Kategoriarkiv: SOMMAR

En sommarhälsning

Sommarens både svalkande och värmande sidor fyller upp hela tillvaron för mig just nu. Det har varit dagar fulla med timmar av rofylld läsning både ute i blåbärsskogen och i soffan hemma med det kanske mest mysigaste sällskapet av ett stilla, skvalande sommarregn som bara öser ned utanför fönstren som jag ställer lite halvt på glänt för att inte stänga ute ljudet… Under semesterveckorna har jag äntligen kunnat hitta lugnet där måndagar och söndagar flyter ihop och vardagarna slutar existera. Någonstans finns en längtan tillbaka till fredagskänslan – den pirriga då man vet att en hel helg väntar! Men nu väntar istället en annan tid för mig; jag kommer ju att vara föräldraledig med paus från mitt kära skolbibliotekariejobb. Min tjänst kommer att vara vilande under det år som jag planerar att vara ledig. Min ambition är ändå att hålla fast vid bloggandet här på Bibblabella i den mån jag finner rimlig utifrån de nya förutsättningarna som skapas i vardagen. Då och då kommer jag att försöka titta in och skriva lite – att läsa är ju en del av mitt liv och kommer alltid vara, så också att skriva och reflektera över lästa böcker. Vi får se vart det landar! Hur eller hur så hörs vi! Nu önskar jag Er alla en underbar avslutning på min absoluta favoritmånad på hela året, nämligen augusti <3.

Ett axplock av minnen i form av foton från denna sommar så här långt:

 

Annonser

Du, bara

bild-2

”Du, bara” är Anna Ahlunds debutroman. En rackarns fin sådan, vill jag lova! Jag gillade att den är så där megaromantisk (här är författaren verkligen inte rädd för att breda på), ärlig, fin och faktiskt förvånansvärt lättsmält och underhållande.

”Du, bara” utspelar sig i Uppsala, där jag själv har bott två år av min ungdom. Så mycket nostalgi att få tänka tillbaka på Uppsalatiden och gå samma gator igen, fast denna gång med huvudpersonen John bredvid mig. Det var som om jag letade spår hela tiden. Såg mig själv gå där igen. Letade upp gamla adresser och gator som jag har glömt namnen på och började lägga ett kartpussel av vemodiga minnesfragment. Det kändes väldigt bra att det var just i Uppsala som denna boken utspelade sig. Det kändes som precis rätt stämning för Uppsala på något märkligt sätt. Det där lite trollska och vemodiga skimret jag minns som låg som en tät dimma över staden…

16åriga John, som är bokens huvudperson, ska spendera sommaren i staden ihop med storasystern Caroline. De har huset för sig själva, då föräldrarna har stuckit ut på landet. Caroline jobbar och letar ständigt nya killar att spana in. John däremot, är mest hemma och anpassar sig efter Carolines vardag.

Trevande börjar sommaren, varm och avvaktande. En dag ber Caroline John laga middagen, då hon ska bjuda hem en kille till kvällen. Och det är inte vilken kille som helst. Caroline har pratat om den där Frank i flera dagar nu. Och John är ännu lyckligt ovetande om Franks charm. Sedan kommer ögonblicket då John och Frank möts och allt i Johns liv vänds upp och ner.  Ändå är det som om förälskelsen långsamt blåser in i hans hjärta utan att han riktigt förstår vad som händer. Och det är just det här som gör boken så fantastiskt fin. Författaren har en förmåga att ge Johns förälskelse liv på ett rakt och enkelt sätt. Respektfullt och effektfullt, eftersom det inte är överanalyserat. Man får egentligen inte veta hur det känns i John eller vad han tycker om Frank förrän långt senare. Istället anar man som läsare allt detta, eftersom det under ytan blir så elektriskt – den där spänningen mellan Frank och John som långsamt byggs upp.

Jag gillade den här boken väldigt, väldigt mycket!! Läs den om du vill ha en vacker, underhållande och romantisk ungdomsroman som smakar sommarregn! På köpet får du en rörande och mysig vänskapsskildring också. Hoppas, hoppas Anna kommer med fler ungdomsromaner!

 

 

Min sommarläsning

bild-8

bild-5

bild-9

bild-3

bild-14

bild-15

Åh, ljuva, ljuva sommartid! Jag har bunkrat upp med en massa härliga böcker att läsa i sommar. Och som vanligt försöker jag göra mitt bästa med att inte tänka på vad som är realistiskt att hinna med… Då skulle jag gå sönder lite i hjärtat.

Sommarbokshögen bara växer för var dag som går. Precis som det ska vara! Hoppas ni har en skön sommar och njuter av att bara läsa, läsa och läsa! Det kan jag lova att jag gör <3.

Sommarens lektyr

Hej!

Nu har många dagar gått sedan sommarlovet tog slut, men ännu är det milda, soliga och sköna dagar kvar som väntar. Denna tiden på året är nog min absoluta favoritperiod. Jag tycker det är så härligt när värmen mjuknar, solen tar en annan och varmare ton, äpplena och björnbären mognar och löven börjar falla torra och gula till marken. Det brukar vara så där bitande i luften på morgonen när man går till bilen för att köra till jobbet och när arbetsdagen är över och man kliver in i bilen för att köra hem, kan ändå termometern visa upp emot 20 grader. Att sitta i en solvarm bil och samtidigt se hur färgerna förändras när allt går mot hös, är ljuvligt.

Det var ett tag sedan jag skrev på bloggen och jag saknar det! Men i och med att planeringsarbetet nu börjar lägga sig och rutinerna återigen börjar rulla igång med allt vad det innebär, kommer även blogg-maskineriet att göra det. Och just denna terminen kommer jag att vara involverad i ett bloggprojekt med en hel klass som ska sätta igång och litteraturblogga på en av mina skolor. Om ni är nyfikna, kan ni följa deras läsblogg på fliserydsbokblogg9-12.se. Jag ska vara med som en resurs, handleda, lära ut det jag kan om bloggar och att blogga och få följa deras resa. Det ska bli jättespännande och jag lovar att ni ska få höra mera om detta.

Med detta inlägg ville jag egentligen bara blicka tillbaka till sommaren och dela med mig av några läsupplevelser och ett gäng andra minnen i form av somriga bilder som jag ännu inte riktigt kan släppa. Hoppas ni också hade en riktigt härlig sommar och att ni fortfarande njuter av sensommarvärmen och den stundande och underbara hösten.

bild-1

bild-2

bild-2

bild-6

bild

bild-1

bild-3

bild-4

Kurragömma

bild-1

”Djupt, djupt inne i sorgens mörker,

glimtar en annan sorts glädje fram,

en allvarligare glädje,

i grunden besläktad med sorg.

Se magnolian! Den blommar nu!

(Dikt av Barbro Lindgren, s. 85 i ”Kurragömma”)

Petrus Dahlins senaste mellanåldersbok är en riktigt ruggig sommarysare! I Kurragömma möter vi  13 åriga Astrid som tillsammans med sin mamma ska spendera några dagar i en sommarvarm spansk bergsby. Astrids pappa har nyligen gått bort och i sorgen efter honom vill hon allt annat än glömma honom. För att komma honom nära har de tagit med sig en karta som han gjort över en vandring i närheten av stugan de ska hyra i byn. Innan han drunknade i en tragisk fiskeolycka, lämnade han nämligen efter sig en detaljerad karta över vandringen.

Men ingenting blir som Astrid föreställt sig, även om hennes farhågor på många sätt besannas. Hennes mamma, som har svårt att sätta gränser mellan jobbet och det privata, tvingas åka till Gran Canaria för att klara upp en del saker på jobbet som reseledare. Astrid vägrar att följa med trots hennes mammas frenetiska övertalningsförsök. Till slut bestämmer de att det bara blir tal om en enda natt och skiljs åt. Astrids mamma tar en taxi till flygplatsen och Astrid börjar packa in sakerna i huset och gör sig hemmastadd. Men det visar sig snabbt att platsen där hon hamnat på är både ödslig och mystisk. När hon vistas i byn någon kilometer bort är det tydligt att ingen av byborna vill se henne där. En gammal kvinna ropar efter henne flera gånger att barn inte är välkomna där. Dörrarna till husen stängs när hon går förbi och folk vägrar att möta hennes blick.

Men Astrid är inte den som låter sig skrämmas. Hon lär sig att hitta i skogen och ner till sjön där hon badar nästa varje dag och hon blir vän med en vit hund som hon börjar kalla för Blanco. Till en början tycker hon det är härligt, avkopplande och svalkande att bada i sjön. De rykten hon får höra om sjöns mörka historia bekommer henne inte. Inte heller de obehagliga mardrömmar som väcker henne helt dyblöt och kallsvettig varje natt. Men långsamt kryper sjöns mörka historia henne närmare och hon kan till slut inte blunda för det fruktansvärda som har hänt där… Kan det ha någonting att göra med de blöta fotavtrycken på verandan? Eller de främmande barnen som dyker upp och vill leka kurragömma med henne…

”Kurragömma” är verkligen en riktig sommarysare! Till en början händer det inte så mycket i boken. Handlingen flyter liksom långsamt på, men på ett alltför oroväckande stillsamt sätt. Att Astrid bara reagerar med sunt förnuft, likgiltigt lugn och nyfikenhet bara ökar spänningen ytterligare! Man känner i varenda cell att någonting står väldigt fel till och att någonting oroväckande kommer att hända. Den stilla inledningen av berättelsen accelererar långsamt upp och blir mot slutet olidligt spännande. Som läsare ryser man av obehag när sjöns mörka historia flyter ut över kanterna och dränker allt ljus…

En andlös sommarrysare när den är som bäst!

Sommarböckerna!

Det här är årets lyckligt lottade sommarlovsböcker som jag har valt ut! Jag brukar alltid samla på mig en ”liten” hög lagom till sommaren börjar, så att jag sen bara kan gå och välja och vraka. Under hela året prioriterar jag nästan bara det allra mest nyutkomna ur barn och ungdomslitteraturen och då kan det vara rejält skönt att plocka fram de där klassikerna eller gamla godingarna med slitna omslag, nötta kanter och gulnade blad. Sommaren är också en fin period för att läsa om gamla favoriter eller böcker som blivit hyllvärmare i den egna bokhyllan hemma.

Förra året blev det mycket Maria Gripe. I år hade jag tänkt läsa åtminstone ”Hemlängtan” och ”En liten kärleksgång” av Michelle Magorian – två böcker jag har spanat på länge, men skjutit upp just för att jag så gärna har velat läsa dem på sommaren. Av de nyare böckerna, bara måste jag läsa del två i serien som jag föll så handlöst för: ”Lockwood & Co”. Sedan måste jag ju bara läsa mer av serien ”Kona-klubben” och ”Krabbsjögrund – två serier jag är fäst vid och mer än gärna återvänder till.

Jag försöker också alltid att gå igenom bokhyllan hemma lite extra under sommaren, så att även de böckerna blir lästa och inte glöms bort. Jag tror det är en arbetsskada som vi bibliotekarier lätt tampas med – förmågan att ständigt plocka på sig böcker som man kommer i kontakt med på jobbet. Vi exponeras ju för böcker dag ut och dag in och det är verkligen ett privilegium att ha så nära till ett så fantastiskt rum som ett bibliotek! Finns det någon mer magisk plats egentligen?!

Hur ser era högar ut? För jag hoppas verkligen att ni har en hög hemma som väntar på er, annars får ni ta er fortast möjligast till närmaste bibbla och låna på er en massa till sommarlovet! Det tycker jag vi tummar på! ❤

Nu tar vi en titt på högen!

Nya böcker

Den viskande dödskallen

Since you’ve been gone

Fallna änglars stad

Fallna änglars stad

I ljusets makt

I ljusets makt

Livets outgrundliga mysterier

Livets outgrundliga mysterier

Några år på nacken

Marina

Gamla godingar

Du & du & du

Easter Parade

Hemlängtan

En liten kärlekssång

Felicias ö

Felicias ö (pocket)

Att läsa om

Lottaböckerna av Merri Vik (finns inget mer nostalgiskt och somrigt än att läsa Lottaböcker tycker jag).

Agnes Cecilia: en sällsam historia

Ur bokhyllan hemma

Nyckeln (Nu får jag skämmas, men jag har ännu inte läst sista delen i en av mina absoluta favoritserier; Cirkeln. Till mitt försvar får jag väl säga att jag helt enkelt har sparat den på grund av att jag inte klarat av tanken på att den ska ta slut).

Pensionat Vidablicks gåta

Maria Gripes böcker är mig verkligen kära. Favoriterna är ”Agnes Cecilia: en sällsam historia” som jag läste som barn och ”Tordyveln flyger i skymningen” som jag läste i vuxen ålder, så sent som i somras. Jag älskar stämningen som finns i hennes böcker. Den känns så hemlighetsfull, romantisk och gåtfull på ett sådär alldeles lagom sätt. Hon lyckas med det som nästan ingen av de nya spänningsromanerna för barn lyckas med; att med små medel bygga upp en spänning som knyter sig fast och håller ett stengrepp om läsarens hjärta. Men det finns författare som lyckas och gör det fenomenalt bra. Tre av dem och nu talar vi om svenska författare, är Lena Ollmark, Mats Wänblad (framförallt deras serie om Krabbsjögrund) och Katarina Genar.

Pensionat Vidablicks gåtaKatarina Genars böcker påminner starkt om Maria Gripes, men det som skiljer dem och som gör dem så tacksamma är att de är betydligt mera lättlästa och passar fint för en lägre ålder. Maria Gripes har ett ålderdomligare och rikare språk (av naturliga skäl). De är också betydligt tjockare och med mera text, vilket böcker för barn förr i tiden ofta var. Katarina Genars är fantastiska för låg- och mellanstadiet och slukas i ett huj! De passar också utmärkt för högläsningsstunder i hemmet eller skolan. Just ”Pensionat Vidablicks gåta” är ju fantastisk att läsa just på sommaren, som sommarlovsbok- eller teater!

Jag har tidigare läst ”Den magiska kappan” och ”En hemlig vän” av Katarina Genar som jag gillat starkt. Och i går läste jag ut ”Pensionat Vidablicks gåta” som jag gillade lika mycket, men på ett lite annorlunda sätt. Jag vet inte hur många gånger jag fick ”Tordyveln-vibbar” av den och det var nog mycket därför som jag fick sådant lässug! Tordyveln är ju mycket mera invecklad, men där finns vissa likheter. Så gillade ni Marias Gripes ”Tordyveln…” är det här ett tips! Ni kanske har läst Tordyveln som unga och vill att era barn eller elever ska få uppleva samma känsla? Tveka inte då, utan skynda till er bibbla och låna, läs och tipsa vidare! ❤

Måste också säga att jag tycker de nya omslagen till Katarina Genars böcker är så charmiga och grymt sagolika! Det är Lina Bodén som är konstnären bakom dem! Här hittar ni till henne!

Nu vill jag önska er alla en härlig helg!

Så var det dags för bokattack igen – äntligen!

Fiffigt pyssel av plåtburkar & flingpaket…

Idag var det äntligen dags för Terese och mig att kliva in i treans klassrum för att bokattack igen! Jag hade med mig pysselboken ”Fixa: steg för steg” av Clara Lidström och Anna Karin Nyberg. En finfin bok i sköna och våraktiga färgnyanser, liksom sprittande av all pysselglädje som slår emot en när man öppnar den. Författarna har varit tydliga med att detta är en bok för barn utan föräldrar som lägger näsan i blöt. Bra tänk!

En annan riktigt bra sak är att man ska kunna pyssla av sådant man redan har hemma eller lätt hittar för en billig peng. Ett smart miljötänk kommer alltså på köpet. Trots att jag nu inte är barn längre, blev jag ändå väldigt sugen på att göra både det ena och det andra i boken, som till exempel de coola monster-bokmärkena som ser ut som om de tuggar och biter i bokens sidor och hörn. Blev också sugen på att göra en egendesignad väggklocka, då det verkade så himla enkelt och fiffigt! I boken hade de bara använt sig av ett gammalt plåtlock och några knappar till visare – snyggt!

bild-2

bild-4

bild-3

Sorgliga känslor man helst inte vill ska höra sommaren till & drömmar om skolavslutning & liljekonvaljer…

Den andra boken hade Terese med sig; ”Sist jag var som lyckligast” av Rose Lagercrantz och Eva Eriksson – del tre i en humoristisk och allvarlig serie om stora känslor. I böckerna får vi lära känna flickan Dunne.

I denna del står sommarlovet och knackar för dörren. Men allt det som hör sommaren och de pirriga känslorna till, blir som bortblåsta med ens när Dunne får reda på att hennes pappa har varit med om en bilolycka och hamnat i koma. Dunne får gå hem till sin mormor och morfar, men allt hon kan tänka på är hennes pappa som ligger på sjukhuset.

Så kommer stunden då hon ska få åka till sjukhuset och se pappa. När Dunne får syn på honom liggandes i en säng helt stilla som om han i själva verket bara sov, ropar hon hans namn högt. Och till hennes stora glädje vaknar hennes pappa upp för en kort, kort stund och svarar henne genom att säga hennes namn. Visst blir Dunne glad, men samtidigt också rädd. Hur kommer detta sommarlov egentligen att bli? Hon vill ju mest av allt bara få vara lycklig och gå och lukta på liljekonvaljer och tänka på skolavslutningen…

bild-1

 

Den drunknade

b1

Therese Bohmans debutroman kan jag nu lägga åt sidan. De sista meningarna i boken förbryllade mig. Jag fick inte ihop det det öppna slutet och bläddrade tillbaka flera gånger för att läsa om meningarna i hopp om att hitta någonting som skulle kunna ge mig en ledtråd om vad som händer sen. Detta är en bok som på många sätt inte riktigt håller ihop. Den förbryllar och stör samtidigt som den fängslar och håller fast mig. Jag blir irriterad på framförallt Gabriel och Marina, då jag inte får någon känsla för vad de tänker. Det bästa jag kan beskriva det med är att det är så tyst i romanen. Det är som om man ser dem gå ut och in ur huset från ett ovanifrån-perspektiv. Det mest intensiva och levande beskrivna i romanen är naturen och alla dessa vattendrag som kommer och går i olika skepnader – levande element som är dunkla och ruvande, som om de bär på ett löfte om att något fruktansvärt ska hända.

”Stella skrattar, drar bort en hårslinga som lösgjort sig ur knuten och fallit ner över hennes ena ögonbryn. Sedan vänder hon och simmar in mot klipporna igen. En bit ut i vattnet ligger en stor sten precis under vattenytan, som ett grund i sjön, ytan krusar sig varnande kring den. Stella häver sig upp på den, vinkar åt mig, det ser märkligt ut, som om hon sitter på vattenytan”.

”Den drunknade” är på många sätt en tyst och stilla roman där miljöbeskrivningarna och symboliken i vatten och botanik är mättade. Den handlar om den unga konststuderande Marina som åker ner för att hälsa på sin äldre syster Stella och hennes nye man Gabriel i deras hus på landet i Skåne. Det är sommar och värmen står som en vägg, orubblig, intensiv och kvav. Hettan tar aldrig någon paus. Den kramar ur all luft som finns och ger ingenting tillbaka.

Mycket snart märker man att systrarna har ett klumpigt och ganska så fyrkantigt sätt att närma sig varandra på. Men det är tydligt att de vill närma sig varandra och att Stella bär på något som hon vill berätta. Det är bara det att de aldrig riktigt lyckas hinna närma sig, då andra saker hela tiden kommer i vägen. Som Gabriel till exempel.

Marina dras till honom av en stark attraktionskraft som hon inte kan eller vill stå emot. Om dagarna är det bara Marina och Gabriel hemma. Stella arbetar i kommunens gatu- och parkkontor där hon med stor omsorg och koncentration tar hand om alla blommor och växter som ska ställas ut på stadens gator och torg. Gabriel drar sig ofta undan i ett hörn av huset och Marina vandrar runt barfota i trädgården. Växterna slingrar, väller, klättrar, sträcker ut sig. De skjuter ut åt alla håll, de greppar tag och håller fast. De darrar nervöst, de är vilda och flammande. De är robusta och nervösa. Om det är någonting jag verkligen fastnar för i denna romanen, så är det just hur Therese Bohman så omsorgsfullt beskriver det som ryms i huset och omger det, runtomkring.

Jag vet när jag läser att jag hela tiden närmar mig en katastrof, en tragedi. Det kan ju inte få pågå såhär. Gabriel som ibland tar tag hårdhänt i Marinas handled eller hår, kysser henne passionerat för att sedan släppa taget om henne och bete sig som om ingenting har hänt. Han skrämmer mig, samtidigt som jag kanske mest av allt känner frustration inför Marinas tystnad. Som läsare vill man skaka om. Jag känner nog mest för Stella. Hon försöker ju säga någonting. Det finns så många tecken på att någonting är väldigt, väldigt fel med Gabriel och deras relation. Men vad är det konkret?

Jag läser både oengagerat och engagerat. Men det är som om historien aldrig kommer till en upplösning. Även efter att Stella försvinner och historien går in i nästa fas, väntar jag fortfarande på ett uppvaknande. Men det här är en psykologisk thriller av den stilla sorten. Spänningen finns i det nästan sjukligt passiva och lugna. Jag får ingen känsla för vad Marina känner för Gabriel innerst inne och detta gör att jag förlorar mitt engagemang för berättelsen. Och på samma gång gör detta att det ironiskt nog bara blir ännu mera spännande. Och jag tänker att romanen framförallt växer i samtalet efter att den är utläst. När den ligger där och fortfarande ter sig vara kall, avvisande och samtidigt så inbjudande.

Det här är en roman att läsa tillsammans med någon. Den passar utmärkt som bok-cirkelbok. Therese Bohmans andra roman,Den andra kvinnan är enligt mig litterärt sätt och språkligt, bättre. Men jag undrar om inte ”Den drunknade” är snäppet bättre om man ska läsa den tillsammans i exempelvis en bokcirkel. Den passar också väldigt fint som högläsningsbok.

Efter att ha läst Therese Bohmans båda romaner, känner jag att jag bara blir mer och mer nyfiken på henne som författare. Hon har något unikt i sin berättarröst som jag verkligen fängslas av och jag kommer absolut att läsa henne i framtiden om hon kommer ut med fler romaner! Vilket jag innerligt hoppas.

Fler som läst ”Den drunknade”:

Boktoka

The Book Pond

Bokomaten

Calliope Books

bild-4