Förbjudet att visa ohämmade känslor i pensionatets entré

Inför läsningen av den spanska författaren Mamen Sánchez roman ”Förbjudet att visa ohämmade känslor i pensionatets entré” hade jag läst så många positiva, översvallande recensioner att jag tog det spontana beslutet att låna hem boken. Många är det som har beskrivit den som ”myllrande” och jag kan bara instämma. Detta är en ytterst märklig roman som fick mig att ändra mig både gentemot romanen som helhet, men framförallt dess inneboende karaktärer säkert hundra gånger om under resans gång.

Cecilia, som står i centrum för berättelsen, blir hastigt och olustigt lämnad av sin man. Förtvivlad, uppriven och ur stånd att fatta några eftertänksamma beslut, bestämmer hon sig för att (till sina föräldrars stora bedrövelse) pröva sina brutna vingar som föreståndarinna på ett pensionat; hennes eget som hon renoverar och rustar upp i morföräldrarnas gamla, charmiga men slitna bostad invid floden Manzanares strand. När pensionatet genomgått en enorm förvandling; uppfräschat till tänderna med hjälp av en byggkonsult som mystiskt nog anmäler sig frivilligt i precis rätta stunden, flyttar där in tre unga kvinnor, alla studenter på universitetet ett stenkast bort. I takt med att pensionatet fylls på med inneboende, börjar så ett intrig- och maktspel utan dess like. Här väntar ingen lugn och feelgoodig historia! Om jag för ett ögonblick (vilket jag faktiskt gjorde) tyckte att denna roman var nästintill sötsliskig, platt och ganska banal, fann jag mig ganska så snart lurad.

”Förbjudet att visa ohämmade känslor i pensionatets entré” är nämligen fullproppad med intriger, mörka hemligheter och svek. Det är långa, myllrande, adjektivspäckade meningar som läggs på varandra och som får romanen att verka ännu mer mättad vid sidan av den så händelserika, skumpiga och späckade handlingen. Man vet inte som läsare var man har varken författaren eller hennes fiktiva karaktärer. Nej, inte ens huvudpersonen… och det är omöjligt att lista ut vart allt ska leda till eller hur slutet ska utveckla sig.

Jag skulle vilja beskriva den som en söt och klibbig blomma som sluter sig och vecklar ut sig som en oberäknelig, köttätande växt i takt med att intrigerna, mysterierna och hemligheterna avlöser varandra. Det är ganska underhållande på sitt sätt och romanen växer till min lättnad betydligt mot slutet genom att författaren syr ihop alla vitt spridda trådar oväntat snyggt. För mig är romanen lik en saga, ett drama eller kammarspel och ibland påminner den mig av någon anledning om ”Candide” av Voltaire. Mamen Sánchez behandlar sina karaktärer som statister, stiliserade figurer som ibland nästan framställs förlöjligade. Och jag berörs inte av dem på djupet (något jag ofta söker när jag läser skönlitteratur, oavsett genre eller åldersspecifikation). Här har karaktärerna mer en roll som marionetter som läsaren betraktar från ett ovanifrånperspektiv, vilket jag kan förstå poängen med framförallt efter att romanen är utläst. För mig är den en smått underfundig, underhållande och märklig roman som överraskade många gånger om, men tyvärr förblir det inte mer än så. Rekommenderas om man vill ha något oväntat och lättsmält – när man söker förströelse framför något som på djupet berör.

Du, bara

”Du, bara” är Anna Ahlunds debutroman. En rackarns fin sådan, vill jag lova! Jag gillade att den är så där megaromantisk (här är författaren verkligen inte rädd för att breda på), ärlig, fin och faktiskt förvånansvärt lättsmält och underhållande.

❤

”Du, bara” utspelar sig i Uppsala, där jag själv har bott två år av min ungdom. Så mycket nostalgi att få tänka tillbaka på Uppsalatiden och gå samma gator igen, fast denna gång med huvudpersonen John bredvid mig. Det var som om jag letade spår hela tiden. Såg mig själv gå där igen. Letade upp gamla adresser och gator som jag har glömt namnen på och började lägga ett kartpussel av vemodiga minnesfragment. Det kändes väldigt bra att det var just i Uppsala som denna boken utspelade sig. Det kändes som precis rätt stämning för Uppsala på något märkligt sätt. Det där lite trollska och vemodiga skimret jag minns som låg som en tät dimma över staden…

❤

16åriga John, som är bokens huvudperson, ska spendera sommaren i staden ihop med storasystern Caroline. De har huset för sig själva, då föräldrarna har stuckit ut på landet. Caroline jobbar och letar ständigt nya killar att spana in. John däremot, är mest hemma och anpassar sig efter Carolines vardag.

❤

Trevande börjar sommaren, varm och avvaktande. En dag ber Caroline John laga middagen, då hon ska bjuda hem en kille till kvällen. Och det är inte vilken kille som helst. Caroline har pratat om den där Frank i flera dagar nu. Och John är ännu lyckligt ovetande om Franks charm. Sedan kommer ögonblicket då John och Frank möts och allt i Johns liv vänds upp och ner.  Ändå är det som om förälskelsen långsamt blåser in i hans hjärta utan att han riktigt förstår vad som händer. Och det är just det här som gör boken så fantastiskt fin. Författaren har en förmåga att ge Johns förälskelse liv på ett rakt och enkelt sätt. Respektfullt och effektfullt, eftersom det inte är överanalyserat. Man får egentligen inte veta hur det känns i John eller vad han tycker om Frank förrän långt senare. Istället anar man som läsare allt detta, eftersom det under ytan blir så elektriskt – den där spänningen mellan Frank och John som långsamt byggs upp.

Jag gillade den här boken väldigt, väldigt mycket!! Läs den om du vill ha en vacker, underhållande och romantisk ungdomsroman som smakar sommarregn! På köpet får du en rörande och mysig vänskapsskildring också. Hoppas, hoppas Anna kommer med fler ungdomsromaner!

❤

 

 

Ett boktips om vänskap & kärlek lagom till alla hjärtans dag!

Hej alla fina!

Igår var jag inne i en trea på en av mina skolor och hade med mig min allra första bokattack för i år! Boken heter ”Jag lovar. På hedersord”. Författaren är Emma Fäldt. Ni hittar hennes hemsida HÄR. Vill ni läsa mer om boken och dess handling, kika gärna in på förlagets hemsida, som ni hittar HÄR.

När jag förra veckan gick min traditionsenliga runda i bibblan för att hitta böcker till mina kommande bokattacker, fick jag syn på Emmas bok och blev genast nyfiken. Den stämde in på det första kriteriet som jag har för en bokattack: den var rykande färsk och hade precis bara hunnit landa på nyhetshyllan. Jag plockade ner den direkt, bläddrade och läste igenom den för att se om den kunde leva upp till mitt andra krav: nämligen att handlingen och textmassan var passande och lämplig för min målgrupp (en trea i detta fall). Jag avgjorde där och då att den faktiskt uppfyllde även detta andra krav och lånade hem den för att se om den kunde hålla hela vägen fram! (Personligen har jag alltid som målsättning att läsa igenom hela boken innan jag bokattacker den, för att verkligen kunna stå för det jag säger och för att kunna veta om den verkligen, verkligen passar för den klassen som den är tänkt för).

Efter att ha läst Emmas bok, kände jag mig som läsare helnöjd med läsupplevelsen! Den puttrade på bra och handlingen drevs hela tiden framåt, texten var precis lagom lättläst, boken lagom tunn, karaktärerna kändes trovärdiga och jag tänkte att den passade på pricken fint för min trea! Jag skulle även vilja tillägga att jag tycker Emma har lyckats extra bra med att skildra vänskapen, eller bästis-skapet på ett rakt och fint sätt. Boken handlar om två bästisar (Andrea och Leni) som blir kära i samma kille, Jacob. Detta hanterar de genom att lova varandra, på hedersord, att ingen av dem får bli ihop med honom, om det skulle visa sig att han skulle gilla bara en av dem. De lämnar en lapp i hans jackficka där de tillsammans frågar honom om chans (de frågar helt enkelt om han vill vara tillsammans med dem båda samtidigt) och sedan är det bara att vänta på hans svar… Det blir en jobbig väntan för dem båda, men extra jobbig när Andrea en dag upptäcker att Leni tar följe med Jacob. Leni har blivit tillsammans med Jacob och hela Andreas värld rasar samman. Nu är hon inte bara hjärtekrossad utan också bästiskrossad…

Det känns i magen när man läser den och den får mig att minnas barndomen och de där starka, berg- och dalbanskänslorna som svänger fram och tillbaka så intensivt, när man ses så där mycket som man ofta gör när man är bästis i den åldern. Bokens huvudpersoner, Andrea och Leni, går i fyran, men jag tycker boken passar bra för både tjejer och killar som går i åk 3-5 ungefär.. I min bokattacks-trea var det både tjejer och killar som ville läsa den!! Och även läraren blev nyfiken och lässugen! 🙂 Den här boken var verkligen efterlängtad och fyllde ett litet tomrum i vår bokhylla. Läs den! ❤