Fyr 137

För några dagar sedan läste jag ut den omåttligt populära Mebelserien av Ingelin Angerborn – en serie med ständigt, långa reservationer på våra skolor av framförallt förväntansfulla mellanstadietjejer som med spänning och entusiasm väntar på att få kasta sig över ännu en del om vännerna Elvira, Meja och Bea. Om det är något jag lärt mig under mina år som skolbibliotekarie, är det att få saker smittar så mycket som när kompisar boktipsar varandra. Så var det med Rum 213 när den kom ut 2011 (som ju nu dessutom har blivit film) Det började med att någon läste den och blev helt såld och därefter har det gått som ringar på vattnet. Boken är nu en av våra mest välkända på biblioteken och har liksom uppnått en status i sig som gör att man inte behöver tala sig varm om den. Den bär liksom sig själv.

I denna den tredje och avslutande delen av Mebelserien, möter vi gänget Elvira, Meja och Bea i början av sommarlovet. Det har gått två år sedan sommarkollot då de först kom i kontakt med de mystiska händelserna.. och ett år sedan Elvira blev inlagd på sjukhuset med utsikt över det övergivna mentalsjukhuset där kusliga och otäcka saker fortsatte att äga rum. Denna sommaren längtar framförallt Elvira och Bea efter en helt vanlig, solig och bekymmerslös semester; de ska spendera en tid på Svartuddens camping där de ska tälta ihop med Mejas familj och bara bada och sola hela dagarna.

Men redan på vägen mot campingen börjar saker och ting hända som får Elvira att kastas tillbaka till händelserna på mentalsjukhuset och det okända som hon där tvingades komma i kontakt med. En bil med registreringsskylten FYR 137 kör förbi. Om man inte har läst någon av delarna i serien tidigare, är det svårt att förstå hur en registeringsskylt kan få hela Elviras värld i gungning. Det man då bör känna till är att alla delarna i serien har inletts på ungefär samma sätt; med att Elvira plötsligt får syn på en registreringsskylt som hon senare förstår har tjänat som varning för vad som komma skall. När det lite senare sjunker in för Elvira att det mycket riktigt finns en gammal fyr bara ett stenkast bort från campingen och att ryktet går om att det har visat sig en mörk skepnad där som bygden kallar ”Svarta Sara”, går det som rysningar utmed hela ryggraden och hon vill bara fly därifrån. När de dessutom hittar en gammal dagbok med mystiska meddelanden som verkar riktade direkt till dem, börjar Elvira på allvar förstå att det som hände på både kollot och mentalsjukhuset, händer igen…

Nu när jag har läst alla tre delarna och kan jämföra lite, måste jag nog säga att jag tycker de alla tre står sig ungefär lika starka. Det är ingen favoritserie för mig personligen. Jag tycker det fattas lite för att den ska ha det där lilla extra, men det är ändå läsvärda, lättlästa och spännande böcker inom genren mysrysare. ”Fyr 137” var framförallt mest spännande i början och tappade tyvärr lite mot slutet när det blir får många och osammanhängande trådar som lite tar udden av spänningen.

Min favorit av Ingelin Angerborns barnböcker är hennes fristående ”Hjärta av damm” som handlar om Bella och utspelar sig under ett höstlov på ett teaterläger. Här hittar ni min recension av den!

Sal 305

”Sal 305” av Ingelin Angerborn är den fristående fortsättningen på hennes mysrysare ”Rum 213” – en bok som är väldigt populär på våra bibliotek och som i princip vandrar från famn till famn och därmed utgör en av de där böckerna som nästan aldrig står inne på hyllan.

Jag minns att jag gillade ”Rum 213” väldigt mycket , men ”Sal 305” är nog ändå snäppet vassare med en framförallt rysigare känsla. I boken får vi träffa Elvira som tänker tillbaka på förra sommaren och det där märkliga som hände under kollot där Elvira tillsammans med kompisarna Meja och Bea spenderade några dagar under lovet.

Boken börjar med att Elvira får ett sms från sin pojkvän Melker där han skriver att det är slut. Elvira blir helt förstörd. Hans sms kommer som en blixt från en klar himmel och hon förstår ingenting. Hur kan han göra slut på det sättet? Genom ett sms? Hon är kluven över vad hon ska göra, men till slut störtar hon nerför trappan och cyklar iväg för att träffa honom.

Under cykelturen börjar det regna. Regndropparna flyter ihop med tårarna som rinner nerför hennes kinder och sedan minns hon inte mer. När hon vaknar upp visar det sig att hon har blivit påkörd av en bil. Föraren till bilen har ringt en ambulans som är påväg. Elvira har slagit i huvudet och varit medvetslös. Förmodligen har hon också fått hjärnskakning. Hon minns ingenting från när hon blev påkörd, men det är någonting med den där bilen som inte känns bra…

När hon kommer till sjukhuset tätnar spänningen och det blir bitvis riktigt rysligt! Elvira tvingas stanna på sjukhuset flera dagar för observation och under tiden börjar det hända mystiska saker. Hon sover dåligt om nätterna och när hon vaknar är det som om hon inte riktigt kan skilja mellan dröm och verklighet som liksom flyter ihop till en otäck smet. Från fönstret har hon utsikt mot ”Dåris”, det gamla mentalsjukhuset. Hur är det möjligt att det kan lysa från ett fönster inne på det övergivna hospitalet? Och hur kan det komma sig att ingen kan svara på vem pojken i sängen intill hennes var?

En riktigt härlig rysare att läsa nu i sommar!

 

 

 

Hjärta av damm

Hej!

Idag är det en härlig, frostig och solig tisdag och jag befinner mig just nu i Fliseryd – en av mina skolor där jag är varje tisdag förmiddag. Just denna veckan har jag fullt upp med att förbereda en hel del bokattacker – hela tio böcker kommer jag att bokattacka från klass 2 upp till klass 7!

Med anledning av alla bra böcker som jag har läst mig igenom den senaste tiden, ville jag passa på att ge er ett litet boktips! I morgon kommer jag att bokattacka ”Hjärta av damm” som är skriven av författaren Ingelin Angerborn, för klass 4 i Timmernabben. Den är så vansinnigt BRAAA!

I boken får vi träffa Bella som när berättelsen tar sin början, precis ska börja på ett teaterläger under höstlovet. Hennes bästa vän Tove har i sista stund hoppat av lägret. Bella måste därför gå själv och det gör hon till en början högst motvilligt.

Hon står utanför den gamla teatern och beundrar det fina, rosa huset med alla fönstren, när en av ledarna vinkar in henne och hon följer med in med blandade känslor.

Men trots den stora nervositeten och det faktum att hon inte känner någon på lägret, upptäcker hon ganska snart att det verkligen är jättekul med teater! Hon skaffar nya vänner, ledaren Mirjam är jättesnäll och teatern är en spännande och häftig plats att vara på. Och sedan är ju Hilding där. Hilding som är jättesöt i teatersmink, som har varma, mjuka händer och ett jättehärligt skratt…

De är mitt uppe i att sätta upp en teaterpjäs för föräldrar och vänner, när det börjar hända mer och mer skumma saker som får Bellas hjärta att ta oväntade skutt av rädsla och förvirring… Den där dockan som stod i rummet med alla teaterkläderna.. Vem är hon egentligen och var det verkligen inbillning när Bella trodde att hon såg henne blinka? Och vem är det som lämnar meddelanden på damtoaletten?

Det var ett tag sedan jag sist läste Ingelin Angerborn. Jag är verkligen positivt överraskad och tycker helt klart att ”Hjärta av damm” är den bästa av hennes som jag har läst hittills! Kan verkligen rekommendera den varmt till alla som älskar spänning, mysrys och lite kärlekspirr! Är lite avis på alla som har kvar denna oläst!

Gasten!

Finns det egentligen något man hellre önskar sig som resesällskap än en rykande färsk PAX-bok!!??

I helgen fick den senaste delen i grymma, grymma serien PAX av Åsa Larsson och Ingela Korsell följa med på långtur då vi skulle upp till Stockholm och ner igen över en dag. Över nio timmar i bilen; ja, vad hade jag gjort utan den?! Som tur var blev jag inte åksjuk, men det är ju något av ett under, då jag satt med näsan i boken i ett enda svep. PAX böckerna slukar man hela, det säger svisch och så sitter man där och ångrar att man inte sparade lite på boken, så att man slipper längta ihjäl sig till att nästa del ska hinna komma ut, så att man kan fortsätta där föregående slutar. För de slutar alltid med en ruggig cliff hanger. Det kan jag lova! Gå gärna in på PAX facebooksida och läs mer om vad som händer kring böckerna!

Och här kan ni läsa mer om vad jag tyckte om de andra delarna i serien:

Del 1 & 2 (Nidstången & Grimmen)

Del 3 & 4 (Mylingen & Bjäran)

Denna gången börjar allt med ett till synes harmlöst luciafirande i Mariefred som snart urartar då tre barn leker ”svarta madam”. Under leken öppnas en port upp och tre ondskefulla gastar börjar härja fritt i staden. Och lotten faller som vanligt på Viggo och Alrik, som måste bekämpa de farliga gastarna för att förhindra att hela Mariefred blir gastkramade. Men denna gång blir det svårare än de trott och de tvingas ta hjälp av flickan Iris som de egentligen inte litar på. Men om de ska ha någon som helst chans verkar Iris vara den enda som kan hjälpa dem…

Mer än så vill jag inte säga eller avslöja! Bara läs! Lova att ni gör det! Om ni inte har läst PAX ännu, har ni verkligen missat något riktigt, riktigt bra!

PAX har en originalitet som heter duga!

Kurragömma

”Djupt, djupt inne i sorgens mörker,

glimtar en annan sorts glädje fram,

en allvarligare glädje,

i grunden besläktad med sorg.

Se magnolian! Den blommar nu!

(Dikt av Barbro Lindgren, s. 85 i ”Kurragömma”)

Petrus Dahlins senaste mellanåldersbok är en riktigt ruggig sommarysare! I ”Kurragömma” möter vi  13 åriga Astrid som tillsammans med sin mamma ska spendera några dagar i en sommarvarm spansk bergsby. Astrids pappa har nyligen gått bort och i sorgen efter honom vill hon allt annat än glömma honom. För att komma honom nära har de tagit med sig en karta som han gjort över en vandring i närheten av stugan de ska hyra i byn. Innan han drunknade i en tragisk fiskeolycka, lämnade han nämligen efter sig en detaljerad karta över vandringen.

Men ingenting blir som Astrid föreställt sig, även om hennes farhågor på många sätt besannas. Hennes mamma, som har svårt att sätta gränser mellan jobbet och det privata, tvingas åka till Gran Canaria för att klara upp en del saker på jobbet som reseledare. Astrid vägrar att följa med trots hennes mammas frenetiska övertalningsförsök. Till slut bestämmer de att det bara blir tal om en enda natt och skiljs åt. Astrids mamma tar en taxi till flygplatsen och Astrid börjar packa in sakerna i huset och gör sig hemmastadd. Men det visar sig snabbt att platsen där hon hamnat på är både ödslig och mystisk. När hon vistas i byn någon kilometer bort är det tydligt att ingen av byborna vill se henne där. En gammal kvinna ropar efter henne flera gånger att barn inte är välkomna där. Dörrarna till husen stängs när hon går förbi och folk vägrar att möta hennes blick.

Men Astrid är inte den som låter sig skrämmas. Hon lär sig att hitta i skogen och ner till sjön där hon badar nästa varje dag och hon blir vän med en vit hund som hon börjar kalla för Blanco. Till en början tycker hon det är härligt, avkopplande och svalkande att bada i sjön. De rykten hon får höra om sjöns mörka historia bekommer henne inte. Inte heller de obehagliga mardrömmar som väcker henne helt dyblöt och kallsvettig varje natt. Men långsamt kryper sjöns mörka historia henne närmare och hon kan till slut inte blunda för det fruktansvärda som har hänt där… Kan det ha någonting att göra med de blöta fotavtrycken på verandan? Eller de främmande barnen som dyker upp och vill leka kurragömma med henne…

”Kurragömma” är verkligen en riktig sommarysare! Till en början händer det inte så mycket i boken. Handlingen flyter liksom långsamt på, men på ett alltför oroväckande stillsamt sätt. Att Astrid bara reagerar med sunt förnuft, likgiltigt lugn och nyfikenhet bara ökar spänningen ytterligare! Man känner i varenda cell att någonting står väldigt fel till och att någonting oroväckande kommer att hända. Den stilla inledningen av berättelsen accelererar långsamt upp och blir mot slutet olidligt spännande. Som läsare ryser man av obehag när sjöns mörka historia flyter ut över kanterna och dränker allt ljus…

En andlös sommarrysare när den är som bäst!

Den viskande dödskallen

Förra veckan läste jag ut del två i serien ”Lookwood & Co” av den brittiska författaren Jonathan Stroud och även om jag sedan dess har hunnit påbörja läsning av en ny, bra bok, kan jag fortfarande inte riktigt släppa ”Den viskande dödskallen”. ”Lookwood & Co” är en av de bästa barnboksserierna jag har läst! Så enkelt är det. Jag har tidigare skrivit om vad jag tyckte om del ett i serien. Här hittar ni den recensionen.

I ”Den viskande dödskallen” får vi återigen träffa det oslagbara gänget från den lilla agenturen Lookwood & Co i spökhärjade London; nämligen hemlighetsfulle Anthony Lookwood, kakmonstret och tillika bokälskaren George Cubbins samt huvudpersonen Lucy Carlyle med den sällsynta förmågan att kunna lyssna och kommunicera med spökena…

När ”Lookwood & Co” får i uppgift att inspektera en grav där en fasansfull doktor ligger begravd, blir det inte alls så enkelt och problemfritt som det först verkar vara. Det visar sig att denna doktor sysslat med svartkonst och gjort sig ökänd genom att påkalla andevärlden. ”Tack vare” honom är också många oskyldiga människor döda.

Uppdraget spårar snabbt ur och George är farligt nära att bli spökberörd på kuppen. Ändå lämnar ”Lookwood & Co” kyrkogården för natten i tron att uppdraget är slutfört och att de nu med någorlunda gott samvete kan lämna det för gott. Det de däremot inte vet är att vålnaden i graven släppts lös och att ett mycket farligt och värdefullt föremål som tillhört mannen i graven stulits under nattens mörkaste timmar…

Det här är en modern spökhistoria när den är som allra bäst! Alla viktiga ingredienser finns, för den där perfekta stämningen och blandningen mellan torr, brittisk humor, ett ständigt driv och ett ofattbart spännande rysaräventyr. Mixen mellan modernt 2000-tal och ett viktorianskt London är superb! Har inte nog av superlativ åt denna serie. Jag älskar den och längtar redan efter fortsättningen! ❤

LÄS DEN!

Helgens läsning!

Hej!

Nu vill jag berätta om helgens härliga läsning! Trots det underbara sommarvädret blev det nämligen en hel del läsning för mig av både gamla och nya barnböcker som jag vill dela med mig av.

Den första boken som jag läste ut heter ”Rädda Rabalder” – del två i den underbara serien ”Konaklubben” av författaren Inger Frimansson. I den här delen får vi åter träffa Konaklubbens modiga och hästtokiga medlemmar Frossan, Bojan och Hercules. Frossan, som är seriens huvuperson nummer ett, får i denna delen lite hjärtesorg när hon som av en slump får reda på att hennes favorithäst Rabalder ska tillbaka till sin egentliga ägare. Detta blir förstås ett fall för Konaklubben som bestämmer sig för att göra allt de kan för att få tillbaka Rabalder till ridskolan! En finfin bok jag rekommenderar till alla som har ett extra rum för hästar i sitt hjärta <3.

Denna rara skapelse läste jag ut på någon halvtimme i fredags. Men vilken fin halvtimme att spendera i dessa söta varelsers sällskap. Beatrix Potters illustrationer har väl följt med oss alla på ett eller annat sätt genom livet, men kanske är det få förunnat att faktiskt har läst något av henne. Med ett styng i hjärtat hittade jag denna i bokhyllan och kände att nu var det dags att låna hem den för att skutta efter de busiga kaninungarna Pelle, Benjamin och Flopsys ungar! För sötare kaniner kan man väl knappast hitta?! Älskar att de har så fina kläder på sig. En del påminner om något man skulle kunna hitta i en utklädningslåda eller i Farmors låda på vinden. Rekommenderas varmt!

Näst på tur stod del tre i Konaklubben; ”Kan man älska Misja?”. Måste få flika in att jag gillar de här omslagen så mycket.

I den här boken är det hästen Misja som står i centrum, när hon blir mer och mer ohanterlig på ridskolan. Under en ridlektion kastas en tjej av och får åka in med ambulans till sjukhuset. Det börjar pratas om Misja och allt fler blir rädda för henne och ryktet sprids snabbt om att det finns en farlig häst på ridskolan. Men vad är det egentligen med Misja? Och kan man verkligen älska henne?

Men inte bara Misja har det tufft. Även Frossan mår sämre än vanligt. Hennes bästis Bojan ska åka iväg till en av sina bästa vänner, Clara i Jönköping och Frossan vill inte erkänna att hon känner sig ledsen och övergiven. Och ännu jobbigare blir det när hon måste bestämma sig om hon ska våga gå på det där ridlägret som hon drömmer om eller inte. Men hur gör man när man känner sig så feg för att inte våga sova över hos någon annan att man inte vågar tala om det för någon? Inte ens sin bästa vän… Ännu en underbar bok ur serien Konaklubben!

Den här lilla boken om kärlek av Ulf Stark är verkligen fin. Den utspelar sig mitt under andra världskriget i ett kallt och vintervitt Sverige och handlar om pojken Fred. Freds pappa har åkt iväg för att bevaka gränsen uppe i norr och kvar hemma går Fred och hans mamma. Fred längtar så mycket efter sin pappa och efter att det ska bli fred så att det känns som hjärtat ska gå sönder. För att stilla sin längtan, går han in i klädkammaren varje kväll och pratar med sin pappa. Eller egentligen är det hans längtan som är så stark så att vindens vinande genom ventilen i klädkammaren frammanar pappans röst. Och där står han så, varje kväll och har både längre och kortare konversationer med sin pappa. Han säger något och pappan hummar, svarar och frågar. Med sin pappa kan han prata om allt mellan himmel och jord. Om kriget. Om livet och döden och kärleken. Men mest av allt om kärleken. Fred är nämligen kär i en flicka som heter Elsa. Elsa, som har elektriskt, burrigt hår, pratar genom näsan och är lika stark som Karl Alfred. Men det blir inte lätt för Fred att få Elsa att förstå hur han verkligen känner…

En underbar, varm och poetisk skildring om det som får det allra mörkaste och kallaste att smälta bort; kärleken som övervinner all rädsla och sorg och till slut också kriget. Jättefin bok av Ulf Stark!!

Och äntligen blev det så dags för mig att läsa Katarina Genars senaste rysare för barn, ”Röda spår” som kom ut 2014. En lättläst, precis lagom mysrysig och spännande sommarbok ni bara måste läsa!

Sommarlovet närmar sig med stormsteg och Samuel inser med en stigande känsla av panik att det inte kommer bli någonting vettigt alls av det här lovet… Hans bästa kompisar Milo och Felix överger honom för ett seglarläger och hans föräldrar kommer jobba hela lovet. Föräldrarna verkar inte alls bekymrade över detta och hans mamma slänger ur sig att ”Men du klarar dig ju fint utan oss, du hänger ju ändå mest på fotbollsplanen”. Men så kommer det sig att en lapp på Konsum förändrar allting. Ett gammalt, vackert hus uthyres ute på landet och annonsören utlovar ”fågelkvitter” och ”vacker utsikt”. Hans mamma blir eld och lågor och övertalar Samuel och hans pappa att hyra stället, medan hon själv arbetar på sjukhuset dagarna långa. Allt är frid och fröjd ända tills Samuel börjar höra och se saker i huset som får hans nackhår att resa sig… Men vem skulle tro honom, när han knappt själv vågar tro på det han ser…?

En av Katarina Genars bästa böcker! Katarina Genar, som ju besöker våra fyror efter sommarlovet! Det ska bli så underbart att få träffa henne!

Ha en bra dag!

Den skrikande trappan

Åh, vad bra ”Den skrikande trappan” är! Det är en sådan där bok man gärna skulle vilja bo i, om det vore möjligt! Jag hade inte haft några som helst problem med att hänga med Lucy, Lookwood och George hela dagarna och nätterna. Tänk vad spännande det hade varit att vara en ung, lovande spökagent i ett mörkt, dimmigt London!

När jag läste ”Den skrikande trappan”, kom jag att nostalgiskt tänka på min barndom, då jag och min bästis Elin lekte spioner och smög omkring med allehanda prylar (som kunde vara bra att ha om man råkade springa in i en tjuv eller någon annan efterlyst person) utomhus och hemma till syskons och föräldrars förtret (då vi ofta ockuperade badrummen, eftersom vi lekte att de i själva verket var hissar som skulle ta oss upp till andra våningen i huset). Jag minns att vi exempelvis hade osynlighetsringar som kunde göra oss osynliga, om vi mot förmodan stod öga mot öga med en av de efterlysta brottslingarna. Jag minns också att vi var så inne i leken att det kändes lika spännande som om man läst eller sett en ruskigt spännande film. Och nu när jag i vuxen ålder läser ”Den skrikande trappan”, vet jag, bombsäkert, att vi hade lekt spökagenter om vi hade varit unga i dag! Och då kan jag faktiskt längta tillbaka med ett litet styng i hjärtat. Det hade varit fint att få åka tillbaka i tiden för bara en dag och leka Lucy, Lookwood och George. Fast vem hade då varit vem? Ja, det kommer jag aldrig få veta…

Tillbaka till boken och vad jag tyckte om den! Jag älskade miljöerna och den där underbara mixen av spänning, humor och trivsamhet. Jag brukar inte tänka på mat när jag läser en riktigt bra bok, men ”Den skrikande trappan” får mig faktiskt att bli sugen på mumsigheter som scones, marmelad och te eller ett stort lilablomstrigt porslinsfat fullt av de ljuvligaste och godaste kakorna man kan tänka sig (kanske är det inte så konstigt, då en av agenterna i boken är väldigt glupsk och nästan ständigt tänker på mat och stup i kvarten rullar fram godsaker på en vagn). Och där skulle jag sitta, smuttande på mitt te och mumsande på kaka efter kaka, medan regnet smattrade trivsamt mot fönsterblecket och världen utanför var en grumlig, grå dimma av ett skönt tomrum att sjunka in i (i detta tomrum skulle jag vilja sitta så länge som boken varade, omedveten om den värld som pågick därutanför).

Serien ”Lookwood & Co” utspelar sig som sagt i London, under en tid då England i närmare femtio är har varit drabbat och hemsökt av alla möjliga typer av livsfarliga vålnader. Som svar på hemsökelsen, startas det agenturer med enda syfte att förgöra spökena. Agenturerna är ofta övervakade av vuxna, men själva agenterna är alltid barn och unga som har förmågan (till skillnad från vuxna) att söka upp och förinta spökena. Till sin hjälp har de olika former av vapen; värjor av järn, magnesiumbloss och järnkedjor.

I centrum av boken står flickan Lucy som mister sitt jobb som spökagent trots hennes unika talang som gör henne duktig på att lyssna och känna av vad besökarna/spökena har för intentioner och är i för sinnesstämningar. Hennes talang som lyssnare, tar henne dock hela vägen till London där hon får jobb på den minsta agenturen av de alla; Lookwood & Co – en liten firma det inte gått vidare bra för. Men Anthony Lookwood, som är stolt ägare av agenturen, verkar aldrig ge upp eller tillåta sig att bli missmodig. Det som gör hans agentur så unik är framförallt det faktum att de inte har någon vuxen övervakare alls, vilket är högst ovanligt och inte helt och hållet ses med oblida ögon. När ett av deras uppdrag slutar i katastrof, blir det riktigt tufft för ”Lookwood & Co” att klara av konkurrensen, då färre och färre personer anlitar dem för uppdrag. Och detta i sin tur, leder fram till att de måste tacka ja till ett av de farligaste uppdragen någonsin…

Jag rekommenderar verkligen er att läsa ”Lookwood & Co”! Det är något av det härligaste jag läst på länge. Älskar stämningen i boken! Jag vet att det råder lite odelade meningar om denna boken – en del älskar den, medan andra inte alls har fastnat och snarare tycker att den är seg och förutsägbar (jag håller dock inte alls med om att den skulle vara det, inte det minsta!). Böckerna är klassade som Hcg-böcker, vilket gör att de lämpar sig fint för åldern 9-12 år.

Del 2 är redan ute på svenska och heter ”Den viskande dödskallen”!

Trevlig helg!

Mysiga ljudböcker för barn!

Hej!

Jag brukar mestadels lyssna på vuxenromaner i bilen, men under de senaste veckorna har jag plöjt en massa barn- och ungdomsböcker istället!  Här kommer två fina ljudbokstips att lyssna på – trevlig helg på er!

Besökarens skugga

Serien ”Krabbsjögrund” är nog den mest mysrysiga serie jag vet för barn och unga! Böckerna är skrivna av författarna Lena Ollmark och Mats Wähnblad och det har hittills givits ut sex delar. Och jag är deras största fan! 🙂 En biofilm planeras att spelas in hösten 2015! Så håll utkik och läs gärna böckerna innan den kommer, om ni ännu inte har gjort det! Titta gärna in på den jättefina hemsidan också, där du kan läsa mer om författarna, bokserien, spelet och filmen!

Jag älskar stämningen, miljöerna, personerna, skärgårds- och båttermerna, sägnerna och spökhistorierna som sprängs in i berättelsen. I dagarna har jag sträck-lyssnat på ”Besökarens skugga” som är del fem i serien och efter ett ganska långt uppehåll sedan jag sist läste serien, slås jag av hur bra det här är! Böckerna utspelar sig i Krabbsjögrund (bara namnet får mig att rysa ända in i märgen) och handlar om pojken Karl Dymling som bor med sin morfar, när hans mamma under tiden ska jobba på ett forskningsfartyg.

Tidigare har Karl och hans mamma bara bott i Krabbsjögrund över somrarna som sommargästar, så för Karl känns det till en början lite märkligt att stanna kvar där även efter sommarens slut. För honom är Krabbsjögrund en riktig sommaridyll med charmiga kullerstensgator, glassätande turister, blått hav och pittoreska, blommande trädgårdar. Men när hösten kommer, börjar något mörkt och hotfullt ruva i skuggorna och det känns i luften att ingenting riktigt är som det ska… Det är ondskan som iklär sig olika skepnader och får gamla hemligheter och intriger att åter komma upp till ytan bland invånarna i den lilla staden. Och det blir Karl och bästa vännen Sara som först lite motvilligt dras med i äventyren för att försöka komma till bukt med ondskan och ta reda på sanningen som kan rädda Krabbsjögrund…

Passar utmärkt som högläsningsböcker och är extra spännande att lyssna på!

Katten som älskade regn

Mitt nästa ljudbokstips är Henning Mankells barnbok ”Katten som älskade regn”. Visst är den söt? Omslaget ovan är en nyutgåva från 2012, men boken kom första gången ut 1992.

Boken handlar om Lukas som ska fylla sex år. Han ligger klarvaken mitt i natten och väntar på att klockan ska bli sju, då han ÄNTLIGEN ska få öppna sina födelsedagspresenter! Han funderar och funderar över vad det kan vara, vad han allra helst skulle vilja ha och vad han absolut inte vill ha. Och han kommer fram till att det säkert blir något som mamma och pappa tycker är ”nyttigt”, som en dödstråkig matta eller lampa.

När familjen kommer in för att sjunga för honom, blir han först jättebesviken. Läppen börjar darra och det blir liksom alldeles varmt bakom ögonlocken, som om han när som helst ska börja gråta. De har visserligen en fin tårta med ljus på en bricka, men den enda paketen de har är en gammal, brun kartong utan varken papper eller snören. Lukas är helt säker på att den innehåller ett par gamla skor… Men så börjar han höra ett konstigt ljud. Någonting piper och ljudet kommer från lådan! Plötsligt sticker det upp någonting svart ur locket.. En svart tass! Och då går det upp för honom att han har fått en alldeles egen katt i födelsedagspresent! En svart katt som är det finaste han någonsin har fått. Lukas älskar sin katt, som han börjar kalla för ”Natt”. Tillsammans blir de oskiljaktiga till den dag då Natt försvinner, spårlöst…

En jättefin bok om hur det känns att längta efter någonting väldigt, väldigt mycket och hur det är att älska något väldigt, väldigt mycket. Men den handlar också om djupare livsfrågor som frihet, liv och död, sorg och saknad…

❤

Julens lektyr…

Julen är ett minne blott, men den stannar kvar ett litet tag i mitt hjärta och jag tänkte börja det nya året 2015 här på bloggen med att berätta om julens lektyr! I år blev det bara tre böcker för mig – en ungdomsbok, en mellanåldersbok och en inte så litet bastant vuxenroman – blandad kompott med andra ord!

5768 visningar på youtube

Den här lilla pärlan handlar om Rosita som är som en fågel i själ och hjärta. Hennes familj tillhör resandefolket, romano, men de har bott i Sverige länge. Rosita möter fördomarna varje dag – hon möter dem både hos människor som vill henne illa, men även hos människor som egentligen bara vill väl. Och hon blir tröttare och tröttare på all den här okunskapen som finns och av att ingenstans egentligen bara få vara utan att behöva tänka att man ska passa in på ett eller annat sätt. Hon är ju bara en vanlig tjej och hennes högsta dröm är att bli en stjärna som Whitney Houston och få stå i rampljuset och vara vacker.

En dag, när allt tycks gå emot henne och inget egentligen kan bli värre, händer något som får det att ljusna i hennes tillvaro. En av tjejerna i klassen som hon inte känner så väl ställer upp för henne och hon hittar en liten mening i den annars ganska gråa tillvaron.

”5768 visningar på youtube” fick ”Barnens romanpris” i höstas och har kommit att bli en viktig bok för många. Jag lärde mig en hel del när jag fick lära känna Rosita och hennes familj och få ta del av berättelserna om hennes folk och kultur. En tunn liten bok som rymde många, många kloka och viktiga tankar och berättelser som är mycket aktuella och viktiga att fånga upp idag. Jag tyckte framförallt att slutet var väldigt vackert. Den här ungdomsboken är både annorlunda och samtidigt väldigt vanlig och mycket lätt att ta till sig – både i språk och handling. Rekommenderar den varmt!

Inmurade

Några dagar in på julen började jag läsa ”Inmurade” av Lena Ollmark och jag måste faktiskt erkänna att jag blev riktigt uppskrämd. Jag tyckte omslaget var så snyggt och hela berättelsen lockade verkligen. Det var någonting med den här boken som bara förtrollade mig och pockade på min uppmärksamhet.

Hör bara här! Så här står det på baksidan av denna, första del i en ny serie som heter ”Firnbarnen”:

”För nästan hundra år sedan rasade en fruktansvärd snöstorm i trakten kring Firnby. Några barn sökte skydd i skolans källare tillsammans med sin lärarinna. Vad som hände sedan är en väl bevarad hemlighet”.

I boken får vi träffa tre barn som på olika sätt kommer att knyta närmare band med varandra. Det är Natta som gör allt för att bara passa in – en snäll tjej som har svårt att vara ärlig mot sig själv och andra. Och sedan är det den nyinflyttade killen, Leo som de flesta i klassen tycker är lite konstig. Han är varken bra på fotboll eller dataspel, vilket snabbt gör honom ganska ointressant för killgänget. Och så finns där även Teddy som tycker att all tid offline är ganska meningslös. I skolan får han vara ifred – ingen stör honom och det är så han vill ha det. Han lever bara för stunderna efter skolan då han spelar spel ifred på sitt rum. Och ganska så motvilligt blir alltså de här tre barnen tvungna att samarbeta. Det som gör att de tvingas gå samman, är att de blir vittne till någonting fruktansvärt i skolans nu nyinredda träslöjdslokal nere i källaren. Det är någon eller några som går igen i källaren… En dag  skadas en flicka på skolan under en träslöjdslektion – en maskin går inte att stänga av och hennes hand blir uppfläkt. Panik utbryter, men ingen verkar tro det Natta försöker få dem att förstå – att det faktiskt spökar på skolan…

Ja, som sagt, den här boken var verkligen ruskigt läskig. En sådan där klassisk spökhistoria som ändå aldrig blir varken banal eller avdramatiserad. Författaren lyckas verkligen sätta skräck i den där miljön i skolan och kring hela byn Firnby och det som en gång hände där för nästan hundra år sedan… Läs den! Ni kommer inte bli besvikna! Allra helst ska man nog sätta sig med denna boken under dagar då man är insnöad och det stormar riktigt snöoväder utanför fönstren… Lite som idag kanske? Snön bara yr ner!

Men vill ni undvika läskiga böcker, ska ni nog undvika denna…

Att föda ett barn

Det finaste priset man kan få för skönlitteratur i Sverige (Augustpriset), gick till Kristina Sandberg för hennes trilogi om den unga hemmafrun Maj i Örnsköldsvik under 30-60 talen. Första boken, ”Att föda ett barn” (som skildrar ett år i slutet av 30-talet) har nu varit mitt sällskap i flera dagar och det är verkligen en drabbande och levande beskrivning av en ung kvinnas liv. Maj blir gravid som tjugoåring och tvingas gifta sig med en äldre man. Hennes föräldrar och syskon (när hon som mest behöver dem), slutar att ta initiativ till att träffas av skammen. Och hennes nya, fina Örnsköldsvikssläkt tillhör både en annan generation och klass. Maj går in i det nya med en växande kropp som äcklar henne, med en skam som hon måste bära på och gömma trots att ryktet går hett från dörr till dörr. Hon kan inte för allt i världen prata ut med någon. Gamla vänner i hennes ålder tystnar och slutar höra av sig och hennes gamla kärlek, Erik sviker om och om igen. Kvar blir hon med det tysta och det outtalade där hon ska passa in utan att klaga och utan att tala. Och de nya etiketterna är svåra för Maj att ta till sig i hjärtat. Hon vandrar runt ensam och tankarna maler runt, det ekar i skallen och det är så mycket som vill ut. Helt plötsligt har hon blivit hemmafru och ”tant” och hon vet inte vad som förväntas av henne som en sådan…

Trots de till en början mycket svårflörtade, långa, krångliga meningarna, sugs jag som läsare in i Majs berättande och sövande, outtröttliga och ganska så malande och ältande inre monologer. Den här bastanta boken på nära 500 sidor gör mig verkligen imponerad. Så häftigt, tänker jag, att en ung kvinna (Kristina Sandberg) som är född på 70-talet, så levande och målande och med en sådan perfektion kan beskriva hur det var att leva som ung kvinna på 30-talet. Jag beundrar hennes språk och orden – mättnaden och den där tunga, gråa, hinnan som nästan kväver Maj i en febrig ensamhet.

Maj och hennes våndor (för glädjeämnena är inte många) tär också på mig och jag känner så mycket med henne och alla unga kvinnor som har behövt uppleva det här. Det här skeva samhället, där männen har så många fria rum att gå till, så många andrum (till exempel Majs make Thomas och hans eviga drickande och groggande) att det blir liksom inte något över för kvinnorna. För någon måste ju vara där och vakta och vaka över barnen.

Och Maj, hon har egentligen ingen som hon kan anförtro sig åt, för det verkar som om alla är upptagna med att förtränga genom att vara plikttrogna. Alla dessa etiketter! Det är något jag reagerar mycket på. Det som jag tidigare tyckt varit charmigt med den tiden, har tack vare Maj nu förbytts mot någonting annat. Majs varande är en enda lång tristess – förpliktelser, förnekelser, skam och dåligt samvete. Hon kan liksom aldrig få vara rätt.

Läs om Maj! Det är oerhört rörande att få ta del av denna berättelse. Men det krävs att man orkar – orkar ta sig igenom all denna tristess. För det händer inte så mycket i Majs värld – och ändå gör det ju det. Ja, oerhört mycket. Men på ett personligt plan. För hon tänker så mycket, Maj. Och man går där och hoppas och hoppas att hon en dag ska få sitt andrum.

Hoppas ni alla har haft en underbar jul och får ett gott nytt år 2015!