En liten kärlekssång

För bara någon minut sedan läste jag ut min senaste sommarbok ur sommarbokshögen; ”En liten kärlekssång” av Michelle Magorian (som är mest känd för ”Godnatt Mister Tom”). Boken kom ut 1991 och ser vid det här laget inte mycket ut för världen (därav den lånade bilden på det engelska omslaget här ovan). I hyllan är det en sådan där bok som blir osynlig och bortglömd och det är verkligen, verkligen synd. För jag kan redan nu säga er att detta är en av mina favoritböcker och en av de vackraste kärlekshistorierna jag någonsin har fått läsa. Så mycket älskade jag denna ”lilla” kärleksroman. Jag vet inte hur jag ska beskriva känslan i hjärtat när jag har läst den. Det är liksom en känsla som jag endast kan relatera till en upplevelse jag har haft när jag har befunnit mig på någon vacker och sällsynt plats i naturen, där jag har stått ensam och fullkomligt uppslukad av min omgivning. Ni vet, när det är så vackert att man inte klarar av att andas?

”En liten kärlekssång” utspelar sig i England, i slutet av andra världskriget. Bokens huvudperson, 17-åriga Rose och hennes storasyster Diana ska spendera några sommarmånader i en liten kustort, i ett litet hus som deras mamma har hyrt för deras räkning. När de får reda på att en viss Miss Hutchinson har blivit inkallad och därför inte kan bo hos flickorna för att ta hand om dem och hushållet, ställs de inför ett svårt val. De vill verkligen inte åka hem igen, men kan de verkligen ljuga för sin mor och låta dem tro att allt är som det ska? Efter mycket om och men lyckas Rose övertala sin syster om att de ska stanna. Och det var med all säkerhet det allra bästa beslutet de kunde ta. För den sommar som ligger framför dem, blir sommaren med stort S. En sommar som kommer förändra så mycket för dem båda…

Huset är vid en första anblick en stor besvikelse. Alldeles igenvuxet av snåriga buskar och vilda blommor och inga faciliteter som systrarna är vana vid; ingen elektricitet eller vatten. De får dessutom veta att det sägs spöka i huset, då det en gång bodde en kvinna som kallades för ”Mad Mathilda” där som byborna ansåg vara tokig. Mannen som visar dem runt och som hyr ut huset för hennes brors räkning är inte sen med berätta om allt det negativa med att bo där:

”Om ni skulle behöva ringa, tillade han menande, så finns närmsta telefon på gården på andra sidan kullen. Familjen som bor där heter Acre. Fast i era kläder skulle jag förstås inte stanna här. Om ni skulle bli sjuka eller dö av skräck skulle det dröja flera månader innan man hittade era kroppar”.

Men systrarna Rose och Diana biter i och gör sig snart kända i byn för att vara två otroligt modiga unga flickor och de till en början lite ”svåra” byborna blir snart deras vänner. Rose, som alltid bär på en inre sorg av att se ut och vara som en ful ankunge jämfört med sin andlöst vackra syster Diana, försjunker snart i sina författardrömmar och lyckas gång på gång mota bort de hopplösa känslorna hon bär inom sig om att hon aldrig kommer få uppleva kärleken så som Diana säkert kommer få göra. Hon börjar skriva på en novell och i takt med att den växer fram, hittar hon en dag en nyckel och ett brev som ”Mad Mathilda” har skrivit och som hon riktar till den som en dag hittar brevet.

”Innehållet i sekretären kommer att förklara allt. Behåll det för dig själv, för din egen skull, hur svårt det än kan kännas. Om min bror fick veta något skulle han göra det omöjligt för dig att stanna kvar här i Salmouth. Han skulle kunna bevisa att svart är vitt för att undvika en skandal i familjen. Hälsningar, ”Tokiga Hilda”.

På andra våningen i huset står Hildas rum belamrat av hennes tillhörigheter; möbler, böcker, mattor, grammofonskivor, kläder och prydnadssaker. Rose hittar snart dagböckerna och börjar till en början lite tveksamt att läsa. Hon minns ju att brevet uttryckligen uppmanade henne att ta reda på allt. Inklusive dagböckerna. Alltså börjar hon läsa och kommer snart en svunnen och tragisk kärlekshistoria på spåren. Rummet och ”Mad Mathilda” behåller hon för sig själv, men återkommer ständigt till det lilla låsta rummet på övervåningen. Och sommaren vecklar ut sig som en blomma som snart ska vissna och dö. Sommaren är som vackrast och Rose upptäcker hur det känns att bli kär för första gången i sitt liv. Kärlekshistorien i denna ungdomsroman är en av de vackraste jag har läst, men det är samtidigt en roman om så mycket mer; den berör så mycket på ett så djuplodande sätt. Kärleken i unga år och hur det känns att veckla ut sitt innersta och våga lita till sin egen röst och vara stolt över sig själv, precis som man är.

LÄS DEN OM NI HAR MISSAT DEN! Den är oförglömlig och etsar sig fast i hjärtat och man känner sig skönt stärkt av att ha läst den. På något sätt blir Rose en hemlig vän som man inte vill släppa. Det är många som säger sig ha läst denna bok flera gånger i sitt liv och det kan jag verkligen förstå!

Läs mer om vad andra har tyckt om boken:

Feministbiblioteket

Boknea

Klassblogg 8a

Tonårsboken

Du, bara

”Du, bara” är Anna Ahlunds debutroman. En rackarns fin sådan, vill jag lova! Jag gillade att den är så där megaromantisk (här är författaren verkligen inte rädd för att breda på), ärlig, fin och faktiskt förvånansvärt lättsmält och underhållande.

❤

”Du, bara” utspelar sig i Uppsala, där jag själv har bott två år av min ungdom. Så mycket nostalgi att få tänka tillbaka på Uppsalatiden och gå samma gator igen, fast denna gång med huvudpersonen John bredvid mig. Det var som om jag letade spår hela tiden. Såg mig själv gå där igen. Letade upp gamla adresser och gator som jag har glömt namnen på och började lägga ett kartpussel av vemodiga minnesfragment. Det kändes väldigt bra att det var just i Uppsala som denna boken utspelade sig. Det kändes som precis rätt stämning för Uppsala på något märkligt sätt. Det där lite trollska och vemodiga skimret jag minns som låg som en tät dimma över staden…

❤

16åriga John, som är bokens huvudperson, ska spendera sommaren i staden ihop med storasystern Caroline. De har huset för sig själva, då föräldrarna har stuckit ut på landet. Caroline jobbar och letar ständigt nya killar att spana in. John däremot, är mest hemma och anpassar sig efter Carolines vardag.

❤

Trevande börjar sommaren, varm och avvaktande. En dag ber Caroline John laga middagen, då hon ska bjuda hem en kille till kvällen. Och det är inte vilken kille som helst. Caroline har pratat om den där Frank i flera dagar nu. Och John är ännu lyckligt ovetande om Franks charm. Sedan kommer ögonblicket då John och Frank möts och allt i Johns liv vänds upp och ner.  Ändå är det som om förälskelsen långsamt blåser in i hans hjärta utan att han riktigt förstår vad som händer. Och det är just det här som gör boken så fantastiskt fin. Författaren har en förmåga att ge Johns förälskelse liv på ett rakt och enkelt sätt. Respektfullt och effektfullt, eftersom det inte är överanalyserat. Man får egentligen inte veta hur det känns i John eller vad han tycker om Frank förrän långt senare. Istället anar man som läsare allt detta, eftersom det under ytan blir så elektriskt – den där spänningen mellan Frank och John som långsamt byggs upp.

Jag gillade den här boken väldigt, väldigt mycket!! Läs den om du vill ha en vacker, underhållande och romantisk ungdomsroman som smakar sommarregn! På köpet får du en rörande och mysig vänskapsskildring också. Hoppas, hoppas Anna kommer med fler ungdomsromaner!

❤

 

 

Sjörövarhjärta

Idag läste jag ut ”Sjörövarhjärta”, som är skriven av syskonen Emma och Simon Leijnse. Extra fint att läsa en barnbok som utspelar sig i Kalmar, när man själv bor och har växt upp i samma stad och känner igen varenda millimeter av det som beskrivs i boken. Jag har starka minnen av att ha promenerat ut till Laboratorieholmen och suttit på den rostiga gamla rälsen med dinglande ben en varm sommarkväll, blickat ut över Öland och ner i det klara stilla vattnet. Det är verkligen coolt att sedan få läsa om just, precis, exakt den platsen. När jag läste boken fick jag en helt annan känsla än om jag hade läst om en främmande plats.

Boken utspelar sig på Varvholmen och den lilla, obebodda ön Laboratorieholmen, där fem barn en sommar kommer på en till synes oskyldig lek som snart förändras till en lek på blodigt allvar, liv och död… Rysligt spännande och en stark debut! Härligt att författarna planerar för en uppföljare!

I bokens centrum står Nora. En tjej på 13 år som när boken börjar går och tjurar över att hennes bästa vänner Susse och Dilba har förändrats så mycket och numera bara har tankarna fulla på smink, killar och att shoppa kläder. Hon saknar tiden då de lekte hela dagarna. Nora är en tjej som gillar att stå i centrum, att styra och ställa och hon njuter av att se andra beundra och imponeras av hennes starka, vilda fantasi och påhittiga lekar.

En dag flyttar det in en ny tjej på Varvsholmen, där Nora och hennes bror Rick bor. Hon heter Lin och blir deras nya vän. (Varvsholmen är en liten halvö i Kalmar – ett gammalt industriområde där man tidigare byggde båtar, men som numera är ett bostadsområde där det ploppar upp nya hus med stora, fina panoramafönster med vy mot Ölandsbron och havet).

Tillsammans med Lin och Ricks vänner Joakim och Franceska går de över till Laboratorieholmen, en ö som ligger alldeles intill Varvsholmen. Där hittar de av en slump en gammal plåtlåda utan nyckel. Nora tar som alltid över och bestämmer enväldigt att de inte ska bry sig om vad som egentligen finns i lådan. Istället fantiserar hon ihop att lådan innehåller hjärtat från en blodtörstig och fasansfull sjörövarhövding vid namn Blodsöga som levt på ön för länge sedan. Leken hon bestämmer att de ska leka, går ut på att de i lag ska strida om lådan. Det vinnande laget är det lag som har lådan när Blodsöga kommer för att hämta tillbaka sitt hjärta. De andra går in i leken med en glimt i ögat, men tycker snart att det är ganska tråkigt. För Nora är det däremot på blodigt allvar från början till slut. Hon är som besatt av att försöka optimera sitt lags chanser att ta över lådan, gång på gång. Men i sin besatthet av leken och de egna fantasierna, går hon miste om det verkligt mystiska som sker på ön…

Rick är den förste som upptäcker flickan. De står och räknar och blundar, för att låta det andra laget få försprång till att gömma lådan, när hon helt plötsligt bara står där, omgiven av en blåaktig dimma och ett hus som inte fanns där tidigare. Flickan har gammaldags kläder och hon bär på en metallspann med vatten. Men när han märker att flickan precis har upptäckt honom, förändras scenen och han är tillbaka igen. Huset och flickan är borta – lika fort som de dök upp. Och kvar står Rick och vet inte vad han ska tro…

#läserjustnu

Jag är alldeles strax färdig med den tredje delen i Kristina Ohlssons ruggigt spännande serie om barnen Billie, Aladdin och Simona! Även om den utspelar sig under en påsk i ett regnigt och blåsigt Åhus i Skåne, kan jag verkligen leva mig in i stämningen, denna dag då det regnar och mullrar i ett annars somrigt och kvavt Småland… Jag läste Glasbarnen (del ett i serien) när den kom ut 2013 och gillade den starkt. Andra delen, Silverpojken har jag ännu inte läst. Men Stenänglar hamnade som av en ren slump i min sommarbokshög, då den stod inne på hyllan i bibblan en dag. De här böckerna går ju utmärkt att läsa fristående (i vilken följd man själv önskar).

I just denna delen är det Simona och hennes mormor som står i fokus i berättelsen som utspelar sig i hennes mormors stora hus på stranden i Åhus. Huset har en gång varit hotell och Simona älskar i normala fall att spendera loven där med mormor. Men just denna påsken är det något som står väldigt fel till med både mormor och huset… Vad det är, kan hon inte riktigt sätta fingret på, men så mycket vet hon, att det måste ha att göra med de stora stenstatyerna på baksidan av huset. Där står nämligen fyra stora figurer som Simona och hennes vänner tror ska föreställa en hel familj. Men de beter sig inte som statyer i normala fall borde göra. De flyttar nämligen på sig. Och ingen förstår hur det går till. Det är som om de vill berätta något…

En underbar spännande bok som rymmer så mycket mer än just spökhistorier och spänning. Den handlar också om vänskap, kärlek, sorg, gamla svek och släkthemligheter. Lättläst med sidor i ett lite mindre format med korta kapitel och en handling som hela tiden driver på berättelsen framåt. Spänning när den är som allra bäst!

Konsten att ha sjukt låga förväntningar

Den senaste ungdomsboken jag har läst heter ”Konsten att ha sjukt låga förväntningar”. Åsa Aspstjärns debutroman. En bok jag har hört mycket gott om en tid nu, men som jag av olika anledningar inte kommit mig för att läsa. Förrän nu.

Det rasslar till när berättelsen om högstadiekillen Emanuel Kent Sjögren (inte Kant som man gärna spontant vill få det till när man läser namnet) tar sin början. Det sjuder av filosofiska och inte så sällan ganska bisarra tankar i Emanuels huvud och trots att han har en hel del bestämda uppfattningar om saker och ting, verkar det aldrig gå som han tänkt sig. Vilket får berättelsen att ta alla möjliga härliga och ganska så osköna omvägar för huvudpersonen och hans närmaste omgivning.

Emanuel är en ganska ensam kille som kanske borde lida mer av detta än vad han uppenbarligen gör. I skolan och även en del på fritiden hänger han med kompisen Tore, mest för att det är den enda vän han har. Det är inget fel på Tore direkt, men Emanuel kan inte hjälpa att han ibland ställer sig frågan: ”Hur hade livet sett ut om jag inte hade Tore”? En dag dyker inte vännen upp i skolan. Dagarna går och det visar sig till slut att Tores pappa har gått bort. Emanuel känner sig osäker på hur han ska hantera Tores pappas bortgång. Ska han gå över och hälsa på, skicka ett vykort eller bara låta tiden gå? Under tiden som Tore är borta från skolan, kärar Emanuel ner sig i Bianci – den nya tjejen i klassen med de sjukt gröna ögonen. I sin febriga iver att få ännu mer bekräftelse, lämnar han ut sin enda vän Tore och får det att låta som om Tore vore helt knäpp. Och kanske borde Emanuel stanna upp och tänka till lite. För hur fort kan man egentligen klättra på statusstegen på högstadiet utan att det får några som helst konsekvenser i en ganska så snar framtid?

Som läsare är detta ganska så underhållande. Jag kände när jag läste, att jag på många sätt tyckte det var lite småtrevligt och läsningen puttrade på som en snällt sjudande gryta på spisen, som man liksom inte behöver vakta. Det var helt okej att återvända till Emanuels värld, men å andra sidan kände jag mig inte sådär uppslukad av boken som jag gärna vill vara när jag läser en bok. Och ska jag vara ärlig så vet jag inte riktigt varför jag inte fastnade. Kanske blev Emanuel till slut alldeles för oförutsägbar för mig och berättelsen kanske tog lite väl många vändor ibland. Kanske blev det ibland på snudd för likt John Greens bisarra värld (för man kan få för mycket av det goda). Allt som allt är det en ungdomsroman jag tycker man gärna kan läsa när man vill ha något lättsamt och småtrevligt – en lättsmält berättelse med ett eget driv om en något udda och lite rörig tillvaro på högstadiet.

Fler som läst Åsa Aspstjärns debut för unga:

Cirkbloggen

Prickiga Paula

Bokträdet

Breakfastbookclub

Tiden pulsar och mörkret vandrar in…

I helgen har jag sträckläst GRYMMA, GRYMMA ”Nidstången” och ”Grimmen” – del 1 & 2 ur den omtalade, populära och beroendeframkallande serien ”PAX” av författarna Åsa Larsson, Ingela Korsell och illustratören Henrik Jonsson. Äntligen har det blivit min tur att kasta mig över PAX! Det var länge sedan jag var så här förväntansfull inför att läsa en serie och jag kan säga att jag inte blev det minsta besviken!

Upplevelsen av att läsa Nidstången & Grimmen har verkligen överstigit mina förväntningar med råge! Alla essentiella ingredienser finns med – från de ursnygga och urfräcka illustrationerna, de korta och händelsespäckade kapitlen, alla fräcka namn på mytologiska, magiska väsen från förr som dyker upp hipp som happ i boken till de intressanta och komplexa karaktärerna; bröderna Alrik och Viggo som kommer till Mariefred för att återigen placeras i en ny fosterfamilj, eftersom deras mamma inte klarar av att ta hand om dem på grund av sin alkoholism, Layla och Anders som blir deras nya fosterföräldrar och så syskonen Estrid och Magnar – två väldigt speciella och udda människor som är biblioteksväktare och har som sin livsuppgift att vakta det uråldriga biblioteket och all kunskap som finns dold där i källaren till deras hus.

Bröderna Alrik och Viggo är på samma gång sköra och sårbara som starka och modiga. Det är en väldigt rörande syskonskildring i böckerna och man blir varm om hjärtat av hur bröderna står upp för varandra, tröstar, kramar. När den ene är ledsen, hängig och avig tar den andre på sig rollen som stark och modig och vice versa. Men samtidigt kan de båda tjura, gräla och skrika på varann för att senare bli vänner igen. Det är en så naturlig beskrivning av syskonkärlek.

Till en början litar de knappast på någon och tyr sig bara till varandra. Ändå lyckas de med tiden knyta starka band med nya människor som kommer att bli deras vänner och de får en stor och viktig uppgift att stå vakt mot mörkret som växer sig starkare i Mariefred…

Nidstången och Grimmen är så grymma! Man sugs in i Alriks och Viggos värld och kan inte få nog – det är väldigt beroendeframkallande det här. Och hjälp vilken magont jag fick av att läsa de sista raderna i Grimmen – vilken cliffhanger! Nu är det bara att vänta på tredje delen och sedan fjärde, femte, sjätte, sjunde, åttonde, nionde och tionde… Och däremellan kommer jag att tipsa alla (speciellt alla killar och tjejer på mellanstadiet) om PAX! Jag är så taggad.

 

Cirkusdeckarna & juvelmysteriet

”Cirkusdeckarna” av Dan Höjer och Stina Lövkvist med sina sprakande och sagolika illustrationer, som jag personligen tycker påminner en hel del om tecknade Disneyfigurer, är riktigt spännande och bra böcker för barn som precis börjat läsa kapitel-böcker på egen hand.

Förra veckan fick vi hem den senaste delen, del 11, som vi kommer presentera under morgondagens bokattack för trean. I boken, som heter ”Cirkusdeckarna & juvelmysteriet” får vi återigen träffa tvillingparet och superakrobat-stjärnorna Kaspar och Katinka på Cirkus Pommery.

Boken börjar verkligen rafflande med ett actionhjälte-drama där tvillingarna självklart är inblandade. En man sitter bakbunden (och endast iklädd kalsonger) på en skenande cirkusvagn. Katinka och Kaspar utför ett akrobatiskt hjältedåd genom att hoppa upp på vagnen via hästryggen och rädda honom från att frysa ihjäl, medan folket runtomkring på gatorna tjoar och jublar. Men kort därefter hör tvillingarna på radio att det har stulits juveler för miljoner. Rånarna passade på under tiden som folket var upptagna med att ta emot Cirkus Pommery. Polisen lyckas inte gripa rånarna som är spårlöst försvunna. Katinka och Kaspar, som tidigare löst många mysterier tillsammans, bestämmer sig direkt för att börja nysta i juvelrånet och leta efter tjuvarna…

Ruskigt spännande i denna härliga serie om Cirkus Pommery och tvillingarna Kaspar och Katinka!

Läs också:

Del 1 – Cirkusdeckarna & spökmysteriet

Del 2 – Cirkusdeckarna & schlagermysteriet

Del 3 – Cirkusdeckarna & tivolimysteriet

Del 4 – Cirkusdeckarna & medeltidsmysteriet

Del 5 – Cirkusdeckarna & fjällmysteriet

Del 6 – Cirkusdeckarna & kanalmysteriet

Del 7 – Cirkusdeckarna & ismysteriet

Del 8 – Cirkusdeckarna & äppelmysteriet

Del 9 – Cirkusdeckarna & skidmysteriet

Del 10 – Cirkusdeckarna & monstermysteriet

Del 12 planeras ges ut i mars nästa år och kommer heta ”Cirkusdeckarna & månstensmysteriet”.

 

 

Lite kär i Benjamin Chauds illustrationer…

❤

Eller mycket kär i Benjamin Chauds illustrationer är jag! Det var blixtförälskelse när jag fick Lotta Olssons bok ”Tro på tomten” i handen och började bläddra. Fransmannen med det underbara namnet, Benjamin Chaud är det som har gjort de dödligt vackra, fina, gulliga, personliga och fantastiska illustrationerna i boken ”Tro på tomten”.

Och förra veckan snubblade jag så av en tillfällighet över serien ”Rika Rolf” av Eva Susso. Böckerna handlar om Rolf och hans rika familj i Paris och man blir ju yr av nostalgi och fascination när man läser om denna underbara stad. Böckerna om Rolf skulle vara söta, rara och roliga även utan illustrationer. Föreställ er då min reaktion när det går upp för mig att min favorit-illustratör är den som har fått blåsa liv och magi i böckerna med sina ursnygga illustrationer! Självklart lånade jag hem bägge två; del 1 som heter ”Tusen tips till en fegis” och del 2 som heter ”Tusen tips till en bluffis”.

Det jag tycker extra mycket om med Benjamins illustrationer i just böckerna om Rolf, är att nästan alla i böckerna har välsignats med en karismatisk ”blåslugg” = snedlugg som ingen mousse eller superspray i världen skulle kunna få till, men som ändå ger ett intryck av att kunna klara vilken storm i världen. Blåsluggen skulle inte vara lika fin om inte personerna i boken hade det där kluriga sned-leendet som de också har. Snedleende + snedlugg verkar vara en oslagbar kombo! ❤

Rolf och familjen Cossu bor i ett hus som är så stort att alla familjemedlemmarna har egen toalett (!). Möblerna och mattorna känns tunga som av rödaste sammet och fönstren flera meter höga. Rolf har till och med en egen spark för att ta sig genom korridorerna till sitt rum – hans hemliga kontor. Rolfs rum med toalett ligger allra högst upp i huset, på vinden och där spenderar han mycket viktig tid åt att spionera ut på gatan med hjälp av sin superkikare. Där på andra sidan gatan ligger en liten fruktaffär där Ahmed och hans dotter Ofelia jobbar om eftermiddagarna och kvällarna. Rolf tycker Ofelia är så söt att det känns som att han suger på en sockrig karamell när han ser in i hennes ögon. Han ägnar en stor del av sin tid åt att fantisera om henne. Hans största bekymmer är hur han ska kunna bli så pass modig att hon upptäcker honom och vill bli hans vän. Han känner sig ju så feg…

Kanske en av de sötaste bilderna i hela boken. Rolf känner sig nöjd med sig själv och testar hur han skulle se ut i superman-outfit genom att skugga ögonen med sin tandborste. ❤

Och tänk vilken tur då att Rolf har faktaboken ”Tusen tips till en fegis” till hands uppe på sitt rum. Han läser i den och begrundar sitt dilemma och sedan bestämmer han sig för att ta tag i sina kärleksbekymmer! Tyvärr visar det sig inte vara helt lätt, trots de kloka råden i ”tusen tips till en fegis”… Hans ärkefiende Hugo, som är bäst i allt och som får alla tjejerna att bli svaga i knäna, gör livet surt för Rolf…

Böckerna om Rolf är något av det mysigaste jag har läst! Mysstämningen i böckerna är så hög att det slår gnistor om dem! Böckerna är lättlästa, spännande och passar utmärkt för högläsning. De innehåller en härlig blandning av kärlek, spänning och humor och man vill läsa dem många gånger om!

Saving Francesca

”Vi ser på Stolthet och fördom. Mr Darcy är så älskvärd att jag blir deprimerad eftersom hans polisonger påminner om Will Trombals”.

Saving Francesca

I helgen har jag umgåtts med Francesca Spinelli. Och det är med allvarlig separationsångest jag nu lägger ifrån mig denna helgröna och helsköna ungdomsbok som skrevs av australienska författaren Melina Marchetta och gavs ut på originalspråket redan 2003. På svenska dröjde det tio år innan den gavs ut, vilket egentligen är ofattbart. Francesca-boken är en av de bästa ungdomsböckerna jag har läst och jag vill bara hoppa in i boken och bli en del av Francescas liv och hennes udda, ocoola och hjärtevärmande gäng. Jag är säkert inte ensam om att panik-googla för att få svar på om fler av hennes böcker kommer ges ut på svenska inom kort. Men med tanke på de recensioner och den positiva kritik som hennes böcker har fått över hela världen (och som nu äntligen har nått Sverige) behöver man nog inte gå och drömma allt för länge. Jag tillhör ju också den lyckliga skara som ännu inte läst ”Jellicoe Road”- som blivit prisad till skyarna som en bok som har allt och lite till… En bok jag längtar efter att få kasta mig över!

Nu har det ju inte gått så många dagar ännu, sedan jag läste ut Francesca, så jag kan egentligen inte svara på vad jag kommer minnas bäst av denna bok. Men om jag skulle gissa, så kommer nog det starkaste minnet vara upplevelsen av den värld och miljö som Francesca och hennes familj och vänner lever i – en värld som känns väldigt udda på ett exotiskt sätt och som har ett romantiskt skimmer om sig…

Francesca Spinelli är 16 år och har precis börjat på en katolsk före detta pojkskola. Hon saknar sina vänner från tiden då hon gick på ”Stella” – hennes före detta skola, där hon var en i gänget. Den skola hon nu går på har bara 30 tjejer totalt och hon lär sig snabbt hur det känns att känna sig mycket ensam och ojämställd gentemot pojkarna och deras intressen och prioriteringar. Parallellt med den tuffa skolstarten, får hennes Mamma ett, som de vuxna väljer att kalla det, sammanbrott. Och Francescas värld faller ännu lite till… Hennes Mamma, som alltid var hennes klippa, förebild och den i familjen som styrde och ställde, gjorde sig både sedd och hörd, ligger nu orörlig och tyst i ett mörkt rum utan att vare sig äta eller vilja prata. En dag vandrar Francesca in i stadens galleria och hamnar i parfymavdelningen, där hon av misstag hittar sin mammas favoritdoft som hon sprejar i luften. Doften får henne att minnas saker från förr, men hur hon än letar i sitt minne, kan hon inte förstå varför hennes mamma har drabbats av en sådan förtvivlan inför livet, som hon har nu…

Det här är en underbar, rörig, humoristisk och sorglig berättelse om vänskap och kärlek, om hur det känns att växa upp, förlora gamla vänner, hitta nya vänner och tvingas hitta tillbaka till sig själv – rädda sig själv. Det är en bok som får mig som läsare att känna mig styrkt. Den är helt underbar och Melinas persongalleri, miljöbeskrivning och dialoger är kanske det jag mest av allt faller för!

På Sebastian träffar Francesca många nya människor och det är svårt att få en klar bild av alla till en början. Det är som Johanna Lindbäck så fiffigt skrivit om ”Francesca-boken”, som om:

”Personregistret hoppar ut från papperet. Det finns så många olika typer och man börjar bry sig så mycket om dem. Skitroliga och skitsorgliga på samma gång. Helt otroligt bra skrivna”.

På skolan träffar hon också en kille som heter William Trombal. Och hennes känslor för honom är så härligt tvetydiga. Hon är så himla klar över hur irriterad hon är på honom, samtidigt som hon ju håller på att bli upp över öronen förälskad och detta förstår nog läsaren lite snabbare än hon själv. Jag älskar verkligen Melina Marchettas humor i Francesca! Hör bara här (citat från sidan 84):

”Det är något med William Trombal som gör att det lyser Star Trek-fan om honom. Själv kan jag inte göra Vulcan-hälsningen och har känt mig underlägsen på grund av det, så det känns himla passande att ogilla William Trombal mer än någonsin. Han skrattar åt något en av dem säger och det förvandlar honom totalt. Det är första gången jag ser honom le och det är rätt förkrossande. De går förbi mig utan att lägga märke till mig. Förrän i sista stund, när våra blickar möts under ett ögonblick eller två. Och jag känner att det pirrar till i magen”.

 

Kramiga böcker

Mårten Melins böcker har alltid haft en speciell plats i mitt hjärta och det tror jag dem alltid kommer ha. Det jag älskar så mycket är att han vänder ut och in på vår hjärtmuskel och låter det banka hur det vill, utan att störa för mycket eller lägga sig i. Det är just därför som varenda liten bokstav, varenda liten eller stor mening, varenda sida, kapitel och bok går rakt in i mitt hjärta och det känns alltid så självklart och naturligt hur han gör det. För mig släpper han kärleken och de pirriga och intima känslorna fria utan att censurera för mycket – det är modigt och jag tycker det är synd att det faktum att han gör det, bemöts med en rädsla som jag trodde vi för länge sedan kunde lägga bakom oss.  Visst är det viktigt och vettigt med diskussioner om var boken hör hemma på hyllan, men det får inte ta fokus från det verkligt viktiga.

Vi bibliotekarier vet ju att de där böckerna (som berör sex och intima känslor) alltid kommer att finnas, bli upptäckta OCH gömda! De kommer ibland (läs: ofta) inte alltid hittas på sin rätta plats i hyllan. De kommer istället ligga gömda bakom någon blomkruka, fåtölj eller instoppad bakom böckerna i någon helt annan bokhylla. De kommer alltid vara på vift och när de väl upptäckts tror jag inte det spelar någon större roll på vilken hylla de hör hemma. Och om de inte finns på ungdomshyllan, finns de i vuxenhyllan. Så att Mårten Melins bok är klassad som en mellanåldersbok, tror jag inte är något bekymmer. Det finns en poäng med att ställa den på Hcg-hyllan och det är att den berör ett ämne som faktiskt är bland det mest flytande som finns. Jag tycker inte man kan adressera frågan till en viss ålder. Det finns de som förblir okyssta långt efter 20. Det finns de som är tillsammans redan på lågstadiet och mellanstadiet. Kärlek är flytande. Kramar är flytande. Känslor är flytande.

”Lite mer än en kram” är ju ingen farlig bok – som om dessa känslor, tankar och fantasier inte skulle existera innan högstadiet! (Det är tvärtom en bra och klok bok för att börja prata om detta innan högstadiet – den ger ju perspektiv på ämnet sexualitet, liksom så många andra av Melins böcker gör). Detta visar sig framförallt i den kluvenhet inför sina pirriga känslor som huvudpersonen Manne faktiskt känner rakt igenom. Den osäkerheten och de kluvna och laddade, ibland skamfulla känslorna han känner tillhör också den där första perioden i ens liv då man börjar drömma om något mer än kramar. Då är det väl jättebra att dessa känslor når fram till målgruppen och inte hindras av att vi vuxna generar oss och tycker det är jobbigt att förhålla oss till det. Dessa böcker kan ju bidra med att få barn och ungdomar att känna sig mindre ensamma, oförstådda och utanför, eftersom de ger perspektiv på hur det kan kännas inuti.

Kanske är det inte så konstigt att vi som respresenterar vuxenvärlden reagerar med en liknande kluvenhet inför var boken ska höra hemma på hyllan, eftersom ”Lite mer än en kram” bryter lite ny mark här. Men det borde ha hänt mer sedan 70-talet kan jag känna! Jag är lite allergisk mot denna slags moralpanik (eller vad vi väljer att kalla det) – men samtidigt visar böcker som Melins och Hellbergs (på 70-talet) på det oerhörda behovet av att någon vågar och att någon bestämmer sig för att vara först! Det brukar ju vara det svåraste steget, men se vilken brinnande diskussion det ger upphov till! Kramiga böcker är något fint och modigt och bra och de behövs! Tack Mårten för att du vågar!

❤

”Lite mer än en kram” väcker känslor och tankar hos fler än mig, hos:

Kattugglan

Prickiga Paula

Boktjuven