Bergtagen

”Skogen ruvade tyst omkring honom på alla sidor, tallarnas grenar tunga av snö. Riset mellan träden glittrade av snö. Som ett sagolandskap. Hans barndoms sagor, de hans pappa hade läst för honom när han var liten. Med tomtar och troll, bäckahästar och mylingar. Sagor som hade tänder. Visst var det någonting som hördes? Ett tunt, flyktigt ljud. Som krasandet från ett fruset löv, en snötäckt lingonbuske som krossades under en fot”.

Under min semester läste jag ytterligare två böcker som är med som tänkta kandidater för ett eventuellt författarbesök i åk 7 nästa år. ”Bergtagen” av Camilla Sten är en av dem och jag skulle vilja skriva några ord om vad jag tyckte om den.

Romanen utspelar sig i Järvhöga, ett isande samhälle i norrländska Jämtland som bär minnen av tragiska händelser som skett ute i skogarna. Pojkar som plötsligt går ut i skogen för att aldrig någonsin återfinnas i livet. Men ingen som talar riktigt om dem eller om vad som hände dem.

En dag försvinner en elev från internetskolan som gränsar mot skogen där den är som djupast. Internatskolan är rik på gamla anor från förr, men saknar nu sin forna glans. På internatskolan finns Emil kvar, rumskamrat till eleven som försvann. Han ser spår efter Markus som försvann överallt och minnena av Markus hemsöker honom dag som natt. Ingen förstår hur illa det är ställt med honom, ingen ser honom förutom Julia. En tjej som går på gymnasiet i Järvhöga och som av en slump kommer in i hans liv. Tillsammans bestämmer de sig för att inte sluta leta efter sanningen bakom Markus försvinnande. Och snart ser de kopplingar till ett annat försvinnande men med samma mönster: en ung man som gick ut i skogen för att aldrig mer återses.

Jag älskade att läsa denna romanen! Vissa passager är så skickligt skrivna att jag sitter andlöst och ryser. Speciellt en scen minns jag; när Emil är ute i joggingspåret i skogen… Jag minns fortfarande stämningen; så trollsk och oroväckande på samma gång. Stämningen är tung och trollsk, man riktigt kan ta på den lömska och dunkla känslan som skogen och det outtalade, osagda skapar. Det som omger hela samhället Järvhöga och som liksom biter sig i som ett gift i bybornas medvetande. Tillbakablickorna till 60-talet gör författaren så skickligt. Hon skapar verkligen en atmosfär som känns autentisk och som griper tag i läsaren. Utfärdar stark varning för sträckläsning när du väl har börjat läsa denna! Längtar så tills uppföljaren kommer (”Bergtagen” ingår i Järvhögatrilogin och kom ut 2020).

Om den passar i sjuan? JA. Kanske något tjock förvisso. Men å andra sidan får man en isande spännande spänningsroman man nog inte glömmer i första taget.

Denna recension är en del i arbetet med att välja ut en författare & boktitel att arbeta med under vårt lässurr våren 2021 i åk 7!

I augusti kommer jag tillsammans med mina kollegor presentera ett urval av skönlitterära och facklitterära böcker för våra svensklärare – detta ska slutligen mynna ut i ett val av bok att köpa in & författare att boka upp för sjuorna våren 2021!

Det andra inte ser

Det ser mysigt ut därinne. Hemtrevligt. Tove känner sig glad över det. Det var hennes mammas krav. Ett bra kök. Då gör det inte så mycket att resten av huset är lite… vad ska man säga, shabby? Inte shabby chic, utan bara shabby. I annonsen som Tove fått läsa hade mäklaren kallat huset för en lantdröm med stora möjligheter, vilket förstås betydde ett ruckel med viss charm. 

Tove har precis hoppat av gymnasiet, när hon tillsammans med sin mamma, syster Vivi och deras mormor Tekla flyttar in i ett gammalt, knarrigt trevåningshus i sömniga staden Rättvik invid sjön Siljan – en sjö som känns allt annat än välkomnande när familjen Blixt kör in i samhället under den mörka tiden på året. När de kommer fram till huset där de ska bo, blir Tove inte direkt förtjust. Det enda huset har, som är någorlunda trivsamt, är köket. Allt annat känns sunkigt, ogästvänligt. Tove vill inte bo där, men hennes mamma som arbetar som testkock och provlagar en massa måltider till reportage i en av Sveriges mest välkända matmagasin, hade egentligen bara ett krav: att huset hade ett fräscht kök, så så fick det bli.

Det är mycket i huset som inte står rätt till, det är något man snabbt blir varse som läsare. Kort efter att de har flyttat in, ser och hör Tove saker som ingen annan verkar lägga märke till. Hon är synsk; klärvoajant, och har varit det länge. Och nu känner Tove av en stark närvaro, något som befinner sig i och omkring badrummet. Hon upptäcker allt oftare att vattnet till badkaret står på, att det forsar och är nära att rinna över kanten. Samtidigt beter sig hennes mormor märkligt, eller har egentligen gjort alltsedan hon var med om den där branden, som förändrade hennes ansikte för gott. Branden som gjorde att hennes mormor nu varken kan gå eller prata längre – de har alla i familjen blivit vana vid att deras mormor aldrig är med dem när de äter, hon finns någonstans en trappa upp, tyst och oigenkännlig.

Samtidigt finns det ljuspunkter i det mörka, dystra. När de en dag kliver in på caféet i staden som är känt för sin fantastiskt goda prinsessbakelse, träffar de på Edvin som arbetar där. En man som jämt tycks stråla som en sol, som klär sig i lila, luktar mango, gillar Game of Thrones och går omkring och sjunger på Chers ”If i could turn back time”.  Edvin blir en av de där ljuspunkterna för familjen Blixt.

Men när Edvin blir hembjuden på middag hemma hos familjen Blixt, berättar han något som de helst av allt inte hade velat höra. Huset har en historia, en mörk sådan som har fått familj efter familj att flytta från huset gång på gång. Även om det är svårt att höra historien som Edvin berättar, kan de inte värja sig när de sitter där och Edvin berättar om den tragiska historien om kvinnan som spårlöst försvann från huset för trettio år sedan. Efter det är det som om Toves syner bara blir starkare och hon bestämmer sig för att försöka ta reda på vad som egentligen hände… Till sin hjälp har hon Chang – en kille som jobbar på samma Coop som hennes syster Vivi precis har börjat på. Tove förstår inte hur Chang som är så overkligt snygg faktiskt vill umgås med henne, men det gör han.

Jag gillade denna mycket! Christoffer Holst kan verkligen konsten att balansera upp berättelsen så att alla viktiga ingredienser finns med; humor, värme, nervkittlande spänning, sorg, vänskap, kärlek… han skildrar det där dolda, det vi inte ser, på ett så bra sätt. Och det blir väldigt otäckt!

Denna recension är en del i arbetet med att välja ut en författare & boktitel att arbeta med under vårt lässurr våren 2021 i åk 7!

Under sommaren kommer jag tillsammans med mina kollegor att läsa igenom ett urval av olika skönlitterära böcker utifrån olika genrer, som vi sedan i augusti kommer presentera för våra svensklärare – detta ska slutligen mynna ut i ett val av bok att köpa in & författare att boka upp för sjuorna våren 2021!

Den falska rosen

Jag kan inte med ord beskriva lyckan över att få hålla ännu en bok om Sally Jones i min hand: den fristående fortsättningen ”Den falska rosen”. Allt sedan jag upptäckte ”Legenden om Sally Jones” och ”Mördarens apa”, har Jacob Wegelius som författare haft en alldeles speciellt plats i mitt läsarhjärta. Jag kan inte jämföra böckerna om Sally Jones med något annat, de är så fulländade och genuina och för mig kommer de alltid att förbli oförglömliga. Illustrationerna och berättelserna, äventyren, karaktärerna, språket och den värld Wegelius vecklar ut framför ens ögon, den världen är full av djup, medmänsklighet, värme, men också av ett oroväckande sorgligt, trasigt och djupt mörker. Wegelius blåser liv i allt, den värme och råhet som existerar sida vid sida, den är förtrollande, liksom hans fantastiska illustrationer. Och sedan har vi just det där faktum att både ”Mördarens apa” och ”Den falska rosen” räcker så länge. Ändå är det som om de aldrig kan vara nog tjocka! Jag skulle kunna läsa hur många sidor som helst om Sally Jones och hennes närmaste vänner.

”Ni har bett mig att skriva ner allt jag vet om mannen som kallades Shetland Jack. Det skall jag göra. Jag skall berätta för Er om hans hårda liv. Och ni skall få reda på den hemska sanningen om hans mystiska försvinnande. Men historien om Shetland Jack tog inte slut när hans fartyg hittades övergivet i Glasgows hamn. Och nu har Jacks öde blivit en del av mitt eget. Om detta måste jag också skriva, trots att det känns svårt. Ibland vill jag bara glömma den långa vintern i huset på Oswald Street och allt det onda som hände där”.

Det är en mörkare berättelse vi möter denna gång. En ytterligare skillnad mot förra boken ”Mördarens apa” är att berättelsen uppehåller sig vid betydligt färre platser. Om ”Mördarens apa” var en jorden-runt resa i regnbågens alla färger, är ”Den falska rosen” mer en serie i svart-vitt där berättelsen sker inom Sally Jones – och kanske ställs också Sally Jones inför de svåraste kvalen någonsin.

Allt börjar med en hemlighet. En hemlighet som fartyget ”Hudson Queen” bär på. ”Hudson Queen” är fartyget som skepparen Henry Koskela, kallad Chiefen och maskinisten Sally Jones äger. Fartyget är i dåligt skick när berättelsen tar sin början. För att kunna få pengar till att rusta upp Hudson Queen, tar Chiefen och Sally Jones extraknäck på olika håll. Sally Jones hamnar som av en slump på ett tivoli där den mystiske mannen Harvey Jenkins arbetar – en man som aldrig syns utan sin trogne följeslagare, en enögd gammal tupp som alltid sitter på hans axel och blänger med sitt blinda öga – ett öga som verkar se sådant ingen annan kan se. Från den dagen då hon erbjuds jobb av Jenkins på Tivoli Brockdorff – vänder vinden och ett olycksbådande mörker börjar sakta sippra in och fylla allt det ljusa i Sally Jones liv med mörker.

En dag märker Sally Jones att någon måste ha varit ombord på deras älskade Hudson Queen och det är uppenbart att denne någon har sökt efter någonting som denne med säkerhet verkar veta finns där. Sally Jones kan varken begripa vem eller varför. Livet går sin stilla gång, men så en dag när hon kliver ombord på fartyget efter en lång arbetsdag, upptäcker hon ett tydligt spår.

”Då fick jag plötsligt känslan av att inte vara ensam i mörkret. Det var en lukt. En mycket svag lukt. Och den passade inte in. Fast helt främmande var de inte heller. Jag stod alldeles stilla och på helspänn. Ingenting hördes förutom båtens egna, knarrande ljud. Till slut öppnade jag fotogendunken, fyllde på lampan och tände”.

Det blir då tydligt för Sally Jones vem som har varit ombord på skeppet. Senare, tillsammans med Chiefen lyckas de också lista ut varför. Och vetskapen om varför, tar dem ut på en lång resa som tar sin början i Glasgows undre värld – där de söker efter sanningen bakom skeppet Hudson Queens gåta. Chiefen och Sally Jones kommer än en gång att skiljas från varandra och denna gång är det för Sally Jones förenat med fara för livet…

LÄS DEN, LÄS HELA SERIEN – OFÖRGLÖMLIGA!

Här kan du förresten läsa mina tankar om ”Mördarens apa”! 

Och här kan ni lyssna till ”Mördarens apa” – en dramatiserad radioserie som sänds på Sveriges Radio.

Önskar er en härlig sommarvecka! 

I det förflutna

”Också den här delen av parken var rejält försummad och när jag gick genom tunneln under fruktträdgårdens grenar kändes det som att vandra genom skelettet av ett enormt urtidsmonster. Jättelika revben omgav mig, och de långa skuggorna mellan dem fick det att se ut som om de faktiskt krökte sig också vid mina fötter. Hastigt skyndade jag igenom allén och i slutet tvärstannade jag. Framför mig, höljt i skugga trots solskenet, låg Milderhurst Castle”.

Kate Morton är författaren med förmåga att trollbinda sin läsare genom att blåsa liv i gamla trädgårdar, platser och föremål och skapa förledande mörka och suggestivt täta historiska romaner. Jag ryser bara jag tänker på hennes beskrivningar av miljöer och människor och hur hon på ett magnetiskt sätt flätar samman nutid med det förflutna. Man sugs in med lika delar fascination och förtjusning, golvad av charmen och den mysiga stämningen och på samma gång ryser man av den mystiska och mörka laddningen som i precis lagom portioner lämnas som ett byte åt läsaren. Redan tidigt i romanen får man som en pirrig känsla av att vilja fördjupa sig i mysterierna och hemligheterna som huvudpersonen själv undersöker. Och den känslan väcker ett starkt begär efter att få ägna sig åt historien helhjärtat och så mycket man bara hinner och orkar med under en dag och gärna tills man vaggas till sömns.

”I det förflutna” kom ut 2011 på svenska och har länge funnits med på min lista över böcker jag mer än gärna vill läsa. (Efter att ha läst Kate Mortons ”Huset vid sjön” ökade bara mitt intresse för hennes författarskap! Här hittar ni min recension av den romanen). Men när passar det bättre att läsa Kate Morton än under fläktande, värmande sensommardagar, när tiden liksom står stilla och vardagen tar en liten paus för att ge plats för sinnet att brodera ut sig, fantisera och drömma sig bort i det oändliga?

I ”I det förflutna” inviger Kate Morton oss i ännu ett dolt mysterium från det förflutna – familjehemligheter som ligger så djupt begravda att de även för familjen i fråga har höljts av lager på lager av förgången tid och tjockt slottsdamm. Edie Burchill, redaktör på ett litet förlag i Londons pittoreska Notting Hill råkar vara hemma hos sina föräldrar i just den stund då hennes mamma öppnar ett brev som sedan decennier tillbaka har kommit på villovägar. Hennes mamma Meredith, med vilken hon har en ganska komplicerad relation till, överraskar henne genom att reagera mycket känslosamt på brevets innehåll. Edies nyfikenhet väcks  genast när Meredith vägrar berätta varför hon reagerar som hon gör. Hon får samtidigt reda på att hennes mamma som trettonåring tillfälligt bodde hos tre excentriska systrar som krigsbarn på slottet Milderhurst Castle på den engelska landsbygden under andra världskriget. Som av en slump hittar hon vägen till slottet där Percy, Saffy och Juniper fortfarande bor kvar – döttrar till den legendariske författaren till den gotiska romanen ”The True History of The Mud Man”,  Raymond Blythe. Edie börjar på egen hand utforska de mystiska omständigheterna kring brevet och hennes mammas ovilja att berätta om sin vistelse på slottet. Vad döljer sig egentligen bakom slottets kalla och ogenomträngliga murar?

Fantastisk läsupplevelse! Rekommenderas varmt för alla som älskar att grotta ner sig i historiska, romantiska, mystiska romaner som utspelar sig på den engelska landsbygden. Jag följer förresten Kate Morton på instagram och ser till min förtjusning att hon snart är klar med utkastet till sin sjätte roman – så peppad! 

 

 

Två starka läsupplevelser denna sommar!

Som alltid varje sommar överglänser ambitionen och viljan verkligheten och min sommarhög krymper – inte på grund ut av att jag vackert avverkar den genom att läsa böckerna som utgör den, utan på grund ut av att jag måste inse mina begränsningar och helt enkelt ge upp ett antal böcker och lämna tillbaka dem igen till bibblan. Denna sommar blev ganska blek ur ett läsperspektiv. Å andra sidan var det en ganska skön känsla när jag väl tog steget att avgöra vilka böcker jag istället skulle satsa på att helhjärtat gå in för att läsa. Det blev bland annat dessa båda som ses på fotot här ovan; två ganska snarlika ungdomsböcker till sin genre och stil, men ändå väldigt olika förstås som ju alla böcker är till syvende och sist. Här följer några ord om vad jag tyckte om dem båda!

Gryningsstjärna

Charlotte Cederlunds serie Idijärvi-trilogin om den skånska tjejen Aili med sina samiska rötter, är en favorit inom den nordiska ungdomsfantasyn sedan tidigare. Jag läste den första delen, ”Middagsmörker” i februari månad när vi under sportlovet spenderade en vecka i det gnistrande vita, friska Årefjällen – en underbar kombo att läsa i ett varmt och ombonat hus med kakelugn och timrade väggar när snön faller tyst utanför fönstren… Andra delen läste jag lite otippat nu i sommar, men vinterkänslan var bara välkommen och uppfriskande och läsupplevelsen fylld av spänning.

Det här är böcker man läser med andan i halsen. De är händelsespäckade och oerhört originella. Författaren har en skicklig fingertoppskänsla när det kommer till att både skildra sina karaktärer och att sätta handlingen i en intressant miljö full av motsägelser, dramatik och mystik. Efter en lässvacka som hette duga, var ”Gryningsstjärna” (del två i serien) precis vad jag behövde för att hitta tillbaka till ett härligt sommarläsflow. Ibland behöver man ta ”tuffa” beslut och bryta upp med en bok rakt av för att kunna hitta tillbaka till läsglädjen igen. Det tar alltid emot för mig, då det känns ”fel” att inte läsa ut en bok. Men någonstans måste man ju också inse att man aldrig kommer kunna hinna läsa alla böcker. Det finns en begränsning. Men visst hade det varit coolt att ha två parallella liv; ett för ständig läsning och ett där man hinner med allt det där andra som man också vill hinna göra?! Läsning tar ju både tid och dina sinnen och förmåga till fantasi i anspråk. Att det aldrig har känts som en uppoffring för mig är en gåva jag håller hårt i hjärtat.

Läs mer om serien, samisk kultur, mytologi och verklighetens Idijärvi (samebyn där böckerna utspelar sig) på författarens hemsida som jag starkt rekommenderar att ni besöker!

Ordbrodösen

Kanske en av de mest omtalade och spridda böckerna i mitt flöde på Instagram det senaste året? En bok som vad jag förstår har varit något av en tudelare; de flesta är positiva och höjer den till skyarna, andra är mer tveksamma. Men det blir väl ofta så när en bok blir omtalad och för med sig en massa förväntan hos läsaren. Har man högre förväntningar är ju fallet också högre. Jag hade om jag ska vara ärlig stängt av förväntningarna helt och min läsupplevelse fick därför vara mycket ifred för yttre och inre påverkan, vilket var skönt.

För det första har Anna Arvidssons debutroman en både intressant, udda och vacker titel. I mäktiga, glänsande guldbokstäver är titeln ”Ordbrodösen” inetsad mot en svärtad bakgrund som föreställer en siluett av en äldre stadskärna någonstans i Sverige och en ung tjej med långt hår och slutna ögon som tycks vara fångad i en rörelse av dans. Vänder man på boken och läser på baksidan blir man inte mindre nyfiken. Det här är en bok med en alldeles unik handling som får det att rysa av spänning utmed ryggraden.

Boken handlar om Alba som står inför sin artonårsdag. En dag som hon och generationer bakåt i hennes släktled har väntat på med högtidligt allvar och vördnad. Det är nämligen dags för Alba att under en ceremoni i en värmländsk bruksort frambringa kraften att kunna styra andras tankar genom det skrivna ordet. En kraft som bara kan tillmätas äkta ordbrodöser och som har funnits bland kvinnorna i Albas släkt i generationer bakåt. Det finns inte på kartan att Alba ska misslyckas. När hon därför gör det utbryter någon form av stilla panik och allvar bland de samlade och man beslutar sig för att skicka iväg Alba till Stockholm under tiden som man går till botten med vad som har blivit fel med hennes kraft. Det släkten inte känner till är att Alba i Stockholm får kännedom om mörka, dolda och allt annat än avundsvärda hemligheter om sin egen släkt… Hemligheter som får allt att ställas på sin spets och den trygga vardagen att förvandlas till en livsfarlig plats att befinna sig på…

”Ordbrodösen” var väldigt lättsmält på det sättet att det gick tacksamt snabbt att komma in i handlingen. Det är många spännande, lite längre faser i boken där det är omöjligt att sluta läsa. Under de passagerna tycker jag det också bitvis finns en potential att bli riktigt läbbigt och det är väl framförallt det tillsammans med den unika handlingen som gör att jag fastnar för den här boken så som jag gör. En högst läsvärd ungdomsbok som jag verkligen kan rekommendera för såväl ungdomar som vuxna!

Fyr 137

För några dagar sedan läste jag ut den omåttligt populära Mebelserien av Ingelin Angerborn – en serie med ständigt, långa reservationer på våra skolor av framförallt förväntansfulla mellanstadietjejer som med spänning och entusiasm väntar på att få kasta sig över ännu en del om vännerna Elvira, Meja och Bea. Om det är något jag lärt mig under mina år som skolbibliotekarie, är det att få saker smittar så mycket som när kompisar boktipsar varandra. Så var det med Rum 213 när den kom ut 2011 (som ju nu dessutom har blivit film) Det började med att någon läste den och blev helt såld och därefter har det gått som ringar på vattnet. Boken är nu en av våra mest välkända på biblioteken och har liksom uppnått en status i sig som gör att man inte behöver tala sig varm om den. Den bär liksom sig själv.

I denna den tredje och avslutande delen av Mebelserien, möter vi gänget Elvira, Meja och Bea i början av sommarlovet. Det har gått två år sedan sommarkollot då de först kom i kontakt med de mystiska händelserna.. och ett år sedan Elvira blev inlagd på sjukhuset med utsikt över det övergivna mentalsjukhuset där kusliga och otäcka saker fortsatte att äga rum. Denna sommaren längtar framförallt Elvira och Bea efter en helt vanlig, solig och bekymmerslös semester; de ska spendera en tid på Svartuddens camping där de ska tälta ihop med Mejas familj och bara bada och sola hela dagarna.

Men redan på vägen mot campingen börjar saker och ting hända som får Elvira att kastas tillbaka till händelserna på mentalsjukhuset och det okända som hon där tvingades komma i kontakt med. En bil med registreringsskylten FYR 137 kör förbi. Om man inte har läst någon av delarna i serien tidigare, är det svårt att förstå hur en registeringsskylt kan få hela Elviras värld i gungning. Det man då bör känna till är att alla delarna i serien har inletts på ungefär samma sätt; med att Elvira plötsligt får syn på en registreringsskylt som hon senare förstår har tjänat som varning för vad som komma skall. När det lite senare sjunker in för Elvira att det mycket riktigt finns en gammal fyr bara ett stenkast bort från campingen och att ryktet går om att det har visat sig en mörk skepnad där som bygden kallar ”Svarta Sara”, går det som rysningar utmed hela ryggraden och hon vill bara fly därifrån. När de dessutom hittar en gammal dagbok med mystiska meddelanden som verkar riktade direkt till dem, börjar Elvira på allvar förstå att det som hände på både kollot och mentalsjukhuset, händer igen…

Nu när jag har läst alla tre delarna och kan jämföra lite, måste jag nog säga att jag tycker de alla tre står sig ungefär lika starka. Det är ingen favoritserie för mig personligen. Jag tycker det fattas lite för att den ska ha det där lilla extra, men det är ändå läsvärda, lättlästa och spännande böcker inom genren mysrysare. ”Fyr 137” var framförallt mest spännande i början och tappade tyvärr lite mot slutet när det blir får många och osammanhängande trådar som lite tar udden av spänningen.

Min favorit av Ingelin Angerborns barnböcker är hennes fristående ”Hjärta av damm” som handlar om Bella och utspelar sig under ett höstlov på ett teaterläger. Här hittar ni min recension av den!

Labyrintens hemlighet

– ”Ser du? viskade Nikki ivrigt.

En lätt dimma svävade över gräsmattan. Labyrinten bredde ut sig som en jättelik skugga på klippan. I dess bortersta hörn lyste ett svagt ljus mellan buskarna. Det flackade inte, utan brann med ett stadigt sken.

-Ja, det är någon inne i huset, viskade Oliver.

Varför han viskade visste han inte. Ingen kunde ändå höra dem”.

Ritta Jacobsson har skrivit en välskriven, spännande barn- och ungdomsroman för dem som gillar somriga, spännande äventyr utan skräck, miljöer på landet som inbjuder till mystik och intressanta och trovärdiga karaktärer och relationer. ”Labyrintens hemlighet” är klassad som en mellanstadiebok men handlar om en tjej och en kille som står på randen till att börja högstadiet (13 år). Den innehåller dessutom lite mer text än övriga mellanstadieböcker, varför den även passar fint för ungdomar från 13 år och uppåt.

När ”Labyrintens hemlighet” inleds får vi träffa bonussyskonen Nikki och Oliver när deras tillvaro skakas av ett inte så uppmuntrande besked; deras föräldrar (Olivers pappa och Nikkis mamma) berättar utan omsvep att de inom bara några dagar ska iväg till USA för att gifta sig för att därefter spendera sin smekmånad där. Nikki och Oliver (som brukar gå varandra på nerverna) blir tvungna att stå ut med varandra, när de under en tid ska få bo hos en gammal släkting som bor i en herrgård ute på landet.

Barnen blir skjutsade ut till Branteholm, som orten där herrgården ligger heter. Det första mötet med huset sker under ett plötsligt åskväder som får platsen att kännas alltmer mörk och kusligt spännande. Och husets inneboende, Nikkis mormors storebror Lorentz visar sig vara en vresig, butter, gammal man som helst inte varken vill se, höra eller umgås med barnen. De blir beordrade att aldrig sätta sin fot i närheten av den mystiska, igenvuxna, trädgårdslabyrinten som tycks balansera på kanten till stupet i trädgården. Något som väcker barnens intresse och nyfikenhet direkt. De börjar luska lite försiktigt i det som döljer sig bakom Lorentz varningar och de får strax reda på att något fasansfullt har ägt rum i labyrinten som fortfarande lurar mörk och otäck i den stora trädgården…

Bronsnyckeln

Sedan jag skrev sist har jag hunnit läsa del ett och två ur vikingaserien ”Sagan om Turid” av Elisabeth Östnäs (vilka jag för övriga tyckte var mycket läsvärda, spännande och välskrivna). Jag påbörjade även del tre, men så kom ju ”Bronsnyckeln” emellan! Och jag måste erkänna att det är svårt att låta bli att skjuta upp läsningen av ”Bronsnyckeln” när den är en direkt fortsättning av ”Kopparhandsken” som ju var en av mina litterära höjdpunkter förra året! Här kommer därför ett litet inlägg med mina tankar om del tre, ”Bronsnyckeln” av författarna Holly Black och Cassandra Clare.

Ju längre in i en serie jag kommer, desto mindre vill jag egentligen avslöja om den här på bloggen för alla er som inte hunnit läsa föregående delar. Men här kommer några ord som jag hoppas inte avslöjar för mycket! I del tre får vi återigen möta det fantastiska kompisgänget Call, Aaron, Tamara och så vargen Tumult förstås. De träffas efter ett sövande sommarlov och känslan när de börjar sitt bronsår på den magiska skolan ”Magisterium” igen är att de för första gången på länge kanske kan ägna sig uteslutande åt att lära sig något. Det blir som ni säkert redan räknat ut, inte alls som de tänkt sig. För på skolan blir de snart varse om att det lurar en hemlig mördare som verkar vara ute efter att döda Call och hans vänner…

Det som slog mig mest när jag började läsa de första sidorna i boken var hur otroligt mycket jag hade saknat författarnas humor:

”- Borde inte trollkarlarna redan ha kollat det? frågade Aaron.

Tamara ryckte på axlarna. – Även om de har det skulle de inte ge oss namnen, så det här är ett sätt att korta listan över misstänkta.

– Någon har läst om alla sina Kittyböcker i sommar, sa Jasper.

Tamara log ett varggrin. – Någon kommer snart få en smäll i ansiktet”.

Och sedan var det det här med mina höga förväntningar om att få läsa ännu en gastkramande spännande bok med en massa oväntade vändningar och cliffhangers. Trots att ”Bronsnyckeln” saknar det höga tempot som var ”Kopparhandskens” signum, är det en grymt spännande bok (på ett lite lugnare sätt) som döljer en massa mörka hemligheter och som tids nog leder fram till ett slut som är minst sagt oväntat och fruktansvärt…

Min recension av första delen, ”Järnprovet” hittar ni HÄR!

Del två i serien, ”Kopparhandsken” var enligt mig en av 2016 års bästa barn- och ungdomsböcker. I detta inlägg hittar ni några rader om varför den var och är så bra!

Sal 305

”Sal 305” av Ingelin Angerborn är den fristående fortsättningen på hennes mysrysare ”Rum 213” – en bok som är väldigt populär på våra bibliotek och som i princip vandrar från famn till famn och därmed utgör en av de där böckerna som nästan aldrig står inne på hyllan.

Jag minns att jag gillade ”Rum 213” väldigt mycket , men ”Sal 305” är nog ändå snäppet vassare med en framförallt rysigare känsla. I boken får vi träffa Elvira som tänker tillbaka på förra sommaren och det där märkliga som hände under kollot där Elvira tillsammans med kompisarna Meja och Bea spenderade några dagar under lovet.

Boken börjar med att Elvira får ett sms från sin pojkvän Melker där han skriver att det är slut. Elvira blir helt förstörd. Hans sms kommer som en blixt från en klar himmel och hon förstår ingenting. Hur kan han göra slut på det sättet? Genom ett sms? Hon är kluven över vad hon ska göra, men till slut störtar hon nerför trappan och cyklar iväg för att träffa honom.

Under cykelturen börjar det regna. Regndropparna flyter ihop med tårarna som rinner nerför hennes kinder och sedan minns hon inte mer. När hon vaknar upp visar det sig att hon har blivit påkörd av en bil. Föraren till bilen har ringt en ambulans som är påväg. Elvira har slagit i huvudet och varit medvetslös. Förmodligen har hon också fått hjärnskakning. Hon minns ingenting från när hon blev påkörd, men det är någonting med den där bilen som inte känns bra…

När hon kommer till sjukhuset tätnar spänningen och det blir bitvis riktigt rysligt! Elvira tvingas stanna på sjukhuset flera dagar för observation och under tiden börjar det hända mystiska saker. Hon sover dåligt om nätterna och när hon vaknar är det som om hon inte riktigt kan skilja mellan dröm och verklighet som liksom flyter ihop till en otäck smet. Från fönstret har hon utsikt mot ”Dåris”, det gamla mentalsjukhuset. Hur är det möjligt att det kan lysa från ett fönster inne på det övergivna hospitalet? Och hur kan det komma sig att ingen kan svara på vem pojken i sängen intill hennes var?

En riktigt härlig rysare att läsa nu i sommar!

 

 

 

Offerträdet

”På skolgården stod ett träd som påstods vara över tusen år gammalt (…) Trädet var också vår skolas symbol, en ask som sträckte ut sina grenar över världen. Vi brukade hänga där på rasterna, under de tjocka, lövtyngda grenarna som böjde sig mot marken”.

Äntligen är Magnus Nordin tillbaka med en riktig rysare till ungdomsbok, som dessutom är början på en ny, lättläst serie fristående berättelser! Jag älskar Nordins zombieserie ”Varelserna” och har därför gått och väntat och längtat efter fler, liknande serier. Så när jag fick tag i hans senaste lättlästa ”Offerträdet”, slängde jag mig över den!

Alva och Freja går på Odenviskolan. En skola som garanterar att inga elever går ut med dåliga betyg när de slutar nian. Freja är en av dem som har åkt dit och blivit inkallad till samtal med rektor Åsa. Och det är inte med blida ögon som skolans ledning ser på Freja.

Freja kan inte sluta tänka på sina betyg. Tillsammans med kompisen Alva bestämmer hon sig för att ”fixa” betygen genom att gömma sig i skolan en fredagseftermiddag efter att alla lärarna gått hem. Alva och Freja gömmer sig nere i bildsalen och väntar ut vaktmästaren som går sin runda för att låsa och stänga fönster. När alla verkar ha gått hem, smyger de iväg till skolans heligaste rum: rektorsexpeditionen. Frenetiskt försöker de leta fram betygen, men istället för att hitta en lösning med betygen, gör de en annan, fruktansvärd upptäckt…

Andra som också har läst ”Offerträdet”:

Prickiga Paula

Biblanbloggen

Boklus

Här kan ni läsa vad jag tyckte om Magnus Nordins andra serie ”Varelserna”:

Del 3: Fristaden

Del 4: Uppror