Bronsnyckeln

Sedan jag skrev sist har jag hunnit läsa del ett och två ur vikingaserien ”Sagan om Turid” av Elisabeth Östnäs (vilka jag för övriga tyckte var mycket läsvärda, spännande och välskrivna). Jag påbörjade även del tre, men så kom ju ”Bronsnyckeln” emellan! Och jag måste erkänna att det är svårt att låta bli att skjuta upp läsningen av ”Bronsnyckeln” när den är en direkt fortsättning av ”Kopparhandsken” som ju var en av mina litterära höjdpunkter förra året! Här kommer därför ett litet inlägg med mina tankar om del tre, ”Bronsnyckeln” av författarna Holly Black och Cassandra Clare.

Ju längre in i en serie jag kommer, desto mindre vill jag egentligen avslöja om den här på bloggen för alla er som inte hunnit läsa föregående delar. Men här kommer några ord som jag hoppas inte avslöjar för mycket! I del tre får vi återigen möta det fantastiska kompisgänget Call, Aaron, Tamara och så vargen Tumult förstås. De träffas efter ett sövande sommarlov och känslan när de börjar sitt bronsår på den magiska skolan ”Magisterium” igen är att de för första gången på länge kanske kan ägna sig uteslutande åt att lära sig något. Det blir som ni säkert redan räknat ut, inte alls som de tänkt sig. För på skolan blir de snart varse om att det lurar en hemlig mördare som verkar vara ute efter att döda Call och hans vänner…

Det som slog mig mest när jag började läsa de första sidorna i boken var hur otroligt mycket jag hade saknat författarnas humor:

”- Borde inte trollkarlarna redan ha kollat det? frågade Aaron.

Tamara ryckte på axlarna. – Även om de har det skulle de inte ge oss namnen, så det här är ett sätt att korta listan över misstänkta.

– Någon har läst om alla sina Kittyböcker i sommar, sa Jasper.

Tamara log ett varggrin. – Någon kommer snart få en smäll i ansiktet”.

Och sedan var det det här med mina höga förväntningar om att få läsa ännu en gastkramande spännande bok med en massa oväntade vändningar och cliffhangers. Trots att ”Bronsnyckeln” saknar det höga tempot som var ”Kopparhandskens” signum, är det en grymt spännande bok (på ett lite lugnare sätt) som döljer en massa mörka hemligheter och som tids nog leder fram till ett slut som är minst sagt oväntat och fruktansvärt…

Min recension av första delen, ”Järnprovet” hittar ni HÄR!

Del två i serien, ”Kopparhandsken” var enligt mig en av 2016 års bästa barn- och ungdomsböcker. I detta inlägg hittar ni några rader om varför den var och är så bra!

Järnprovet!

JÄRNPROVET

Och så var den utläst! Och som jag njöt av att läsa denna, den var verkligen GRYM! ”Järnprovet” är skriven av de välkända fantasyförfattarna Holly Black och Cassandra Clare som tidigare skrivit (på sina skilda håll) de bästsäljande serierna Spiderwick och ”The Mortal Instruments”. Tänk vilken lyckoträff att de slog sina kloka huvuden ihop och hade modet att testa att skriva något ihop – det blev ju så bra!

”Järnprovet” är första delen i en serie som heter Magisterium, skriven för barn från cirka nio år och uppåt (rekommendation). Väldigt mycket i boken för tankarna till Harry Potter, men till min förvåning är det faktiskt ingenting som stör min läsupplevelse. Jag tror det dels beror på att den har så mycket ”eget” också som bidrar till en helt ny läsupplevelse. För att ta några exempel så är miljön verkligen unik – nästan hela boken utspelar sig på magiskolan som är belägen under jord; i underjordiska gångar med stalaktiter och stalagmiter som löper längs med underjordiska vattensystem – sjöar och floder i en värld som till en början är full av mörker…

12-åriga huvudpersonen Callum Hunt har sedan han var liten fått höra från sin pappa att han ska göra allt han kan för att undvika trollkarlsskolan, Magisterium. Så när Call (som han kallas) blir kallad till inträdesprovet till trollkarlsskolan, är han helt och hållet inställd på att misslyckas. Han intalar sig själv att han inte kan misslyckas med den uppgiften – det borde vara hur enkelt som helst för honom att klanta till sig och få dem att inse att han inte är någon trollkarl att satsa på. Men till han och hans pappas stora förvåning blir Callum antagen och Callum är helt säker på att han aldrig någonsin kommer få återse sin pappa igen. När portarna till trollkarlsskolan skärmar av de nya järneleverna från yttervärlden, är Call helt säker på att de kommer vara instängda där för evigt…

Men ingenting blir egentligen som han tänkt sig och ingenting blir heller riktigt som läsaren kanske har tänkt sig eller förväntar sig! Och där har författarna lyckats oerhört bra genom att få till en grym twist mot slutet. Det jag gillar extra mycket med ”Järnprovet” är att den leker med hjälteidealen och att den så skickligt förleder läsaren till att tro saker som aldrig riktigt infrias (inte i mitt fall i alla fall).

Call är en fascinerande karaktär – en pojke som från början fått inpräntad att han är misslyckad, långsam och inte duger till någonting. Det känns som om han bär på ett mörker och en misstänksamhet mot allt och alla, men mot alla odds skaffar han sig riktiga vänner att lita på och hans personlighet blommar ut i takt med att berättelsen vävs fram och mörkret tätnar…

Lättläst, ohyggligt spännande och lätt att fastna! Jag väntar med spänning på nästa del i Magisterium!