Kategoriarkiv: SKOLBIBLIOTEK

Handbok för superhjältar

Även om det var länge sedan jag sist skrev på Bibblabella, har jag inte haft ett uppehåll i mitt läsande – långt ifrån! Jag har läst så många bra böcker för både barn, ungdom & vuxen! Om det hade varit möjligt att lägga upp allt bra jag läst nu på en gång på bloggen, hade jag det! Men tyvärr skulle det ta alldeles för mycket tid i anspråk. Jag får helt enkelt börja med att tipsa om något av det senaste jag läst som jag gärna vill dela med mig av:

Nämligen serien Handbok för superhjältar av författarna Agnes & Elias Våhlund, som de flesta säkert redan upptäckt, läst och uppskattat! Serien om Lisa som känner sig som allt annat än en superhjälte; som blir mobbad i skolan varje dag och som känner sig ensam och osynlig i princip hela tiden, förutom kanske när hon pratar med sin mormor och sina hamstrar. Resten av tiden är en plåga, då Lisa gör allt för att försöka synas och höras så lite som möjligt, något hon tycker är svårt eftersom hon skäms över att hennes öron är så enorma och liksom sticker ut från huvudet på ett sätt som får henne att känna sig annorlunda och konstig. Ett komplex som tre killar i klassen snabbt använder som ett sätt att trycka ned Lisa. Jämt och ständigt hör hon glåpord efter sig och på kvällarna när hon ska sova, trycker hon sina händer hårt mot öronen i ett sista, lönlöst försök till att försöka få öronen att bli mindre.

När Lisa en dag flyr in i biblioteket (älskar att författarna har valt biblioteket som en fristad <3) och sjunker ned på golvet med tårar i ögonen, får hon syn på ett glödande rött sken som aldrig tidigare funnits där. Lisa följer skenet som leder henne fram till en bokhylla där hon hittar en bok som heter Handbok för superhjältar. Det är verkligen som om boken har valt ut just Lisa till att läsa den, för när Lisa kommer fram till disken för att låna boken, säger bibliotekarien att boken inte finns att hitta i datorn och Lisa får låna den så länge hon behöver och vill. Vilket senare visar sig vara ett mycket bra beslut!

”Den här boken förändrar liv. Både för dig som läser den och för dem i din närhet. Du hittade inte denna boken. Den fann dig. Ibland kommer du att tvivla på om allting går att lära sig. Det gör det. En del färdigheter kommer kräva mer övning, men allt är möjligt. Allting finns redan där inom dig. Djupt därinne har du redan fröet till det som en dag ska blomma”.

Så börjar boken. Lisa spenderar följande dagar åt att i all hemlighetsfullhet öva sig i tre utvalda superkrafter av hela 101 möjliga. Även om vissa superkrafter går lättare att öva sig på än andra, känner Lisa sig snart modfälld. Det är så mycket hon saknar; sin mamma, sina gamla vänner och sin gamla skola. Hon känner sig inte som någon superhjälte och hur skulle det kunna hjälpa henne i skolan när hon blir mobbad? Men när allt känns som mest meningslöst, vaknar hon i natten av att något känns väldigt märkligt…

Första, andra, tredje och fjärde delen i den här serien är alla lika läsvärda och spännande! Igenkänningsfaktorn är hög och jag kan tänka mig att många kan känna igen sig i att både vara de som har blivit utsatta för mobbning, men också av att inte vara snäll mot andra. Jag gillar verkligen just hur författarna riktar sig till alla: de som känner sig ensamma, men också till dem som av grupptryck eller av andra skäl inte har modet att stå upp och stå för den man egentligen är innerst inne. Serien sätter perspektiv på ordet superhjälte på ett så bra sätt! När Lisa får frågan om vilken superkraft som är den bästa, svarar hon till exempel: snällhet. Men vad innebär egentligen att vara snäll mot andra? Det och mycket annat behandlar denna superfina serie som har kommit ut i fyra färgglada delar!

LÄS dem om ni inte redan har gjort det! Passar fint från första klass till hela mellanstadiet skulle jag säga 🙂 Jag vet också skolor där man har arbetat med serien redan i förskoleklassen. Passar också fint att högläsa eller lyssna till tillsammans med många uppslag för boksamtal.

Jag skulle vilja avsluta med att lyfta fram författarnas tack i slutet av första delen, där de skriver:

”Ett enormt tack till alla bibliotek för den trygghet, frid och kunskap ni dagligen förmedlar”.

Det är precis just därför jag en gång för länge sedan valde att utbilda mig till bibliotekarie, för den fristad biblioteket kan vara för människor som söker trygghet, frid och kunskap. Jag hoppas bara att eleverna på de skolorna där jag arbetar, känner precis så! Det är något jag tänker på varje dag, en strävan som aldrig får ta slut, något vi måste arbeta för varje dag! Men som såklart långt ifrån är ett ensamarbete; skolbiblioteket är en del av skolan!

 

 

Jag är tillbaka!

Hej!

Förra veckan jobbade jag min allra första dag sedan jag gick hem på föräldraledighet sommaren 2017! Min önskan var att jag under ledigheten både skulle hålla fast vid läsningen och bloggandet. Till en början lyssnade jag lite på ljudböcker under regniga barnvagnspromenader. Jag tänkte att detta borde vara den perfekta lösningen på att kunna fortsätta läsa som vanligt. Men ganska så snart fick jag erfara hur svårt det är att hålla läsningen vid liv, när man behöver pausa hela tiden. Jag insåg hur skönt det också kan vara med tystnad och att bara gå och vara i sig själv och naturen. Därför bestämde mig för att helt ta ledigt från den egna läsningen. Föräldraledigheten minns jag istället som en tid full av högläsning. Jag hade tidigare inte läst så mycket för så små barn och att nu få göra det för sitt eget barn är en fantastisk upplevelse. Och nu har jag en hel hög med boktips att tipsa om för åldern 0-16 månader!

Min förhoppning är att det fortsättningsvis kommer finnas både tid och rum för bloggen och att vi kommer höras mer här på Bibblabella framöver!

VÄLKOMNA!

Med vänliga hälsningar,

Isabella Johansson

Skolbibliotekarie i Mönsterås kommun

Vita tigern

”Vinden ylar mellan husen. Allt är skuggigt blått. Världen är annorlunda fast ändå precis som den alltid har varit. Bara det att Avalon ser sanningen nu. Hon drar halsduken upp över näsan och skyndar förbi det lysande växthuset. Varje mörkt fönster tittar. Varje träd som bugar för vinden sneglar. Varje mörk gränd är full av korrupta poliser (…) Snön yr och Göteborg rör sig”.

I denna framtida värld (som varken kan sägas vara dystopisk eller utopisk) vilade jag mina ögon en stund bland blåbärsmättade skuggor i en skönt skuggig småländsk skog, en dag när staden kändes alltför hetsig av solvarm, stekande asfalt och irrande turister. Vita Tigern är Christin Ljungqvists senaste ungdomsroman och första delen i en planerad trilogi om flickan Avalon och hennes familj som bor och arbetar på hotell Vita Tigern i Göteborg, anno 2296. Christin Ljungqvists författarskap har alltid väckt min nyfikenhet, men jag har aldrig tagit mig tiden innan att läsa något av henne. Jag är verkligen glad att jag gjorde det nu i sommar – Vita Tigern var värd alla sina lästimmar, en mycket läsvärd, spännande och unik bok. Med bara minuter sedan jag läste ut den kan jag säga att den redan väckt en längtan tillbaka till Avalon och hennes ”infernaliska nyfikenhet” – så som den beskrivs i boken.

Staden Göteborg i romanen Vita Tigern är både sig likt och inte likt av staden som vi känner idag. Av gamla byggnader och namn på gator och torg finns en del kvar, med skillnaden att det vi möts av är ett mörkt, myllrande samhälle som utgör del i den diktatur som Sverige i boken har kommit att förvandlas till. Staden är som en oas, en svart diamant där alla taken täcks av solceller som omvandlar solljuset till vätgas som används för i princip allt. Av dagens bilar finns bara skrot kvar. Skrot som används för att tillverka så kallade svävare som folket använder som fordon. Växthus, hängande trädgårdar, linbanor ovanför trädkronorna, gångbroar… Och utanför staden en evigt grönskande, vild skog som befolkas av det mytiska skogsfolket som så många i staden har fördomar om.

Man får en känsla av ett gammalmodigt samhälle som ändå tycks vara modernt. I detta land finns gråa fläckar på kartan av så kallad oexploaterad och otjänlig mark där kärnkraftverk som förstörts har gjort marken obeboelig. Christin Ljungqvist har själv beskrivit sin genre som ”gaspunk” snarare än ”steampunk” – båda är genrer som för mig är helt outforskade och jag har därför mycket litet att relatera till eller jämföra med. Men jag gillar verkligen att Ljungqvist vågar skapa sitt egna rum inom den genre som hon framförallt tycker står för ”hållbarhet”, där hon kombinerar element som fascinerar henne allra mest – en blandning av 1940talets estetik, grön högteknologi, vild natur och skrot. Detta smittar verkligen av sig på läsaren och man sugs in i denna fascinerande och mörka men ändå hoppfulla värld och vill bara ha mer!

Precis som känslan antyder i citatet ovan, kan man inte lita på någon längre. Och världen utanför gränserna mot staden, som är stängda och bevakade av gränspolis är orolig, krigsdrabbad och inte minst splittrad. Här finns många likheter med dagens samhälle i det att människor från alla delar av världen vill ta sig in i Sverige för att bygga ett nytt liv där de tror att möjligheten till trygghet och en säker framtid är så mycket större. Men Sverige beskrivs av Ljungqvist i romanen som ett mycket tudelat land med stora motsättningar mellan olika folkslag och grupper i samhället – ett allt annat än tryggt land där ingen går säker, där din egen granne eller vän kan visa sig vara en angivare och där staten övervakar minsta lilla steg eller felsteg du tar.

Vita Tigern, det hotell där huvudpersonen Avalon och hennes familj arbetar och bor på, verkar vara en av de få platser som tar emot människor som söker tillflykt och tröst. Det är en plats full av hemligheter även för Avalon, som egentligen känner till mycket litet om sin familj och sin egen bakgrund. Men Avalon drivs av en vilja att lösa alla möjliga sorters mysterier, vilket hela tiden för henne framåt mot sanningen. Tillsammans med en grupp ungdomar som kallar sig ”Riporna” tar de på sig fall som de löser i all hemlighet på sin fritid.

En dag vänder så allt och Avalons universum förändras och hotar att fördämmas av mörker. Allt som hon trodde sig känna till, tvingas hon nu konfrontera på ett helt nytt sätt och detta får vardagen att fullständigt rubbas. Upprinnelsen till detta är ett luftfartssabotage som plötsligt drabbar staden. En svävare kraschar genom isen en iskall dag och lämnar efter sig ett stort hål i Göta älv. Avalon blir med ens så nyfiken att hennes blod tycks börja koka och hon kan omöjligt släppa tanken på att en dödsfarlig mördarjätte med snövitt hår går lös i staden. Hon nöjer sig inte med att polisen redan har påbörjat sitt spaningsarbete, utan startar direkt sina egna efterforskningar som till hennes stora fasa leder henne raka vägen till hennes egen bror…

”Rädsla gör bara att man aktar sig. Och aktar man sig får man aldrig veta nåt. Men är man aldrig rädd kan man heller inte vara modig. Mod och rädsla hör ihop. Om man kämpar för dem man älskar är man rädd att förlora dem, och modig för att man måste”.

Bara tre ord

Jag fick först fatt i denna debutroman när jag såg ungdomsboksförfattaren och skolbibliotekarien Anna Ahlunds (som själv debuterade för ungdomar med boken ”Du, bara” maj 2016) instagraminlägg innan jul förra året. Där skrev hon om hur mycket hon älskade ”Bara tre ord” och hennes personliga text om boken fick mig att lägga den på minnet – ”den där boken måste jag bara läsa” tänkte jag. Och så fick det bli! Under nationaldagen när vi var iväg på utflykt genom blomstrande ängar, skuggiga skogar och ut på mysiga sjöar för att fiska i mitt kära Småland, fick den bli en självklar och kär reskamrat – en bok jag snart fick erfara skulle bli helt omöjlig att lägga ifrån sig. Alltså, den här boken, den är såååå spännande så ni anar inte!

”Vad är det”? säger mamma och sätter sig upp ordentligt.

Jag vet inte hur man gör det här. Hur Blue gjorde det här. Tre ord. Tre förbannade ord. Bara tre ord och sen är jag inte samma Simon längre. Jag stirrar rakt fram med handen för munnen”.

Simon Spyer är sexton år och är långt ifrån ensam. Han har en livlig och spontan familj med systrar och två föräldrar som snarare beter sig som tonåringar än vuxna ibland… Och han har tre riktigt bra vänner – tillsammans bildar de ett orubbligt starkt kitt. Ett sådant där tajt, charmigt gäng man kan bli lite avis på; de är så fina tillsammans och mot varandra. Och ändå… under ytan bubblar svartsjuka, hemligheter och obesvarade frågor.

Simon har ännu inte berättat för någon att han är gay. Eller nja… Det finns en person, en viss ”Blue” – en kille som Simon mejlar till dagligen och som för varje dag som går mer och mer övergår i en nätflirt. Till ”Blue” skriver han saker som han aldrig skulle drömma om att skriva till någon annan. Och visst är det märkligt att han kan öppna sig så mycket, när ”Blue” är en person han aldrig har träffat IRL. Eller kanske förstås just därför. Den enda torra fakta han känner till om ”Blue” är att han är gay och att de går i samma korridorer på samma skola varje dag. Och den vetskapen framkallar ett fjärilsfladder utan dess like i Simons hjärta. Ett fladder som bara växer för var dag som går. Det hotar till slut att spränga honom inifrån om han inte får veta vem ”Blue” är. Han börjar ju bli kär i den här killen!

Det som händer, som får saker och ting att verkligen ställas på sin spets för Simon, är att han en dag glömmer bort att logga in från den dator på skolan där han har suttit och mejlat till ”Blue”. Simon har värsta tänkbara oturen när en av killarna på skolan, Martin Addison upptäcker hans hemlighet och hotar att avslöja den för hela skolan om inte Simon hjälper honom att bli ihop med en av Simons närmaste tjejkompisar Abby. Detta tvingar Simon att välja mellan att i princip komma ut för hela skolan innan han ens är redo eller att försöka förhindra att ryktet sprids. Men vad skulle då hända med hans relation till ”Blue”? ”Blue” som är den charmigaste killen han träffat, men som inte verkar lika redo för att träffas IRL som Simon?

Stormande söt, pirrigt charmig, babblig och rolig och så grymt spännande!!! ❤

Tio över ett

”Jag vet inte om jag kommer att se gruvan från mitt nya fönster. Men det är blandat det där. Å ena sidan är det Kiruna för mig att se gruvan, å andra sidan är det den där jävla järnmalmen som gör att jag måste flytta. Min hand rör sig och jag har skrivit ner precis det jag tänkte. Jag läser om sista meningen och funderar på att sudda ut jävla. Men jag låter det stå vara kvar. Jag fyller på. Jävla järnmalm. Satans små pelletskulor. Skit-LKAB”.

Maja ställer klockan på tio över ett varje natt. Det är då gruvbolagsjätten LKAB spränger järnmalm i gruvan under Kiruna stad –  järnmalmen som gör att Kiruna lever OCH dör enligt Maja. Det spelar ingen roll att hennes pappa som arbetar i gruvan intygar att det inte finns något att frukta, att säkerheten är total, att hennes oro är obefogad. Det spelar heller ingen roll att hennes bästa vän Julia fnyser åt henne varje gång hon yppar sin oro. Maja verkar vara den enda i hela Kiruna som är förberedd på att överleva. Inga lugnande ord biter på henne. Tack vare hennes väckarklocka, överlevnadsväska (med ombytesplagg till hela familjen) och inspelade videos där hon i timmar talar om det underjordiska hotet som ingen annan tycks verka ta in, kommer mänskligheten att ha en chans att överleva och veta vad som hände innan allt blev täckt i ruiner och damm. Hela hennes väsen och vardag inväntar den stora smällen liksom den stora flytten. Delar av Kiruna stad ska packas ned och upp där det ska vara säkrare att bo. Men många stadsdelar, gamla hus och bostadsområden kommer rivas. Däribland Majas älskade hem, det vackra, gamla, pittoreska kvarteret Bläckhornen.

Sedan finns också Albin, hockeykillen med de mörka lockarna som börjar ta mer och mer plats i Majas dagdrömmande och medvetande. Albin som försvårar det hela. Vad ska hon göra med prioriteringarna? Hur hon än gör tycks det ju vara kört.

”Jag ska bli ihop med Albin. Någon gång. I alla fall innan de nya klasserna kommer till vår skola. För sedan är det försent. Då kommer de snygga tjejerna som spelar handboll. Fast vad är bättre? Att bli ihop med Albin och vara lycklig i några månader tills han blir kär i en handbollstjej och lämnar mig. Eller aldrig bli ihop med honom och slippa börja skära mig i armarna”.

Det är inte så att Maja på fullt allvar planerar att skära sig. Hon är bara en tjej med ett väldigt intensivt tänkande inre. Och jag tycker det är helt fantastiskt, en ren njutning, avkoppling, underhållning och glädje att som läsare få följa med henne på denna inre resa. Hon befinner sig nog i ett stadium i livet av grubbleri där inga frågor är för stora eller för små att vara värda att undersöka, vända och vrida på och gå till botten med. Jag älskar hennes brinnande iver och engagemang i frågor som berör just henne och hennes närmaste i Kiruna. Extra intressant blir det med bakgrund av att detta faktiskt sker i Kiruna just precis nu liksom att författaren Ann-Helén Laestadius själv delar mycket av Majas uppväxt. Hon hade också en far som arbetade i gruvan, med skillnaden att hon som barn inte visste att hennes hem en dag skulle rivas.

Som läsare dimper vi ned i en period då Majas ångest inför de nattliga sprängningarna och flytten är total. Det är stora frågor som ställs på sin spets och som hotar att få hennes välmående och trygghet att rämna. Stanna och dö eller flytta och dö själsligt? Bli ihop med Albin och bli lycklig för en sekund eller olycklig för ett helt liv men utan att få uppleva den fullkomliga, men flyktiga lyckan?  Kämpa och göra sin röst hörd trots att hjärtat bankar när den skenande ångesten kryper på? Eller förbli tyst och därmed låta politikerna som är för flytten och gubbarna på LKAB få rätt?

Författaren har verkligen placerat in berättelsen i ett mega-intressant läge där allt kan hända. Jag tror jag fastnade så mycket för den här boken också därför att jag kan relatera mycket till Majas känslor och tankar kring framtiden i just den åldern. De där mäktiga, stormiga, plötsliga sprången mellan mörkt och ljust, kallt och varmt. Att beröra och att vilja beröras av de där stora frågorna som hör livet till. Jag kan inte och vill inte släppa den här boken! När jag tänker på den får jag faktiskt ont i magen, så bra är den. Det är här är en av de få böcker man längtar tillbaka till lika starkt flera veckor efter den är utläst som i den stunden man läser sista meningen. En bok att läsa om, att behålla djupt inom sig som en brinnande energiglöd. Det är vad jag känner för denna bok – energin i den, energin i Maja och författarens stämma som är så smittande. Det är med andra ord inte svårt att förstå att Ann-Helén Laestadius kammade hem Augustpriset 2016 med denna ungdomsroman!

LÄS DEN!

Projekt Fladdermus!

Idag är det en stolt skolbibliotekarie som lägger den sista handen vid terminens allra sista samarbetsprojekt; Projekt Fladdermus som under några veckor har körts i klass 2 på Tillingeskolan i Timmernabben. Projektet har i princip varit återkommande på lågstadiet (framförallt i åk 2) sedan jag började arbeta som skolbibliotekarie på mina skolor, men har kommit i olika tappning beroende på de behov och förutsättningar som finns i den klass vi genomför det i.

Bildresultat för fladdermöss

Denna gång löpte projektet under cirka sex veckor. Första lektionen leddes av mig, skolbibliotekarien och under den lektionen pratade vi om fakta, källor, hur man söker i faktaböcker och vad som utgör en lämplig och trovärdig källa till fakta om fladdermöss. Under de lektioner som sedan följde tränade vi extra på att plocka ut stödord/nyckelord ur en faktatext om fladdermöss. Nyckelorden fick eleverna därefter placera in i en tankekarta med rubriker. Tankekartan användes sedan som utgångspunkt för eleverna när de skulle skriva sina egna faktatexter om fladdermöss. Slutresultatet blev tre, stora, jättefina affischer om fladdermöss med elevernas färdiga texter och illustrationer.

Bildresultat för fladdermöss

I slutet av projektet besökte även klassen förskoleklassen på skolan för en muntlig redovisning – som mer växte till att bli ett givande samtal och utbyte eleverna emellan, eftersom förskoleklassen själva under våren fördjupat sig i temat fladdermöss. De hade nämligen fått besök av faktaboksförfattaren Bengt-Erik Engholm, som skrivit boken ”Fladdermöss” (här kan ni läsa mer om hur jag tidigare år har arbetat med denna bok som utgångspunkt för källkritiksprojektet ”Projekt Fladdermus”) och som jag nu även själv har fått den stora äran att träffa! Förskoleklassbarnen fick varsin fladdermusbok att ta hem med Bengt-Erik Engholms autograf i!

Bildresultat för fladdermöss

Har ni vägarna förbi Timmernabbens bibliotek, är ni hjärtligt välkomna att besöka vår utställning under bibliotekets öppettider! Ni hittar de fina affischerna i fönstret i barnavdelningen!

Sök min tjänst!

Vill Du vara med och leda spännande projekt för barn i olika åldrar i samverkan med engagerade lärare som just nu funderar extra mycket på det här med utmanande lärande?

Vill Du testa på en tjänst där Du kan vara 100 procent kreativ och självständig – där det är Du och ingen annan som skapar Ditt eget schema för utveckling?

Är Du en person som trivs bra när varje dag inte är den andra lik, där Dina arbetsuppgifter är varierande, flexibla och framförallt dynamiska?

Brinner Du extra mycket för att stärka barn och ungdomar i att göra dem informationskompetenta, utveckla sin läs- och skrivförmåga och att öppna upp dörrar för magiska textvärldar genom att bidra med just Din kunskap, Ditt engagemang och Din erfarenhet?

Från och med höstterminen 2017 kommer jag att gå på föräldraledighet – Du har därför möjligheten att söka min tjänst fram till den 9 juni.

Annonsen hittar Du här!

Vi ser fram emot att få träffa Dig!

Dagens Lockwood <3

Jag läser just nu den senaste delen (”Den flammande skuggan”) ur en av mina favoritserier ”Lockwood & Co.” av författaren Jonathan Stroud. Läsningen är som alltid ren form av njutning. Jag älskar den speciella stämningen i böckerna och humorn karaktärerna sinsemellan. Här kommer dagens Lockwood (svårt att välja mellan citaten, de faller så tätt):

”Och den avgörande faktorn”, muttrade George, ”var att han inte ens smakade Battenbergkakan”.

”Vi kan knappast avfärda någon bara för att de inte tycker om ett bakverk”, George.

”Det kan vi visst. I mina ögon är det en omoralisk handling att vägra äta kaka. – ‘Jag är ingen kakmänniska’ – exakt så sa han. Brrr”.

En inspirerande lektion i upphovsrätt!

Foto: Joshua Earle via Unsplash

Idag har jag haft en inspirerande lektion i upphovsrätt med en femma på en av mina skolor! Tänk att ämnet, som jag förvisso redan från början tycker är väldigt intressant och invecklat, kan bli så mycket mera intressant tack vare elevernas feedback genom frågor och kommentarer. Det som gjorde att jag blev så glad under lektionen var att eleverna ställde frågor som visade på att de hade kunnat ta till sig innehållet genom att de började göra kopplingar till sin egen vardag och hur de själva använder andras material på nätet.

Jag fick till exempel en fråga om det är okej att ta screenshots av andras bilder för att lägga upp på sin fanpage på Instagram. En bra fråga och dessutom modig att ställa! Nu har ju den frågan också ett väldigt rakt och enkelt svar: Nej, det är inte okej så till vida att man inte har upphovsmannens lov att göra detta. Samtidigt förstår ju jag att det är en massa tweens som har fanpages där man lägger upp screenshots på detta vis. Därför tänkte jag till nästa och framtida lektioner i ämnet vara lite bättre förberedd genom att tipsa dem om var de kan hitta fria bilder på sina kändisar på nätet. Är det någon som läser detta som råkar ha något bra tips på var man kan hitta fria bilder på kändisar får ni gärna skriva det i kommentaren till detta inlägg!

Vill avsluta med två kluriga och jätteintressanta frågor om upphovsrätt som jag fick under dagens lektion:

  1. Om upphovsmannen till en bild är död, men det ännu inte har gått mer än 70 år, vem är det då som har rätten till bilden?
  2. Unsplash är en bildbank med bilder som är licensierade under CC0. Om en person bearbetar en sådan bild genom att först modifiera den och därefter publicera den på nätet, hur får en tredje person använda bilden?

Till nästa veckas lektion har jag lovat att ta reda på de fullständiga svaren, eftersom jag varken kunde eller hann ge något denna gång. Till dess jag har tagit reda på svaren, kan jag ju bara spekulera lite…

Svaret på första frågan borde väl vara att det är släkt och familj som rätten överlåts på? Rätta mig om jag har fel eller om ni sitter på svaret själva! Svaret på den andra frågan borde väl logiskt vara att det är den personen som har modifierat bilden som har rätten till den och därför får avgöra hur andra får bearbeta den? Om det inte framgår med licens eller liknande, måste ju en tredje person fråga upphovsmannen (personen som har modifierat Unsplash bild) om lov först. Det borde väl inte vara krångligare än så? Och ändå är det här med upphovsrätt ofta en klurig nöt att knäcka, eller hur? Om det är så att ni som läser detta, är kunniga och vet svaret, får ni mer än gärna skriva till mig eller kommentera under inlägget!

Bronsnyckeln

Bildresultat för bronsnyckeln

Sedan jag skrev sist har jag hunnit läsa del ett och två ur vikingaserien ”Sagan om Turid” av Elisabeth Östnäs (vilka jag för övriga tyckte var mycket läsvärda, spännande och välskrivna). Jag påbörjade även del tre, men så kom ju ”Bronsnyckeln” emellan! Och jag måste erkänna att det är svårt att låta bli att skjuta upp läsningen av ”Bronsnyckeln” när den är en direkt fortsättning av ”Kopparhandsken” som ju var en av mina litterära höjdpunkter förra året! Här kommer därför ett litet inlägg med mina tankar om del tre, ”Bronsnyckeln” av författarna Holly Black och Cassandra Clare.

Ju längre in i en serie jag kommer, desto mindre vill jag egentligen avslöja om den här på bloggen för alla er som inte hunnit läsa föregående delar. Men här kommer några ord som jag hoppas inte avslöjar för mycket! I del tre får vi återigen möta det fantastiska kompisgänget Call, Aaron, Tamara och så vargen Tumult förstås. De träffas efter ett sövande sommarlov och känslan när de börjar sitt bronsår på den magiska skolan ”Magisterium” igen är att de för första gången på länge kanske kan ägna sig uteslutande åt att lära sig något. Det blir som ni säkert redan räknat ut, inte alls som de tänkt sig. För på skolan blir de snart varse om att det lurar en hemlig mördare som verkar vara ute efter att döda Call och hans vänner…

Det som slog mig mest när jag började läsa de första sidorna i boken var hur otroligt mycket jag hade saknat författarnas humor:

”- Borde inte trollkarlarna redan ha kollat det? frågade Aaron.

Tamara ryckte på axlarna. – Även om de har det skulle de inte ge oss namnen, så det här är ett sätt att korta listan över misstänkta.

– Någon har läst om alla sina Kittyböcker i sommar, sa Jasper.

Tamara log ett varggrin. – Någon kommer snart få en smäll i ansiktet”.

Och sedan var det det här med mina höga förväntningar om att få läsa ännu en gastkramande spännande bok med en massa oväntade vändningar och cliffhangers. Trots att ”Bronsnyckeln” saknar det höga tempot som var ”Kopparhandskens” signum, är det en grymt spännande bok (på ett lite lugnare sätt) som döljer en massa mörka hemligheter och som tids nog leder fram till ett slut som är minst sagt oväntat och fruktansvärt…

Min recension av första delen, ”Järnprovet” hittar ni HÄR!

Del två i serien, ”Kopparhandsken” var enligt mig en av 2016 års bästa barn- och ungdomsböcker. I detta inlägg hittar ni några rader om varför den var och är så bra!