Kategoriarkiv: SORG

Tre saker jag inte vet om dig

”Om det är något jag lärt mig under de senaste två åren är det att minnet är opålitligt. När jag läser Harry kan jag inte längre höra mammas röst, men jag kan föreställa mig henne bredvid mig, och när inte heller det funkar föreställer jag mig tyngden av någon mot mig, en arm mot min arm, och låtsas att det räcker. Jag älskade mamma för att hon var min. Och jag var hennes. Och den där tillhöra-varandra-grejen kommer aldrig att hända mig igen. Perfekta dagar är för människor med små drömmar som är möjliga att förverkliga. Eller kanske de bara finns i återblickar; de framstår som perfekta för att de innehåller någonting som är ohjälpligt och oåterkalleligt borta för alltid”.

När jag kom till denna passagen i boken drogs hjärtat ihop. Det var så sorgligt och samtidigt så vackert skrivet om inte bara hur sorgen efter en annan människa kan kännas utan även sorgen efter det förgångna, efter en tid eller minnen och ögonblick som aldrig kommer åter, men som ändå kan gripa tag i ens hjärta så att man ibland nästan får andnöd. Huvudpersonen i Julie Buxbaums debutroman för unga vuxna; ”Tre saker jag inte vet om dig” heter Jessie Holmes och har nyligen förlorat sin mamma i cancer.  Hennes pappa börjar långsamt bygga på en ny framtid med en ny kvinna och Jessie är tvungen att flytta från Chicago till Los Angeles där hennes nya familj ska bo tillsammans i en lyxig villa som känns både främmande och opersonlig. Där börjar hon också på skolan Wood Valley High School, en skola där det bara tycks gå perfekta, kaliforniska, blonda, smala, rika ungdomar med siktet klart för framtiden, höga betyg och kritvita porslinständer. Jessie kan inte känna sig mer malplacerad. Och ändå kör hon sin egna stil och vägrar anpassa sig efter den rådande normen.

En viktig del i handlingen (något som ger mig starka vibbar till en annan amerikansk, ungdomsroman som jag nyligen läst; ”Bara tre ord” av Becky Albertalli) är det faktum att Jessie plötsligt kontaktas av en anonym avsändare per mejl. En avsändare som erbjuder sig att vara hennes andliga vägledare på Wood Valley High School.  Avsändaren, som kallar sig för ”Någon Ingen” berättar att han har betraktat henne på avstånd och tolkar hennes kroppsspråk som att hon fullkomligt skriker ut att hon behöver hjälp. Jessie reagerar instinktivt med att ta illa vid sig; hon behöver ingen rådgivare, varför skulle hon inte klara av livet på High School i LA? High School är väl lika jobbigt oavsett i vilken stad man går? Hon avböjer bestämt hans kontakt och erbjudande om vägledning och tänker att det måste vara ett dåligt skämt på ett sätt som skulle kunna figurera i en larvig romantisk komedi. Men några dagar senare, när verkligheten lägger sig som ett tungt, svart täcke över henne, går det upp för henne att hon inte kommer överleva med hedern i behåll, om hon inte får svar på de frågor som ”Någon Ingen” erbjuder sig att besvara om livet på Wood Valley High School.

Liksom i Beckys underbara ”Bara tre ord”, blir det extremt spännande när man som läsare funderar på vem som ligger bakom mejlen till Jessie. Man skärper instinktivt sina sinnen och letar frenetiskt efter små tecken, grubblar om vissa detaljer bara är luftspår som författaren lägger ut för att förvirra eller spår som verkligen leder till rätt person. Det här upplägget är oemotståndligt; ett snyggt sätt att sätta extra krydda till handlingen och att knyta läsaren ännu närmare sig. Men det krävs en skicklig författare med förmåga att fängsla med trovärdiga karaktärer med trovärdiga dialoger, smittande miljöbeskrivningar som fångar in den där High School atmosfären så att den blir nästintill filmisk och ett djup i berättelsen så att den inte bara landar i att vara söt och platt. Både ”Bara tre ord” och ”Tre saker jag inte vet om dig” levererar starkt på alla dessa punkter och för mig var det kärlek vid första ögonkastet!

 

Den vita döden

bild-8

”En varm junidag blev jag kär för första gången i mitt liv. Ganska onödigt eftersom jag med all säkerhet skulle vara död inom ett halvår”.

”Den vita döden” utspelar sig någon gång i Sverige under 1930-talet. 13-åriga Julia bor på ett slott i Småland som numera fungerar som sanatorium för människor med lungsjukdomen tuberkulos. Julia är en av dem och hon bor på slottet som i folkmun kallas ”döden vid sjön”. Hennes familj skickade henne till Småland för att luften där skulle vara extra frisk och göra henne gott. Men Julia misstänker att de i själva verket vill ha henne så långt bort som möjligt för att hon inte ska smitta fler i familjen.

Livet på sanatoriet är väldigt dubbelt. Å ena sidan är det stilla, vackert, ja nästan sagolikt och romantiskt skimrande med alla blommor, fruktträd och den småländska naturen som knackar på fönstren. Julia är ung, hon har det vackraste håret man kan drömma om och hon är kär för första gången i sitt liv. Å andra sidan; så mycket sorg, tragik och mörker. Sjukdomen är ständigt närvarande och gör sig påmind när någon av patienterna får en hostattack eller börjar blöda. På nätterna rullar man fram övertäckta bårar. Det talas inte om det och Julia undviker att tänka på vad som händer på nätterna när det sägs att de flesta dör i sjukdomen.

”Han kom till slottet när jag satt i fönstret i vårt rum på tredje våningen och försökte hålla andan för att se om mina odugliga lungor blivit något bättre. Jag kunde bara hålla andan i femtiosex sekunder. Det var tjugo sekunder sämre än dagen före. Fast det kanske berodde på att luften liksom pyste ur mig när jag såg honom”.

Sedan händer något som liksom för döden och allt det tunga, mörka att ge vika. Julia ser Luca för första gången och kan aldrig släppa honom. Han är så vacker och liknar igen annan hon har sett. Hon får höra att hans familj är från Italien och att de är resande cirkusartister. Hon får också höra att han liksom hon har fläckar på lungorna efter att ha råkat ut för en olycka då han föll mellan två trapetser.

Trots olyckan fortsätter Luca att öva cirkuskonster på sanatoriet. En dag ser Julia hur Luca gör en dubbelvolt utanför fönstret, tappar balansen och faller till marken, alldeles livlös…

”Den vita döden” är en sällsam och utsökt blandning av vemod, sorg, lycka och romantik. Som rosen som bär taggar, är denna boken som en smakbit av livet; det vackra har ett pris och är aldrig helt bekymmerslöst. Camilla Lagerqvist fångar verkligen den stämningen på pricken och får mig som läsare att både gråta och sucka för att det är så vackert och sorgligt på samma gång. Tidlöst om den första kärleken och ändå så vackert och precist fångat om just den tiden då den utspelar sig!

bild

Kurragömma

bild-1

”Djupt, djupt inne i sorgens mörker,

glimtar en annan sorts glädje fram,

en allvarligare glädje,

i grunden besläktad med sorg.

Se magnolian! Den blommar nu!

(Dikt av Barbro Lindgren, s. 85 i ”Kurragömma”)

Petrus Dahlins senaste mellanåldersbok är en riktigt ruggig sommarysare! I Kurragömma möter vi  13 åriga Astrid som tillsammans med sin mamma ska spendera några dagar i en sommarvarm spansk bergsby. Astrids pappa har nyligen gått bort och i sorgen efter honom vill hon allt annat än glömma honom. För att komma honom nära har de tagit med sig en karta som han gjort över en vandring i närheten av stugan de ska hyra i byn. Innan han drunknade i en tragisk fiskeolycka, lämnade han nämligen efter sig en detaljerad karta över vandringen.

Men ingenting blir som Astrid föreställt sig, även om hennes farhågor på många sätt besannas. Hennes mamma, som har svårt att sätta gränser mellan jobbet och det privata, tvingas åka till Gran Canaria för att klara upp en del saker på jobbet som reseledare. Astrid vägrar att följa med trots hennes mammas frenetiska övertalningsförsök. Till slut bestämmer de att det bara blir tal om en enda natt och skiljs åt. Astrids mamma tar en taxi till flygplatsen och Astrid börjar packa in sakerna i huset och gör sig hemmastadd. Men det visar sig snabbt att platsen där hon hamnat på är både ödslig och mystisk. När hon vistas i byn någon kilometer bort är det tydligt att ingen av byborna vill se henne där. En gammal kvinna ropar efter henne flera gånger att barn inte är välkomna där. Dörrarna till husen stängs när hon går förbi och folk vägrar att möta hennes blick.

Men Astrid är inte den som låter sig skrämmas. Hon lär sig att hitta i skogen och ner till sjön där hon badar nästa varje dag och hon blir vän med en vit hund som hon börjar kalla för Blanco. Till en början tycker hon det är härligt, avkopplande och svalkande att bada i sjön. De rykten hon får höra om sjöns mörka historia bekommer henne inte. Inte heller de obehagliga mardrömmar som väcker henne helt dyblöt och kallsvettig varje natt. Men långsamt kryper sjöns mörka historia henne närmare och hon kan till slut inte blunda för det fruktansvärda som har hänt där… Kan det ha någonting att göra med de blöta fotavtrycken på verandan? Eller de främmande barnen som dyker upp och vill leka kurragömma med henne…

”Kurragömma” är verkligen en riktig sommarysare! Till en början händer det inte så mycket i boken. Handlingen flyter liksom långsamt på, men på ett alltför oroväckande stillsamt sätt. Att Astrid bara reagerar med sunt förnuft, likgiltigt lugn och nyfikenhet bara ökar spänningen ytterligare! Man känner i varenda cell att någonting står väldigt fel till och att någonting oroväckande kommer att hända. Den stilla inledningen av berättelsen accelererar långsamt upp och blir mot slutet olidligt spännande. Som läsare ryser man av obehag när sjöns mörka historia flyter ut över kanterna och dränker allt ljus…

En andlös sommarrysare när den är som bäst!

#läserjustnu

bild-5 bild-5

Jag är alldeles strax färdig med den tredje delen i Kristina Ohlssons ruggigt spännande serie om barnen Billie, Aladdin och Simona! Även om den utspelar sig under en påsk i ett regnigt och blåsigt Åhus i Skåne, kan jag verkligen leva mig in i stämningen, denna dag då det regnar och mullrar i ett annars somrigt och kvavt Småland… Jag läste Glasbarnen (del ett i serien) när den kom ut 2013 och gillade den starkt. Andra delen, Silverpojken har jag ännu inte läst. Men Stenänglar hamnade som av en ren slump i min sommarbokshög, då den stod inne på hyllan i bibblan en dag. De här böckerna går ju utmärkt att läsa fristående (i vilken följd man själv önskar).

I just denna delen är det Simona och hennes mormor som står i fokus i berättelsen som utspelar sig i hennes mormors stora hus på stranden i Åhus. Huset har en gång varit hotell och Simona älskar i normala fall att spendera loven där med mormor. Men just denna påsken är det något som står väldigt fel till med både mormor och huset… Vad det är, kan hon inte riktigt sätta fingret på, men så mycket vet hon, att det måste ha att göra med de stora stenstatyerna på baksidan av huset. Där står nämligen fyra stora figurer som Simona och hennes vänner tror ska föreställa en hel familj. Men de beter sig inte som statyer i normala fall borde göra. De flyttar nämligen på sig. Och ingen förstår hur det går till. Det är som om de vill berätta något…

En underbar spännande bok som rymmer så mycket mer än just spökhistorier och spänning. Den handlar också om vänskap, kärlek, sorg, gamla svek och släkthemligheter. Lättläst med sidor i ett lite mindre format med korta kapitel och en handling som hela tiden driver på berättelsen framåt. Spänning när den är som allra bäst!

Mysiga ljudböcker för barn!

Hej!

Jag brukar mestadels lyssna på vuxenromaner i bilen, men under de senaste veckorna har jag plöjt en massa barn- och ungdomsböcker istället!  Här kommer två fina ljudbokstips att lyssna på – trevlig helg på er!

Besökarens skugga

OmslagBesokaren-liten

Serien ”Krabbsjögrund” är nog den mest mysrysiga serie jag vet för barn och unga! Böckerna är skrivna av författarna Lena Ollmark och Mats Wähnblad och det har hittills givits ut sex delar. Och jag är deras största fan! 🙂 En biofilm planeras att spelas in hösten 2015! Så håll utkik och läs gärna böckerna innan den kommer, om ni ännu inte har gjort det! Titta gärna in på den jättefina hemsidan också, där du kan läsa mer om författarna, bokserien, spelet och filmen!

Jag älskar stämningen, miljöerna, personerna, skärgårds- och båttermerna, sägnerna och spökhistorierna som sprängs in i berättelsen. I dagarna har jag sträck-lyssnat på ”Besökarens skugga” som är del fem i serien och efter ett ganska långt uppehåll sedan jag sist läste serien, slås jag av hur bra det här är! Böckerna utspelar sig i Krabbsjögrund (bara namnet får mig att rysa ända in i märgen) och handlar om pojken Karl Dymling som bor med sin morfar, när hans mamma under tiden ska jobba på ett forskningsfartyg.

Tidigare har Karl och hans mamma bara bott i Krabbsjögrund över somrarna som sommargästar, så för Karl känns det till en början lite märkligt att stanna kvar där även efter sommarens slut. För honom är Krabbsjögrund en riktig sommaridyll med charmiga kullerstensgator, glassätande turister, blått hav och pittoreska, blommande trädgårdar. Men när hösten kommer, börjar något mörkt och hotfullt ruva i skuggorna och det känns i luften att ingenting riktigt är som det ska… Det är ondskan som iklär sig olika skepnader och får gamla hemligheter och intriger att åter komma upp till ytan bland invånarna i den lilla staden. Och det blir Karl och bästa vännen Sara som först lite motvilligt dras med i äventyren för att försöka komma till bukt med ondskan och ta reda på sanningen som kan rädda Krabbsjögrund…

Passar utmärkt som högläsningsböcker och är extra spännande att lyssna på!

Katten som älskade regn

https://i0.wp.com/www.leopardforlag.se/wp-content/uploads/2012/03/Katten-som-%C3%A4lskade-regn-775x1024.jpg

Mitt nästa ljudbokstips är Henning Mankells barnbok Katten som älskade regn. Visst är den söt? Omslaget ovan är en nyutgåva från 2012, men boken kom första gången ut 1992.

Boken handlar om Lukas som ska fylla sex år. Han ligger klarvaken mitt i natten och väntar på att klockan ska bli sju, då han ÄNTLIGEN ska få öppna sina födelsedagspresenter! Han funderar och funderar över vad det kan vara, vad han allra helst skulle vilja ha och vad han absolut inte vill ha. Och han kommer fram till att det säkert blir något som mamma och pappa tycker är ”nyttigt”, som en dödstråkig matta eller lampa.

När familjen kommer in för att sjunga för honom, blir han först jättebesviken. Läppen börjar darra och det blir liksom alldeles varmt bakom ögonlocken, som om han när som helst ska börja gråta. De har visserligen en fin tårta med ljus på en bricka, men den enda paketen de har är en gammal, brun kartong utan varken papper eller snören. Lukas är helt säker på att den innehåller ett par gamla skor… Men så börjar han höra ett konstigt ljud. Någonting piper och ljudet kommer från lådan! Plötsligt sticker det upp någonting svart ur locket.. En svart tass! Och då går det upp för honom att han har fått en alldeles egen katt i födelsedagspresent! En svart katt som är det finaste han någonsin har fått. Lukas älskar sin katt, som han börjar kalla för ”Natt”. Tillsammans blir de oskiljaktiga till den dag då Natt försvinner, spårlöst…

En jättefin bok om hur det känns att längta efter någonting väldigt, väldigt mycket och hur det är att älska något väldigt, väldigt mycket. Men den handlar också om djupare livsfrågor som frihet, liv och död, sorg och saknad…


Den drunknade

b1

Therese Bohmans debutroman kan jag nu lägga åt sidan. De sista meningarna i boken förbryllade mig. Jag fick inte ihop det det öppna slutet och bläddrade tillbaka flera gånger för att läsa om meningarna i hopp om att hitta någonting som skulle kunna ge mig en ledtråd om vad som händer sen. Detta är en bok som på många sätt inte riktigt håller ihop. Den förbryllar och stör samtidigt som den fängslar och håller fast mig. Jag blir irriterad på framförallt Gabriel och Marina, då jag inte får någon känsla för vad de tänker. Det bästa jag kan beskriva det med är att det är så tyst i romanen. Det är som om man ser dem gå ut och in ur huset från ett ovanifrån-perspektiv. Det mest intensiva och levande beskrivna i romanen är naturen och alla dessa vattendrag som kommer och går i olika skepnader – levande element som är dunkla och ruvande, som om de bär på ett löfte om att något fruktansvärt ska hända.

”Stella skrattar, drar bort en hårslinga som lösgjort sig ur knuten och fallit ner över hennes ena ögonbryn. Sedan vänder hon och simmar in mot klipporna igen. En bit ut i vattnet ligger en stor sten precis under vattenytan, som ett grund i sjön, ytan krusar sig varnande kring den. Stella häver sig upp på den, vinkar åt mig, det ser märkligt ut, som om hon sitter på vattenytan”.

”Den drunknade” är på många sätt en tyst och stilla roman där miljöbeskrivningarna och symboliken i vatten och botanik är mättade. Den handlar om den unga konststuderande Marina som åker ner för att hälsa på sin äldre syster Stella och hennes nye man Gabriel i deras hus på landet i Skåne. Det är sommar och värmen står som en vägg, orubblig, intensiv och kvav. Hettan tar aldrig någon paus. Den kramar ur all luft som finns och ger ingenting tillbaka.

Mycket snart märker man att systrarna har ett klumpigt och ganska så fyrkantigt sätt att närma sig varandra på. Men det är tydligt att de vill närma sig varandra och att Stella bär på något som hon vill berätta. Det är bara det att de aldrig riktigt lyckas hinna närma sig, då andra saker hela tiden kommer i vägen. Som Gabriel till exempel.

Marina dras till honom av en stark attraktionskraft som hon inte kan eller vill stå emot. Om dagarna är det bara Marina och Gabriel hemma. Stella arbetar i kommunens gatu- och parkkontor där hon med stor omsorg och koncentration tar hand om alla blommor och växter som ska ställas ut på stadens gator och torg. Gabriel drar sig ofta undan i ett hörn av huset och Marina vandrar runt barfota i trädgården. Växterna slingrar, väller, klättrar, sträcker ut sig. De skjuter ut åt alla håll, de greppar tag och håller fast. De darrar nervöst, de är vilda och flammande. De är robusta och nervösa. Om det är någonting jag verkligen fastnar för i denna romanen, så är det just hur Therese Bohman så omsorgsfullt beskriver det som ryms i huset och omger det, runtomkring.

Jag vet när jag läser att jag hela tiden närmar mig en katastrof, en tragedi. Det kan ju inte få pågå såhär. Gabriel som ibland tar tag hårdhänt i Marinas handled eller hår, kysser henne passionerat för att sedan släppa taget om henne och bete sig som om ingenting har hänt. Han skrämmer mig, samtidigt som jag kanske mest av allt känner frustration inför Marinas tystnad. Som läsare vill man skaka om. Jag känner nog mest för Stella. Hon försöker ju säga någonting. Det finns så många tecken på att någonting är väldigt, väldigt fel med Gabriel och deras relation. Men vad är det konkret?

Jag läser både oengagerat och engagerat. Men det är som om historien aldrig kommer till en upplösning. Även efter att Stella försvinner och historien går in i nästa fas, väntar jag fortfarande på ett uppvaknande. Men det här är en psykologisk thriller av den stilla sorten. Spänningen finns i det nästan sjukligt passiva och lugna. Jag får ingen känsla för vad Marina känner för Gabriel innerst inne och detta gör att jag förlorar mitt engagemang för berättelsen. Och på samma gång gör detta att det ironiskt nog bara blir ännu mera spännande. Och jag tänker att romanen framförallt växer i samtalet efter att den är utläst. När den ligger där och fortfarande ter sig vara kall, avvisande och samtidigt så inbjudande.

Det här är en roman att läsa tillsammans med någon. Den passar utmärkt som bok-cirkelbok. Therese Bohmans andra roman,Den andra kvinnan är enligt mig litterärt sätt och språkligt, bättre. Men jag undrar om inte ”Den drunknade” är snäppet bättre om man ska läsa den tillsammans i exempelvis en bokcirkel. Den passar också väldigt fint som högläsningsbok.

Efter att ha läst Therese Bohmans båda romaner, känner jag att jag bara blir mer och mer nyfiken på henne som författare. Hon har något unikt i sin berättarröst som jag verkligen fängslas av och jag kommer absolut att läsa henne i framtiden om hon kommer ut med fler romaner! Vilket jag innerligt hoppas.

Fler som läst ”Den drunknade”:

Boktoka

The Book Pond

Bokomaten

Calliope Books

bild-4

 

 

 

Årets sista bokattack!

Terese och jag är tillbaka efter årets sista bokattack! Vi lämnade klassrummet till stormande applåder. Vi är alldeles rosiga om kinderna av glädje över att det har varit så poppis och lyckat och att böckerna lånas i så hög grad efter att de först har blivit attackade av oss i klassen.

Vi planerar att göra en liten överraskning till klassen när de är tillbaka igen efter jullovet – ett häfte med bilder på bokattackerna och något i text om dem som ett minne och som en påminnelse om att det finns massvis av nya, fräscha och härliga böcker att upptäcka i bibblan!

Dagen till ära hade vi med oss en faktabok om skelett av Bengt Erik Engholm och en skönlitterär bok av Katarina Genar som heter ”En hemlig vän”.

Katarina Genar är en ny bekantskap för mig och ”En hemlig vän” är den första av hennes böcker som jag har läst. Det är också den allra första barnboken som hon har skrivit (kom ut år 2010). Det som gjorde mig så nyfiken på Katarina Genar och hennes författarskap är att jag länge hört att hennes böcker så starkt är förknippade med och påminner om Maria Gripes. Jag älskar ju verkligen Maria Gripes böcker, så det var ju helt självklart för mig att jag skulle läsa Katarinas böcker.

bild-16

”En hemlig vän” är charmig, mystisk och lite lagom mysrysig att läsa. Jag kan verkligen känna att här finns den där speciella och utsökta Maria Gripe-stämningen. Det finns liksom en laddning i berättelsen som skapar en molande spänning med minsta möjliga effekter och jag älskar att Katarina Genar väljer att fylla sina berättelser med gamla ting som hon blåser liv i, genom att ge dem en själ. I ”Den magiska kappan” är det själva kappan och nyckeln som utgör de besjälade tingen. I ”En hemlig vän” är det mer än känsla i huset där Henrietta bor som vibrerar av mystik. Och detta är ju något som Maria Gripe hade som sin signatur – att ge tingen förmågan att tala. Katarina Genar lyckas skildra vårt vardagliga, moderna liv med smartphones och andra attribut som hör till vår värld och ändå göra berättelserna tidlösa och fyllda av djup, mystik och känslighet. Spänningen finns i det osagda och osynliga, i det som varken syns eller hörs. Läsaren får liksom själv framkalla förklaringar till det mystiska som sker och detta gör att man skärper alla sina sinnen till det yttersta. Man blir liksom på samma gång vaken och koncentrerad som skönt avslappnad i sin läsning.

”En hemlig vän” är verkligen en lagom bok på så många sätt och vis. Det kanske inte händer så jättemycket i berättelsen och ändå känns det som det gör det. Jag älskar nog mest av allt miljön; det gamla lägenhetshuset där huvudpersonen Henrietta och hennes jämt jobbande mamma precis har flyttat in, den tomma, ekande och mystiska trappuppgången med den uråldriga hissen som har lagt av för länge sedan och de äldre grannarna som bor i huset, men som inte gillar att synas eller höras. Jag gillar också att boken utspelar sig mitt i vintern, när snön tycks vara som vitast och luften som kallast. Jag kan verkligen föreställa mig hur det känns i Henrietta när hon känner sig sådär ensam och bortglömd när hennes mamma jobbar så mycket och ibland glömmer bort henne.

Henrietta spenderar mycket tid åt att betrakta huset, trappuppgången och framförallt innergården med de gamla gungorna som hyresvärden Sven strängt förmanat henne att inte gunga på. Och en dag när hon ser ut genom fönstret, ut på gården där gungorna står, upptäcker hon en liten flicka i röd mössa som är på väg mot gungorna… Till hennes fasa hoppar flickan upp på gungorna och tar fart…

bild-14

”En hemlig vän” är jättefin på många sätt. Gillar man en lite mer försiktig, trevande och lågmäld, spännande historia om det oförklarliga i tid och rum, om ensamhet, vänskap, förlåtelse, hemligheter och mysterier i ett – då tror jag att den är alldeles perfekt! Förlaget rekommenderar den för åldern 9-12 år, men jag tycker att den funkar alldeles utmärkt även för en lägre ålder och den kan mycket väl läsas av en lite mer läsvan elev i tvåan eller trean!

bild-15

Terese bokattackade en bok om Skelettboken som är skriven av Bengt Erik Engholm! Och vilken tajming det blev! Klassen har precis jobbat med skelettet och har ett benrangel ståendes i ena hörnet av klassrummet framme vid tavlan. Det märktes att de visste mycket om skelett och våra ben i kroppen. De var väldigt haj på vilket ben som är det längsta och minsta… och så vidare… 🙂

Bengt Eriks faktabokserie för barn och unga är ju helt fantastisk! Har ni inte upptäckt hans böcker ännu, vill jag verkligen tipsa er om dem! Böckerna är både snygga och spännande och handlar om väldigt fascinerande ämnen, som exempelvis; skelett, fakirer, fladdermöss och havsvidunder.

Jag har använt boken om Fladdermöss i många av mina källkritiksprojekt tillsammans med tvåorna på mina skolor. Boken har varit perfekt som en öppnare för en diskussion om fladdermössen och passar utmärkt att läsa högt ur, eftersom författaren så väl knyter ihop fakta med sägner och annat.

bild-13 bild-12

Stad av glas

bild-2

Den senaste veckan har jag hängt med denna underbart tjocka, 600-sidiga urbana fantasyroman och det har varit GRYMT. När jag läste första halvan av första delen i serien ”The Mortal Instruments” var jag inte riktigt övertygad. Men detta får jag nästan påminna mig själv om nu. För det känns som ljusår sedan jag kände så. Andra halvan av del 1, del 2 och del 3 har varit helt fantastiska. Och speciellt del 3 gav mig andnöd. Vilket antiklimax! Det händer saker i den här boken som man aldrig hade kunnat föreställa sig skulle hända – ofattbart grym är den; Stad av glas! Jag älskar verkligen den här skuggjägarvärlden som författaren Clarissa Clare har byggt upp och som existerar mitt i vår verkliga värld. Älskar också stämningen så mycket. Den där lurande känslan av att huvudpersonerna ständigt är iakttagna och i fara, den där känslan av att de kan råka ut för vad som helst närsomhelst lämnar mig aldrig eftersom jag av erfarenhet vet att ALLT kan hända i den där serien!

Det här är en magisk bok, men den är inte bara magisk för all magi som den rymmer. Den är också magisk av den anledningen att den rymmer en av de finaste kärleksskildringarna som jag har läst i en ungdomsbok. Och jag skulle vara väldigt nöjd och glad om serien slutade här och nu. Men tyvärr gör den inte det. Det finns ytterligare tre böcker som ännu inte givits ut på svenska och mycket mer kan fortfarande hända. Men jag tar ett litet break från ”The Mortal Instruments” för att istället börja på en av de mest omtalade urban-fantasy böckerna för pojkar i 9-12 års åldern (och alla andra ;)) just nu, nämligen serien ”PAX” av spänningsförfattarna Åsa Larsson, Ingela Korsell och Henrik Jonsson (som har gjord de snygga illustrationerna). Hela tio delar planeras att ges ut och tredje delen kommer våren 2015. Jag är väldigt taggad inför ”PAX” och ännu mera taggad inför att få tipsa barnen och ungdomarna om denna!!

Ett litet hål i mörkret

bild-2

Att läsa Ingrid Olssons ”Ett hål i mörkret” är som att krama om någonting tröstande, varmt och mjukt i hjärtat. Den lockar fram sorgliga minnen och svåra stunder, men där finns på samma gång ett kittlande varmt ljus som värmer hjärtat, som vill dansa och leka. Jag tror känslan jag söker är hopp. I huvudpersonen Calles fall tar hoppet skepnaden av en ung tjej med gitarrer och en röd, tjock halsduk. Hon dyker upp på oväntade platser och tidpunkter. När Calle ser henne är det som om världen fryser till och blir stilla en sekund för att sedan röra sig igen… Det är någonting speciellt med flickan med gitarrer och röd halsduk.

När jag läser boken, tänker jag mycket på varför den heter som den gör och var det där hålet finns någonstans, egentligen. Det måste ju syfta på en väg ut ur mörkret på något sätt – men i mörkret finns ju Calles farmor och pappa (som sedan en tid tillbaka inte längre lever) och dem vill han ju behålla hos sig… Man kan också se det som att det i mörkret alltid släpps in ljus, eftersom det aldrig kan bli helt mörkt, tack vare det där hålet. Jag tror jag väljer att tänka på hålet som det sistnämnda.

Ingrid Olsson har en förkärlek för kortprosa, där varje sida i boken är som små mininoveller som står starka för sig själva. De liksom lyses upp av allt det vita som omsluter trycksvärtan – kortare lyriska frekvenser som bildar en bok och en berättelse om kärleken och sorgen. Det är så skönt med kortprosa, för den lämnar så mycket luft och utrymme åt fantasin. Den ger tid till eftertanke när man vet att man bara får nio eller femton meningar på sig att känna in och känna efter… Det påminner förstås om andra författare som Gunnar Ardelius och hans ”Jag behöver dig mera än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket”. Men Ingrid Olssons texter berör mig på ett annat sätt – de är så ärliga, vackra, lugna och enkla och avskalade utan för många vackra meningar eller estetiska effekter.

Det är för att Calles berättelse står där stark utan att falla. Den behöver inte förpackas eller poleras. När jag läser den, kommer jag på mig själv att längta till att få läsa den högt med ett gäng barn och ungdomar. Tänk, att låta den få vandra runt, hand till hand, hjärta till hjärta. Att höra orden få en djupare betydelse då olika människor uttalar dem högt. Det skulle vara vackert. Det är jag säker på.

bild

” – Vilken fin utsikt.

Mamma går fram till fönstret.

Hon drar upp persiennen och snurrar fast snörena på de små piggarna.

– Visst, säger farmor utan att ens titta dit.

Det är som om utsikten är delad i två. Ena halvan är himlen. Den andra är en betongvägg”.

 

”Ingen ser en blomma, den är ju så liten, vi har inte tid, och att se tar tid”…

Öppna ditt hjärta

bild-1

Jag har varit bortrest några dagar och upplevt sol och värme igen. Och vad passar då inte bättre att ha med sig som rese-sällskap än en äkta, amerikansk, romantisk ungdomsbok (boken är klassad som Hcg, men funkar lika bra som ungdomsbok) som utspelar sig i vykortsvackra Cape Cod?! Boken jag läste heter ”Öppna ditt hjärta” och är första delen i trilogin ”Bröllopsfixarens dotter” av författaren Coleen Murtagh Paratore.

Jag spontan-lånade den strax innan jag skulle iväg på semestern och tyckte den liknade Nora Roberts serie I nöd och lust nästan läskigt mycket. Men det var ju å andra sidan precis en sådan bok jag behövde just då, så boken blev ett perfekt val! Lagom lättläst och mysig på ett sockersött sätt – det var precis det jag förväntade mig att den skulle vara och det visade sig vara rätt gissat.

Huvudpersonen Willa (som egentligen heter Willafred och avskyr sitt namn) är en obotlig romantiker till skillnad från sin mamma. Och detta märkts verkligen i boken som är proppfull av hjärtan och poetiska, romantiska citat från kända poeter och klassiska böcker. Boken skulle kunna liknas vid något av en dagbok som är skriven av Willa själv. Varje kapitel börjar med ett citat från Willas egen samling av favoritböcker (hon älskar nämligen mest av allt kärleksromaner och chokladdoppade körsbär).

bild-5

bild-6

Willa bor med sin Mamma Stella i det undersköna Cape Cod som ligger vid havet i Bramble som är Stellas hemstad. Hennes mamma driver en bröllopsagentur och är en otroligt driven, professionell och skicklig affärskvinna. Trots att hennes bröllop är raffinerat glamorösa ut i fingerspetsarna, är hon så oromantisk som någon bara kan bli. Och detta har säkert sin förklaring i att hon innerst inne bär på ett obotligt och brustet hjärta. Morgonen efter sin bröllopsdag, dog nämligen hennes make Billy tragiskt. Willa har ända sedan hon var liten längtat efter en pappa. Tillsammans med sin finurliga mormor (som har en egen kola-affär) försöker hon para ihop sin mamma med olika manliga kandidater. Men kavaljer efter kavaljer stryks från listan och Stella kan omöjligt öppna sitt hjärta igen…

”Öppna ditt hjärta” är på många sätt en väldigt sockersöt historia och det skulle kunna bli alldeles för sött och gulligt, om det inte hade varit för Willa. Den här naiva romantiska sidan hos Willa kontrasterar väldigt bra mot Stellas orubbligt, nästan känslokalla och mekaniska sida. Det är lätt att förstå och leva sig in i Willas längtan efter en ”komplett” familj som alla andra och därför förstår man också varför hon samlar på poetiska citat och lyckobringande körsbärskärnor. Det jag gillar mest med boken är den sköna havskänslan och Willas förmåga att bli vän med nästan vem som helst. Hon har fler vänner i sin mormors ålder än vad hon har vänner i sin egen, vilket är väldigt kul och gulligt <3.

”Öppna ditt hjärta” är verkligen en perfekt sommarbok – lättläst, somrig, mysig och romantisk med ganska få hopsnörda knutar och intriger. Det existerar självklart intriger och problem i boken, men som läsare känner man sig hela tiden bombsäker på att allt det där kommer reda ut sig till slut… Det är helt enkelt avkopplande att läsa ”Öppna ditt hjärta”!

bild-7

bild-3

Fler som har läst serien ”Bröllopsfixarens dotter”:

Barnens bokklubb

MittimEllan

Julia Österlund

Ge mig boken!

Bookshelf