Kategoriarkiv: SLOTT

I det förflutna

”Också den här delen av parken var rejält försummad och när jag gick genom tunneln under fruktträdgårdens grenar kändes det som att vandra genom skelettet av ett enormt urtidsmonster. Jättelika revben omgav mig, och de långa skuggorna mellan dem fick det att se ut som om de faktiskt krökte sig också vid mina fötter. Hastigt skyndade jag igenom allén och i slutet tvärstannade jag. Framför mig, höljt i skugga trots solskenet, låg Milderhurst Castle”.

Kate Morton är författaren med förmåga att trollbinda sin läsare genom att blåsa liv i gamla trädgårdar, platser och föremål och skapa förledande mörka och suggestivt täta historiska romaner. Jag ryser bara jag tänker på hennes beskrivningar av miljöer och människor och hur hon på ett magnetiskt sätt flätar samman nutid med det förflutna. Man sugs in med lika delar fascination och förtjusning, golvad av charmen och den mysiga stämningen och på samma gång ryser man av den mystiska och mörka laddningen som i precis lagom portioner lämnas som ett byte åt läsaren. Redan tidigt i romanen får man som en pirrig känsla av att vilja fördjupa sig i mysterierna och hemligheterna som huvudpersonen själv undersöker. Och den känslan väcker ett starkt begär efter att få ägna sig åt historien helhjärtat och så mycket man bara hinner och orkar med under en dag och gärna tills man vaggas till sömns.

”I det förflutna” kom ut 2011 på svenska och har länge funnits med på min lista över böcker jag mer än gärna vill läsa. (Efter att ha läst Kate Mortons ”Huset vid sjön” ökade bara mitt intresse för hennes författarskap! Här hittar ni min recension av den romanen). Men när passar det bättre att läsa Kate Morton än under fläktande, värmande sensommardagar, när tiden liksom står stilla och vardagen tar en liten paus för att ge plats för sinnet att brodera ut sig, fantisera och drömma sig bort i det oändliga?

I ”I det förflutna” inviger Kate Morton oss i ännu ett dolt mysterium från det förflutna – familjehemligheter som ligger så djupt begravda att de även för familjen i fråga har höljts av lager på lager av förgången tid och tjockt slottsdamm. Edie Burchill, redaktör på ett litet förlag i Londons pittoreska Notting Hill råkar vara hemma hos sina föräldrar i just den stund då hennes mamma öppnar ett brev som sedan decennier tillbaka har kommit på villovägar. Hennes mamma Meredith, med vilken hon har en ganska komplicerad relation till, överraskar henne genom att reagera mycket känslosamt på brevets innehåll. Edies nyfikenhet väcks  genast när Meredith vägrar berätta varför hon reagerar som hon gör. Hon får samtidigt reda på att hennes mamma som trettonåring tillfälligt bodde hos tre excentriska systrar som krigsbarn på slottet Milderhurst Castle på den engelska landsbygden under andra världskriget. Som av en slump hittar hon vägen till slottet där Percy, Saffy och Juniper fortfarande bor kvar – döttrar till den legendariske författaren till den gotiska romanen ”The True History of The Mud Man”,  Raymond Blythe. Edie börjar på egen hand utforska de mystiska omständigheterna kring brevet och hennes mammas ovilja att berätta om sin vistelse på slottet. Vad döljer sig egentligen bakom slottets kalla och ogenomträngliga murar?

Fantastisk läsupplevelse! Rekommenderas varmt för alla som älskar att grotta ner sig i historiska, romantiska, mystiska romaner som utspelar sig på den engelska landsbygden. Jag följer förresten Kate Morton på instagram och ser till min förtjusning att hon snart är klar med utkastet till sin sjätte roman – så peppad! 

 

 

Annonser

Den vita döden

bild-8

”En varm junidag blev jag kär för första gången i mitt liv. Ganska onödigt eftersom jag med all säkerhet skulle vara död inom ett halvår”.

”Den vita döden” utspelar sig någon gång i Sverige under 1930-talet. 13-åriga Julia bor på ett slott i Småland som numera fungerar som sanatorium för människor med lungsjukdomen tuberkulos. Julia är en av dem och hon bor på slottet som i folkmun kallas ”döden vid sjön”. Hennes familj skickade henne till Småland för att luften där skulle vara extra frisk och göra henne gott. Men Julia misstänker att de i själva verket vill ha henne så långt bort som möjligt för att hon inte ska smitta fler i familjen.

Livet på sanatoriet är väldigt dubbelt. Å ena sidan är det stilla, vackert, ja nästan sagolikt och romantiskt skimrande med alla blommor, fruktträd och den småländska naturen som knackar på fönstren. Julia är ung, hon har det vackraste håret man kan drömma om och hon är kär för första gången i sitt liv. Å andra sidan; så mycket sorg, tragik och mörker. Sjukdomen är ständigt närvarande och gör sig påmind när någon av patienterna får en hostattack eller börjar blöda. På nätterna rullar man fram övertäckta bårar. Det talas inte om det och Julia undviker att tänka på vad som händer på nätterna när det sägs att de flesta dör i sjukdomen.

”Han kom till slottet när jag satt i fönstret i vårt rum på tredje våningen och försökte hålla andan för att se om mina odugliga lungor blivit något bättre. Jag kunde bara hålla andan i femtiosex sekunder. Det var tjugo sekunder sämre än dagen före. Fast det kanske berodde på att luften liksom pyste ur mig när jag såg honom”.

Sedan händer något som liksom för döden och allt det tunga, mörka att ge vika. Julia ser Luca för första gången och kan aldrig släppa honom. Han är så vacker och liknar igen annan hon har sett. Hon får höra att hans familj är från Italien och att de är resande cirkusartister. Hon får också höra att han liksom hon har fläckar på lungorna efter att ha råkat ut för en olycka då han föll mellan två trapetser.

Trots olyckan fortsätter Luca att öva cirkuskonster på sanatoriet. En dag ser Julia hur Luca gör en dubbelvolt utanför fönstret, tappar balansen och faller till marken, alldeles livlös…

”Den vita döden” är en sällsam och utsökt blandning av vemod, sorg, lycka och romantik. Som rosen som bär taggar, är denna boken som en smakbit av livet; det vackra har ett pris och är aldrig helt bekymmerslöst. Camilla Lagerqvist fångar verkligen den stämningen på pricken och får mig som läsare att både gråta och sucka för att det är så vackert och sorgligt på samma gång. Tidlöst om den första kärleken och ändå så vackert och precist fångat om just den tiden då den utspelar sig!

bild

Silvervinges hemlighet

https://i2.wp.com/media.bonnierforlagen.se/bokbilder3d/tif/9789163887017.jpg

Som jag har gått och längtat och längtat efter Katarina Genars senaste bok! Redan när hon var och besökte fyrorna på mina skolor tidigt på höstterminen nämnde hon att hon höll på att skriva på en ny bok som skulle heta ”Silvervinges hemlighet”. Och sedan dess är vi många som har gått och längtat efter ögonblicket då vi skulle få läsa boken! Nästa vecka ska jag ta med mig boken in till fyrorna när jag har min bokattack för dem. Gissa om jag längtar efter att få se deras miner när de får se vilken bok jag har med mig!

I ”Silvervinges hemlighet” känner jag genast igen Katarina Genars språk och den mystiska, sagoskimrande och tidlösa stämningen som hon alltid lyckas förmedla i sina barnböcker. De är alla mycket lättlästa och ändå har de ett djup som tänjer och ger extra dimensioner till berättelsen. Det är inte svårt att föreställa sig hur det känns att vara där och uppleva och känna allt det som karaktärerna får uppleva och känna. ”Silvervinges hemlighet” är inte på långa vägar lika läskig som ”Röda Spår” var (som jag fortfarande håller fast vid är den mest spännande och läskiga boken som Katarina Genar har skrivit). Den är istället finstämd, vacker och vemodig och jag får tidigt en känsla av vad som komma skall. Men detta tycker jag inte alls ”förstör” läsningen. Tvärtom, sitter jag som på nålar och hoppas på slutet. Jag tänker tyst för mig själv: Hoppas, hoppas att jag har rätt! Jag älskar Katarina Genars sätt blåsa liv i allt hon skriver om, på ett så omsorgsfullt och kärleksfullt vis. Det känns så äkta.

”Silvervinges hemlighet” handlar om Erik och kompisen Alva. En regnig och gråmulen dag följer de med Eriks mamma på ett av hennes fotograf-uppdrag. Hon ska ut till ett gammalt slott på landet med sin journalistkollega för att göra en intervju till ett spännande reportage om slottet och den mystiske greven som levde där. Inne på slottet finns det ett rum som man absolut inte får gå in i. Kanske hade Erik och Alva inte hakat upp sig på detta, om det inte vore för att Alvas hund Lufsen börjar krafsa på dörren. Vad är det som har hänt där inne?

Erik och Alva upptäcker också något märkligt i skogsdungen som omgärdar slottsträdgården. Först hör de ett melankoliskt, vackert ljud som vibrerar i träden och upptäcker att någon måste ha hängt upp silverrör och pärlor i träden. När vinden tar tag i dem, rör de sig och skapar musik – som om någon spelar för dem. Under träden finns det ett gammalt lusthus med en övergiven kristallkrona och utslocknade ljus. Och under en träplanka hittar Erik och Alva en plåtburk med kärleksbrev som grevens son Didrik skrivit till Ellinor – en flicka som bott i ett konstnärskollektiv på slottet. Erik vet inte varför, men han dras till platsen, breven och människorna som levt på slottet. När Alva blir sjuk, bestämmer han sig för att i hemlighet själv ta bussen ut till slottet för att nysta i den där välbevarade hemligheten..