Kategoriarkiv: TRILOGI

Fyr 137

För några dagar sedan läste jag ut den omåttligt populära Mebelserien av Ingelin Angerborn – en serie med ständigt, långa reservationer på våra skolor av framförallt förväntansfulla mellanstadietjejer som med spänning och entusiasm väntar på att få kasta sig över ännu en del om vännerna Elvira, Meja och Bea. Om det är något jag lärt mig under mina år som skolbibliotekarie, är det att få saker smittar så mycket som när kompisar boktipsar varandra. Så var det med Rum 213 när den kom ut 2011 (som ju nu dessutom har blivit film) Det började med att någon läste den och blev helt såld och därefter har det gått som ringar på vattnet. Boken är nu en av våra mest välkända på biblioteken och har liksom uppnått en status i sig som gör att man inte behöver tala sig varm om den. Den bär liksom sig själv.

I denna den tredje och avslutande delen av Mebelserien, möter vi gänget Elvira, Meja och Bea i början av sommarlovet. Det har gått två år sedan sommarkollot då de först kom i kontakt med de mystiska händelserna.. och ett år sedan Elvira blev inlagd på sjukhuset med utsikt över det övergivna mentalsjukhuset där kusliga och otäcka saker fortsatte att äga rum. Denna sommaren längtar framförallt Elvira och Bea efter en helt vanlig, solig och bekymmerslös semester; de ska spendera en tid på Svartuddens camping där de ska tälta ihop med Mejas familj och bara bada och sola hela dagarna.

Men redan på vägen mot campingen börjar saker och ting hända som får Elvira att kastas tillbaka till händelserna på mentalsjukhuset och det okända som hon där tvingades komma i kontakt med. En bil med registreringsskylten FYR 137 kör förbi. Om man inte har läst någon av delarna i serien tidigare, är det svårt att förstå hur en registeringsskylt kan få hela Elviras värld i gungning. Det man då bör känna till är att alla delarna i serien har inletts på ungefär samma sätt; med att Elvira plötsligt får syn på en registreringsskylt som hon senare förstår har tjänat som varning för vad som komma skall. När det lite senare sjunker in för Elvira att det mycket riktigt finns en gammal fyr bara ett stenkast bort från campingen och att ryktet går om att det har visat sig en mörk skepnad där som bygden kallar ”Svarta Sara”, går det som rysningar utmed hela ryggraden och hon vill bara fly därifrån. När de dessutom hittar en gammal dagbok med mystiska meddelanden som verkar riktade direkt till dem, börjar Elvira på allvar förstå att det som hände på både kollot och mentalsjukhuset, händer igen…

Nu när jag har läst alla tre delarna och kan jämföra lite, måste jag nog säga att jag tycker de alla tre står sig ungefär lika starka. Det är ingen favoritserie för mig personligen. Jag tycker det fattas lite för att den ska ha det där lilla extra, men det är ändå läsvärda, lättlästa och spännande böcker inom genren mysrysare. ”Fyr 137” var framförallt mest spännande i början och tappade tyvärr lite mot slutet när det blir får många och osammanhängande trådar som lite tar udden av spänningen.

Min favorit av Ingelin Angerborns barnböcker är hennes fristående ”Hjärta av damm” som handlar om Bella och utspelar sig under ett höstlov på ett teaterläger. Här hittar ni min recension av den!

Djupgraven

https://i2.wp.com/media.bonnierforlagen.se/bokbilder3d/tif/9789163890048.jpg

Idag har jag boktipsat om denna bok i klass 4 på Tillingeskolan i Timmernabben! En rykande färsk och rysligt spännande bok av författarna Viveca och Camilla Sten.

Djupgraven” handlar om tolvåriga Tuva som är uppvuxen och bor på en av öarna i den Stockholmska skärgården. Hon är en av några få barn som varje dag skjutsas ut till Runmarö med båt för att gå i skolan. Det är oktober när berättelsen inleds och sommargästerna som har befolkat öarna under de varmare månaderna har nu lämnat skärgården. Det börjar bli riktigt höstigt, med en bitande, olustig kyla som gestaltar sig som en ogenomtränglig, obehaglig tjock dimma över skärgården.

Miljöbeskrivningen och känslostämningen i boken är verkligen skickligt utmejslade. Författarna har gjort ett mycket fint porträtt av hur det är att växa upp i skärgården under den del av året då havet, öarna och vädret gör allt för att bli så ogästvänliga som möjligt för dem som befolkar dem. Tuva känner sig både ensam och frusen och hon har egentligen ingen. Hennes föräldrar finns där i bakgrunden, men de förstår inte hur Tuva känner sig. Det är som om de alla bär på en stor sorg, en sorg som är både tung att bära och omöjlig att tala ut om. De är tysta, smyger fram, talar med dämpade röster. Det finns ingen värme. Tvätten hänger ute trots att det är kallt, Tuvas händer blir aldrig riktigt varma och hennes hår beskriver hon själv som stripigt och tovigt. Det lever sitt eget liv, precis som hennes hemska mardrömmar. Mardrömmarna om havet. Som läsare förstår man att hon en gång var med om något fruktansvärt som hon aldrig någonsin ska glömma. Men orden, de måste hon ha glömt långt nere i havets mörka, lurande djup.

En dag är det dags för orientering på idrottslektionen. Alla delar upp sig i par förutom Tuva som förblir ensam. Hon känner att det inte ens är någon idé att fråga någon om hon får vara med. Det skulle vara hundra gånger värre att se deras reaktion eller höra deras nekande svar. Hon går ut ensam i skogen och börjar leta efter kontroller. Efter ett tag upptäcker hon att en av killarna i klassen, Rasmus kommer gående ensam med hukande kropp. Rasmus som är kanske den enda hon är lite nyfiken på, eftersom han ler så stort mot alla och kommer från fastlandet med en helt annan bakgrund än de andra. Men den Rasmus som Tuva upptäcker i skogen denna dag är en helt annan. Han går för det första åt helt fel håll och Tuva blir konfunderad. Hon följer efter honom och upptäcker snart den tjocka dimman som omger honom. Liksom de små irrande ljuspunkterna framför hans ansikte. Hon ser också med förskräckelse hur Rasmus verkar helt borta. Hon försöker få kontakt med honom, men det är som om Rasmus är hypnotiserad. Han stirrar rakt fram och märker inte av hennes närvaro. Tuva inser att hon måste väcka honom på något sätt innan det kanske är för sent och de går vilse i dimman. Hon lyckas till slut putta omkull honom. Rasmus vaknar upp, men minns inte mycket. Men så upptäcker de båda att Axel som slog följe med Rasmus under orienteringen är spårlöst försvunnen… Mörkret och mystiken tätnar och oron lägger sig över skärgårdsöarna när flera personer försvinner i havet…

LÄS DEN! Den är så bra! Första delen i en ny rysartrilogi och jag väntar redan med spänning på nästa del!

Sörja för de sina

bild

Jag kan inte låta bli att läsa även del två i Kristina Sandbergs trilogi om Maj i Ö-vik! Majs värld är liksom magnetisk och jag håller verkligen av de här böckerna kärt. Att inte ha hennes tankar nära längre kommer kännas tomt, men jag har bestämt mig för att vänta med att läsa del tre: Liv till varje pris. Nu vill jag ha vår! Och att läsa böckerna om Maj är lite som om en fin och vacker vinter har varat lite för länge… Jag behöver en andningspaus, pusta ut ett tag och låta allt sjunka in lite. Ändå vet jag att jag kommer snegla trånsjukt på ”Liv till varje pris” varje gång jag ser den i bibblan… ❤

I Sörja för de sina som utspelar sig under 40- och 50-talet, möter vi en något mindre osäker och ältande Maj. Det är skönt att känna att hon nu med ett större lugn tar för sig av livet. Och ändå finns där rädslorna och oron för att något ska hända de nära och kära och henne själv. Rädslorna liksom kryper henne inpå livet, de övermannar henne och får henne att ibland gå sönder, själsligt. Hon blir gravid igen och får en pojke, Lasse – och de två tar hand om varandra medan Anita och Thomas istället blir tajtare. Och Thomas, han som haft så stora problem med alkoholen, får genomgå en hypnosbehandling och lyckas hålla sig nykter. Så allt borde och kunde ha varit bra, om inte den där tröttheten, rädslan och oron smyger sig inpå…

Detta är en oerhört fin bok – stilla och skön att läsa. Och liksom del ett är det inte så mycket för själva handlingen som man tycker om den, utan mer för hur nära Maj man kommer. Läs dem om ni inte har gjort det! De är helt underbara.

bild-1

Hon & Han

Hon & Han

Hon & han (Kartonnage)

Hon & Han är den fristående fortsättningen som följer efter Katarina von Bredows ”Du & Jag” som kom ut hösten 2013. Jag gillade första delen, den var verkligen ”komplett” på många olika plan och också väl värd att läsa. Men det är nu när jag läser tvåan och uppföljaren som mina sympatier och känslor för huvudpersonerna fördjupas så till den grad att jag verkligen, verkligen känner med och för dem på ett ännu mera angeläget sätt och jag blir verkligen fäst vid dem alla och tar hela serien till mitt hjärta.

Katarina von Bredow kan man alltid lita på. Jag har läst och gillat även hennes romaner för ungdomar, men tycker hon är starkare, tryggare och trovärdigare än någonsin när hon skriver för mellanstadiet. Hon lyckas verkligen skildra den där tiden precis innan man ska börja på högstadiet, då allt tycks ställas på sin spets och livet kan förändras markant från dag till dag. För mig är del 2 i denna planerade trilogi helt klart bättre än ettan. I denna boken är det Alicia, tolv år som vi får följa, till skillnad från ettan då det var hennes granne och klasskompis Andreas som stod i centrum för berättelsen. Katarina von Bredow har verkligen lyckats blåsa liv i sina karaktärer och inte minst huvudpersonen Alicia. Alicias känslor är så starka och motsägelsefulla, de krockar med varandra, de kramas och slåss om vartannat och djupt där inne finns hon – Alicia – så ensam hon verkar. Så ensam och vilse och liten och stark på samma gång. Jag känner med henne och för henne från första sidan. Jag kan liksom höra hennes hjärta slå och vibrera genom det tunna pappret.

”När alla slutat glo på henne, vilket går på några sekunder, ser hon sig om i klassrummet. Om det här vore en ”ordklass” så vore de adjektiv, tänker hon. Ord som cool, bråkig, snäll, mesig, korkad, elak, smart och rolig. Vilket adjektiv är hon själv, i så fall? Det vet hon inte. Det är mycket lättare att se på andra än sig själv. Hon bestämmer sig för att fråga Andreas. Han är den enda hon känner som skulle förstå en sådan fråga och dessutom kunna svara på den”.

Det som är intressant med Alicia är att hon känner alla dessa känslor trots och kanske till och med tack vare att hon faktiskt tillhör ”innegänget” i klassen. Vid sidan av – utanför – står Andreas, som alltid finns där för henne och som på något sätt aldrig verkar förlora hoppet om henne. Om vad, det får vi inte veta. Men att han hoppas, det är uppenbart. Också för Alicia. De tar sällskap till och från skolan och de träffas ofta hemma, ensamma, vid sidan av allt det där andra som händer och sker innanför skolans väggar. Alicia är väldigt mån om att hennes liv och det pussel hon tvingas sig själv att lägga så omsorgsfullt vareviga dag, ska passa PERFEKT. Ibland, eller ganska ofta, alltför ofta blir det inte som hon har tänkt sig och då blir hon arg, otålig, irriterad och sluten och det är framförallt dem som är henne närmast som får ta stryk. Som Andreas eller Mamma eller hennes kompis Frida.

”Alicia önskar att hon kunde röra sig som Ida. När Ida går över skolgården märker alla henne. Det är som om världen formar sig kring hennes kropp. Som om hon hade en speciell rytm som får världens hjärta klappa i samma takt”.

Det som är så oerhört sorgligt och som nästan får mig att må illa av upprördhet, är att det att Alicia inte kan förstå att hon redan ÄR något och att detta något ÄR helt fantastiskt. Hon har ju redan allt man kan önska sig. Hon har både en fin insida och utsida och han har redan fina vänner och människor runt omkring sig som faktiskt verkar se henne för den hon är. Problemet är att hon inte verkar kunna se det själv. Men det är just denna motsägelsefullhet som hon är, som gör porträttet av henne som ung flicka, så levande och fascinerande. För det är ju precis så här det är att vara människa och att vara det i relation till andra. För så fort man försöker värdera sitt värde genom att lyssna till vad dessa ”kungar” och ”drottningar” i klassen (eller vilken grupp av människor som helst), ger henne, har man glömt bort att lära känna sig själv. Och vem är man då? Detta är lika mycket sorgligt som det är vackert, för jag kan komma på mig själv med att gå och hoppas. Hoppas på att Alicia en dag ska vakna. Jag hoppas och trodde på henne även i förra boken ”Du & Jag”. Och även om jag fick se några ljusglimtar av den Alicia som finns där inne någonstans, så väntar jag fortfarande på att en blomma ska slå ut. Och kanske inte bara i henne utan också i Andreas och alla andra som faktiskt är lika vilsna fast på andra sätt i ”Hon & Han”.

”Somliga saker bara är som de är. Skolan är som ett stort svallande hav, fullt av underströmmar. Man simmar och simmar och simmar och ibland försöker strömmen ta en och då får man sparka och slå tills man kommer upp till ytan igen. Det är därför hon är så trött när hon kommer hem”. 

Men istället för att knutarna ska lösas upp, dras de åt allt hårdare tills de sitter så hårt att det är omöjligt att välja vilken knut man ska börja dra i. Alicia får oväntat en vänförfrågan från en kille som heter Lukas Rosenius. På hans profilbild på Facebook liknar han Harry i One Direction så mycket att Alicia blir alldeles varm i hela kroppen. De börjar chatta och till en början känns allt harmlöst. Hon berättar bara vissa detaljer – godbitarna som gör att hon klättrar högre upp i rang och vinner till slut den åtråvärda platsen som klassens drottning, Idas närmaste högra hand. Men även om Alicia nu äntligen tycks ha fått allt det hon önskade sig, sjunker hon istället ihop och känner det som om hon ”balanserar på en skör lina över en avgrund”.

Och precis som i förra boken, ”Du & Jag” läser man med andan i halsen, för det är så spännande att inte, riktigt ännu veta hur detta stormiga hav av känslor och intriger någonsin ska kunna lugna ner sig…

Titel: ”Hon & Han”

Författare: Katarina von Bredow

Antal sidor: 300 sidor

Förlag: Rabén & Sjögren

Utgiven: 2014-06-04

Rekommenderad läsålder: 9-12 år (men passar för äldre också!)

LÄS OCKSÅ DEL 1 I SAMMA SERIE!

Omslagsbild: Du & jag

”Mercy Falls vargar”…

”Det hade varit den längsta och kallaste vintern i mitt liv. Dag efter dag under en blek, meningslös sol. Och hunger – hungern som brände och gnagde, en omättlig härskare. Den där månaden rörde sig ingenting, landskapet låg fruset i ett färglöst diorama utan liv. En av oss hade blivit skjuten vid ett försök att stjäla sopor från någons bakgård, så resten av flocken stannade i skogen och svalt i väntan på värme och våra gamla kroppar.

Tills de hittade flickan. Tills de gick till anfall”.

Sam är varulven – till hälften människa, till hälften varg. När ”Frost” börjar, betraktar han flickan; Grace och hur hans flock drar ner henne från en gunga för att släpa henne in i skogen. Det är kallt ute, närmare minus 10 grader. Sam ser på när vargarna river och sliter i henne, men han är som fastfrusen. Hans ögon betraktar flickan och han förundras över hennes mänsklighet, över hennes dofter som är värme och liv.

Grace är människoflickan – Hon ser på vargen Sam och kan inte slita sina ögon ifrån honom. Hans ögon är alldeles gula och på nära håll bär de nyanser som påminner om guld och hasselnötsbrunt. När hon ligger i den kalla snön och känner hur den lilla värmen som finns kvar i hennes kropp sakta försvinner, känner hon en stark längtan efter att få sträcka ut handen och röra hans päls. Men vargen med de gula ögonen försvinner och hon tror aldrig hon kommer få se honom igen. Men ödet vill något annat och gång på gång kan hon betrakta honom, i skogsbrynet intill hennes hus…

”Jag var aldrig rädd för honom. Han var stor nog att kunna slita mig från gungan, stark nog att kunna slå omkull mig och släpa in mig i skogen. Men vildsintheten i hans kropp fanns inte i hans ögon. Jag mindes varje gul nyans i hans blick, och jag kunde inte vara rädd. Jag visste att han inte skulle göra mig illa”.

Det är en vacker och mild kärlek – den mellan Sam och Grace – kyla som möter värme, värme som möter kyla. De dras till varandra, Sam och Grace och det känns på något vis förutbestämt att det måste vara dem mot världen. Till en början är det bara ögon som möts och aldrig på nära håll… Hon betraktar honom som varg, om kvällarna och alltid när det är kallt ute. Kapitlen i boken börjar alltid med ett namn; Sams kapitel eller Grace kapitel och därefter får vi veta hur kallt eller varmt det är. Ibland är det minusgrader och ibland plusgrader.Till en början förstod jag inte varför det skulle vara viktigt för läsaren att känna till temperaturen. Men mycket snart inser man varför. När det blir varmare ute, skiftar vargarna form och de flesta av de yngre varulvarna återfår sin människokropp, den kropp de hade från början. För Grace upprepar sig ett ständigt mönster i nästan sex år; när det blir sommar försvinner vargen med de gula ögonen och hela vargflocken, när det blir kallare kommer de tillbaka. Grace ifrågasätter det aldrig, hon tror ju att de bara är vanliga vargar… Men…

”En dag träffar Grace en pojke med gula ögon som tar andan ur henne. Det bara måste vara hennes varg. Men vintern är nära och Sam för en ojämn kamp för att förbli människa. Annars riskerar han att förlora inte bara sig själv utan även Grace för alltid”.

Min tankar om boken:

Jag tyckte ”Frost” var en mysig bok att läsa! På något märkligt sätt, känns det som att det inte händer så mycket i boken och på samma gång gör det ju det! Känslan genom boken är att man hela tiden förutser lite vad som komma skall, vilket gör att det inte blir en så frenetisk sträckläsning – inte för mig i alla fall.

Den påminner ju självklart lite om ”Twilight” och om andra kärleksromaner mellan människa + valfri övernaturlig varelse (det kan vara varulv, vampyr, ängel, zombie etc.), men jag upplever den ändå inte lika intensiv. Sam är så mänsklig för mig, till skillnad från Edward i Twilight, där kampen mot naturen och det monster han egentligen är blir så påtaglig. Jag kan fortfarande minnas hur starkt kärlekshistorien mellan Bella och Edward i Twilight påverkade mig när jag först läste första boken i serien. Det var som om man kunde känna laddningen dem emellan, som om sidorna i boken reflekterade ett starkt ljus man inte kunde värja sig mot. Riktigt så känns det inte i mig när jag läser Frost. Den är mild, den är enkel och förutseende, men ändå mycket läsvärd. En annan sak som skiljer den från Twilight-serien, är att jag inte får den där beroendeframkallande känslan av att vilja läsa mera. Twilight slukade jag del efter del och köpte hem mina egna böcker för att ställa fint i en hylla. Med Frost känner jag mig mer än nöjd med att bara ha läst del ett. Visserligen lånade jag hem del två, ”Feber” med en gång efter att ha läst ut ettan, men jag känner mig liksom nöjd med det hur ettan slutade, om ni förstår vad jag menar… Är nyfiken på vad ni tyckte om den, berätta gärna!

Här kan ni läsa vad andra som läste ”Frost” tyckte:

Bokhora har läst Frost och tycker nog lite som jag; att den är lagom spännande, men kanske inte riktigt någon sträckläsningsbok. Samtidigt frågar hon sig, om detta kanske beror på att hon inte tillhör rätt generation…

Boktoka tycker Frost är perfekt – vilsam och spännande med en självklar romantik, men kanske lite för självklar?

Och Booksessed tycker den känns otroligt äkta, vacker och poetisk och är glad över att hon gav den en chans!

Visst är omslagen fina?!

DEL 1 – FROST

DEL 2 – FEBER

DEL 3 – FÖR EVIGT

En annan bok du kanske vill läsa av samma författare? 

Jag har ännu inte läst den, men HÄR kan du läsa vad ”Bokhora” tyckte om den!

PANDEMONIUM av Lauren Oliver

P A N D E M O N I U M.

Tankar om del två i serien Delirium av Lauren Oliver. OBS! Det förekommer detaljer och spoilers från del ett och två, läs därför helst inte om du fortfarande inte har läst böckerna!

Grekiska, av pan ”allt-” och daimon (‘ond ande’): Outhärdligt tillstånd; kaos; ett tillstånd då alla onda makter är lösa; helvetets centrum.

Titel: Pandemonium

Serie: Delirium #2 (första delen heter Delirium).

Följs av: Rekviem (ges ut 2013)

Utgivningsår: 2012

Förlag: Bonnier Carlsen

Antal sidor: 388

Genre: Romantik och relationer, Science Fiction, Dystopi.

Ålder: Tonår, Unga vuxna.

Första stycket i boken: ”Alex och jag ligger tillsammans på en filt i trädgården till Brooks Street 37. Träden ser högre och mörkare ut än vanligt. Löven är nästan svarta och så tätt sammanflätade att de skymmer himlen”.

Citat:

”Alla berättelser tjänar ett syfte i ett sammanhang där de är godkända. Men förbjudna böcker är så mycket mer. Några av dem är som spindelnät – man kan treva sig fram längs trådarna, men bara nätt och jämnt, in i underliga och mörka hörn. Några är som ballonger som far upp mot himlen: fullständigt slutna i sig själva och onåbara, men vackra att se på. Och några – de bästa – är som dörrar” (s. 183)

”Det börjar värka i bröstet. Det känns som omöjligt, otroligt länge sedan – när jag kunde sitta i ett rum med heltäckningsmatta, när vi kunde ägna dagarna åt att bara hänga, göra ingenting i varandras sällskap. Då fattade jag inte vilket privilegium det var, att ha tråkigt ihop med sin bästa vän, att ha tid att slösa bort” (s. 192)

Mest intressanta karaktär:

Julien.

Vad som håller spänningen vid liv:

Mystiken kring vem Julien egentligen är och vad det är som Julien och Lena har gemensamt.

Känslomässigt tycker jag att, liksom i Delirium, att boken är som allra starkast när Lena släpper lös sina känslor och minnen av sin mamma. (Till exempel när hon befinner sig i Kryptorna i Delirium och när hon berättar om sin mamma för Julien i Pandemonium). Sedan är det också häftigt när författaren berör dubbla känslor, som till exempel vad Lena känner för Julien, att hon liksom inte får en klar uppfattning av honom, att han helt klart förbryllar henne och gör henne förvirrad, att hon inte riktigt vet hur hon ska hantera de intryck hon får från honom och agerar olika i olika sammanhang vilket också passar in på hur hon känner. Ibland känner hon en framvällande sympati för honom som uppstår lika plötsligt som den försvinner.

Att Lena tycker att Julien eller någonting han säger eller gör, påminner henne om Alex. Det gör att man som läsare bara vill fortsätta läsa tills man får veta mera.

Kamper som Lena kämpar med:

Först är det en kamp mot sorgen av att ha förlorat Alex, som aldrig försvinner. Hon fortsätter att drömma mardrömmar om elden och Alex. Hon börjar springa, för att det är det ända sättet för henne att släppa smärtan som hon känner.

En annan kamp i boken är de kamper hon har inom sig om vad som är etiskt rätt. Hon säger emot Raven några gånger, hon vågar säga emot, men tvingas alltid lägga sig på något sätt, eftersom ingen säger emot Raven. Vad är det Raven står för? Är det sanningen som Lena aldrig vill ta till sig? Sanningen om det verkliga livet? Vad är det Lena står för? Ravens sätt att se på livet är skoningslöst. ”Något måste dö för att andra ska kunna leva”. Det är väldigt gripande och målande och fullt av antydningar och symbolik när Raven och Lena grälar om kaninen ska få leva eller inte. Raven är den som hela tiden tar ner Lena på jorden igen och visar henne en värld som hon vägrar se. Vad har Raven flytt ifrån? Raven är ju den som får Lena att gråta för första gången sedan hon kom till Vildmarken efter Alex död.

”De predikar solidaritet och fromhet, men i sina hem och i sina hjärtan, slår de, slår och slår””. (Lena känner avsky mot Juliens pappa och mot alla som är som hans pappa. s. 184)

Om början:

Boken var lite seg i början och det tog tid att vänja sig vid hur boken är strukturerad (kapitel som växlar mellan att skildra då och nu). Det tog åtminstone hundra sidor att komma in i boken. Jag tycker den växer ju längre man läser. Spänningen byggs upp ytterligare när Lena träffar Julien för första gången i samband med DFA-mötet i New York. Spänningen når sin kulmen på s. 200 och framåt och är så spännande att man knappt kan andas.

Symbolik och mönster:

Julien – allt runt omkring honom har ett mystiskt skimmer, allt från hans ögon som hela tiden skiftar färg, hans hår som är obestämbart, hans röst som växlar från att vara känslokall till mjuk, hans mardrömmar och hans nyfikenhet som inte stämmer med hans åsikter och pappan förespråkar.

Kaninen som Lena tvingas döda är en symbol för hur människorna i vildmarken lever och hela tiden tvingas fly. Djuret är fånget, bortskört från sitt hem och det kämpar förtvivlat för att hitta lite mera utrymme för att kunna andas.

Svampen som växer i trädet och angriper det långsamt fungerar precis som hatet som ger näring samtidigt som det ser till att man ruttnar inifrån. (s. 177)

Igenkänningsfaktor från förra boken:

När Lena återupplever minnen genom det hon upplever med Julien, från när hon lärde känna Alex. Det är som om det händer på nytt, fast omvänt. Julien är som Lena, tveksam och manipulerad och Lena är som Alex, den som bandagerar och öppnar upp för den andra världen.

Skillnader från Delirium:

Berättartekniskt – författaren växlar kapitel mellan att skildra ”då” och ”nu”. ”Då”-kapitlen utspelar sig när Lena vistas i Vildmarken med Raven och de andra. ”Nu” utspelar sig när Lena är tillbaka till ”zombieland” under ny identitet och som spion för att hämta fram viktig information från fienden DFA (Deliria-fritt Amerika).

Fler skillnader tycker jag även är att Lena har mera attityd och vågar vara självständig. Det har hänt mycket sedan vi träffade henne sist och hon har verkligen gjort en inre resa och lärt känna sig själv bättre. Ett uppfriskande inslag!

Bokens tema:

Boken kretsar mycket kring temat kärlek och hat, framförallt genom hur Lena upplever saker och ting och hur hon hanterar sina känslor. Berättelsen handlar också om passionen och om sveket och lögnerna. Jag drar faktiskt paralleller till samhällen där religionen har stor makt över människors liv. Till exempel det här med tvångsäktenskap och att pojkar och flickor hålls åtskilda tills den dagen någon annan väljer en partner åt dem, som de ska leva med resten av sina liv.

Lenas hat som har många olika sidor som uppstår ur olika sammanhang och känslor. Man skulle kunna säga att hatet blir hennes följeslagare i de stunder då hon känner sig ensam. Hatet blir ett sätt för henne att orka kämpa och att fortsätta hålla känslorna i schack. Hatet blir också ett medel för henne att slippa se sanningen i vitögat och att hålla människor på avstånd. Känslan av att vilja förgöra det som har förstört allt värdefullt i hennes liv, växer inom henne och hon börjar se framför sig hur hon skjuter och förgör de människor som har förstört allt gott i livet, hur hon bombar hela samhällen och släcker ut liv. Och ändå är hon inte helt befriad från att välkomna känslan av att få känna sig liten och behövd. I vissa ögonblick kan hon tillåta sig detta, vilket också är en räddning för henne.

Kärleken och hur den kan bli till ett maktmedel och ett sätt för en regim att kontrollera hela samhällen.

Budskapet i böckerna känns tydligt: Det går inte att att kontrollera människors hjärtan och släcka ut kärleken fullständigt. Kärleken är inte dödlig, den blåser liv där inget liv verkar ha funnits tidigare och där hoppet har dött ut för länge sedan. Kanske tar den omvägar, men den hittar alltid ut, på något sätt. Och regimen är inte den starka, regimen är den svaga som ser kärleken som ett hot. Där kärleken bryter igenom finns ju egentligen inga maktmedel.

HÅLL UTKIK EFTER DEL 3; REKVIEM (svenska) – Kommer ut någon gång i år!

Läs mer om Requiem (engelska) HÄR.

”Unga böcker” har också läst Pandemonium HÄR

Så här skriver ”Unga böcker” om Delirium.

Nyheten om att Delirium ser ut att bli tv-serie.

PANDEMONIUM: En efterlängtad tvåa

Pandemonium

ÄNTLIGEN ÄR DEL 2 PÅ SVENSKA HÄR!

388 nya sidor ligger framför mig…

Jag är inte ensam om att ha längtat efter PANDEMONIUM (Delirium #2) av Lauren Oliver. Jag skrev om ettan i serien (Delirium) HÄR, om ni är nyfikna! För den som inte har hunnit läsa ettan, står den just nu att finna på nyhetshyllan för ungdom i Blomstermåla. Perfekt sträckläsning inför sportlovet. 

Höll ögonen öppna även för DEL 3 = Requiem (på svenska Rekviem) som även den kommer i år!

 

Några som tycker till om Pandemonium:

Boktycke – som redan har läst Pandemonium (obs! spoilers från första delen kan förekomma)

Bookis – om Pandemonium

Nilmas bokhylla

Och så här skrivs det om del 1, Delirium:

Barnens bokklubb – tycker det är häftigt att den ska filmatiseras…

Lauren Olivers officiella hemsida

Bokvarg – ”Jag älskar den här boken, men hatar den ändå”

Schitzo-Cookie – som inte är riktigt övertygad, men ändå vill ge tvåan en chans…

#1 Delirium

#2 Pandemonium

Pandemonium

#3 Requiem

Av samma författare:

Resten får du ta reda på själv (på engelska = Before I fall)

– Isabella

DELIRIUM – boktips för ungdom

                 What if LOVE were a disease?

Pandemonium (inbunden)

 

Life can chance in an instant…

Delirium är den första boken i en planerad triologi av Lauren Oliver. (Andra boken heter Pandemonium, och finns ute på bokhandlarnas hemsidor under ”bevakning”. Den har alltså ännu inte släppts, men är på god väg) 448 sidor där kärleken får stå i fokus som dödlig smittobärare, som tu-delare, maktmedel och befriare. Lauren Oliver lyckas verkligen att bygga upp spänningen, framförallt mot slutet och det är svårt att inte vilja veta vad som kommer hända i uppföljaren. Delirium slutar när elden hinner ikapp kärleksparet Alex och Lena. Och självklart vet vi ingenting om hur historien om de båda kommer sluta.

Det som berörda mig starkast, var faktiskt inte kärleken mellan Alex och Lena. Det var istället partiet då Alex tar med sig Lena till kryptorna, där han tror att hennes mamma är instängd. Från att tro att hennes Mamma är död, till att få veta att hon lever, och sedan när hon äntligen känner sig redo, upptäcka att hennes mamma har flytt, karvat sig ut genom väggen och försvunnit… Det är verkligen mycket gripande. När jag läste partiet om kryptorna, fick jag så tydliga bilder framför mig… Och trots att kryptorna var en mörk och fruktansvärd plats, är det solen jag minns, då Alex visade Lena var hans pappa låg begravd. Det känns bländande, sårbart och smärtsamt, precis som när Lena står i sin mammas cell och betraktar väggarna, där modern har ristat in ordet ”kärlek” överallt där hon har kommit åt.

Boken tar parti för kärlek och frihet, men kärleken får framträda på ett annorlunda sätt, den träder fram i en värld där den är bannlyst. Och självklart är detta inget nytt sätt att skildra kärleken på, men i denna form är det unikt. Det är en intressant infallsvinkel och boken är verkligen värd att läsa. En perfekt streckläsare för ungdomar som gärna läser böcker som räcker lite längre…

LÄS OCKSÅ av samma författare!

(Finns att låna på biblioteken i Blomstermåla, Ålem och på Gymnasiebiblioteket i Mönsterås).

Resten får du ta reda på själv

Andra som har skrivit om Delirium:

Bladvändaren

Bokgläntan

Nilmas bokhylla

Bokpussen

/Bibblabella