staden ihop med storasystern Caroline. De har huset för sig själva, då föräldrarna har stuckit ut på landet. Caroline jobbar och letar ständigt nya killar att spana in. John däremot, är mest hemma och anpassar sig efter Carolines vardag.

Trevande börjar sommaren, varm och avvaktande. En dag ber Caroline John laga middagen, då hon ska bjuda hem en kille till kvällen. Och det är inte vilken kille som helst. Caroline har pratat om den där Frank i flera dagar nu. Och John är ännu lyckligt ovetande om Franks charm. Sedan kommer ögonblicket då John och Frank möts och allt i Johns liv vänds upp och ner.  Ändå är det som om förälskelsen långsamt blåser in i hans hjärta utan att han riktigt förstår vad som händer. Och det är just det här som gör boken så fantastiskt fin. Författaren har en förmåga att ge Johns förälskelse liv på ett rakt och enkelt sätt. Respektfullt och effektfullt, eftersom det inte är överanalyserat. Man får egentligen inte veta hur det känns i John eller vad han tycker om Frank förrän långt senare. Istället anar man som läsare allt detta, eftersom det under ytan blir så elektriskt – den där spänningen mellan Frank och John som långsamt byggs upp.

Jag gillade den här boken väldigt, väldigt mycket!! Läs den om du vill ha en vacker, underhållande och romantisk ungdomsroman som smakar sommarregn! På köpet får du en rörande och mysig vänskapsskildring också. Hoppas, hoppas Anna kommer med fler ungdomsromaner!

 

 

Annonser

”Den andra kvinnan” av Therese Bohman

Nu börjar julen närma sig och det är som om allting runtomkring skimrar med ett magiskt ljus. Och är det inte lite extra mysigt att läsa en bra bok så här års? En bra bok som jag skulle vilja tipsa er om, är Therese Bohmans roman ”Den andra kvinnan”, som jag läste i helgen. Det är tyvärr väldigt sällan jag hinner läsa vuxenromaner numera (all min tid tar jag gladeligen till att läsa barn och ungdomsböcker), men under loven brukar jag försöka klämma in en och annan!

Omslagsbild: Den andra kvinnan

”Den andra kvinnan” inbjuder verkligen till rogivande läsning. Jag tycker de leverbrunrödbeiga tonerna på omslaget passar så väl med den där lite melankoliska, sövande och samtidigt febriga och upproriska känslan jag super in när jag läser boken.

Boken utspelar sig i isolerade delar av Norrköping där huvudpersonen bor och jobbar extra i bespisningen på sjukhuset. Hon är en drömmande person som ägnar vakna timmar åt att fundera över sin tillvaro – den gråa, klibbiga, ensamma tristessen som hon känner när hon går mellan jobbet och hemmet och däremellan när hon står i de trista, formlösa, vita kläderna och böjer sig över diskmaskinen som släpper ut kvav, fuktig luft.

Hon är en känslig person som känner av hur världen är uppdelad i olika skikt och lager – hur människor inordnar sig i olika kulturer och hierarkier och hur de dömer varandra. Hon har en enda vän som hon har haft sedan barndomen. Hon heter Emelie och är på ytan artig och snäll, men huvudpersonen känner mer och mer av hur Emelie avskräcks och äcklas av henne som person – ja, framförallt över hur hon lever. Hon (i boken får man aldrig veta vad huvudpersonen heter) tänker mycket på vad det innebär att vara kvinna och varför hon har så svårt för att känna behov av kvinnogemenskap. I allt detta och mycket mera känner hon en växande ensamhet, som i och för sig alltid har funnits där. Det är genom litteraturen och böckerna som hon knyter band och hon refererar mycket till Dostojevkijs källarman, Thomas Manns ”Döden i Venedig” och ”Bergtagen”.

Men en dag händer något som kommer förändra hennes liv. Hon träffar överläkaren Carl Malmberg, som hon tidigare mött i bespisningen och han erbjuder henne skjuts hem. Hon beskriver det i slowmotion och som om hon har all makt att påverka vilka vändningar hennes liv nu ska ta. En passionerad kärlekshistoria uppstår mellan dem – men den är och blir, som man tidigt redan har förutspått, inte utan komplikationer. Själva berättelsen är långt i från unik – det är ett klassiskt upplägg i en kärleksroman, men tack vare Therese Bohman blir den ändå ny och intressant. Framförallt i det att hon problematiserar den klassiska älskarinnerollen och framförallt det moderna och feministiska madonna-idealet.

När jag läser ”Den andra kvinnan” ser jag huvudpersonen så levande framför mig och det är framförallt för den skull och för den speciella stämningen i boken som jag tycker så mycket om den. Huvudpersonen skimrar som ett guldkantat moln en grådaskig dag. Hennes tankar, känslor och drömmar framträder så tydligt. Berättelsen om henne är egentligen ganska sorglig och melankolisk. Den där ensamheten som hon så ofta återkommer till, den känner jag av som läsare, precis på samma sätt som hon själv beskriver den, som ett tryck bakom nyckelbenen. För mig är hon som en högt flygande svala som låses in varje natt. Hon är både fri och fängslad i sig själv och i världen och det är väldigt talande och berörande när hon lite senare i berättelsen talar om hur hon har ”förbrukat staden”.

”Den andra kvinnan” är en fantastisk roman som växer mer och mer mot slutet. När det är som mest spännande, är historien så invecklad att den blir klaustrofobisk och riktigt obehaglig. Slutet gör tyvärr inte de mest lysande partierna i boken rättvisa. Och ändå lämnar den mig inte alls besviken. Nu är jag sugen på att läsa Therese Bohmans första roman ”Den drunknade”.

Offpist

bild-1

Efter att ha läst Carlstensveckan av Johanna Schreiber, har jag varit nyfiken på att läsa uppföljaren Offpist, som gavs ut i början av november. Ni kan läsa mer om vad jag tyckte om första boken i mitt blogginlägg HÄR! Igår läste jag ut ”Offpist” och tänkte därför ägna fredagens blogginlägg åt att berätta lite mer om vad jag tyckte om den!

”Offpist” är framförallt en härlig ungdomsbok att läsa vid den här tiden på året, då längtan efter tindrande, vit, frostig snö och kanske även skidåkning är som starkast (framförallt nu när det är så milt ute och snön lyser med sin frånvaro). I ”Offpist” får vi återigen träffa gänget med bästisarna Ebba och Olivia och deras pojkvänner Johan och Viggo. När boken börjar ska de ta flyget mot Schweiz där de ska bo tillsammans med Viggos föräldrar i en lyxig lägenhet mitt i skidbacken och liftsystemet. De är sprickfärdiga av förväntansfullt pirr och ser fram emot en resa full av skidåkning, festande och mys. Men tyvärr blir det inte riktigt som huvudpersonen Ebba har tänkt sig. En dag råkar Ebba se ett inkommande sms från en tjej på Johans mobil och hennes tankar börjar snurra. Har han någon annan som han inte har berättat om?

”Offpist” kan på många sätt sägas vara en väldigt typisk ungdomsbok. Den skildrar ganska stereotypa drag hos killar och tjejer som står och väger mellan att vara barn/tonåringar som slutat nian och att ta steget mot vuxenlivet i och med att de ska börja på gymnasiet. På det sättet är den väldigt alldaglig och lite urvattnad. Man kan nästan föreställa sig hur de ska agera i vissa lägen, vilka skämt de ska dra och hur de betraktar varandra. Och i de lägen då jag nästan tycker att författaren tar ett steg längre och nästan är medvetet självironisk, blir det liksom lite löjligt och man stör sig både på huvudpersonen Ebba och hur överdrivet kaxig och ologisk hon ofta verkar ha blivit. Sådan kändes hon inte alls i ”Carlstensveckan”. Men å andra sidan förstår man att hon nu är äldre (och alltså inte per automatik klokare, utan snarare mera vilsen och naiv). Och dessutom kanske det även handlar om att jag som läsare har lärt känna Ebba och gänget bättre och därför kan förutsäga mycket av vad som ska hända.

Under vistelsen i Alperna, kommer de i kontakt med en komplex vuxenvärld som inte riktigt är som de först tänkte sig. De kommer i kontakt med droger och tyngre former av drickande och festande än tidigare. De blir helt enkelt mer emottagliga för faror i livet, vilket ju är naturligt då de nu mer än någonsin får stå på egna ben och även söker sig medvetet till platser där de kan utsattas för detta. Det är på många sätt irriterande hur lättpåverkade de verkar vara och på samma gång befriande att de lever livet lite som om de inte har råd att missa att inte testa allt som kommer i deras väg. Och det är ändå en i grunden skön egenskap att våga leva trots risker och faror – att de gör det fullt ut. Det är ju meningen att den här perioden i deras liv ska se ut så här. Och ändå är de så mycket klokare än resten av de festande ungdomarna på orten – tjejer med trendiga, dyra skidmärkeskläder och killar med typiska ”skibums” och gogglebrännor och svindyr champagne som bara har festandet och drickandet som högsta mål med vistelsen och kanske livet i stort.

bild

Jag känner igen mig direkt i stämningen från förra boken och det tycker jag är härligt! Den är väldigt lättläst den här boken och man tuffar på i sin läsning och slukar stora sjok av kapitelmassa. Jag tycker nog ändå att förra boken var snäppet bättre och jag tror att det beror på att den kändes lite mer trovärdig och mer oförutsägbar. Jag skulle vilja att författaren skildrade Ebbas och Johans relation mer ingående. Som det är nu så är det en blöt puss någon gång i bland, men det saknas dialog mellan dem båda! Jag får liksom ingen feeling för dem båda tillsammans. Kanske är också detta meningen då problemet i boken just är att Ebba saknar Johan och att hon funderar en massa på deras relation och på vad han känner för henne. Men hon frågar honom inte! Jag saknar lite interaktion och äkta känsla. För att ta ett exempel: Jag minns knappt inte att Johan och Ebba hälsade på varann i öppningsscenen på flygplatsen mot Schweiz. Vad hände där liksom? Eftersom deras relation är en så central del av berättelsen, vill man ju som läsare få någonting att fundera kring mera än att nu känner Ebba si och så… Jag hade nog gärna sett att författaren skildrade bådas tankar. Man dör av längtan efter att få veta vad Johan känner i allt detta och vad han går och bär på. Jag gillar egentligen inte böcker med för många berättarjag, men just ”Offpist” skulle kanske ha vunnit på det. Den hade blivit djupare och mycket mer intressant på det sättet.

Annars är det en rejäl feelgoodinjektion man får av att bara läsa ”Offpist”. Såna här böcker behövs också! Utan några krusiduller eller för mycket allvar. Ja, helt enkelt mer av det där tonårspirret! På det sättet tycker jag verkligen att den fångar den rätta känslan och det känns verkligen äkta på det sättet. Författaren har verkligen hittat en ton som passar åldersgruppen. Jag hade slukat både Carlstensveckan och Offpist om jag hade gått på högstadiet och skulle börja gymnasiet! För er som gillar genren, kan jag också tipsa er om dessa böcker som ger samma tonårspirr och som jag tycker är riktigt, riktigt bra:

Tillsammans-trilogin av Denise Rudberg

Sommarserien om Belly av Jenny Han

bild-2

 Trevlig helg!

”Ingen ser en blomma, den är ju så liten, vi har inte tid, och att se tar tid”…

Öppna ditt hjärta

bild-1

Jag har varit bortrest några dagar och upplevt sol och värme igen. Och vad passar då inte bättre att ha med sig som rese-sällskap än en äkta, amerikansk, romantisk ungdomsbok (boken är klassad som Hcg, men funkar lika bra som ungdomsbok) som utspelar sig i vykortsvackra Cape Cod?! Boken jag läste heter ”Öppna ditt hjärta” och är första delen i trilogin ”Bröllopsfixarens dotter” av författaren Coleen Murtagh Paratore.

Jag spontan-lånade den strax innan jag skulle iväg på semestern och tyckte den liknade Nora Roberts serie I nöd och lust nästan läskigt mycket. Men det var ju å andra sidan precis en sådan bok jag behövde just då, så boken blev ett perfekt val! Lagom lättläst och mysig på ett sockersött sätt – det var precis det jag förväntade mig att den skulle vara och det visade sig vara rätt gissat.

Huvudpersonen Willa (som egentligen heter Willafred och avskyr sitt namn) är en obotlig romantiker till skillnad från sin mamma. Och detta märkts verkligen i boken som är proppfull av hjärtan och poetiska, romantiska citat från kända poeter och klassiska böcker. Boken skulle kunna liknas vid något av en dagbok som är skriven av Willa själv. Varje kapitel börjar med ett citat från Willas egen samling av favoritböcker (hon älskar nämligen mest av allt kärleksromaner och chokladdoppade körsbär).

bild-5

bild-6

Willa bor med sin Mamma Stella i det undersköna Cape Cod som ligger vid havet i Bramble som är Stellas hemstad. Hennes mamma driver en bröllopsagentur och är en otroligt driven, professionell och skicklig affärskvinna. Trots att hennes bröllop är raffinerat glamorösa ut i fingerspetsarna, är hon så oromantisk som någon bara kan bli. Och detta har säkert sin förklaring i att hon innerst inne bär på ett obotligt och brustet hjärta. Morgonen efter sin bröllopsdag, dog nämligen hennes make Billy tragiskt. Willa har ända sedan hon var liten längtat efter en pappa. Tillsammans med sin finurliga mormor (som har en egen kola-affär) försöker hon para ihop sin mamma med olika manliga kandidater. Men kavaljer efter kavaljer stryks från listan och Stella kan omöjligt öppna sitt hjärta igen…

”Öppna ditt hjärta” är på många sätt en väldigt sockersöt historia och det skulle kunna bli alldeles för sött och gulligt, om det inte hade varit för Willa. Den här naiva romantiska sidan hos Willa kontrasterar väldigt bra mot Stellas orubbligt, nästan känslokalla och mekaniska sida. Det är lätt att förstå och leva sig in i Willas längtan efter en ”komplett” familj som alla andra och därför förstår man också varför hon samlar på poetiska citat och lyckobringande körsbärskärnor. Det jag gillar mest med boken är den sköna havskänslan och Willas förmåga att bli vän med nästan vem som helst. Hon har fler vänner i sin mormors ålder än vad hon har vänner i sin egen, vilket är väldigt kul och gulligt <3.

”Öppna ditt hjärta” är verkligen en perfekt sommarbok – lättläst, somrig, mysig och romantisk med ganska få hopsnörda knutar och intriger. Det existerar självklart intriger och problem i boken, men som läsare känner man sig hela tiden bombsäker på att allt det där kommer reda ut sig till slut… Det är helt enkelt avkopplande att läsa ”Öppna ditt hjärta”!

bild-7

bild-3

Fler som har läst serien ”Bröllopsfixarens dotter”:

Barnens bokklubb

MittimEllan

Julia Österlund

Ge mig boken!

Bookshelf

Sommarlovskänsla med saltstänk!

Carlstensveckan

20130209-090950.jpg

”Trots att det kändes som att någon hade kört ner en sodastreamer i Ebbas mage drogs mungiporna instinktivt uppåt när hon smällde igen bildörren. Klockan var strax efter lunchtid, och det var tjockt med folk på den halvcirkelformade parkeringen vid färjeläget”.

Det är sommarlov och äntligen dags för Carlstensveckan! Femtonåriga Ebba har sett fram emot seglarlägret på Marstrand så länge hon kan minnas och nu ska hon dit tillsammans med sina bästa vänner Nova och Carro. Från första sidan av boken känner man av hur pirriga känslorna är för Ebba och hennes vänner och hur mycket som står på spel för dem. Den här veckan ska bara bli perfekt.

Förväntan ligger så tjock i luften de andas, att den går att ta på och pirret smittar av sig och man minns hur det kändes när man själv var femton och åkte iväg på läger. Eller för den skull, hur det kändes hela tiden när man var i den åldern och allt ställdes på sin spets och var så laddat att det kändes som att ständigt åka runt, runt, runt i en karusell av känslor.

Precis den känslan lyckas författaren Johanna Schreiber fånga och hon gör det på pricken. Det är väldigt många nya personer som trängs i persongalleriet och det är lite knepigt att hålla isär alla unga tjejer, killar och ledare i början. Men tack vare att boken är så intensiv och har en väldigt tydlig röd tråd och hög spänningsnivå, upplever jag inte detta som ett hinder för läsningen. Något jag fastnade väldigt mycket för i denna boken är framförallt karaktärerna. Författaren lyckas blåsa liv i dem och som läsare känns de bekanta. Kanske är det för att de alla är så olika.

Det är till en början ganska lugnt och förväntansfullt på lägret. Alla går runt i sina egna bubblor och de känns lite blyga och avvaktande. Som läsare går man liksom och väntar på att något ska hända. Det är en ganska förutsägbar bok, men förutsägbar på ett bra sätt. Det blir aldrig tråkigt, segt eller för genomskinligt. Även om jag har mina teorier om vad som ska hända, vem Ebba ska bli kär i, vem hon ska gräla med, vem hon blir kompis med och så vidare, så är det ändå alltid spännande och man vill läsa mer! Den här boken är som gjord att läsa på sommarlovet. Det är sällan man hittar en ungdomsbok som är så laddad med sommarlovsfärger, sommarlovsljud och sommarlovsdofter… och det är en härlig och fräsch känsla rakt igenom.

Ändå känner man ett styng av sorg över hur vilsna de ibland är i sig själva. Jag tänker framförallt på deras enorma sökande efter bekräftelse och hur stort det behovet är. Så stort att de väldigt ofta (vilket boken är fylld med exempel av) ignorerar vad de egentligen känner, tycker och tänker, bara för att slippa bli lämnade ensamma. Till min lättnad visar sig huvudpersonen Ebba vara en både stark, klok och modig ung kvinna som klarar av att stå upp för sig själv och andra!

Carlstensveckan är en härlig ungdomsbok med hög sommarlovsfaktor och saltstänk, romantik och vänskap rakt igenom! Det är också Johannas debutroman, så håll utkik efter kommande böcker av henne, bland annat uppföljaren ”Offpist” som ges ut i november i år…

Titel: Carlstensveckan

Författare: Johanna Schreiber

Förlag: B Wahlströms

Utgivningsdatum:

Antal sidor: 223

Läsålder: 12-15 år

Ämnen: Bohuslän, Sommarlov, Sommarläger, Segling, Kärlek, Vänskap, Ovänner, Sex.

Finns att låna på biblioteken i: Blomstermåla och Mönsterås (Huvubiblioteket). Boken går också att låna och läsa som e-bok.

Liksom helt magiskt <3

”Jag gjorde i ordning halsbandet redan samma eftermiddag. Jag hade stormhatt i en låda i mitt rum, fyllde en liten medaljong med de torkade bladen. Sedan limmade jag fast locket så att det inte gick att öppna och trädde upp den på en läderrem”.

LIKSOM HELT MAGISKT. Så heter hans senaste. Mårten Melin – en av mina absoluta favoritförfattare för barn och ungdomar, är aktuell med en samling av tolv små, magiska berättelser. Jag läser en i taget, nästan andaktsfullt och vill inte att de ska ta slut. Nu har jag bara fyra stycken kvar och jag drar ut på det lite i hopp om att de aldrig ska ta slut. Jag är väldigt positivt överraskad! Trots mina höga förväntningar på Mårten, blev jag faktiskt överraskad! Det känns som om varje berättelse skulle kunna bli en ny bok, i likhet med hans bok ”Som trolleri” som handlade om magisk kärlek mellan människa och trollpojke…

På första sidan i varje berättelse, finns en liten tecknad bild av någonting som ger en hint om vad denna ska handla om. I den som heter ”Ett halsband åt Viktor” finns en bild av blommor – giftiga stormhattar… Och i berättelsen som heter ”Jamila och Hasna”, två provrör som hör hemma på ett kemlabb… Berättelserna börjar väldigt realistiska, vardagliga… Men accelererar snabbt mot det magiskt overkliga, osannolika och sagolika. Det är väldigt lätt att bli fast och slutet tycks komma alltför fort och ändå slutar det på det perfekta stället – det blir helt enkelt perfekta slut rakt igenom. Feel-good helt enkelt. Kärleken i Melins böcker är bara så fin. Han får med alla bitarna och man läser verkligen med hjärtat (som Per Israelson skrev i Svenska Dagbladet om ”Som trolleri”). Ur berättelsen ”Som en saga” på sidan 114:

”Jag var bredvid pojken när han landade i vattnet med huvudet före och ögonen stängda. Jag blundade ett kort ögonblick och skickade ut mitt ljus. Han måste ha sett det genom ögonlocken för han slog upp ögonen. Och såg mig”.

Boken är så himla fin att man skulle vilja ha den boende på sitt nattduksbord. Jag tror den passar UTMÄRKT som högläsningsbok och jag hoppas att många killar och tjejer kommer tycka om den! För den passar egentligen för alla.

Pssst! Vill passa på att tipsa om en fin artikel om författaren Mårten Melin som ni kan läsa HÄR. I artikeln får man bekanta sig mer med honom och hans syn på omöjlig kärlek, skrivande, realistiska böcker och gränsen mellan dem och magiska… och så vidare… En jättebra artikel! Så här skriver Mårten Melin i artikeln på Rabén & Sjögren:

” Mio fryser inte ihjäl på parkbänken, han kommer till Landet i fjärran ju! Det är att döda fantasin och fantasins möjligheter att säga något annat. Man ska känna: Det här händer, det här skulle kunna hända. Därför ska både det realistiska och övernaturliga beskrivas just så, realistiskt. Som sanning”…

LÄS DEN!  ❤

 

 

”Mercy Falls vargar”…

”Det hade varit den längsta och kallaste vintern i mitt liv. Dag efter dag under en blek, meningslös sol. Och hunger – hungern som brände och gnagde, en omättlig härskare. Den där månaden rörde sig ingenting, landskapet låg fruset i ett färglöst diorama utan liv. En av oss hade blivit skjuten vid ett försök att stjäla sopor från någons bakgård, så resten av flocken stannade i skogen och svalt i väntan på värme och våra gamla kroppar.

Tills de hittade flickan. Tills de gick till anfall”.

Sam är varulven – till hälften människa, till hälften varg. När ”Frost” börjar, betraktar han flickan; Grace och hur hans flock drar ner henne från en gunga för att släpa henne in i skogen. Det är kallt ute, närmare minus 10 grader. Sam ser på när vargarna river och sliter i henne, men han är som fastfrusen. Hans ögon betraktar flickan och han förundras över hennes mänsklighet, över hennes dofter som är värme och liv.

Grace är människoflickan – Hon ser på vargen Sam och kan inte slita sina ögon ifrån honom. Hans ögon är alldeles gula och på nära håll bär de nyanser som påminner om guld och hasselnötsbrunt. När hon ligger i den kalla snön och känner hur den lilla värmen som finns kvar i hennes kropp sakta försvinner, känner hon en stark längtan efter att få sträcka ut handen och röra hans päls. Men vargen med de gula ögonen försvinner och hon tror aldrig hon kommer få se honom igen. Men ödet vill något annat och gång på gång kan hon betrakta honom, i skogsbrynet intill hennes hus…

”Jag var aldrig rädd för honom. Han var stor nog att kunna slita mig från gungan, stark nog att kunna slå omkull mig och släpa in mig i skogen. Men vildsintheten i hans kropp fanns inte i hans ögon. Jag mindes varje gul nyans i hans blick, och jag kunde inte vara rädd. Jag visste att han inte skulle göra mig illa”.

Det är en vacker och mild kärlek – den mellan Sam och Grace – kyla som möter värme, värme som möter kyla. De dras till varandra, Sam och Grace och det känns på något vis förutbestämt att det måste vara dem mot världen. Till en början är det bara ögon som möts och aldrig på nära håll… Hon betraktar honom som varg, om kvällarna och alltid när det är kallt ute. Kapitlen i boken börjar alltid med ett namn; Sams kapitel eller Grace kapitel och därefter får vi veta hur kallt eller varmt det är. Ibland är det minusgrader och ibland plusgrader.Till en början förstod jag inte varför det skulle vara viktigt för läsaren att känna till temperaturen. Men mycket snart inser man varför. När det blir varmare ute, skiftar vargarna form och de flesta av de yngre varulvarna återfår sin människokropp, den kropp de hade från början. För Grace upprepar sig ett ständigt mönster i nästan sex år; när det blir sommar försvinner vargen med de gula ögonen och hela vargflocken, när det blir kallare kommer de tillbaka. Grace ifrågasätter det aldrig, hon tror ju att de bara är vanliga vargar… Men…

”En dag träffar Grace en pojke med gula ögon som tar andan ur henne. Det bara måste vara hennes varg. Men vintern är nära och Sam för en ojämn kamp för att förbli människa. Annars riskerar han att förlora inte bara sig själv utan även Grace för alltid”.

Min tankar om boken:

Jag tyckte ”Frost” var en mysig bok att läsa! På något märkligt sätt, känns det som att det inte händer så mycket i boken och på samma gång gör det ju det! Känslan genom boken är att man hela tiden förutser lite vad som komma skall, vilket gör att det inte blir en så frenetisk sträckläsning – inte för mig i alla fall.

Den påminner ju självklart lite om ”Twilight” och om andra kärleksromaner mellan människa + valfri övernaturlig varelse (det kan vara varulv, vampyr, ängel, zombie etc.), men jag upplever den ändå inte lika intensiv. Sam är så mänsklig för mig, till skillnad från Edward i Twilight, där kampen mot naturen och det monster han egentligen är blir så påtaglig. Jag kan fortfarande minnas hur starkt kärlekshistorien mellan Bella och Edward i Twilight påverkade mig när jag först läste första boken i serien. Det var som om man kunde känna laddningen dem emellan, som om sidorna i boken reflekterade ett starkt ljus man inte kunde värja sig mot. Riktigt så känns det inte i mig när jag läser Frost. Den är mild, den är enkel och förutseende, men ändå mycket läsvärd. En annan sak som skiljer den från Twilight-serien, är att jag inte får den där beroendeframkallande känslan av att vilja läsa mera. Twilight slukade jag del efter del och köpte hem mina egna böcker för att ställa fint i en hylla. Med Frost känner jag mig mer än nöjd med att bara ha läst del ett. Visserligen lånade jag hem del två, ”Feber” med en gång efter att ha läst ut ettan, men jag känner mig liksom nöjd med det hur ettan slutade, om ni förstår vad jag menar… Är nyfiken på vad ni tyckte om den, berätta gärna!

Här kan ni läsa vad andra som läste ”Frost” tyckte:

Bokhora har läst Frost och tycker nog lite som jag; att den är lagom spännande, men kanske inte riktigt någon sträckläsningsbok. Samtidigt frågar hon sig, om detta kanske beror på att hon inte tillhör rätt generation…

Boktoka tycker Frost är perfekt – vilsam och spännande med en självklar romantik, men kanske lite för självklar?

Och Booksessed tycker den känns otroligt äkta, vacker och poetisk och är glad över att hon gav den en chans!

Visst är omslagen fina?!

DEL 1 – FROST

DEL 2 – FEBER

DEL 3 – FÖR EVIGT

En annan bok du kanske vill läsa av samma författare? 

Jag har ännu inte läst den, men HÄR kan du läsa vad ”Bokhora” tyckte om den!

PODCAST: en nygammal form av ”bokprat” med hög mysfaktor och känsla av närvaro…

Det finns mängder av sätt att ta del av andras åsikter om litteratur och läsning. Podcasts är en nygammal variant som jag personligen kan tycka är en klar vinnare. Jämför med hur det kan vara att ibland lyssna till en bok i bilen eller hemma – texten låter sig inte läsas, det blir ett ”passivt” sätt att läsa i den mån att du ”bara” behöver lyssna, kanske sluta ögonen och drömma dig bort. Det är en tacksam och enkel form av läsning.

Att lyssna på podcasts för litteratur (som håller hög nivå) har en otroligt hög mysfaktor och är därtill en smidig och enkel form av ”bokprat”. Känslan av närvaro är också hög och det känns i princip som att jag som lyssnare sitter med i diskussionen och är välkommen att flika in, avbryta, skratta, instämma eller säga emot i de levande diskussioner som uppstår.

Jag har tidigare tipsat om en ny podcast för ungdomslitteratur – med en av mina favoritförfattare för ungdomar: Lisa Bjärbo (som skriver på fina bloggen ”Onekligen”) och Per Bengtsson. De har nu hunnit sända tre avsnitt med en härlig kompott av vampyrer, kärlek och boktitlar. Du kan hitta alla avsnitten HÄR på deras hemsida (avsnitten sänds via Soundcloud). Även underbara bokbloggen Tonårsboken har också en egen: ”Hanna & Hildas podcast” och den hittar ni HÄR. Tonårsboken har även sammanställt en liten lista med deras podcast-favoriter, allmänt och bokrelaterat. HÄR hittar ni den!

Den statistiska sannolikheten för kärlek vid första ögonkastet

I Lisa & Pers avsnitt ”Kärlekspod”,  vänder de in och ut på en kärleksbok i kubik: Den statiska sannolikheten för kärlek vid första ögonkastet av Jennifer E. Smith. Intressant diskussion om det finns en maxgräns för hur många kärlekstrummor man som författare kan slå på i en och samma bok innan man som läsare tycker det blir för överdådigt och klyschigt.

Vad tycker du? Ska en kärlekshistoria komma mera oväntat eller vill du läsa om kärlek vid första ögonkastet? Gillar du att läsa kärlek i böcker? Lisa nämner även Gunnar Ardelius kortroman ”Jag behöver dig mera än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket” och berättar om en scen i boken som hon föll för.

De avslutar podden med att tipsa om två fina kärleksromaner: Sofia Nordins ”Det händer nu” (kärlek mellan två vänner) och John Greens ”Förr eller senare exploderar jag” (eng. The fault in our stars), som för många är en favorit bland ungdomsböcker.

I sin podcast ”Boktitlar” diskuterar de böcker som lånat sina titlar från kända låtar, bland andra Håkan Hellströms ”Ge mig arsenik”. Boken har samma namn och är skriven av Klara Krantz och handlar om en tjejs författardrömmar och ensamhet, besatthet av Håkan Hellström och hjärtskärande längtan och ångest. Lisa och Per är ense om att det är en stark debut. Som en röd tråd löper diskussionen om boktitlar. Intetsägande titlar, titlar långa som meningar, korta perfekta titlar, lagom poetiska, roliga, självklara, tidstypiska och så vidare. Härligt djupdyk om ett intressant ämne.

Podden avslutas med en intervju med Lilla Piratförlaget om hur det går till när titlar bestäms och om det går trender i titlar (numera har titeln ofta en knorr, förr var det vanligare med namn i titeln; ex. Buddenbrooks och Anna Karenina).

Förr eller senare exploderar jag

Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket (pocket)