Kategoriarkiv: SJUKDOMAR

Den vita döden

bild-8

”En varm junidag blev jag kär för första gången i mitt liv. Ganska onödigt eftersom jag med all säkerhet skulle vara död inom ett halvår”.

”Den vita döden” utspelar sig någon gång i Sverige under 1930-talet. 13-åriga Julia bor på ett slott i Småland som numera fungerar som sanatorium för människor med lungsjukdomen tuberkulos. Julia är en av dem och hon bor på slottet som i folkmun kallas ”döden vid sjön”. Hennes familj skickade henne till Småland för att luften där skulle vara extra frisk och göra henne gott. Men Julia misstänker att de i själva verket vill ha henne så långt bort som möjligt för att hon inte ska smitta fler i familjen.

Livet på sanatoriet är väldigt dubbelt. Å ena sidan är det stilla, vackert, ja nästan sagolikt och romantiskt skimrande med alla blommor, fruktträd och den småländska naturen som knackar på fönstren. Julia är ung, hon har det vackraste håret man kan drömma om och hon är kär för första gången i sitt liv. Å andra sidan; så mycket sorg, tragik och mörker. Sjukdomen är ständigt närvarande och gör sig påmind när någon av patienterna får en hostattack eller börjar blöda. På nätterna rullar man fram övertäckta bårar. Det talas inte om det och Julia undviker att tänka på vad som händer på nätterna när det sägs att de flesta dör i sjukdomen.

”Han kom till slottet när jag satt i fönstret i vårt rum på tredje våningen och försökte hålla andan för att se om mina odugliga lungor blivit något bättre. Jag kunde bara hålla andan i femtiosex sekunder. Det var tjugo sekunder sämre än dagen före. Fast det kanske berodde på att luften liksom pyste ur mig när jag såg honom”.

Sedan händer något som liksom för döden och allt det tunga, mörka att ge vika. Julia ser Luca för första gången och kan aldrig släppa honom. Han är så vacker och liknar igen annan hon har sett. Hon får höra att hans familj är från Italien och att de är resande cirkusartister. Hon får också höra att han liksom hon har fläckar på lungorna efter att ha råkat ut för en olycka då han föll mellan två trapetser.

Trots olyckan fortsätter Luca att öva cirkuskonster på sanatoriet. En dag ser Julia hur Luca gör en dubbelvolt utanför fönstret, tappar balansen och faller till marken, alldeles livlös…

”Den vita döden” är en sällsam och utsökt blandning av vemod, sorg, lycka och romantik. Som rosen som bär taggar, är denna boken som en smakbit av livet; det vackra har ett pris och är aldrig helt bekymmerslöst. Camilla Lagerqvist fångar verkligen den stämningen på pricken och får mig som läsare att både gråta och sucka för att det är så vackert och sorgligt på samma gång. Tidlöst om den första kärleken och ändå så vackert och precist fångat om just den tiden då den utspelar sig!

bild

#läserjustnu

bild-5 bild-5

Jag är alldeles strax färdig med den tredje delen i Kristina Ohlssons ruggigt spännande serie om barnen Billie, Aladdin och Simona! Även om den utspelar sig under en påsk i ett regnigt och blåsigt Åhus i Skåne, kan jag verkligen leva mig in i stämningen, denna dag då det regnar och mullrar i ett annars somrigt och kvavt Småland… Jag läste Glasbarnen (del ett i serien) när den kom ut 2013 och gillade den starkt. Andra delen, Silverpojken har jag ännu inte läst. Men Stenänglar hamnade som av en ren slump i min sommarbokshög, då den stod inne på hyllan i bibblan en dag. De här böckerna går ju utmärkt att läsa fristående (i vilken följd man själv önskar).

I just denna delen är det Simona och hennes mormor som står i fokus i berättelsen som utspelar sig i hennes mormors stora hus på stranden i Åhus. Huset har en gång varit hotell och Simona älskar i normala fall att spendera loven där med mormor. Men just denna påsken är det något som står väldigt fel till med både mormor och huset… Vad det är, kan hon inte riktigt sätta fingret på, men så mycket vet hon, att det måste ha att göra med de stora stenstatyerna på baksidan av huset. Där står nämligen fyra stora figurer som Simona och hennes vänner tror ska föreställa en hel familj. Men de beter sig inte som statyer i normala fall borde göra. De flyttar nämligen på sig. Och ingen förstår hur det går till. Det är som om de vill berätta något…

En underbar spännande bok som rymmer så mycket mer än just spökhistorier och spänning. Den handlar också om vänskap, kärlek, sorg, gamla svek och släkthemligheter. Lättläst med sidor i ett lite mindre format med korta kapitel och en handling som hela tiden driver på berättelsen framåt. Spänning när den är som allra bäst!

Mary, spöket och resan genom natten

”Kvinnan var gammal. Nej, förresten, det var hon inte. Hon var gammeldags. Hon hade på sig en klänning som såg ut att komma från en gammal film, en sådan där film som alltid fick hennes mamma att gråta”.

Mary är jätteledsen över att hennes mormor Emer är så svag och ligger på sjukhus. Hon och hennes mamma Scarlett åker ofta för att hälsa på Emer på sjukhuset. Mary hatar egentligen sjukhuset, men hon älskar sin mormor så mycket mera och därför åker hon alltid med, även om det kan kännas väldigt tungt och sorgligt i hjärtat. En regnig dag när Mary kommer hem från skolan, träffar hon sin mormors mors spöke, Tansey. Hon berättar för Mary att hon har kommit tillbaka för att hälsa på sin dotter, Emer igen och hon vill ta med dem alla på ett sista äventyr i natten…

Jag önskar jag kunde säga att Roddy Doyles ”Mary, spöket och resan genom natten” berörde mig, men tyvärr nådde den inte alls fram till mig, trots att den till en början med sin intressanta handling hade stor potential att göra det. På engelska heter boken ”A greyhound of a girl” vilket jag tycker är en mer spännande och oväntad titel. Det brittiska omslaget är också ljusår snyggare än det svenska:

Med undantag för en del passager och sekvenser i boken, tyckte jag den var både hoppig och studsig och den lyckades aldrig riktigt göra någonting av handlingen – den bara malde på och det blev aldrig spännande. Jag irriterade mig något på översättningen också, som jag inte tyckte gav berättelsen en flödande röst och jämna, fina meningar. Det kändes istället avhugget och styltigt och jag hade svårt att fastna. Men sedan tänker jag att det kanske inte är så lätt när man ska få med fyra olika kvinnors röster, minnen och berättelser i en enda bok. Det enda som fick mig att läsa vidare i boken, var nog den fascinerande känslan av att fyra generationers kvinnor sammanförs – under ganska så magiska och sagolika former. Det känns också som om ödet är med på ett hörn och gör sitt bästa för att mötet mellan släktingarna ska bli verklighet. Men tyvärr känns dessa ofattbara möten som äger rum bortom tid och rum aldrig riktigt trovärdiga och jag har svårt att känna något. Det är nog det jag saknar mest av allt i denna bok – att faktiskt bli berörd.

Okej. För att ta några exempel på vad det är som skaver i berättelsen och som är mindre bra:

1). Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om att de fyra kvinnorna i boken liknar varandra så mycket som de gör. På något sätt blir det lite jobbigt att hålla isär dem till slut. Och det känns ibland som att de är en och samma person. Om ni funderar på att läsa den tillsammans i klassen, är mitt tips att läsa den högt gemensamt och att ägna mycket tid åt att lära känna de olika tidsepokerna, för att lättare kunna skilja karaktärerna åt. Man skulle säkert mycket väl kunna koppla det till historieämnet – med fokus på exempelvis hur det var när mormor/morfar eller farmor/farfar levde. Och varför inte gå ännu en generation tillbaka och prata om när gammelmormor levde? Boken skulle säkert vara jättefin som öppnare för samtal som lyfter fram ”berättandets olika former” och till exempel fokusera på minnen, händelser och berättelser man har fått höra berättas för sig om generationer av släktingar som levt före en själv.

2). Jag är också mycket tveksam till om den passar för målgruppen (Hcg). Handlingen kommer igång sent i boken (OM den ens kommer igång alls…) och den förskjuts liksom av alla tillbakablickar som varar ganska länge, ibland i långa, sega sekvenser av kapitel som känns lite väl långa och dialoger mellan de olika och snarlika mammorna som bara maler på. Jämför man med andra böcker i samma genre och för samma målgrupp, som exempelvis ”Skuggan i väggen” eller ”Glasbarnen” så rivstartar de på första sidan och lyckas behålla det där pirret och suget i berättelsen till allra sista sidan. Och framförallt så drivs böckerna fram av en drivande och väldigt konkret och allt annat än krånglande handling som håller läsaren i sitt stålgrepp.

Om det fanns något som berörde mig alls i denna boken, så var det ämnet i sig, som är rörande. Innerst inne bär jag nog också en dröm om ett jättestort släktkalas med släktingar från mammas och pappas sida som jag aldrig träffat och fina människor jag har träffat, men som tyvärr inte lever längre. Det skulle vara underbart att få träffa dem alla på en och samma gång! Den tanken är faktiskt lite hisnande och jag tycker bokens tema är smått genialiskt och väldigt gulligt.

3). Men denna boken biter sig lite i svansen och är alldeles för gullig och rörig! Som att dricka sockervatten tidvis… Och tyvärr lyckas den inte nå fram till mig. När jag läste den andra halvan av boken fick jag ibland en stark lust att lägga ifrån mig den, vilket känns hemskt att medge, men det är sant. Till bokens försvar ska ändå tilläggas att de sista kapitlen blir bättre – de är framförallt kortare och det ”händer” mer, men det räcker ändå inte.

De flesta recensioner av ”Maryboken” som jag har hittat är övervägande positiva, vilket förvånar mig mycket. Därför var det uppfriskande att hitta bloggen ”Carolina läser” som i sin recension i likhet med min, tar upp de svaga sidor som jag tycker boken ändå har. Läs hennes reflektioner HÄR!

Vad tyckte Ni om boken?