Kategoriarkiv: RYSARE

Fyr 137

För några dagar sedan läste jag ut den omåttligt populära Mebelserien av Ingelin Angerborn – en serie med ständigt, långa reservationer på våra skolor av framförallt förväntansfulla mellanstadietjejer som med spänning och entusiasm väntar på att få kasta sig över ännu en del om vännerna Elvira, Meja och Bea. Om det är något jag lärt mig under mina år som skolbibliotekarie, är det att få saker smittar så mycket som när kompisar boktipsar varandra. Så var det med Rum 213 när den kom ut 2011 (som ju nu dessutom har blivit film) Det började med att någon läste den och blev helt såld och därefter har det gått som ringar på vattnet. Boken är nu en av våra mest välkända på biblioteken och har liksom uppnått en status i sig som gör att man inte behöver tala sig varm om den. Den bär liksom sig själv.

I denna den tredje och avslutande delen av Mebelserien, möter vi gänget Elvira, Meja och Bea i början av sommarlovet. Det har gått två år sedan sommarkollot då de först kom i kontakt med de mystiska händelserna.. och ett år sedan Elvira blev inlagd på sjukhuset med utsikt över det övergivna mentalsjukhuset där kusliga och otäcka saker fortsatte att äga rum. Denna sommaren längtar framförallt Elvira och Bea efter en helt vanlig, solig och bekymmerslös semester; de ska spendera en tid på Svartuddens camping där de ska tälta ihop med Mejas familj och bara bada och sola hela dagarna.

Men redan på vägen mot campingen börjar saker och ting hända som får Elvira att kastas tillbaka till händelserna på mentalsjukhuset och det okända som hon där tvingades komma i kontakt med. En bil med registreringsskylten FYR 137 kör förbi. Om man inte har läst någon av delarna i serien tidigare, är det svårt att förstå hur en registeringsskylt kan få hela Elviras värld i gungning. Det man då bör känna till är att alla delarna i serien har inletts på ungefär samma sätt; med att Elvira plötsligt får syn på en registreringsskylt som hon senare förstår har tjänat som varning för vad som komma skall. När det lite senare sjunker in för Elvira att det mycket riktigt finns en gammal fyr bara ett stenkast bort från campingen och att ryktet går om att det har visat sig en mörk skepnad där som bygden kallar ”Svarta Sara”, går det som rysningar utmed hela ryggraden och hon vill bara fly därifrån. När de dessutom hittar en gammal dagbok med mystiska meddelanden som verkar riktade direkt till dem, börjar Elvira på allvar förstå att det som hände på både kollot och mentalsjukhuset, händer igen…

Nu när jag har läst alla tre delarna och kan jämföra lite, måste jag nog säga att jag tycker de alla tre står sig ungefär lika starka. Det är ingen favoritserie för mig personligen. Jag tycker det fattas lite för att den ska ha det där lilla extra, men det är ändå läsvärda, lättlästa och spännande böcker inom genren mysrysare. ”Fyr 137” var framförallt mest spännande i början och tappade tyvärr lite mot slutet när det blir får många och osammanhängande trådar som lite tar udden av spänningen.

Min favorit av Ingelin Angerborns barnböcker är hennes fristående ”Hjärta av damm” som handlar om Bella och utspelar sig under ett höstlov på ett teaterläger. Här hittar ni min recension av den!

Annonser

Djupgraven

https://i2.wp.com/media.bonnierforlagen.se/bokbilder3d/tif/9789163890048.jpg

Idag har jag boktipsat om denna bok i klass 4 på Tillingeskolan i Timmernabben! En rykande färsk och rysligt spännande bok av författarna Viveca och Camilla Sten.

Djupgraven” handlar om tolvåriga Tuva som är uppvuxen och bor på en av öarna i den Stockholmska skärgården. Hon är en av några få barn som varje dag skjutsas ut till Runmarö med båt för att gå i skolan. Det är oktober när berättelsen inleds och sommargästerna som har befolkat öarna under de varmare månaderna har nu lämnat skärgården. Det börjar bli riktigt höstigt, med en bitande, olustig kyla som gestaltar sig som en ogenomtränglig, obehaglig tjock dimma över skärgården.

Miljöbeskrivningen och känslostämningen i boken är verkligen skickligt utmejslade. Författarna har gjort ett mycket fint porträtt av hur det är att växa upp i skärgården under den del av året då havet, öarna och vädret gör allt för att bli så ogästvänliga som möjligt för dem som befolkar dem. Tuva känner sig både ensam och frusen och hon har egentligen ingen. Hennes föräldrar finns där i bakgrunden, men de förstår inte hur Tuva känner sig. Det är som om de alla bär på en stor sorg, en sorg som är både tung att bära och omöjlig att tala ut om. De är tysta, smyger fram, talar med dämpade röster. Det finns ingen värme. Tvätten hänger ute trots att det är kallt, Tuvas händer blir aldrig riktigt varma och hennes hår beskriver hon själv som stripigt och tovigt. Det lever sitt eget liv, precis som hennes hemska mardrömmar. Mardrömmarna om havet. Som läsare förstår man att hon en gång var med om något fruktansvärt som hon aldrig någonsin ska glömma. Men orden, de måste hon ha glömt långt nere i havets mörka, lurande djup.

En dag är det dags för orientering på idrottslektionen. Alla delar upp sig i par förutom Tuva som förblir ensam. Hon känner att det inte ens är någon idé att fråga någon om hon får vara med. Det skulle vara hundra gånger värre att se deras reaktion eller höra deras nekande svar. Hon går ut ensam i skogen och börjar leta efter kontroller. Efter ett tag upptäcker hon att en av killarna i klassen, Rasmus kommer gående ensam med hukande kropp. Rasmus som är kanske den enda hon är lite nyfiken på, eftersom han ler så stort mot alla och kommer från fastlandet med en helt annan bakgrund än de andra. Men den Rasmus som Tuva upptäcker i skogen denna dag är en helt annan. Han går för det första åt helt fel håll och Tuva blir konfunderad. Hon följer efter honom och upptäcker snart den tjocka dimman som omger honom. Liksom de små irrande ljuspunkterna framför hans ansikte. Hon ser också med förskräckelse hur Rasmus verkar helt borta. Hon försöker få kontakt med honom, men det är som om Rasmus är hypnotiserad. Han stirrar rakt fram och märker inte av hennes närvaro. Tuva inser att hon måste väcka honom på något sätt innan det kanske är för sent och de går vilse i dimman. Hon lyckas till slut putta omkull honom. Rasmus vaknar upp, men minns inte mycket. Men så upptäcker de båda att Axel som slog följe med Rasmus under orienteringen är spårlöst försvunnen… Mörkret och mystiken tätnar och oron lägger sig över skärgårdsöarna när flera personer försvinner i havet…

LÄS DEN! Den är så bra! Första delen i en ny rysartrilogi och jag väntar redan med spänning på nästa del!

Sal 305

bild-2

Sal 305” av Ingelin Angerborn är den fristående fortsättningen på hennes mysrysare ”Rum 213” – en bok som är väldigt populär på våra bibliotek och som i princip vandrar från famn till famn och därmed utgör en av de där böckerna som nästan aldrig står inne på hyllan.

Jag minns att jag gillade ”Rum 213” väldigt mycket , men ”Sal 305” är nog ändå snäppet vassare med en framförallt rysigare känsla. I boken får vi träffa Elvira som tänker tillbaka på förra sommaren och det där märkliga som hände under kollot där Elvira tillsammans med kompisarna Meja och Bea spenderade några dagar under lovet.

Boken börjar med att Elvira får ett sms från sin pojkvän Melker där han skriver att det är slut. Elvira blir helt förstörd. Hans sms kommer som en blixt från en klar himmel och hon förstår ingenting. Hur kan han göra slut på det sättet? Genom ett sms? Hon är kluven över vad hon ska göra, men till slut störtar hon nerför trappan och cyklar iväg för att träffa honom.

Under cykelturen börjar det regna. Regndropparna flyter ihop med tårarna som rinner nerför hennes kinder och sedan minns hon inte mer. När hon vaknar upp visar det sig att hon har blivit påkörd av en bil. Föraren till bilen har ringt en ambulans som är påväg. Elvira har slagit i huvudet och varit medvetslös. Förmodligen har hon också fått hjärnskakning. Hon minns ingenting från när hon blev påkörd, men det är någonting med den där bilen som inte känns bra…

När hon kommer till sjukhuset tätnar spänningen och det blir bitvis riktigt rysligt! Elvira tvingas stanna på sjukhuset flera dagar för observation och under tiden börjar det hända mystiska saker. Hon sover dåligt om nätterna och när hon vaknar är det som om hon inte riktigt kan skilja mellan dröm och verklighet som liksom flyter ihop till en otäck smet. Från fönstret har hon utsikt mot ”Dåris”, det gamla mentalsjukhuset. Hur är det möjligt att det kan lysa från ett fönster inne på det övergivna hospitalet? Och hur kan det komma sig att ingen kan svara på vem pojken i sängen intill hennes var?

En riktigt härlig rysare att läsa nu i sommar!

 

 

 

Offerträdet

https://i1.wp.com/www.berghsforlag.se/bokbig/9789150221602.jpg

”På skolgården stod ett träd som påstods vara över tusen år gammalt (…) Trädet var också vår skolas symbol, en ask som sträckte ut sina grenar över världen. Vi brukade hänga där på rasterna, under de tjocka, lövtyngda grenarna som böjde sig mot marken”.

Äntligen är Magnus Nordin tillbaka med en riktig rysare till ungdomsbok, som dessutom är början på en ny, lättläst serie fristående berättelser! Jag älskar Nordins zombieserie ”Varelserna” och har därför gått och väntat och längtat efter fler, liknande serier. Så när jag fick tag i hans senaste lättlästa ”Offerträdet”, slängde jag mig över den!

Alva och Freja går på Odenviskolan. En skola som garanterar att inga elever går ut med dåliga betyg när de slutar nian. Freja är en av dem som har åkt dit och blivit inkallad till samtal med rektor Åsa. Och det är inte med blida ögon som skolans ledning ser på Freja.

Freja kan inte sluta tänka på sina betyg. Tillsammans med kompisen Alva bestämmer hon sig för att ”fixa” betygen genom att gömma sig i skolan en fredagseftermiddag efter att alla lärarna gått hem. Alva och Freja gömmer sig nere i bildsalen och väntar ut vaktmästaren som går sin runda för att låsa och stänga fönster. När alla verkar ha gått hem, smyger de iväg till skolans heligaste rum: rektorsexpeditionen. Frenetiskt försöker de leta fram betygen, men istället för att hitta en lösning med betygen, gör de en annan, fruktansvärd upptäckt…

Andra som också har läst ”Offerträdet”:

Prickiga Paula

Biblanbloggen

Boklus

Här kan ni läsa vad jag tyckte om Magnus Nordins andra serie ”Varelserna”:

Del 3: Fristaden

Del 4: Uppror

Brännmärkta

I helgen läste jag ut del två i serien Firnbarnen av Lena Ollmark – en av Sveriges absolut bästa rysarförfattare för barn och unga enligt mig! För att få en känsla för serien och hur ruskigt spännande och skräckigt det faktiskt är att läsa dem, är ett tips att kolla in boktrailern till ”Brännmärkta”, som förlaget lagt ut på sin hemsida. Det kan ju ibland vara svårt att ringa in vad det är som gör en bok så läsvärd och det tycker jag ofta är fallet med de riktigt bra böckerna!

Serien Firnbarnen handlar om tre barn som går på mellanstadiet i en liten by som kallas Firnby. I böckerna får man reda på mer om byns historia och som läsare förstår man att det på många sätt är en plats som bär minnen av mycket mörka och ondskefulla ting… Det är en plats där ondskan lever sig kvar, både i den täta skogen runtikring skolan och husen där byborna bor, men också och kanske framförallt på skolan, som är mycket gammal. Om ni är nyfikna på vad jag tyckte om den första boken, får ni jättegärna läsa min recension om den HÄR!

I båda böckerna möter vi barnen Natta, Teddy och Leo som går i samma klass på skolan. De är till en början främlingar för varann och går dessutom på varandras nerver. Men när Natta, Teddy och Leo blir vittne till något fruktansvärt som utspelar sig i skolans källare, tar de ett viktigt beslut som får dem att knyta sig allt starkare till varandra. De tar upp jakten på ondskan som har sina rötter i skolans mörka källare, hundra år tillbaka i tiden…

I den fristående fortsättningen, ”Brännmärkta” kämpar Natta, Teddy och Leo för att göra sig fria från mardrömmarna som drabbar dem om nätterna och som gör det omöjligt för dem att göra sig kvitt det hemska som drabbat dem på skolan. Det visar sig vara svårare än de trott… Ganska tidigt i boken är nämligen Nattas kompis Elin med om en läskig ridolycka ute i skogen. Elin bestämmer sig för att rida ensam ut till ett kalhygge i skogen där det finns ett fint klättringsparti. När det börjar dröja och Elin inte kommer tillbaka, börjar Natta bli orolig. När hästen dessutom kommer tillbaka utan sin ryttare, larmar ridskolan och de ger sig ut på skallgång för att leta efter den försvunna flickan. Trots att de vet att Elin inte borde ha kommit så långt, är hon spårlöst försvunnen och de tvingas ge upp letandet. När man sedan hittar Elin igen, är hon sig inte lik och Natta misstänker att någonting hemskt har hänt henne.

När några av barnen i ettan försvinner på liknande sätt ut i skogen, för att komma tillbaka och leka hemlighetsfulla lekar, börjar det bli riktigt obehagligt. Lekarna verkar nämligen bygga på en gammal spökhistoria som handlar om en ung kvinna som lurade med sig barn ut i skogen för att stänga in dem i rotvältor. Långsamt börjar det gå upp för Natta, Teddy och Leo att det kanske finns någon därute i skogen som påverkar barnen och styr barnen…

Firnbarnen håller en hög klass rakt igenom! Jag skulle nog säga att denna serie är något av det läskigaste man kan läsa bland mellanåldersböckerna. Välskrivna och svindlande spännande och ruggigt rysliga! Passar utmärkt att sträckläsas under höstlovet, då man kan kura under en filt eller vid en öppen brasa!

På onsdag, veckan efter lovet kommer jag att bokattacka ”Brännmärkta” för årskurs 5/6 i Timmernabben! Det ska bli skoj! Jag vet nämligen att den klassen älskar mysrysiga böcker!

Kurragömma

bild-1

”Djupt, djupt inne i sorgens mörker,

glimtar en annan sorts glädje fram,

en allvarligare glädje,

i grunden besläktad med sorg.

Se magnolian! Den blommar nu!

(Dikt av Barbro Lindgren, s. 85 i ”Kurragömma”)

Petrus Dahlins senaste mellanåldersbok är en riktigt ruggig sommarysare! I Kurragömma möter vi  13 åriga Astrid som tillsammans med sin mamma ska spendera några dagar i en sommarvarm spansk bergsby. Astrids pappa har nyligen gått bort och i sorgen efter honom vill hon allt annat än glömma honom. För att komma honom nära har de tagit med sig en karta som han gjort över en vandring i närheten av stugan de ska hyra i byn. Innan han drunknade i en tragisk fiskeolycka, lämnade han nämligen efter sig en detaljerad karta över vandringen.

Men ingenting blir som Astrid föreställt sig, även om hennes farhågor på många sätt besannas. Hennes mamma, som har svårt att sätta gränser mellan jobbet och det privata, tvingas åka till Gran Canaria för att klara upp en del saker på jobbet som reseledare. Astrid vägrar att följa med trots hennes mammas frenetiska övertalningsförsök. Till slut bestämmer de att det bara blir tal om en enda natt och skiljs åt. Astrids mamma tar en taxi till flygplatsen och Astrid börjar packa in sakerna i huset och gör sig hemmastadd. Men det visar sig snabbt att platsen där hon hamnat på är både ödslig och mystisk. När hon vistas i byn någon kilometer bort är det tydligt att ingen av byborna vill se henne där. En gammal kvinna ropar efter henne flera gånger att barn inte är välkomna där. Dörrarna till husen stängs när hon går förbi och folk vägrar att möta hennes blick.

Men Astrid är inte den som låter sig skrämmas. Hon lär sig att hitta i skogen och ner till sjön där hon badar nästa varje dag och hon blir vän med en vit hund som hon börjar kalla för Blanco. Till en början tycker hon det är härligt, avkopplande och svalkande att bada i sjön. De rykten hon får höra om sjöns mörka historia bekommer henne inte. Inte heller de obehagliga mardrömmar som väcker henne helt dyblöt och kallsvettig varje natt. Men långsamt kryper sjöns mörka historia henne närmare och hon kan till slut inte blunda för det fruktansvärda som har hänt där… Kan det ha någonting att göra med de blöta fotavtrycken på verandan? Eller de främmande barnen som dyker upp och vill leka kurragömma med henne…

”Kurragömma” är verkligen en riktig sommarysare! Till en början händer det inte så mycket i boken. Handlingen flyter liksom långsamt på, men på ett alltför oroväckande stillsamt sätt. Att Astrid bara reagerar med sunt förnuft, likgiltigt lugn och nyfikenhet bara ökar spänningen ytterligare! Man känner i varenda cell att någonting står väldigt fel till och att någonting oroväckande kommer att hända. Den stilla inledningen av berättelsen accelererar långsamt upp och blir mot slutet olidligt spännande. Som läsare ryser man av obehag när sjöns mörka historia flyter ut över kanterna och dränker allt ljus…

En andlös sommarrysare när den är som bäst!

Helgens läsning!

Hej!

Nu vill jag berätta om helgens härliga läsning! Trots det underbara sommarvädret blev det nämligen en hel del läsning för mig av både gamla och nya barnböcker som jag vill dela med mig av.

bild-6

Den första boken som jag läste ut heter Rädda Rabalder” – del två i den underbara serien ”Konaklubben” av författaren Inger Frimansson. I den här delen får vi åter träffa Konaklubbens modiga och hästtokiga medlemmar Frossan, Bojan och Hercules. Frossan, som är seriens huvuperson nummer ett, får i denna delen lite hjärtesorg när hon som av en slump får reda på att hennes favorithäst Rabalder ska tillbaka till sin egentliga ägare. Detta blir förstås ett fall för Konaklubben som bestämmer sig för att göra allt de kan för att få tillbaka Rabalder till ridskolan! En finfin bok jag rekommenderar till alla som har ett extra rum för hästar i sitt hjärta <3.

bild-5

Denna rara skapelse läste jag ut på någon halvtimme i fredags. Men vilken fin halvtimme att spendera i dessa söta varelsers sällskap. Beatrix Potters illustrationer har väl följt med oss alla på ett eller annat sätt genom livet, men kanske är det få förunnat att faktiskt har läst något av henne. Med ett styng i hjärtat hittade jag denna i bokhyllan och kände att nu var det dags att låna hem den för att skutta efter de busiga kaninungarna Pelle, Benjamin och Flopsys ungar! För sötare kaniner kan man väl knappast hitta?! Älskar att de har så fina kläder på sig. En del påminner om något man skulle kunna hitta i en utklädningslåda eller i Farmors låda på vinden. Rekommenderas varmt!

bild-8

Näst på tur stod del tre i Konaklubben; ”Kan man älska Misja?”. Måste få flika in att jag gillar de här omslagen så mycket.

I den här boken är det hästen Misja som står i centrum, när hon blir mer och mer ohanterlig på ridskolan. Under en ridlektion kastas en tjej av och får åka in med ambulans till sjukhuset. Det börjar pratas om Misja och allt fler blir rädda för henne och ryktet sprids snabbt om att det finns en farlig häst på ridskolan. Men vad är det egentligen med Misja? Och kan man verkligen älska henne?

Men inte bara Misja har det tufft. Även Frossan mår sämre än vanligt. Hennes bästis Bojan ska åka iväg till en av sina bästa vänner, Clara i Jönköping och Frossan vill inte erkänna att hon känner sig ledsen och övergiven. Och ännu jobbigare blir det när hon måste bestämma sig om hon ska våga gå på det där ridlägret som hon drömmer om eller inte. Men hur gör man när man känner sig så feg för att inte våga sova över hos någon annan att man inte vågar tala om det för någon? Inte ens sin bästa vän… Ännu en underbar bok ur serien Konaklubben!

bild-7 bild-4

Den här lilla boken om kärlek av Ulf Stark är verkligen fin. Den utspelar sig mitt under andra världskriget i ett kallt och vintervitt Sverige och handlar om pojken Fred. Freds pappa har åkt iväg för att bevaka gränsen uppe i norr och kvar hemma går Fred och hans mamma. Fred längtar så mycket efter sin pappa och efter att det ska bli fred så att det känns som hjärtat ska gå sönder. För att stilla sin längtan, går han in i klädkammaren varje kväll och pratar med sin pappa. Eller egentligen är det hans längtan som är så stark så att vindens vinande genom ventilen i klädkammaren frammanar pappans röst. Och där står han så, varje kväll och har både längre och kortare konversationer med sin pappa. Han säger något och pappan hummar, svarar och frågar. Med sin pappa kan han prata om allt mellan himmel och jord. Om kriget. Om livet och döden och kärleken. Men mest av allt om kärleken. Fred är nämligen kär i en flicka som heter Elsa. Elsa, som har elektriskt, burrigt hår, pratar genom näsan och är lika stark som Karl Alfred. Men det blir inte lätt för Fred att få Elsa att förstå hur han verkligen känner…

En underbar, varm och poetisk skildring om det som får det allra mörkaste och kallaste att smälta bort; kärleken som övervinner all rädsla och sorg och till slut också kriget. Jättefin bok av Ulf Stark!!

bild-1

Och äntligen blev det så dags för mig att läsa Katarina Genars senaste rysare för barn, ”Röda spår” som kom ut 2014. En lättläst, precis lagom mysrysig och spännande sommarbok ni bara måste läsa!

Sommarlovet närmar sig med stormsteg och Samuel inser med en stigande känsla av panik att det inte kommer bli någonting vettigt alls av det här lovet… Hans bästa kompisar Milo och Felix överger honom för ett seglarläger och hans föräldrar kommer jobba hela lovet. Föräldrarna verkar inte alls bekymrade över detta och hans mamma slänger ur sig att ”Men du klarar dig ju fint utan oss, du hänger ju ändå mest på fotbollsplanen”. Men så kommer det sig att en lapp på Konsum förändrar allting. Ett gammalt, vackert hus uthyres ute på landet och annonsören utlovar ”fågelkvitter” och ”vacker utsikt”. Hans mamma blir eld och lågor och övertalar Samuel och hans pappa att hyra stället, medan hon själv arbetar på sjukhuset dagarna långa. Allt är frid och fröjd ända tills Samuel börjar höra och se saker i huset som får hans nackhår att resa sig… Men vem skulle tro honom, när han knappt själv vågar tro på det han ser…?

En av Katarina Genars bästa böcker! Katarina Genar, som ju besöker våra fyror efter sommarlovet! Det ska bli så underbart att få träffa henne!

Ha en bra dag!

Julens lektyr…

Julen är ett minne blott, men den stannar kvar ett litet tag i mitt hjärta och jag tänkte börja det nya året 2015 här på bloggen med att berätta om julens lektyr! I år blev det bara tre böcker för mig – en ungdomsbok, en mellanåldersbok och en inte så litet bastant vuxenroman – blandad kompott med andra ord!

bild-11

bild-12

5768 visningar på youtube

Den här lilla pärlan handlar om Rosita som är som en fågel i själ och hjärta. Hennes familj tillhör resandefolket, romano, men de har bott i Sverige länge. Rosita möter fördomarna varje dag – hon möter dem både hos människor som vill henne illa, men även hos människor som egentligen bara vill väl. Och hon blir tröttare och tröttare på all den här okunskapen som finns och av att ingenstans egentligen bara få vara utan att behöva tänka att man ska passa in på ett eller annat sätt. Hon är ju bara en vanlig tjej och hennes högsta dröm är att bli en stjärna som Whitney Houston och få stå i rampljuset och vara vacker.

En dag, när allt tycks gå emot henne och inget egentligen kan bli värre, händer något som får det att ljusna i hennes tillvaro. En av tjejerna i klassen som hon inte känner så väl ställer upp för henne och hon hittar en liten mening i den annars ganska gråa tillvaron.

5768 visningar på youtube” fick ”Barnens romanpris” i höstas och har kommit att bli en viktig bok för många. Jag lärde mig en hel del när jag fick lära känna Rosita och hennes familj och få ta del av berättelserna om hennes folk och kultur. En tunn liten bok som rymde många, många kloka och viktiga tankar och berättelser som är mycket aktuella och viktiga att fånga upp idag. Jag tyckte framförallt att slutet var väldigt vackert. Den här ungdomsboken är både annorlunda och samtidigt väldigt vanlig och mycket lätt att ta till sig – både i språk och handling. Rekommenderar den varmt!

Inmurade

bild-2

Några dagar in på julen började jag läsa ”Inmurade” av Lena Ollmark och jag måste faktiskt erkänna att jag blev riktigt uppskrämd. Jag tyckte omslaget var så snyggt och hela berättelsen lockade verkligen. Det var någonting med den här boken som bara förtrollade mig och pockade på min uppmärksamhet.

Hör bara här! Så här står det på baksidan av denna, första del i en ny serie som heter ”Firnbarnen”:

”För nästan hundra år sedan rasade en fruktansvärd snöstorm i trakten kring Firnby. Några barn sökte skydd i skolans källare tillsammans med sin lärarinna. Vad som hände sedan är en väl bevarad hemlighet”.

I boken får vi träffa tre barn som på olika sätt kommer att knyta närmare band med varandra. Det är Natta som gör allt för att bara passa in – en snäll tjej som har svårt att vara ärlig mot sig själv och andra. Och sedan är det den nyinflyttade killen, Leo som de flesta i klassen tycker är lite konstig. Han är varken bra på fotboll eller dataspel, vilket snabbt gör honom ganska ointressant för killgänget. Och så finns där även Teddy som tycker att all tid offline är ganska meningslös. I skolan får han vara ifred – ingen stör honom och det är så han vill ha det. Han lever bara för stunderna efter skolan då han spelar spel ifred på sitt rum. Och ganska så motvilligt blir alltså de här tre barnen tvungna att samarbeta. Det som gör att de tvingas gå samman, är att de blir vittne till någonting fruktansvärt i skolans nu nyinredda träslöjdslokal nere i källaren. Det är någon eller några som går igen i källaren… En dag  skadas en flicka på skolan under en träslöjdslektion – en maskin går inte att stänga av och hennes hand blir uppfläkt. Panik utbryter, men ingen verkar tro det Natta försöker få dem att förstå – att det faktiskt spökar på skolan…

Ja, som sagt, den här boken var verkligen ruskigt läskig. En sådan där klassisk spökhistoria som ändå aldrig blir varken banal eller avdramatiserad. Författaren lyckas verkligen sätta skräck i den där miljön i skolan och kring hela byn Firnby och det som en gång hände där för nästan hundra år sedan… Läs den! Ni kommer inte bli besvikna! Allra helst ska man nog sätta sig med denna boken under dagar då man är insnöad och det stormar riktigt snöoväder utanför fönstren… Lite som idag kanske? Snön bara yr ner!

Men vill ni undvika läskiga böcker, ska ni nog undvika denna…

Att föda ett barn

bild-1

Det finaste priset man kan få för skönlitteratur i Sverige (Augustpriset), gick till Kristina Sandberg för hennes trilogi om den unga hemmafrun Maj i Örnsköldsvik under 30-60 talen. Första boken, ”Att föda ett barn” (som skildrar ett år i slutet av 30-talet) har nu varit mitt sällskap i flera dagar och det är verkligen en drabbande och levande beskrivning av en ung kvinnas liv. Maj blir gravid som tjugoåring och tvingas gifta sig med en äldre man. Hennes föräldrar och syskon (när hon som mest behöver dem), slutar att ta initiativ till att träffas av skammen. Och hennes nya, fina Örnsköldsvikssläkt tillhör både en annan generation och klass. Maj går in i det nya med en växande kropp som äcklar henne, med en skam som hon måste bära på och gömma trots att ryktet går hett från dörr till dörr. Hon kan inte för allt i världen prata ut med någon. Gamla vänner i hennes ålder tystnar och slutar höra av sig och hennes gamla kärlek, Erik sviker om och om igen. Kvar blir hon med det tysta och det outtalade där hon ska passa in utan att klaga och utan att tala. Och de nya etiketterna är svåra för Maj att ta till sig i hjärtat. Hon vandrar runt ensam och tankarna maler runt, det ekar i skallen och det är så mycket som vill ut. Helt plötsligt har hon blivit hemmafru och ”tant” och hon vet inte vad som förväntas av henne som en sådan…

Trots de till en början mycket svårflörtade, långa, krångliga meningarna, sugs jag som läsare in i Majs berättande och sövande, outtröttliga och ganska så malande och ältande inre monologer. Den här bastanta boken på nära 500 sidor gör mig verkligen imponerad. Så häftigt, tänker jag, att en ung kvinna (Kristina Sandberg) som är född på 70-talet, så levande och målande och med en sådan perfektion kan beskriva hur det var att leva som ung kvinna på 30-talet. Jag beundrar hennes språk och orden – mättnaden och den där tunga, gråa, hinnan som nästan kväver Maj i en febrig ensamhet.

Maj och hennes våndor (för glädjeämnena är inte många) tär också på mig och jag känner så mycket med henne och alla unga kvinnor som har behövt uppleva det här. Det här skeva samhället, där männen har så många fria rum att gå till, så många andrum (till exempel Majs make Thomas och hans eviga drickande och groggande) att det blir liksom inte något över för kvinnorna. För någon måste ju vara där och vakta och vaka över barnen.

Och Maj, hon har egentligen ingen som hon kan anförtro sig åt, för det verkar som om alla är upptagna med att förtränga genom att vara plikttrogna. Alla dessa etiketter! Det är något jag reagerar mycket på. Det som jag tidigare tyckt varit charmigt med den tiden, har tack vare Maj nu förbytts mot någonting annat. Majs varande är en enda lång tristess – förpliktelser, förnekelser, skam och dåligt samvete. Hon kan liksom aldrig få vara rätt.

Läs om Maj! Det är oerhört rörande att få ta del av denna berättelse. Men det krävs att man orkar – orkar ta sig igenom all denna tristess. För det händer inte så mycket i Majs värld – och ändå gör det ju det. Ja, oerhört mycket. Men på ett personligt plan. För hon tänker så mycket, Maj. Och man går där och hoppas och hoppas att hon en dag ska få sitt andrum.

bild-5

bild-8

bild-9

Hoppas ni alla har haft en underbar jul och får ett gott nytt år 2015!

Oceanen vid vägens slut

Oceanen vid vägens slut

Oceanen vid vägens slutBoken med det übersnygga omslaget är tack och lov också lika überbra på insidan. Men jag skulle vilja börja med att utfärda en varning till alla som tänker läsa Neil Gaimans senaste. Läs den bara om alla yttre omständigheter är i sina perfekta tillstånd. Det vill säga: du får bara ha ögon för denna boken och ingen annan. Jag gjorde tyvärr misstaget att läsa flera böcker parallellt med denna, men insåg ganska snart att denna boken kräver mer av sin läsare. Det går inte att läsa den bara halvhjärtat eftersom den lämnar en dörr på glänt mot en ny värld för dig. Du måste gå in i boken fullständigt och helhjärtat om du ska kunna ha en chans att föreställa dig denna vackra men ack så kusliga och klaustrofobiska sagovärld. Lova mig det och du ska finna det mest utsökta i bokväg!

 ”Nedanför uppfarten stod Lettie Hempstock under kastanjeträden. Hon såg ut som om hon stått där och väntat i hundra år och var beredd att vänta hundra till. Hon hade en vit klänning, men den blev grönfläckig i ljuset som silades genom kastanjernas nyutspruckna lövverk”.

Det är ett synnerligen vackert språk och en njutning att läsa ”Oceanen vid vägens slut”. Den får mig att känna olika känslor och stämningar som förändras och övergår i varandra. Här finns en stämning som om en blåsande ljummen, nästan varm och oskyldig vind böljar som ett lakan mellan två träd. Men det är som om den känslan förvränger och skadar och jag vet med ens att något är fel, så fel som det bara kan bli. Som läsare känner man en växande oro och en klaustrofobisk och instängd, nästan klibbig känsla av feberyra. Vid en punkt i boken får jag nästan panik – så starkt kan jag leva mig in i pojkens sinnesstämning och det han måste känna. Det är väldigt svårt att förklara hur och varför man känner som man gör och det är just det som gör denna bok så fullkomlig. Den är full av liv.

Genom boken får vi följa en liten pojke och hans berättelse om sin egen uppväxt. I början av boken tar han oss med tillbaka till sitt barndomshem. Vi får inte veta vad han heter eller varför han är tillbaka, istället uppdagar sig detaljer och händelser, minnen som ännu en gång kommer upp till ytan igen och som får honom att kastas tillbaka till när han var sju år igen – då allt förändrades när en barnflicka vid namn Ursula Monkton flyttar in hos pojkens familj.

”Hennes klänning var inte i trasor. Det var bara så den var tillskuren, antar jag, det var själva modellen. Men när jag tittade på henne så föreställde jag mig hur klänningen flaxade i det vindstilla köket, slog i vinden som storseglet på ett skepp på en öde ocean under en brandgul himmel”.

Alla tycks avguda henne och faller för hennes ”charm”. Men pojken tycker inte om henne och han förstår snart varför. De enda som verkligen skulle kunna rädda pojken från den ondskefulla Ursula är hans vän och granne Lettie och de äldre kvinnorna i Hempstockgården. (De har magiska förmågor som man bara anar vidden av och de kan sy och laga tiden). Det obehagliga är att Ursula verkar se och höra allt han tänker och gör, och hon förbjuder honom att lämna gården…

Det känns så ensamt när boken är utläst. Som att jag aldrig någonsin kan återgå till att läsa ”vanliga” böcker igen… Detta var min första Gaiman-bok och det är samma känsla som att för första gången plocka jordgubbar på landet och äta upp dem direkt på stället. Och sedan är det kört. Sedan har det flyttat in en evig jordgubbslängtan. ❤ Den aura av magi som ”Oceanen vid vägens slut” utstrålar, kommer mycket från kvinnorna Hempstock och deras sätt att vara, som är så fullkomligt rörande och fint. De bara är. Och när jag läser Neil Gaimans ”tack” i slutet av boken, kan jag inte låta bli att le stort när jag kommer till raden:

”Slutligen går mitt tack till familjen Hempstock som alltid funnits där när jag behövt den, i en form eller annan”.

Och det är då jag känner den största trösten i att inte förstå riktigt allt som har hänt i boken. För mycket av det gick inte att reda ut och nu förstår jag att det nog heller inte var meningen att göra det. Jag måste helt enkelt inbilla mig att familjen Hempstock finns kvar, även efter sagans slut. För då säger vi inte adjö riktigt än.

 

Så här skriver andra om boken:

Bokfrossa

Fiktiviteter

Beroende av böcker

Booksessed

Löpande läsning

Kvinnan i svart

Kvinnan i svart

Kvinnan i svart

KVINNAN I SVART. Nu sällar även jag mig till skaran som menar att den är en av vår tids bästa skräckromaner. En riktig klassiker som först för mig bakom ljuset genom att invagga mig i den falska trygghet jag känner under de första kapitlen, då jag bara tycker den är ”mysig” att läsa, men inte på långa vägar skrämmer upp mig… Jag vänder på boken för att läsa baksidestexten så många gånger så att det kan te sig löjligt – bara för att försäkra mig om att det jag läser verkligen är en skräckroman. Det finns ett citat av Daily Express med stora vita bokstäver på baksidan: ”Så otäck att hjärtat stannar upp”.

Jag känner efter lite extra mycket i hjärtgropen, men jag känner ingenting av den ilning utmed ryggraden som jag vid detta laget förväntar mig… Förrän vår huvudperson Arthur Kipps står ensam utanför det övergivna huset Eel March House – redo att som advokat ta itu med allt det praktiska arbetet med att ordna upp mrs Alice Drablows dödsbo. Han är till en början så förtjust i platsen och naturen med de vilda, dimhöljda sankmarkerna och den vida, öde öppenheten att hans hjärta börjar bulta och han känner sig alltmer förtrollad. Han tänker att han aldrig skulle ha kunnat fantisera ihop en sådan här plats.

”Sedan tog häckarna slut och vi tycktes färdas mot världens själva ände. Framför oss blänkte vattnet som metall och jag började skymta en väg, ungefär som linjen i svallet efter en båt som löpte tvärs över ytan. Då vi kom närmare såg jag att bara ett tunt vattenlager täckte den krusade sanden på ömse sidor om oss, och att linjen i själva verket var en smal väg som gick rätt fram som om den löpte rakt ut i vattnet”.

Jag njuter av Susan Hills beskrivningar av omgivningarna och miljöerna och sugs verkligen in i denna värld av mörker och mystik. Det som fångar mig och får mig att inte kunna slita mig från boken är förmodligen den speciella atmosfären som liksom innesluter boken och mig själv i täta dimmor. Och det är nu det långsamt börjar gå upp för mig hur medvetet och genialiskt författaren på detta sätt vaggar in mig i känslan av att allt tycks vara helt lugnt, för att i nästa sekund ta en helt annan och förskräcklig vändning. Det är ännu soligt när Arthur går runt huset för att först ta sig en titt på trädgården och ruinerna efter det, som det verkar vara, ett gammalt kapell med några nedslitna gravstenar. Och det är då, precis innan solen ska gå ner igen, som han får syn på ”kvinnan i svart” – kvinnan med det tärda och sjukliga ansiktet som han sett en gång innan på Alice Drablows begravning, då han bara trodde hon var en släkting eller vän av kött och blod. Långsamt går det upp för honom att det han har hört i vaga antydningar om platsen innan, inte bara är en gammal skrockfull spökhistoria, utan så verkligt som hans eget bultande hjärta… Och ja, jag blir ju skrämd till slut. Och jag tänker att det här verkligen ÄR helt och hållet briljant och nästan så nervslitande läskigt det bara kan bli…

Och tänk så bra den passar att läsa en sommardag som denna, då det är lite regnigt, blåsigt och kyligt och dimmorna nästan går att känna… Och den passar nog utmärkt att läsas om flera gånger. Jag får liksom en känsla av att den nästa gång kommer skrämma upp mig ännu mer, nu när man vet mer om ”kvinnan i svart” och vad hon är ute efter…