Kategoriarkiv: SKRÄCK

Gasten!

https://i0.wp.com/media.bonnierforlagen.se/bokbilder3d/tif/9789163879838.jpg

Finns det egentligen något man hellre önskar sig som resesällskap än en rykande färsk PAX-bok!!??

I helgen fick den senaste delen i grymma, grymma serien PAX av Åsa Larsson och Ingela Korsell följa med på långtur då vi skulle upp till Stockholm och ner igen över en dag. Över nio timmar i bilen; ja, vad hade jag gjort utan den?! Som tur var blev jag inte åksjuk, men det är ju något av ett under, då jag satt med näsan i boken i ett enda svep. PAX böckerna slukar man hela, det säger svisch och så sitter man där och ångrar att man inte sparade lite på boken, så att man slipper längta ihjäl sig till att nästa del ska hinna komma ut, så att man kan fortsätta där föregående slutar. För de slutar alltid med en ruggig cliff hanger. Det kan jag lova! Gå gärna in på PAX facebooksida och läs mer om vad som händer kring böckerna!

Och här kan ni läsa mer om vad jag tyckte om de andra delarna i serien:

Del 1 & 2 (Nidstången & Grimmen)

Del 3 & 4 (Mylingen & Bjäran)

Denna gången börjar allt med ett till synes harmlöst luciafirande i Mariefred som snart urartar då tre barn leker ”svarta madam”. Under leken öppnas en port upp och tre ondskefulla gastar börjar härja fritt i staden. Och lotten faller som vanligt på Viggo och Alrik, som måste bekämpa de farliga gastarna för att förhindra att hela Mariefred blir gastkramade. Men denna gång blir det svårare än de trott och de tvingas ta hjälp av flickan Iris som de egentligen inte litar på. Men om de ska ha någon som helst chans verkar Iris vara den enda som kan hjälpa dem…

Mer än så vill jag inte säga eller avslöja! Bara läs! Lova att ni gör det! Om ni inte har läst PAX ännu, har ni verkligen missat något riktigt, riktigt bra!

PAX har en originalitet som heter duga!

Brännmärkta

I helgen läste jag ut del två i serien Firnbarnen av Lena Ollmark – en av Sveriges absolut bästa rysarförfattare för barn och unga enligt mig! För att få en känsla för serien och hur ruskigt spännande och skräckigt det faktiskt är att läsa dem, är ett tips att kolla in boktrailern till ”Brännmärkta”, som förlaget lagt ut på sin hemsida. Det kan ju ibland vara svårt att ringa in vad det är som gör en bok så läsvärd och det tycker jag ofta är fallet med de riktigt bra böckerna!

Serien Firnbarnen handlar om tre barn som går på mellanstadiet i en liten by som kallas Firnby. I böckerna får man reda på mer om byns historia och som läsare förstår man att det på många sätt är en plats som bär minnen av mycket mörka och ondskefulla ting… Det är en plats där ondskan lever sig kvar, både i den täta skogen runtikring skolan och husen där byborna bor, men också och kanske framförallt på skolan, som är mycket gammal. Om ni är nyfikna på vad jag tyckte om den första boken, får ni jättegärna läsa min recension om den HÄR!

I båda böckerna möter vi barnen Natta, Teddy och Leo som går i samma klass på skolan. De är till en början främlingar för varann och går dessutom på varandras nerver. Men när Natta, Teddy och Leo blir vittne till något fruktansvärt som utspelar sig i skolans källare, tar de ett viktigt beslut som får dem att knyta sig allt starkare till varandra. De tar upp jakten på ondskan som har sina rötter i skolans mörka källare, hundra år tillbaka i tiden…

I den fristående fortsättningen, ”Brännmärkta” kämpar Natta, Teddy och Leo för att göra sig fria från mardrömmarna som drabbar dem om nätterna och som gör det omöjligt för dem att göra sig kvitt det hemska som drabbat dem på skolan. Det visar sig vara svårare än de trott… Ganska tidigt i boken är nämligen Nattas kompis Elin med om en läskig ridolycka ute i skogen. Elin bestämmer sig för att rida ensam ut till ett kalhygge i skogen där det finns ett fint klättringsparti. När det börjar dröja och Elin inte kommer tillbaka, börjar Natta bli orolig. När hästen dessutom kommer tillbaka utan sin ryttare, larmar ridskolan och de ger sig ut på skallgång för att leta efter den försvunna flickan. Trots att de vet att Elin inte borde ha kommit så långt, är hon spårlöst försvunnen och de tvingas ge upp letandet. När man sedan hittar Elin igen, är hon sig inte lik och Natta misstänker att någonting hemskt har hänt henne.

När några av barnen i ettan försvinner på liknande sätt ut i skogen, för att komma tillbaka och leka hemlighetsfulla lekar, börjar det bli riktigt obehagligt. Lekarna verkar nämligen bygga på en gammal spökhistoria som handlar om en ung kvinna som lurade med sig barn ut i skogen för att stänga in dem i rotvältor. Långsamt börjar det gå upp för Natta, Teddy och Leo att det kanske finns någon därute i skogen som påverkar barnen och styr barnen…

Firnbarnen håller en hög klass rakt igenom! Jag skulle nog säga att denna serie är något av det läskigaste man kan läsa bland mellanåldersböckerna. Välskrivna och svindlande spännande och ruggigt rysliga! Passar utmärkt att sträckläsas under höstlovet, då man kan kura under en filt eller vid en öppen brasa!

På onsdag, veckan efter lovet kommer jag att bokattacka ”Brännmärkta” för årskurs 5/6 i Timmernabben! Det ska bli skoj! Jag vet nämligen att den klassen älskar mysrysiga böcker!

Kurragömma

bild-1

”Djupt, djupt inne i sorgens mörker,

glimtar en annan sorts glädje fram,

en allvarligare glädje,

i grunden besläktad med sorg.

Se magnolian! Den blommar nu!

(Dikt av Barbro Lindgren, s. 85 i ”Kurragömma”)

Petrus Dahlins senaste mellanåldersbok är en riktigt ruggig sommarysare! I Kurragömma möter vi  13 åriga Astrid som tillsammans med sin mamma ska spendera några dagar i en sommarvarm spansk bergsby. Astrids pappa har nyligen gått bort och i sorgen efter honom vill hon allt annat än glömma honom. För att komma honom nära har de tagit med sig en karta som han gjort över en vandring i närheten av stugan de ska hyra i byn. Innan han drunknade i en tragisk fiskeolycka, lämnade han nämligen efter sig en detaljerad karta över vandringen.

Men ingenting blir som Astrid föreställt sig, även om hennes farhågor på många sätt besannas. Hennes mamma, som har svårt att sätta gränser mellan jobbet och det privata, tvingas åka till Gran Canaria för att klara upp en del saker på jobbet som reseledare. Astrid vägrar att följa med trots hennes mammas frenetiska övertalningsförsök. Till slut bestämmer de att det bara blir tal om en enda natt och skiljs åt. Astrids mamma tar en taxi till flygplatsen och Astrid börjar packa in sakerna i huset och gör sig hemmastadd. Men det visar sig snabbt att platsen där hon hamnat på är både ödslig och mystisk. När hon vistas i byn någon kilometer bort är det tydligt att ingen av byborna vill se henne där. En gammal kvinna ropar efter henne flera gånger att barn inte är välkomna där. Dörrarna till husen stängs när hon går förbi och folk vägrar att möta hennes blick.

Men Astrid är inte den som låter sig skrämmas. Hon lär sig att hitta i skogen och ner till sjön där hon badar nästa varje dag och hon blir vän med en vit hund som hon börjar kalla för Blanco. Till en början tycker hon det är härligt, avkopplande och svalkande att bada i sjön. De rykten hon får höra om sjöns mörka historia bekommer henne inte. Inte heller de obehagliga mardrömmar som väcker henne helt dyblöt och kallsvettig varje natt. Men långsamt kryper sjöns mörka historia henne närmare och hon kan till slut inte blunda för det fruktansvärda som har hänt där… Kan det ha någonting att göra med de blöta fotavtrycken på verandan? Eller de främmande barnen som dyker upp och vill leka kurragömma med henne…

”Kurragömma” är verkligen en riktig sommarysare! Till en början händer det inte så mycket i boken. Handlingen flyter liksom långsamt på, men på ett alltför oroväckande stillsamt sätt. Att Astrid bara reagerar med sunt förnuft, likgiltigt lugn och nyfikenhet bara ökar spänningen ytterligare! Man känner i varenda cell att någonting står väldigt fel till och att någonting oroväckande kommer att hända. Den stilla inledningen av berättelsen accelererar långsamt upp och blir mot slutet olidligt spännande. Som läsare ryser man av obehag när sjöns mörka historia flyter ut över kanterna och dränker allt ljus…

En andlös sommarrysare när den är som bäst!

Den viskande dödskallen

bild-1

Förra veckan läste jag ut del två i serien ”Lookwood & Co” av den brittiska författaren Jonathan Stroud och även om jag sedan dess har hunnit påbörja läsning av en ny, bra bok, kan jag fortfarande inte riktigt släppa ”Den viskande dödskallen”. ”Lookwood & Co” är en av de bästa barnboksserierna jag har läst! Så enkelt är det. Jag har tidigare skrivit om vad jag tyckte om del ett i serien. Här hittar ni den recensionen.

I ”Den viskande dödskallen” får vi återigen träffa det oslagbara gänget från den lilla agenturen Lookwood & Co i spökhärjade London; nämligen hemlighetsfulle Anthony Lookwood, kakmonstret och tillika bokälskaren George Cubbins samt huvudpersonen Lucy Carlyle med den sällsynta förmågan att kunna lyssna och kommunicera med spökena…

När ”Lookwood & Co” får i uppgift att inspektera en grav där en fasansfull doktor ligger begravd, blir det inte alls så enkelt och problemfritt som det först verkar vara. Det visar sig att denna doktor sysslat med svartkonst och gjort sig ökänd genom att påkalla andevärlden. ”Tack vare” honom är också många oskyldiga människor döda.

Uppdraget spårar snabbt ur och George är farligt nära att bli spökberörd på kuppen. Ändå lämnar ”Lookwood & Co” kyrkogården för natten i tron att uppdraget är slutfört och att de nu med någorlunda gott samvete kan lämna det för gott. Det de däremot inte vet är att vålnaden i graven släppts lös och att ett mycket farligt och värdefullt föremål som tillhört mannen i graven stulits under nattens mörkaste timmar…

Det här är en modern spökhistoria när den är som allra bäst! Alla viktiga ingredienser finns, för den där perfekta stämningen och blandningen mellan torr, brittisk humor, ett ständigt driv och ett ofattbart spännande rysaräventyr. Mixen mellan modernt 2000-tal och ett viktorianskt London är superb! Har inte nog av superlativ åt denna serie. Jag älskar den och längtar redan efter fortsättningen! ❤

LÄS DEN!

Uppror

bild

Ni som följer min blogg, vet att jag är helt såld på denna serien av Magnus Nordin! Fjärde och (snyft) avslutande delen gavs ut redan den 9 mars, men först igår hade jag lyckan att läsa den! De tog inte mer än någon timme att läsa ut den – med andan i halsen och ett välbekant hugg i magen (som alltid när jag läser om Emma och Sebbe på zombiehärjade Gotland) och nu i efterhand med en klump i magen av vemod, för att det nu är över… Jag finner inga ord. Det. Här. Är. Så. Bra. Har ni inte läst ”Varelserna”, så gör det, snälla rara!! Jag älskar den där perfekta blandningen mellan rys och kärlek. Allt i ett. Och illustrationerna av Lars Gabel är så snygga. Nu ska jag bara låta veckorna och kanske några månader gå och sedan sluka dem igen, fast nu i en och samma följd (och utan den annars så otåliga väntan på att nästa del ska ges ut). Nu är väntan över.

Här kan ni läsa vad jag tyckte om ”Fristaden” (del 3) i serien.

GRYMMA, GRYMMA ”VARELSERNA”!

 

Den skrikande trappan

Åh, vad bra ”Den skrikande trappan” är! Det är en sådan där bok man gärna skulle vilja bo i, om det vore möjligt! Jag hade inte haft några som helst problem med att hänga med Lucy, Lookwood och George hela dagarna och nätterna. Tänk vad spännande det hade varit att vara en ung, lovande spökagent i ett mörkt, dimmigt London!

När jag läste ”Den skrikande trappan”, kom jag att nostalgiskt tänka på min barndom, då jag och min bästis Elin lekte spioner och smög omkring med allehanda prylar (som kunde vara bra att ha om man råkade springa in i en tjuv eller någon annan efterlyst person) utomhus och hemma till syskons och föräldrars förtret (då vi ofta ockuperade badrummen, eftersom vi lekte att de i själva verket var hissar som skulle ta oss upp till andra våningen i huset). Jag minns att vi exempelvis hade osynlighetsringar som kunde göra oss osynliga, om vi mot förmodan stod öga mot öga med en av de efterlysta brottslingarna. Jag minns också att vi var så inne i leken att det kändes lika spännande som om man läst eller sett en ruskigt spännande film. Och nu när jag i vuxen ålder läser ”Den skrikande trappan”, vet jag, bombsäkert, att vi hade lekt spökagenter om vi hade varit unga i dag! Och då kan jag faktiskt längta tillbaka med ett litet styng i hjärtat. Det hade varit fint att få åka tillbaka i tiden för bara en dag och leka Lucy, Lookwood och George. Fast vem hade då varit vem? Ja, det kommer jag aldrig få veta…

Tillbaka till boken och vad jag tyckte om den! Jag älskade miljöerna och den där underbara mixen av spänning, humor och trivsamhet. Jag brukar inte tänka på mat när jag läser en riktigt bra bok, men ”Den skrikande trappan” får mig faktiskt att bli sugen på mumsigheter som scones, marmelad och te eller ett stort lilablomstrigt porslinsfat fullt av de ljuvligaste och godaste kakorna man kan tänka sig (kanske är det inte så konstigt, då en av agenterna i boken är väldigt glupsk och nästan ständigt tänker på mat och stup i kvarten rullar fram godsaker på en vagn). Och där skulle jag sitta, smuttande på mitt te och mumsande på kaka efter kaka, medan regnet smattrade trivsamt mot fönsterblecket och världen utanför var en grumlig, grå dimma av ett skönt tomrum att sjunka in i (i detta tomrum skulle jag vilja sitta så länge som boken varade, omedveten om den värld som pågick därutanför).

Serien ”Lookwood & Co” utspelar sig som sagt i London, under en tid då England i närmare femtio är har varit drabbat och hemsökt av alla möjliga typer av livsfarliga vålnader. Som svar på hemsökelsen, startas det agenturer med enda syfte att förgöra spökena. Agenturerna är ofta övervakade av vuxna, men själva agenterna är alltid barn och unga som har förmågan (till skillnad från vuxna) att söka upp och förinta spökena. Till sin hjälp har de olika former av vapen; värjor av järn, magnesiumbloss och järnkedjor.

I centrum av boken står flickan Lucy som mister sitt jobb som spökagent trots hennes unika talang som gör henne duktig på att lyssna och känna av vad besökarna/spökena har för intentioner och är i för sinnesstämningar. Hennes talang som lyssnare, tar henne dock hela vägen till London där hon får jobb på den minsta agenturen av de alla; Lookwood & Co – en liten firma det inte gått vidare bra för. Men Anthony Lookwood, som är stolt ägare av agenturen, verkar aldrig ge upp eller tillåta sig att bli missmodig. Det som gör hans agentur så unik är framförallt det faktum att de inte har någon vuxen övervakare alls, vilket är högst ovanligt och inte helt och hållet ses med oblida ögon. När ett av deras uppdrag slutar i katastrof, blir det riktigt tufft för ”Lookwood & Co” att klara av konkurrensen, då färre och färre personer anlitar dem för uppdrag. Och detta i sin tur, leder fram till att de måste tacka ja till ett av de farligaste uppdragen någonsin…

Jag rekommenderar verkligen er att läsa ”Lookwood & Co”! Det är något av det härligaste jag läst på länge. Älskar stämningen i boken! Jag vet att det råder lite odelade meningar om denna boken – en del älskar den, medan andra inte alls har fastnat och snarare tycker att den är seg och förutsägbar (jag håller dock inte alls med om att den skulle vara det, inte det minsta!). Böckerna är klassade som Hcg-böcker, vilket gör att de lämpar sig fint för åldern 9-12 år.

Del 2 är redan ute på svenska och heter ”Den viskande dödskallen”!

Trevlig helg!

Fristaden

bild-13

”Om ni vill överleva. Om ni vill återse era familjer. Då måste ni vara beredda att försvara Fristaden. Om Fristaden faller, då faller ön. Morgonen tillhör er ungdomar. Vårt öde ligger i era händer”.

När en ny del av serien ”Varelserna” (som är skrivna av Magnus Nordin) släpps är det som om någonting är för bra för att vara sant. Jag minns när jag fick första delen, ”Elias bok” i handen första gången och började läsa. Det är ofta man skriver att man har sträckläst en bok, men när jag skriver att jag sträckläser ”Varelserna” är det så långt i från en överdrift man kan komma. Jag vet att när jag väl har börjat läsa, måste jag få ha tid och rum helt och hållet för mig själv, för den här serien går bara inte att läsa på något annat sätt än att fullständigt uppslukas av den där speciella atmosfären som finns i de här böckerna.  Med andra ord, att låta sig få bli uppskrämd ifred och sedan få lägga boken åt sidan igen och andas, passar mig utmärkt.

Jag trodde aldrig jag skulle fastna för en zombie-serie. Aldrig någonsin. Men det är någonting med miljön –  den där klaustrofobiska känslan av att vara instängd på en ö (Gotland i det här fallet) och vetskapen om att kanske vara den enda levande människan kvar, som inte blivit zombiesmittad ännu… Och illustrationerna av varelserna/zombierna som har munnar och ögon som av tjocka, feta svart-röda bläckfläckar som flyter ihop till ett dött, förtvivlat skrik… De börjar liksom långsamt att röra på sig innanför ögonlocken på mig, de hasar sig fram långsamt med händerna utsträckta och de räds ingenting och därför är det som en ständig ilning går genom ryggraden när man läser. Som läsare upplever man sig också som ständigt jagad och kanske är det också därför som man måste få fixera blicken i boken ända tills det är över, innan man får ta det där djupa andetaget.

bild-14

Jag kommer inte skriva mer än så här. Jag vill ju inte avslöja någonting för er som vill läsa ”Varelserna”. Eftersom böckerna är relativt lättlästa (alla tre är ungdomsböcker) med luftig text av Magnus Nordin och GRYMMA illustrationer av Lars Gabel, så känner jag att det inte behöver sägas så mycket mer än så här:

Varelserna är BÄST. Ingen tvekan om saken.

Så, ni som inte har mycket till övers för zombies och för mycket blod, läs ändå. Ni kommer (förhoppningsvis) märka att berättelsen är så mycket djupare än så och handlar om så mycket mer som verkligen går rakt in i hjärtat – som den där känslan av ensamhet, förtvivlan, förruttnelse, ödeläggelse, isolering, paranoia, skräck och panik som Magnus Nordin fångar in. Men där finns också kärleken – djupt röd, intensivt och envist bankande av längtan tar den sig in i alla skrymslen och vrår där ingen döing (som zombierna i boken kallas) kan komma åt den.

Jag fastnar också för porträtten av människorna. De få som har överlevt och är kvar. De som klamrar sig fast vid varandra och knyter så starka band till varandra för att de bara har varandra – det är så rörande och fungerar ungefär som ett plåster på ett sår genom att det står som motvikt mot allt det där tunga, svarta och hopplöst deppiga. Och så tänker jag på den där stämningen som bara finns där i böckerna, som inte går så bra att beskriva här, utan som mer måste upplevas.

De tre delarna i serien ”Varelserna” finns på våra bibliotek:

Del 1. Elias bok

Del 2. Emmas bok

Del 3. Fristaden

bild-11

bild-8

bild-10

bild-12

Andra som skrivit om ”Varelserna”:

Carolina läser…

Bokträdet

Ge mig boken!

Spektakulärt

Coraline

Coraline

”Coraline vaknade av att morgonsolen sken henne rätt i ansiktet. Ett ögonblick kände hon sig fullständigt förvirrad. Hon visste inte var hon var. Hon var inte helt säker på vem hon var. Vilka vi är har ett förvånansvärt stort samband med den säng där vi vaknar varje morgon. Och det är förvånansvärt hur skört det sambandet kan vara”.

Jag känner igen mig i Neil Gaimans fantastiska och kusliga, liksom förvridna värld direkt. Efter ”Oceanen vid vägens slut” vaknade en hunger efter att återigen få uppslukas av den där stämningen som bara finns i boken och som inte går att beskrivas i ord… Och här är den nu igen, den där kusliga, kalla, liksom förvridna känslan av att någonting är så fel det bara kan bli. Men bara under ytan. Annars tycks allt vara ”som vanligt”. Fast känslan uppstår denna gången med ens jag öppnar boken. Den liksom slår emot mig som en varm luftvägg en het sommardag och det är helt omöjligt att slita sig från boken – här utfärdas en sträckläsningsvarning! När Neil Gaiman vrider åt det till synes så vardagliga och normala med en nästan osynlig gest, går en kall ilning genom ryggraden och det blir riktigt obehagligt att läsa  vidare. Men inte så obehagligt som jag trott det skulle bli. Det jag gillar mest med ”Coraline” är framförallt den surrealistiska världen som jag känner igen från ”Oceanen vid vägens slut”, hur Neil Gaiman på ett minimalistiskt sätt kontrollerar den med sina sparsmakade meningar och hur den i all sin surrealism och i sitt kaos ändå känns som det mest självklara i världen. Det är det som gör boken så fantastisk och inte huruvida den faktiskt kan skrämma upp mig. För det lyckas den inte riktigt med, inte på det sättet jag förväntade mig i alla fall.

Coraline” känns mer som en utpräglad skräckroman än ”Oceanen vid vägens slut” som mer var en underbar blandning av alla genrer du visste och inte visste namnet på – som bara en mästare som Neil Gaiman kan reda ut i ett vackert och färgsprakande fyrverkeri av magiska dofter, smaker, känslor, nyanser och former. Allt det där ni vet som existerar bortom, under och över orden och mellan raderna. Och då talar vi om läsning när den är som bäst. Mer än så här kan man inte begära av en bok – en lika surrealistisk, men mörkare och kanske mera lättåtkomlig form av ”Alice i Underlandet”. Coraline och Alice har många likheter –  de tycks båda vara så lugna och nyfikna på det de inte kan förstå, hur skrämmande och udda deras omgivning än är. Och det är nog detta som får spänningen i boken att drivas framåt: Coralines upptäcksresande och förmåga att utforska och utmana trots sin uppenbara rädsla.

Jag tror de flesta redan har läst eller åtminstone känner till boken ”Coraline”. Jag vet att det är många elever som har läst den och gillar den starkt! Den är helt enkelt väldigt tacksam att tipsa om och går hem hos de flesta – oavsett ålder. Men för er som inte skulle känna till den alls, handlar den i korta drag om:

Coraline som flyttar in i ett gammalt hus med sin mamma och pappa. I huset som de bor i finns det redan inneboende – tre av fyra lägenheter är bebodda, men den fjärde står helt tom. I Coralines lägenhet finns en dörr som leder in i den fjärde lägenheten. Det är bara det att en tegelvägg står i vägen och blockerar möjligheten att komma in. En dag när Coraline går på upptäcktsfärd, upptäcker hon att tegelväggen är borta. Och det hon upptäcker när hon kliver in i den fjärde lägenheten, är en nästan exakt kopia och spegelvärld av hennes egna hem och ändå är den så olik hennes riktiga hem som den bara kan bli…

LÄS GÄRNA VAD ANDRA TYCKER OM ”CORALINE”:

Författaren Philip Pullman/The Guardian

Eli läser och skriver

Barnboksprat

Fikionista 

Oceanen vid vägens slut

Oceanen vid vägens slut

Oceanen vid vägens slutBoken med det übersnygga omslaget är tack och lov också lika überbra på insidan. Men jag skulle vilja börja med att utfärda en varning till alla som tänker läsa Neil Gaimans senaste. Läs den bara om alla yttre omständigheter är i sina perfekta tillstånd. Det vill säga: du får bara ha ögon för denna boken och ingen annan. Jag gjorde tyvärr misstaget att läsa flera böcker parallellt med denna, men insåg ganska snart att denna boken kräver mer av sin läsare. Det går inte att läsa den bara halvhjärtat eftersom den lämnar en dörr på glänt mot en ny värld för dig. Du måste gå in i boken fullständigt och helhjärtat om du ska kunna ha en chans att föreställa dig denna vackra men ack så kusliga och klaustrofobiska sagovärld. Lova mig det och du ska finna det mest utsökta i bokväg!

 ”Nedanför uppfarten stod Lettie Hempstock under kastanjeträden. Hon såg ut som om hon stått där och väntat i hundra år och var beredd att vänta hundra till. Hon hade en vit klänning, men den blev grönfläckig i ljuset som silades genom kastanjernas nyutspruckna lövverk”.

Det är ett synnerligen vackert språk och en njutning att läsa ”Oceanen vid vägens slut”. Den får mig att känna olika känslor och stämningar som förändras och övergår i varandra. Här finns en stämning som om en blåsande ljummen, nästan varm och oskyldig vind böljar som ett lakan mellan två träd. Men det är som om den känslan förvränger och skadar och jag vet med ens att något är fel, så fel som det bara kan bli. Som läsare känner man en växande oro och en klaustrofobisk och instängd, nästan klibbig känsla av feberyra. Vid en punkt i boken får jag nästan panik – så starkt kan jag leva mig in i pojkens sinnesstämning och det han måste känna. Det är väldigt svårt att förklara hur och varför man känner som man gör och det är just det som gör denna bok så fullkomlig. Den är full av liv.

Genom boken får vi följa en liten pojke och hans berättelse om sin egen uppväxt. I början av boken tar han oss med tillbaka till sitt barndomshem. Vi får inte veta vad han heter eller varför han är tillbaka, istället uppdagar sig detaljer och händelser, minnen som ännu en gång kommer upp till ytan igen och som får honom att kastas tillbaka till när han var sju år igen – då allt förändrades när en barnflicka vid namn Ursula Monkton flyttar in hos pojkens familj.

”Hennes klänning var inte i trasor. Det var bara så den var tillskuren, antar jag, det var själva modellen. Men när jag tittade på henne så föreställde jag mig hur klänningen flaxade i det vindstilla köket, slog i vinden som storseglet på ett skepp på en öde ocean under en brandgul himmel”.

Alla tycks avguda henne och faller för hennes ”charm”. Men pojken tycker inte om henne och han förstår snart varför. De enda som verkligen skulle kunna rädda pojken från den ondskefulla Ursula är hans vän och granne Lettie och de äldre kvinnorna i Hempstockgården. (De har magiska förmågor som man bara anar vidden av och de kan sy och laga tiden). Det obehagliga är att Ursula verkar se och höra allt han tänker och gör, och hon förbjuder honom att lämna gården…

Det känns så ensamt när boken är utläst. Som att jag aldrig någonsin kan återgå till att läsa ”vanliga” böcker igen… Detta var min första Gaiman-bok och det är samma känsla som att för första gången plocka jordgubbar på landet och äta upp dem direkt på stället. Och sedan är det kört. Sedan har det flyttat in en evig jordgubbslängtan. ❤ Den aura av magi som ”Oceanen vid vägens slut” utstrålar, kommer mycket från kvinnorna Hempstock och deras sätt att vara, som är så fullkomligt rörande och fint. De bara är. Och när jag läser Neil Gaimans ”tack” i slutet av boken, kan jag inte låta bli att le stort när jag kommer till raden:

”Slutligen går mitt tack till familjen Hempstock som alltid funnits där när jag behövt den, i en form eller annan”.

Och det är då jag känner den största trösten i att inte förstå riktigt allt som har hänt i boken. För mycket av det gick inte att reda ut och nu förstår jag att det nog heller inte var meningen att göra det. Jag måste helt enkelt inbilla mig att familjen Hempstock finns kvar, även efter sagans slut. För då säger vi inte adjö riktigt än.

 

Så här skriver andra om boken:

Bokfrossa

Fiktiviteter

Beroende av böcker

Booksessed

Löpande läsning

Kvinnan i svart

Kvinnan i svart

Kvinnan i svart

KVINNAN I SVART. Nu sällar även jag mig till skaran som menar att den är en av vår tids bästa skräckromaner. En riktig klassiker som först för mig bakom ljuset genom att invagga mig i den falska trygghet jag känner under de första kapitlen, då jag bara tycker den är ”mysig” att läsa, men inte på långa vägar skrämmer upp mig… Jag vänder på boken för att läsa baksidestexten så många gånger så att det kan te sig löjligt – bara för att försäkra mig om att det jag läser verkligen är en skräckroman. Det finns ett citat av Daily Express med stora vita bokstäver på baksidan: ”Så otäck att hjärtat stannar upp”.

Jag känner efter lite extra mycket i hjärtgropen, men jag känner ingenting av den ilning utmed ryggraden som jag vid detta laget förväntar mig… Förrän vår huvudperson Arthur Kipps står ensam utanför det övergivna huset Eel March House – redo att som advokat ta itu med allt det praktiska arbetet med att ordna upp mrs Alice Drablows dödsbo. Han är till en början så förtjust i platsen och naturen med de vilda, dimhöljda sankmarkerna och den vida, öde öppenheten att hans hjärta börjar bulta och han känner sig alltmer förtrollad. Han tänker att han aldrig skulle ha kunnat fantisera ihop en sådan här plats.

”Sedan tog häckarna slut och vi tycktes färdas mot världens själva ände. Framför oss blänkte vattnet som metall och jag började skymta en väg, ungefär som linjen i svallet efter en båt som löpte tvärs över ytan. Då vi kom närmare såg jag att bara ett tunt vattenlager täckte den krusade sanden på ömse sidor om oss, och att linjen i själva verket var en smal väg som gick rätt fram som om den löpte rakt ut i vattnet”.

Jag njuter av Susan Hills beskrivningar av omgivningarna och miljöerna och sugs verkligen in i denna värld av mörker och mystik. Det som fångar mig och får mig att inte kunna slita mig från boken är förmodligen den speciella atmosfären som liksom innesluter boken och mig själv i täta dimmor. Och det är nu det långsamt börjar gå upp för mig hur medvetet och genialiskt författaren på detta sätt vaggar in mig i känslan av att allt tycks vara helt lugnt, för att i nästa sekund ta en helt annan och förskräcklig vändning. Det är ännu soligt när Arthur går runt huset för att först ta sig en titt på trädgården och ruinerna efter det, som det verkar vara, ett gammalt kapell med några nedslitna gravstenar. Och det är då, precis innan solen ska gå ner igen, som han får syn på ”kvinnan i svart” – kvinnan med det tärda och sjukliga ansiktet som han sett en gång innan på Alice Drablows begravning, då han bara trodde hon var en släkting eller vän av kött och blod. Långsamt går det upp för honom att det han har hört i vaga antydningar om platsen innan, inte bara är en gammal skrockfull spökhistoria, utan så verkligt som hans eget bultande hjärta… Och ja, jag blir ju skrämd till slut. Och jag tänker att det här verkligen ÄR helt och hållet briljant och nästan så nervslitande läskigt det bara kan bli…

Och tänk så bra den passar att läsa en sommardag som denna, då det är lite regnigt, blåsigt och kyligt och dimmorna nästan går att känna… Och den passar nog utmärkt att läsas om flera gånger. Jag får liksom en känsla av att den nästa gång kommer skrämma upp mig ännu mer, nu när man vet mer om ”kvinnan i svart” och vad hon är ute efter…