Kategoriarkiv: STUDENTER

Förbjudet att visa ohämmade känslor i pensionatets entré

Bildresultat för förbjudet att visa ohämmade

Inför läsningen av den spanska författaren Mamen Sánchez roman ”Förbjudet att visa ohämmade känslor i pensionatets entré” hade jag läst så många positiva, översvallande recensioner att jag tog det spontana beslutet att låna hem boken. Många är det som har beskrivit den som ”myllrande” och jag kan bara instämma. Detta är en ytterst märklig roman som fick mig att ändra mig både gentemot romanen som helhet, men framförallt dess inneboende karaktärer säkert hundra gånger om under resans gång.

Cecilia, som står i centrum för berättelsen, blir hastigt och olustigt lämnad av sin man. Förtvivlad, uppriven och ur stånd att fatta några eftertänksamma beslut, bestämmer hon sig för att (till sina föräldrars stora bedrövelse) pröva sina brutna vingar som föreståndarinna på ett pensionat; hennes eget som hon renoverar och rustar upp i morföräldrarnas gamla, charmiga men slitna bostad invid floden Manzanares strand. När pensionatet genomgått en enorm förvandling; uppfräschat till tänderna med hjälp av en byggkonsult som mystiskt nog anmäler sig frivilligt i precis rätta stunden, flyttar där in tre unga kvinnor, alla studenter på universitetet ett stenkast bort. I takt med att pensionatet fylls på med inneboende, börjar så ett intrig- och maktspel utan dess like. Här väntar ingen lugn och feelgoodig historia! Om jag för ett ögonblick (vilket jag faktiskt gjorde) tyckte att denna roman var nästintill sötsliskig, platt och ganska banal, fann jag mig ganska så snart lurad.

”Förbjudet att visa ohämmade känslor i pensionatets entré” är nämligen fullproppad med intriger, mörka hemligheter och svek. Det är långa, myllrande, adjektivspäckade meningar som läggs på varandra och som får romanen att verka ännu mer mättad vid sidan av den så händelserika, skumpiga och späckade handlingen. Man vet inte som läsare var man har varken författaren eller hennes fiktiva karaktärer. Nej, inte ens huvudpersonen… och det är omöjligt att lista ut vart allt ska leda till eller hur slutet ska utveckla sig.

Jag skulle vilja beskriva den som en söt och klibbig blomma som sluter sig och vecklar ut sig som en oberäknelig, köttätande växt i takt med att intrigerna, mysterierna och hemligheterna avlöser varandra. Det är ganska underhållande på sitt sätt och romanen växer till min lättnad betydligt mot slutet genom att författaren syr ihop alla vitt spridda trådar oväntat snyggt. För mig är romanen lik en saga, ett drama eller kammarspel och ibland påminner den mig av någon anledning om ”Candide” av Voltaire. Mamen Sánchez behandlar sina karaktärer som statister, stiliserade figurer som ibland nästan framställs förlöjligade. Och jag berörs inte av dem på djupet (något jag ofta söker när jag läser skönlitteratur, oavsett genre eller åldersspecifikation). Här har karaktärerna mer en roll som marionetter som läsaren betraktar från ett ovanifrånperspektiv, vilket jag kan förstå poängen med framförallt efter att romanen är utläst. För mig är den en smått underfundig, underhållande och märklig roman som överraskade många gånger om, men tyvärr förblir det inte mer än så. Rekommenderas om man vill ha något oväntat och lättsmält – när man söker förströelse framför något som på djupet berör.

Annonser

”Den andra kvinnan” av Therese Bohman

Nu börjar julen närma sig och det är som om allting runtomkring skimrar med ett magiskt ljus. Och är det inte lite extra mysigt att läsa en bra bok så här års? En bra bok som jag skulle vilja tipsa er om, är Therese Bohmans roman ”Den andra kvinnan”, som jag läste i helgen. Det är tyvärr väldigt sällan jag hinner läsa vuxenromaner numera (all min tid tar jag gladeligen till att läsa barn och ungdomsböcker), men under loven brukar jag försöka klämma in en och annan!

Omslagsbild: Den andra kvinnan

”Den andra kvinnan” inbjuder verkligen till rogivande läsning. Jag tycker de leverbrunrödbeiga tonerna på omslaget passar så väl med den där lite melankoliska, sövande och samtidigt febriga och upproriska känslan jag super in när jag läser boken.

Boken utspelar sig i isolerade delar av Norrköping där huvudpersonen bor och jobbar extra i bespisningen på sjukhuset. Hon är en drömmande person som ägnar vakna timmar åt att fundera över sin tillvaro – den gråa, klibbiga, ensamma tristessen som hon känner när hon går mellan jobbet och hemmet och däremellan när hon står i de trista, formlösa, vita kläderna och böjer sig över diskmaskinen som släpper ut kvav, fuktig luft.

Hon är en känslig person som känner av hur världen är uppdelad i olika skikt och lager – hur människor inordnar sig i olika kulturer och hierarkier och hur de dömer varandra. Hon har en enda vän som hon har haft sedan barndomen. Hon heter Emelie och är på ytan artig och snäll, men huvudpersonen känner mer och mer av hur Emelie avskräcks och äcklas av henne som person – ja, framförallt över hur hon lever. Hon (i boken får man aldrig veta vad huvudpersonen heter) tänker mycket på vad det innebär att vara kvinna och varför hon har så svårt för att känna behov av kvinnogemenskap. I allt detta och mycket mera känner hon en växande ensamhet, som i och för sig alltid har funnits där. Det är genom litteraturen och böckerna som hon knyter band och hon refererar mycket till Dostojevkijs källarman, Thomas Manns ”Döden i Venedig” och ”Bergtagen”.

Men en dag händer något som kommer förändra hennes liv. Hon träffar överläkaren Carl Malmberg, som hon tidigare mött i bespisningen och han erbjuder henne skjuts hem. Hon beskriver det i slowmotion och som om hon har all makt att påverka vilka vändningar hennes liv nu ska ta. En passionerad kärlekshistoria uppstår mellan dem – men den är och blir, som man tidigt redan har förutspått, inte utan komplikationer. Själva berättelsen är långt i från unik – det är ett klassiskt upplägg i en kärleksroman, men tack vare Therese Bohman blir den ändå ny och intressant. Framförallt i det att hon problematiserar den klassiska älskarinnerollen och framförallt det moderna och feministiska madonna-idealet.

När jag läser ”Den andra kvinnan” ser jag huvudpersonen så levande framför mig och det är framförallt för den skull och för den speciella stämningen i boken som jag tycker så mycket om den. Huvudpersonen skimrar som ett guldkantat moln en grådaskig dag. Hennes tankar, känslor och drömmar framträder så tydligt. Berättelsen om henne är egentligen ganska sorglig och melankolisk. Den där ensamheten som hon så ofta återkommer till, den känner jag av som läsare, precis på samma sätt som hon själv beskriver den, som ett tryck bakom nyckelbenen. För mig är hon som en högt flygande svala som låses in varje natt. Hon är både fri och fängslad i sig själv och i världen och det är väldigt talande och berörande när hon lite senare i berättelsen talar om hur hon har ”förbrukat staden”.

”Den andra kvinnan” är en fantastisk roman som växer mer och mer mot slutet. När det är som mest spännande, är historien så invecklad att den blir klaustrofobisk och riktigt obehaglig. Slutet gör tyvärr inte de mest lysande partierna i boken rättvisa. Och ändå lämnar den mig inte alls besviken. Nu är jag sugen på att läsa Therese Bohmans första roman ”Den drunknade”.