Kategoriarkiv: UNGA VUXNA

Otopia

bild

Per Nilssons utopiska ungdomsroman ”Otopia” är som en blänkande svart diamant – skön att titta på och hålla i, bläddra i och att vila sina ögon i. Helt enkelt en väldigt bra bok för unga, unga vuxna och vuxna! Jag läste ut den igår och gillade den starkt och nu tänkte jag berätta lite varför.

Det är lätt att vid det här laget placera ungdomsdystopierna och -utopierna i ett litet fack och gärna likna dem vid varandra – dra paralleller mellan dem och hitta likhetstecken och beröringspunkter. Jag måste erkänna att jag förväntade mig ännu en sådan (i mängden) när jag först såg ”Otopia”. Men efter att ha läst bara några sidor i boken, förstod jag att detta var något helt annat, vilket var enormt uppfriskande!

bild-2

Det som fångar mig mest (förutom det urläckra omslaget, de sammetsröda försättsbladen och de perfekt stora bokstäverna och lagom långa kapitlen) är framförallt att språket får stå väldigt mycket i fokus hela tiden. Per Nilsson skriver så poetiskt laddat – det känns skört, känsligt, trevande och nästan hackigt med de korta, frågande meningarna där berättelsen får ligga och ruva och vänta i skuggan… Det är verkligen ett skönt avbrott (till skillnad från många andra mer actionbetonade och fartfyllda dystopier/utopier) att faktiskt få känna att man som läsare får ta plats och ges utrymme att tänka, fundera och filosofera… För någonstans tror jag det var författarens ambition att få oss att börja tänka och klura på vilket samhälle vi lever i idag (vilka ideal som vi låtar vara rådande) och vilket samhälle vi vill ha i morgon. Det tillsammans med att det inte alltid är så lätt att forma sina drömmar och att skapa ett paradis på jorden.

bild-3

Vill inte skriva sönder för mycket av bokens handling, så jag rekommenderar er istället att gå och låna ”Otopia” och upptäcka den hemliga världen som döljer sig däri.

Underbara bok! Läs den!

bild-5

 

Det handlar om dig…

 

DET HANDLAR OM DIG

Av Sandra Beijer

Sandra 3

Under påsken har jag läst två böcker som jag bara måste berätta för er om! Den ena har ni kanske redan läst om här på bloggen? Den heter ”Det handlar om dig” och är skriven av Sandra Beijer (som har bloggen ”Niotillfem”):

 

Sandra Beijer Foto: Sara Moritz

”Det handlar om dig” är hennes debutroman för ungdomar om den första, stora kärleken… På de allra första sidan i boken berättar huvudpersonen (som inte har något namn) hur det var när hon för första gången mötte pojken hon blev kär i:

”Jag är femton år, sju månader och tre dagar första gången vi träffas. Jag står i ett vardagsrum hemma hos någon som heter Erik. Du sitter med en ölburk i knät framför ett svart piano. Du är femton år, med konkav bröstkorg och blanka ögon efter den senaste burken du tömt och kastat mellan stolsbenen. Jag känner dig inte men senare, när vi står i kön till badrummet, ringer din mobiltelefon och du svarar på ryska. Fyra timmar senare följer du mig hem.”

Skolbibliotekarien Evelina gästbloggade för några dagar sedan här på Bibblabella och då nämnde hon bland annat den boken som en av de just nu väldigt hypade böckerna som cirkulerar runt, runt i media och ute i bloggosfären. Det mesta som kan läsas om de här hypade böckerna är i väldigt positiva ordalag. Ni kan läsa vad Evelina tycker och tänker om fenomenet med hypade böcker i hennes blogginlägg ”Vi måste prata om hypade böcker” som publicerades på Bibblabella 15 april HÄR. Kommentera gärna vad ni tycker och tänker!

Nu har jag läst Sandras bok och vill försöka ge er min bild av vad jag tyckte om den! Så, här kommer mina tankar kring ”Det handlar om dig”!

Sandra 1Jag satt i en solvarm bil någonstans i södra Sverige, när våren på riktigt kom i gång med ett hav av vitsippor som sträckte ut sig som jättelika mattor över skog och land. Och med detta vackra landskap i bakgrunden läste jag ”Det handlar om dig”. Pollennivån var skyhög och de små kornen fick man berättas för sig, fanns överallt i luften där man gick.

Till en början gick läsningen så trögt att det kändes som att kliva i kvicksand. Kanske behövde jag en liten startsträcka och lite tid för att ställa om? Jag hade nämligen precis nyligen läst ut boken ”Ru” av Kim Thuy som var en underbar pärla, men med ett språk och en stil som nämnvärt skilde sig från ”Det handlar om dig”-boken… När man i så snabba takter avverkar nya böcker, tror jag man måste ha lite respekt för att det kan ta ett tag innan man till fullo är mottaglig för en ny berättelse. Håller ni med mig? Så här ser i alla fall ”Ru” ut, som jag önskar att många fick upptäcka och uppleva, för den är helt fantastisk och går ganska snabbt att ta sig igenom!

Ru 2Jag minns inte riktigt när Sandra Beijers bok började gripa tag i mig. Däremot minns jag känslan när den började göra det. Så här skrev jag på Instagram där jag först delade med mig av mina tankar om boken när jag hade läst ut den:

”Jag sitter i en solvarm bil när jag läser de sista sidorna. De spelar ingen roll att jag blir åksjuk för att jag aldrig tittar upp på vägen… Jag läser som om jag hade någon slags feber och som om mitt liv på något sätt stod på spel för hur allt kommer sluta i boken”.

Ja, så kände jag. Och för mig är det ett säkert tecken på att detta är en väldigt bra bok. Det där rosa i omslaget som påminner om en gammal flickrumstapet, fanns med mig i periferin överallt vart jag gick under den tiden då jag läste boken. Och det hela varade i cirka en till två dygn. Jag hade kunnat läsa ut den fortare om jag velat, men jag ville samtidigt såklart dra ut på känslan.

Jag tänkte bjuda lite på ett citat från boken som jag tycker speglar den där speciella ”Sandra Beijer” atmosfären som boken är fullständigt indränkt med. Alla ni som läser och följer Sandras liv på ”Niotillfem” upplever säkert en mättad form av den där atmosfären från Niotillfem i boken… Eller hur? Jag kan känna av den, eftersom jag själv har följt hennes blogg då och då. När Sandra skriver, är det som om hon ger liv i alla drömmar som en del unga flickor drömmer och det är mycket Paris och Stockholm, pojkar, tuggummin, pasta, hemmafester, cigarettrök, popcorn och kyssar. Det är ett liv som jag själv aldrig har levt och heller aldrig har drömt om, men det är fint hur det beskrivs i boken, eftersom Sandra blåser liv i orden på ett väldigt ärligt, okonstlat och naket sätt. Men livet som beskrivs känns aldrig riktigt lycklig, någonstans. Det känns snarare som om det måste levas på det här sättet och som om det aldrig fanns en annan väg eller ett annat val. Som om det var lite av ett beroende.

Jag läste någon stans att Sandra skrev boken främst för alla sina bloggläsare som många av dem befinner sig i det där tillståndet där man ofta råkar ut för den där olyckliga kärleken. Det är så mycket trasighet i den här boken. Så många vilsna människor i så unga år. Det känns som om många av dem inte väljer sina liv, utan låter livet komma till dem. De tar dagen lite som den kommer och låter känslorna leda dem framåt snarare än att lyssna på vad förnuftet säger. Och det är både befriande samtidigt som det är sorgligt. När hittar de hem egentligen och vad är hemma för dem?

”I hörnet Hamngatan-Sveavägen står du med händerna i hennes jackfickor. Hon väger med fotsulorna på din ena sko, biter på sin pekfingernagel och säger något inkrupen i din tröja. Jag kastar min milkshake i en överfull papperskorg och åker tre stationer hem. Ingen räddar mig”.

(s. 224 ur ”Det handlar om dig”)

Det finns många, många, många som tycker om ”Det handlar om dig” och som höjer den till skyarna. Därmed inte sagt att det finns en hel del som är lite mer kluvna… Många är besvikna på omslaget och en del är lite skeptiska till att bloggare skriver böcker. Allt som allt kan vi kanske sammanfatta det med att denna boken helt enkelt har blivit ett tacksamt ämne att tycka om. Är inte det också ganska sorgligt? Kan man inte låta texten stå för sig själv istället? För på något sätt finns den ju där, oberoende av vad vi tycker och tänker kring den <3.

Några som gillar boken väldigt mycket är:

Sagan om sagorna

Popmani

Och så en som är lite mer kluven:

Alexundra Kakansson

 

 

 

 

Ljus, ljus, ljus…

LJUS, LJUS, LJUS…

”Varför måste alltid flickorna i berättelser vara ståtliga och modiga och starka?”
 
”Det olyckligaste slutet är inte det där alla dör. Det olyckligaste slutet är när bara en blir kvar.”

”Ljus, ljus, ljus” är en av våra senaste ungdomsböcker som flyttat in i bibblan i Blomstermåla! Den är skriven av en finsk författare som heter Vilja-Tuulia Huotarinen. Vilja föddes 1977 och är både poet och ungdomsförfattare. Jag fångades omedelbart av framförallt titeln ”Ljus, ljus, ljus”… Jag tycker det låter så härligt och man blir med ens nyfiken på boken man håller i handen och varför den heter just så.

Dessutom utspelar den sig samma år som jag själv föddes, 1986 – då Tjernobyl precis hade exploderat. Jag minns det själv inte, eftersom jag bara var några månader gammal när det skedde, men mina föräldrar har berättat att de var väldigt oroliga och att de hade tvättat mina gosedjur och leksaker väldigt noga efter det tragiska som hänt…

”Senare blev skogarna i Tjernobyl röda. Jag föreställde mig ziljoner små partiklar som glimrade överallt. Hur många av dem hade landat på min hud? Nu täckte de jorden som ett osynligt pulver. En del av partiklarna skulle försvinna med en gång och en del efter först trettio år. Någonting oåterkalleligt hade inträffat. Men det förstod vi långt senare”.

Jag beundrar Viljas språk. Det fullkomligt genomsyras av ett mystiskt skimmer… Emellanåt är det svårt att hitta tillbaka till berättelsens kärna, det finns så många fina trådar och sidospår man vill följa. ”Ljus, ljus, ljus” är mycket poetisk och ibland är det som att läsa små, små dikter som hänger ihop med varandra som tillsammans bildar ett jättelikt spindelnät av minnen som flätas samman…

Den handlar om den första stora kärleken, om att få vara älskad och att älska. Mariia bor i en liten finsk by med sin Mamma, Pappa och bror. När hon en dag befinner sig på stranden och träffar Mimi som precis kommit till byn är hon bortom räddning… Hon faller handlöst och blir kär.

”Ljus, ljus, ljus. Det var allt som kom för mig när jag såg Mimi på stranden den första gången. Hon stod med ryggen åt mig (…) Vinden bullade upp hennes jacka i ryggen. Inte som ett segel. Inte som om hon var på väg att lyfta. Tills hon vände sig om och jag såg hennes blick. En brinnande sorg”.

Mariias värld var alldeles tyst innan Mimi kom in och rörde om i hjärtat. Hon bor i ett brunt hus där allt är så väldigt tyst. När man läser boken får man en känsla av att det nästan råder en slags begravningsstämning. Eftersom Mariias Mamma och Pappa inte vill att hon umgås med Mimi, blir deras relation hemlig. Hon kallar Mimi för sin hemliga syster. De träffas oftast hemma hos Mimi, i det vita huset som kallas för Oredan, där Mimi bor med sin Mormor och tre andra äldre släktingar. I Oredan behöver de inte hålla någonting hemligt. Mimi bär på en stor sorg, som Mariia senare inser, ingen kan rädda henne från, hur mycket hon än skulle vilja rädda Mimi. På vinden i det vita huset visar Mimi henne saker som hennes mor haft när hon levde. Sakerna får Mimi att förändras och väcker mörka minnen vid liv…

”I Mimis barndom fanns inte muminvisor, inga gosedjursdagar eller godnattpussar. Och hon pratade aldrig om sin döda mamma med sina släktingar. En sådan mamma hade ingen plats i familjen (…) Hur är det att sakna sin mamma? I vårt lilla bruna hus var mamma alltid hemma…”

Jag vill inte avslöja för mycket om denna lilla bok! Framförallt tycker jag att man ska läsa den för det vackra språkets skull. Det är ren njutning att låta ögonen vila på Viljas nästan sjungande, melodiska meningar… ”Ljus, ljus, ljus” är väldigt vacker och känsloladdad och emellanåt väldigt, väldigt sorglig… Men ljuset som finns i boken är också hoppfullt och det lämnar en väg öppen mot det som inte är så tungt och mörkt…

LEX BOK

LEX BOK av Sara Kadefors är en av de mest inspirerande böckerna jag har läst och den påverkade mig på ett väldigt starkt sätt när jag läste den. Lex och Maya, som är huvudpersonens alter egon – en och samma person, men på samma gång så långt ifrån varandra det bara går att komma; jag kände en stark samhörighet till dem båda, vilket fick berättelsens djup att växa.

Bibblabellas bilder 6876Fotograf: Isabella Johansson

Den kändes så äkta och den gick rakt in i hjärtat på mig. När jag hade kommit till de allra sista sidorna av boken, stannade jag upp, tittade ut genom fönstret och kände hur jag fick rysningar genom hela kroppen. Jag tänkte: ”Kan det bli bättre än så här”? Det här är en av de allra bästa ungdomsböckerna jag har läst, någonsin.

I kapp med att vårsolen blir mer närvarande (i helgen såg jag de allra första blommande vintergäcken), lyser Lex bok, texten och innebörden starkare. Den lämnar ett avtryck om hur det kan kännas i själen och hjärtat och kroppen att vara ung i dag. Det är mycket igenkänning. Jag tänker speciellt på det här med prestation och hur huvudpersonen menar att många unga går vilse i sig själva när de har svårt att finna rum som är helt fria från krav från omgivningen och hur skolan då blir platsen där droppen rinner över. Författaren ringar verkligen in ett av vår tids stora dilemman. Varför är det så svårt att blicka framåt och tro på sig själv och framtiden? Varför orkar inte unga prestera?

Lex känns både beslutsam och vilsen på samma gång. Hennes vilsna själ visar sig på olika sätt. Hon står mitt emellan sin Mamma och Pappa. Hon bor hos sin Mamma som i början av boken är en tuff Mamma med attityd, självständig och till synes orubblig. Lex verkar trivas bra med att ha det så. Hon är kanske till och med på gränsen till egoistisk ibland, när hon vill ha sin Mamma för sig själv. Men denna törst efter trygghet har verkligen sin förklaring och orsak och den tror jag personligen bottnar i Pappans frånvaro. För parallellt med livet med Mamman, besöker hon regelbundet sin Pappa som sitter i fängelse, som varit inblandad i kriminell affärsverksamhet. Lex försöker göra Pappan glad genom att prata om gamla minnen, men egentligen orkar hon nog inte axla det alldeles ensam. Hon har nog bara inte insett det ännu.

Det är inte förrän hennes Mamma träffar en ny kille (som går Lex på nerverna) som Lex lyckas pigga upp Pappan på riktigt. Tillsammans spyr de sin galla över ”Bruno”, som den nya killen heter och stör sig på allt han gör. Bruno och Mamman träffades när de gick och dansade zumba tillsammans. Han har aldrig lyckats göra succé eller tjäna några pengar på att skriva ungdomsromaner och Lex ser maktlöst på när han flyttar in hos dem och skräpar ner utan att bidra med någonting själv. Mamman förvandlas framför hennes ögon; blint förälskad och ställer upp för honom i vått och torrt. Lex som aldrig har upplevt kärleken och bara dömer utifrån sina egna behov, saknar helt och hållet förståelse för hur Mamman kan agera som hon gör.

För att stå ut med allt, startar Lex bloggen ”Själens sår” som skrivs av den fiktiva personen ”Maya” som är allt vad Lex aldrig varit och aldrig kommer bli, men innerst inne är en form av henne själv, det hon upplevt och det hon tänker men aldrig vågar säga själv.

Om Maya är en exotisk blomma i djupaste rött och dramatiskt svart, med Marilyn Monroe-blont-svintoburr och en utstrålning som får folk att haja till, är Lex en blek, tyst och nästan genomskinlig, bortglömd blomma, som kanske bara är synlig för hennes allra närmaste och kanske inte ens för dem. Hon bär på en massa tankar, som aldrig riktigt får någon form, förrän hon börjar skriva på bloggen. Där finner hon orden och där finner hon en styrka som bär henne på starka vingar och som får henne att uppleva känslor hon aldrig har upplevt tidigare.

Maya skriver:

”För vems skull sliter vi sönder våra själar? Vi är bara kugghjul i ett maskineri.

Små rädda silverfiskar som letar efter sammanhang.

Alltid denna rädsla som driver oss genom tillvaron. Som tömmer oss på liv.

Som dödar våra själar”.

Det som är sorgligt och samtidigt gör det vackert på ett skört sätt, är känslan av att den som verkar ha gått vilse allra mest av alla är Lex. Och vem är hon egentligen, Lex? Och vet hon det ens själv? Det blåser som en kall vind i hjärtat när jag läser vissa textrader och speciellt i slutet av boken. Och man inser plötsligt hur ensamma vi människor egentligen är. Vi har bara varandra, och denna gemenskapen med andra kan verka så väldigt skör ibland… Som för Lex. Man vill bara krama och trösta henne, men man står lika ensam själv.

Detta är en sådan där bok som jag för alltid bär med mig, en av de där böckerna som kan forma liv. Så genuin och äkta och så bra att man ryser.

LEX BOK:

JENNY JÄGERFELD & hennes senaste ”Jag är ju så jävla easy going”…

Nu är det dags att ta farväl av Jenny Jägerfelds senaste ungdomsroman med en titel som lyder ”Jag är ju så jävligt easy going”. Allt började när jag skulle välja resebok inför Stockholmsresan…

Jag älskar verkligen att läsa ”Jag är ju så jävla easy going”. Jag hade aldrig läst någonting tidigare av Jenny Jägerfeld. Visst känner jag till ”Här ligger jag och blöder”, men hade aldrig fått tid över för att bekanta mig närmare med hennes författarskap… Under bokmässan i Göteborg såg vi hennes senaste ”crossover”-verk precis överallt. Och jag var nära att köpa den flera gånger. Men så blev det helt enkelt inte av. Inte förrän för några månader sedan, när den hade frontats på nyhetshyllan och jag var i färd med att välja en resebok inför resan till Stockholm. Jag valde mellan Jenny Jägerfelds ”Jag är ju så jävla easy going” och ”Himlen börjar här”. Men den sistnämnda verkade lite väl sorglig för min sinnesstämning, så det blev Jenny Jägerfeld!

Så här ser förresten ”Himlen börjar här” ut. Vackert omslag eller hur? Den väntar på mig i bokhyllan hemma och en vacker dag får ni höra mer om den här…

IMG_3740

Men nu! Tillbaka till ”Easy going”…

Jag blev fullständigt knockad. Det räckte med några få meningar, så var jag fast. Språket är som ett fyrverkeri av alla regnbågens färger och av lika många outforskade färger som våra ögon aldrig tidigare har sett. Känslan är att språket exploderar och börjar glöda, för att aldrig, aldrig mer slockna och dö ut… Nu har det säkert gått en vecka sedan jag läste ut boken och ändå kan jag inte släppa den. Det här är ett försök att stanna kvar i Joannas värld och i den, som hon själv beskriver det: ”freakshow” som pågår i hennes hjärna…

Joannas uppenbarelse och underbara mix av olika och ganska udda personlighetsdrag, spred en tidig känsla (ironiskt nog) av ett lugn över hela boken. Och detta trots (eller snarare på grund av) att Joanna är alla annat än lugn. Jenny Jägerfelds kapiteltitlar är helt underbara. Den ena överträffar den andra:

”De innerligt älskade, de i evighet saknade”

”Ett blylager över huden”

”Varför leva i nuet när man kan vältra sig i det förflutna?”

”Ett betongblock från himlen”

Hon måste älska att klura ihop långa och adjektivspäckade meningar, för den glädje man känner när man läser dem, måste skvallra om att hon hade det fantastiskt roligt när hon skrev boken.

Här kommer ett litet smakprov för er som inte har läst Jenny Jägerfeld tidigare:

”Jag visualiserade hur en vit, nästan genomskinlig doftslinga virvlade genom luften, från hennes hals och handleder rakt mot mitt ansikte. Ett liggande, böljande ”s”, som i en tecknad film. Det var en tung, söt doft. Vanilj, mysk och övermogna äpplen. Rosor som blommat ut. Mitt hjärta slog så hårt där bakom revbenen att det kändes som om det skulle slå sig ut”.

Visst är det vackert? Det är bokens 18e mening, alldeles i början och vi har ännu inte fått lära känna huvudpersonen, men vet ändå att hon heter Joanna. Ändå förstår man som läsare att det händer någonting stort och omvälvande där och då i bussen, där Joanna sitter bakom en annan tjej som heter Audrey och som hon senare skriver ”inte ens är särskilt trevlig”. Hon känner det hon känner, men kan samtidigt inte förstå varför och hur hon kan känna det, för någon som är så hård, okänslig och med en sådan stålrustning till attityd som Audrey… Och jag tror det är just därför, på grund av att Joanna hela tiden tycks ha som två olika personligheter, eller kanske rent av flera olika, som man som läsare blir så förbryllad och förälskad i texten och i berättelsen. Man vill inte sluta läsa. Och man läser febrilt tills boken är slut. Och slutet ÄR lika bra som början…

Rent konkret handlar boken om:

Joanna som har ADHD och som enligt henne själv har en hjärna som är ett ”nöjesfält vid högsäsong” eller ett ”analogt twitter”.

Joanna har en mamma som är en misslyckad författare, som aldrig ger upp sin dröm om att ge ut en bok. Detta resulterar i att hon inte har ett vanligt jobb, utan spenderar flera år åt att skriva på böcker som aldrig ges ut.

Joanna har en pappa som är så deprimerad att han aldrig lämnar soffan. Han spenderar dagarna åt att sitta fastklistrad i soffan och tittar på frågesportprogram på tv. För Joanna känns det mer och mer som om hennes pappa har försvunnit och gett upp livet. Han säger ibland knappt hej till henne när hon går förbi och är helt omsluten av ett mörker som äter upp honom.

Joannas familj får det allt svårare ekonomiskt och detta resulterar i att hennes mamma en dag säger att de inte har råd att köpa Joannas medicin. Det blir bokstavligt talat kaos i Joannas medvetande och hon trasslar in sig i en knarkaffär för att desperat få in pengar till sin medicin. Men mitt i allt detta kaos finns Audrey och Joanna blir kär…

IMG_3812

IMG_3732

RÖSTER OM ”JAG ÄR JU SÅ JÄVLA EASY GOING”:

”Sällan har vi sett en svensk roman med så mycket fart, driv och jävlar anamma. Det är vasst, argt och helgalet på en och samma gång”
– Svenska Dagbladet

”Jägerfeld är skarp i såväl iakttagelse- som formulerings- förmåga och en fröjd att läsa. Inte många kan så naturligt skildra allvarliga ämnen med så här mycket humor.”
– Göteborgs-Posten

TYCKT OM BOKEN PÅ BLOGGAR:

Fina bokbloggen ”Fiktiviteter” berörs och tycker den är riktigt bra…

Boktjuven” vill stjäla Jägerfelds ”gestaltning av aningslösa vuxna”…

Bokfreak” skriver så här: ”Det fantastiska språket exploderar”…

INFÖR JULLEDIGHETEN, VILL JAG TIPSA ER OM ATT LYSSNA PÅ EN PODCAST!

Den ultimata mysfaktorn infinner sig, när man kurar ihop sig i soffan (kanske snöar det lätta bommuls-snöflingor utanför fönstret) tillsammans med en smartphone/padda/dator och lyssnar på någon av dessa utvalda podcasts om litteratur och läsning:

Mellan raderna

¨Mellan Raderna

Allt vi säger är sant

Deckare

Bokpodden med Bokhora

Bokpodden

GOD JUL & GOTT NYTT ÅR

ÖNSKAR BIBBLABELLA!

BOKMÄSSAN 2013… och en längtan tillbaka!

FREDAGEN BJÖD PÅ ett fullspäckat & stjärnspäckat schema av spännande seminarier, intervjuer, spontana samtal i rulltrapporna, montrarna, i köerna och på vägen mellan alla hållplatserna i och omkring Bokmässan (Svenska mässans lokaler i centrala Göteborg). Men även innan och efter mässan fortsatta vi diskussionerna och de livliga samtalen om böcker, skolan, skolbiblioteket och mycket mera. Appen hade vi laddat ner gratis i god tid innan mässan och med hjälp av denna kunde vi ringa in de seminarier som vi tyckte var mest intressant och som vi inte ville missa! Ändå fick vi sålla – det var inte ovanligt att det fanns fem parallella punkter som vi ville gå på samtidigt, vilket resulterade i en omedelbar längtan att använda den fiktiva tidsvändaren (”Time-Turner”) som Hermione i Harry Potter-böckerna använde för att kunna gå på flera lektioner samtidigt: 

TimeTurner

VÅR FREDAG SÅG UT SÅ HÄR:

Klockan 10.

”CROSSOVER – när vandrar ungdomsboken över till vuxenhyllan”?

Johanna Lindbäck och Lisa Bjärbo

Vi måste sluta ses på det här sättet

Dagens första seminarium i V-hallen med några av våra mest kära författare: Lisa Bjärbo, Jenny Jägerfeld, Magnus Nordin & David Wiberg. Begreppet ”Crossover” reddes ut genom ett mycket intressant och spännande samtal om böckerna som befinner sig i gränslandet mellan det vi tidigare kallat ”ungdomsböcker” och vuxenböcker. Dagens så kallade ”crossover” (varken ungdomsböcker eller vuxenböcker, utan något mittimellan) är otroligt populära även bland vuxna läsare. De fångar upp en bred skara av läsare, allt från tonåringar och yngre ungdomar till tjugoåringar och vuxna. Under seminariet konstaterades det att dessa böcker kan läsas av alla, eftersom alla kan känna igen sig – då alla har gått igenom den fasen i livet själva. Alla har vi varit unga! Men det är inte bara ”lite äldre” unga som tack vare böckerna kan blicka tillbaka och minnas en tid då man var yngre – även yngre läsare uppskattar att läsa om lite äldre karaktärer i böckerna. Lisa Bjärbo nämnde till exempel senaste boken som hon har skrivit tillsammans med Johanna Lindbäck. Boken heter ”Vi måste sluta ses på det här sättet” och gavs ut denna månad – alltså rykande färsk!

Här är några exempel på fler ”crossover” böcker från våra bibliotek i kommunen:

Kaninhjärta

Här ligger jag och blöder

Klockan 11.

”BILDERBOKEN – en samhällsanalys i tittskåpsformat”

Dagens andra seminarium fortsatte i samma lokal – den stora och luftiga V-hallen, med paneldiskussion om bilderboken i ett samhällsperspektiv. Författarna och illustratörerna som satt bekvämt till rätta i de sköna fåtöljerna framför det tjocka mörkblåa draperiet i sammet på scenen denna gång var: Pija Lindenbaum, Per Gustavsson, Maria Nilsson Thore & Katarina Strömgård – många av mina absoluta favoritförfattare som skriver och illustrerar bilderböcker. Kanske känner ni igen böckerna?

http://sannab.files.wordpress.com/2010/12/gustavsson-per-nar-prinsar-fangar-drakar.jpg

https://i0.wp.com/www.bokhandelnlaholm.se/wp-content/uploads/Jagvillha.jpg

Det var väldigt intressanta tankar som lyftes under dessa 45 minuter som vi lyssnade! Några frågor att fundera kring:

– Vad händer när man försöker bryta mot normer och samtidigt ska göra det på ett sätt så att boken (bilderboken i detta fall) inte bara handlar om detta, specifikt?

– Kommer bilderna eller kommer orden/berättelsen först? (När man befinner sig i en process för att göra en bilderbok).

Klockan 12.

”Filmen som läsfrämjare”

Med bland andra Helena Bergström! Helena berättade en hel del om sitt arbete som regissör och andra medverkande berättade om deras arbete tillsammans med barnen när de dramatiserar olika texter. Mycket intresseväckande och tänkvärt om hur filmen och gestaltandet av en text också är en lika viktig väg in för läsförståelsen.

Det finns många barn och vuxna som inte tillägnar sig texten som sådan – som aldrig når en förståelse för texten, då till exempel prestationen är ett hinder som står i vägen. Använder man istället en hel palett av olika vägar och strategier (som är anpassade för individen) för att närma sig skönlitteraturen och eller filmen – kan man förhoppningsvis också nå en större förståelse och en ökad glädje.

Helena Bergström:

”Gestalta en text för att förstå en text, också en väg in för läsförståelsen”.

Klockan 14.

”Allt vi säger är sant”

Några minuter innan 14, slog jag mig ner på en vit skinnpall i en hörna av det digitala torget på Bokmässans andra våning och väntade med spänning på att få höra Lisa & Pers podcast ”Allt vi säger är sant” LIVE! Vi satt inte mer än någon meter från den lilla mini-scenen som de hade byggt upp och känslan var som att sitta i samma vardagsrum och i samma soffgrupp som favoritpersonerna Lisa & Per. Har ni inte lyssnat på deras podcast redan, måste ni titta in HÄR och lyssna! Det senaste avsnittet (som sändes live från Bokmässan i fredags) går att lyssna på HÄR.

Denna gång pratade Lisa & Per om ungdomsboken ”Fjärde riket” av författaren Maria Nygren. De hade även med en hemlig gäst, som jag tyvärr missade, eftersom batterierna till mobilen höll på att ta slut och jag var tvungen att uppsöka resten av vårt bokmässe-sällskap, för att inte tappa bort de andra i folk- och bokvimlet!

Klockan 16.30 – Sista stoppet på mässan!

”Dubbelt så roligt, dubbelt så bra!”

Ett mini-seminarium med författarna Johanna Lindbäck och Lisa Bjärbo om hur det är att skriva en ungdomsbok tillsammans. Intressant upplägg, där Lisa och Johanna ”intervjuade” varandra om deras upplevelser av hur det är att skriva ihop.

Mest nyfikna var ni nog alla på att få höra hur det gick till rent praktiskt när de skrev boken tillsammans. För Johanna & Lisa hade det passat bäst för dem att ha varsin huvudperson att ansvara för och att skriva ett kapitel var ur den personens perspektiv – en smidig lösning på problemet! De menade också att det var otroligt viktigt för dem att ge varandra snabb feed-back – med svar via mejl inom högst en kvart. De berättade också att de varit tvungna att anpassa sitt sätt att skriva – så att Lisas blev lite mindre vilt och nedtonat (Lisa som annars är van vid att skriva lite yvigare).

Att skriva en bok tillsammans, måste ju vara ett ypperligt tillfälle att inte bara lära känna varandra, utan också lära känna karaktärerna i boken och sitt eget författarskap och kreativa skrivande (= lära känna sig själv). Jag skulle ha velat lyssna mycket längre på Johanna & Lisa! Men en bra början är ju förstås att läsa deras bok!!

EN HÖJDPUNKT VI MISSADE!

JOHAN UNENGE

Johan Unenge

De senaste två åren har författaren (mest känd för böckerna om ”Eva och Adam”) haft det hedervärda uppdraget att arbeta som ”läsambassadör” i Sverige. En läsambassadör arbetar för att:

”främja läslust och sprida medvetenhet om hur viktigt det är med litteratur för unga”.

Ny läsambassadör blev författaren Johanna Lindbäck (mest känd som författare för ungdomar och grundare av bokbloggen ”Bokhora”). Under mässan fanns många fina tillfällen att lyssna på läsambassadörerna tillsammans och var för sig och till min stora besvikelse missade jag detta! Jag hade väldigt gärna velat lyssna på Johan Unenge – som säkert hade tonvis med kloka ord att säga om ungas läslust och läsning. Ett av hans seminarium hette ”Måste barn läsa skönlitteratur” – ett aktuellt ämne och ett livsviktigt sådant! I fortsättningen kan vi följa läsambassadören Johanna Lindbäck här!

På Twitter har en viktig diskussion om ”barns läsning hemma med sina föräldrar” kommit igång! Det började med en tweet av skolbibliotekarien Eric Haraldsson, där han uppmärksammade att det enligt Nypons förlagschef ”tar 5000 timmar att bli en god läsare”. Och detta understryker många, däribland Johan Unenge, när han menar att ”lästräning är lika viktigt som idrottsträning” och att föräldrar därför bör stötta sina barn lika mycket kring läsningen som ex. fotbollsträningen och andra fritidsintressen. På Twitter efterfrågar många yrkesverksamma inom skola och skolbibliotek nu att föräldrar också tar mer initiativ till större satsningar där föräldrarna och läsningen hemma involveras!

Johanna Lindbäck – vår nya läsambassadör!

SLUTLIGEN:

Vad har Gandalf & Björn Ranelid gemensamt?

Svar: Båda var på Bokmässan! 🙂

”Bockarna Bruse” och ”Saving Francesca”: Böcker det pratas om just nu!

BÖCKER SOM DET PRATAS OM JUST NU!

Saving Francesca

Det talas mycket om författaren Melina Marchetta och hennes ungdomsböcker just nu! Efter dundersuccén ”Jellicoe Road” som gavs ut på svenska förra året, läser fler och fler hennes böcker och förundras över hennes författarskap. ”Saving Francesca” är nu även aktuell på svenska och ges ut av Xpublishing 24 maj (recensionsdatum är 18 juni). De som har läst hennes böcker imponeras av hennes berättarspråk och unika förmåga att förmedla känslor på – en känsla av äkthet och trovärdighet. Melina Marchetta har också skrivit:

   

Några som tycker väldigt mycket om Melinas böcker:

Elin och Hanna på bloggen ”Tonårsboken” om ”Saving Francesca”

Bladvändaren om ”Saving Francesca”

Johanna Lindbäck på bloggen ”Bokhora” om hennes böcker

Lisa Bjärbo om ”Jellicoe Road”

Sara Petersson på bloggen ”En lärares andrum” om Jellicoe Road”

Bockarna Bruse på badhuset

Denna bilderbok vann Bokjuryn år 2013 i kategorin ”bilderböcker” – en ny, norsk version av den 170-åriga sagan ”Bockarna Bruse” i en översättning av Pija Lindenbaum. Författaren Björn F Rörvik och illustratören Moursund är båda mycket omtyckta och prisbelönta i Norge. Så här skriver Johanna Ögren på sin blogg:

”Det här är världens bästa bok! Om man frågar min son Tage som är 2 år och 2 månader. Han ÄLSKAR Bockarna Bruse mer än livet självt. Vi läser den här boken ungefär… 5-6 gånger per dag”.

(Citat: Johanna Ögren, Bokhora)

Några som tycker till om boken:

Bokunge

Bokjuryn – vinnare 2013

Sverker Lenas

Erika Hallhagen

Johanna Ögren på Bokhora

VÄRLDSBOKDAGEN IGÅR: Tips på fina bokbloggar, läsning och böcker!

VÄRLDSBOKDAGEN: BÄSTA BÖCKERNA OCH BÄSTA BOKBLOGGARNA!

Den 23 april varje år firas och uppmärksammas VÄRLDSBOKDAGEN i Sverige och i resten av världen. På Svenska Unescorådets hemsida kan man läsa sig till att den första Världsbokdagen firades år 1995. Jag lånar UNESCOS egna ord för att beskriva vad Världsbokdagen egentligen innebär (klicka för källa) och varför man valde just datumet 23 april:

”1995 beslutade Unescos generalkonferens att den 23 april skulle bli hela världens festdag för firandet av böcker, författare och läsning samt  värnandet om upphovs-rätten och människors fria tillgång till information.

I Katalonien i Spanien har man sedan 1900-talets början firat skyddshelgonet St Görans (St Georges) dag den 23 april genom att ge en bok i gåva till dem man tycker om. Av tradition får givaren får en ros tillbaka. Med inspiration från denna tradition föreslog IPA, International Publishers Association en ”internationell dag” och Spanien lämnade förslaget till Unesco”.

(Svenska Unescorådet, 2013-04-24).

Det finns så många fina bokbloggar som är skrivna av engagerade och inspirerande människor som brinner för läsning och skönlitteratur. Några av bokbloggarna läser jag ofta, eftersom det är underbart att få dela sin läsning med någon annan, att få läsa om någon annans läsupplevelse och kanske jämföra vad någon annan tyckte om min favoritbok och så vidare… Bokbloggar är verkligen en trevlig och mysig läsning och ger otroligt mycket tillbaka! De är framförallt en värdefull källa för inspiration och tips på allt inom böckernas värld. Därför har jag här samlat en liten lista på några av de finaste bokbloggarna och deras egna listor över sina favoritböcker och minnesvärda läsupplevelser!

ENLIGT O

Fantastiska Linda Odén har denna underbara pärla till bokblogg. Det går att skriva många, många fina meningar om Linda O:s bokblogg (hon har även en skolblogg tillsammans med Britt-Marie som heter Ordklyverier där hon bloggar mera i egenskap av lärare, om ämnet skola och lärande). Linda O är så otroligt kreativ och hennes blogg sprudlar verkligen av en energi och en läsglädje som inte går att stå emot.

HÄR har ni ”Enligt O:s” uppdaterade ”100 topp” lista över hennes topplista med A long way down av Nick Hornby i topp.

TONÅRSBOKEN

En av våra bästa bokbloggar för ungdomsböcker heter Tonårsboken. Jag besöker denna blogg både gärna och ofta. Elin och Hanna heter tjejerna som bloggar här och de vann det prestigefyllda ”Forma Books Blog Awards” 2012. Bloggen uppdateras ofta med det senaste och mest aktuella som är relaterat till ungdomsböcker. Något jag uppskattar särskilt mycket med deras blogg är deras återkommande listor där de listar böcker efter olika teman. De kallar listan för Boklistan. Tonårsboken kan också fungera som en nyhetskanal för dig som vill hålla dig uppdaterad på vad som händer och sker inom publicering av böcker, filmatisering av böcker etc.

HÄR kan ni läsa om den stora och glada nyheten att populära ungdomsboken ”Cirkeln” av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg äntligen ska bli film. Och HÄR har ni Tonårsbokens lista över fler ungdomsböcker som ska bli film! Även Tova på bokbloggen ”Bokugglan” har gjort en lista över ”böcker som blir film”-nyheter HÄR.

UNGA BÖCKER

En annan snygg och inspirerande bokblogg för ungdomsböcker, ”Unga böcker” – drivs av Malin Österman och Sofia Ejheden. Personligen tycker jag att det är en av de snyggaste bokbloggarna som finns. Denna bloggen upptäckte jag relativt sent, för bara några månader sedan, men nu tittar jag in någon gång i veckan. Det är verkligen extra kul att Malin och Sofia bland annat pluggar Förlagskunskap (!) vid sidan av bloggskrivandet.

Bloggen håller hög nivå och är framförallt rolig med en oväntad knorr. Deras recension av filmen The Host som nyligen hade premiär på bio (och som bygger på Stephenie Meyers ungdomsbok med samma namn) är verkligen mitt i prick! HÄR kan ni läsa om den och bekanta er med bloggen.

LISA BJÄRBO GÅNGER TRE!

Underbara Lisa Bjärbo – framförallt för att hon har en härlig personlighet, men också för att hon skriver så bra böcker av olika slag. En av dessa är till exempel ungdomsboken: ”Det är så logiskt alla fattar utom du”, som jag verkligen kan tipsa er om. Lisa Bjärbo beskriver sig själv som: ”författare, journalist och boknörd” och ni kan:

Höra henne HÄR – tillsammans med författaren Per Bengtsson på deras podcast om ungdomslitteratur: ”Allt vi säger är sant”.

Läsa på hennes blogg ”Onekligen” och på hennes andra blogg ”Bokunge” om barnböcker.

Det är så logiskt alla fattar utom du

Ps. Lisa Bjärbo skriver också böcker för barn. Här har ni en av dem:

BOKGLÄNTAN

Bokgläntan” måste också få plats i denna lista! Gymnasietjejerna Johanna och Mathilda har denna uppfriskande bokblogg med massa bok- och filmtips och mycket annat därtill. Jag har följt deras blogg ganska länge nu och uppskattar att läsa deras uppdateringar om deras tankar om ungdoms- och vuxenböckerna som de avverkar i snabb takt. De har en ambitiös lista över böcker som de har läst och skriver fina recensioner som lätt går att hitta.

Klickar ni HÄR kommer ni att länkas vidare till deras bokblogg och inlägg som är märkta under etiketten ”Bäst!”. Där kan ni alltså se vilka böcker som ”Bokgläntan” tycker är ”bäst”. En av dessa böckerna är John Greens ”The fault in our stars” (vilket jag verkligen kan instämma med!):

http://bokglantan.files.wordpress.com/2012/08/200px-the_fault_in_our_stars.jpg

Fler bokbloggar läggs till efter hand till denna lista! Det finns många, många fler bokbloggar att uppmärksamma och tipsa om…

UNGDOMSBOK: ”Förr eller senare exploderar jag” av John Green

När jag först kom i kontakt med författaren John Green, var det genom alla lovord över hans tidigare bok (som idag nästan har fått kultstatus) ”Looking för Alaska” (sv. ”Var är Alaska”). Hans senaste ungdomsbok ”Förr eller senare exploderar jag” hann knappt bli utgiven förrän det tycktes som om ”alla” kom att älska den sönder och samman. Det enda man hör och läser på bokbloggar och bland kritiker, är mängder av lovord – även för denna hans senaste ungdomsroman. På baksidan av den svenska utgåvan kan man exempelvis läsa vad den svenska författaren Lisa Bjärbo tyckte om boken:

”Jag älskade den här boken. ÄLSKADE! Till exempel avgudar jag karaktärerna – Hazel Grace är fantastisk. Augustus Waters är FAN-TAS-TISK (…) Det här kan vara en av de bästa böckerna jag någonsin har läst, faktiskt”.

(Lisa Bjärbo / http://www.onekligen.blogspot.se)

Och trots att jag började läsa ”Förr eller senare…” med väldigt höga förväntningar, kan jag fortfarande inte förstå hur bra den faktiskt är. För den var så mycket bättre än jag hade förväntat mig. Först var jag lite tveksam till det svenska bokomslaget som ser ut såhär:

Förr eller senare exploderar jag

Men liksom den svenska titeln också inte är så talande i början, säger den så mycket mera när man har kommit in en bit i boken och förstår vad den vill säga. På engelska heter boken ”The fault in our stars”, vilket John Green säger är inspirerat av Shakespeares verk ”Julius Caesar”:

”The fault, dear Brutus, is not in our stars, / But in ourselves, that we are underlings.'”

(William Shakespeare)

HÄR kan ni läsa (på John Greens tumblr) och HÄR kan ni se ett videoklipp (från författarens egna youtubekanal: vlogbrothers) på hur mycket John Green fullkomligt avgudar den svenska utgåvan och tolkningen av ”The fault in our stars”. Han skriver så här om omslaget:

”It’s like my YA cancer novel has been turned into crazy pulp fiction from the 1930s”.

(John Green)

Från det att jag började läsa ”Förr eller senare…” tog det inte mindre än en dag tills den var utläst, vilket var en stor sorg eftersom jag hade velat att den skulle räcka mycket, mycket längre. För jag håller med alla som älskar denna bok och jag håller med Lisa Bjärbo när hon skriver hur mycket hon tycker om karaktärerna. John Green lyckas skapa en atmosfär som är helt omöjlig att stå emot – och som man självklart inte heller vill stå emot. Man vill dela lite mer av sin tid med huvudpersonerna Hazel och Augustus och alla andra karaktärer i boken.

Och för er som undrar om den är så sorglig som den borde vara, med tanke på att den handlar om två unga människor som blir kära och har cancer: Ja, den är fruktansvärt sorglig, men den är samtidigt en underbart rolig bok som är en verklig njutning att läsa. Och då tänker jag mycket på dialogen mellan karaktärerna och på deras syn på livet och döden.

Det här är en av de få böcker som berör mig på djupet och som får mig att känna olika nyanser och färger av känslor – en hel palett av olika känslor. Det är just därför den känns så levande och varm – den innehåller ju ALLT som en bok kan innehålla för att vara fullkomligt… perfekt.

Jag skulle vilja skriva att ni inte ska vänta med att läsa ”Förr eller senare exploderar jag”, men lika mycket skulle jag vilja skriva: Spara den och läs den vid ett speciellt valt tillfälle – ett tillfälle då du verkligen har tid att bli fullkomligt och totalt uppslukad av Hazel och Augustus historia. För allt är över fortare än du hinner blinka… Och det är omöjligt att hålla den kvar tillräckligt länge, än vad man önskar. Det är en bok som verkligen lämnar avtryck och som är värd att läsas om flera gånger om!

Här hittar ni en hel blogg full med citat som är hämtade bara från ”The fault in our stars”!

Här kan ni läsa vad andra tyckte om ”Förr eller senare exploderar jag”:

Lidingö stadsbibliotek

Boktjuven

Barnboksprat

Feelgoodbibliotekarien bokpratar

En lärares andrum

Tessans bokblogg

Bläddra, bläddra – fler barnböcker i din bokhylla

Bokhora

Här kan ni läsa mera om John Green:

johngreenbooks.com

Wikipedia

Och här kan ni läsa om hans andra som heter ”Looking for Alaska”:

Looking for Alaska (johngreenbooks.com)

(YA)Y! books

Bokhora

PANDEMONIUM av Lauren Oliver

P A N D E M O N I U M.

Tankar om del två i serien Delirium av Lauren Oliver. OBS! Det förekommer detaljer och spoilers från del ett och två, läs därför helst inte om du fortfarande inte har läst böckerna!

Grekiska, av pan ”allt-” och daimon (‘ond ande’): Outhärdligt tillstånd; kaos; ett tillstånd då alla onda makter är lösa; helvetets centrum.

Titel: Pandemonium

Serie: Delirium #2 (första delen heter Delirium).

Följs av: Rekviem (ges ut 2013)

Utgivningsår: 2012

Förlag: Bonnier Carlsen

Antal sidor: 388

Genre: Romantik och relationer, Science Fiction, Dystopi.

Ålder: Tonår, Unga vuxna.

Första stycket i boken: ”Alex och jag ligger tillsammans på en filt i trädgården till Brooks Street 37. Träden ser högre och mörkare ut än vanligt. Löven är nästan svarta och så tätt sammanflätade att de skymmer himlen”.

Citat:

”Alla berättelser tjänar ett syfte i ett sammanhang där de är godkända. Men förbjudna böcker är så mycket mer. Några av dem är som spindelnät – man kan treva sig fram längs trådarna, men bara nätt och jämnt, in i underliga och mörka hörn. Några är som ballonger som far upp mot himlen: fullständigt slutna i sig själva och onåbara, men vackra att se på. Och några – de bästa – är som dörrar” (s. 183)

”Det börjar värka i bröstet. Det känns som omöjligt, otroligt länge sedan – när jag kunde sitta i ett rum med heltäckningsmatta, när vi kunde ägna dagarna åt att bara hänga, göra ingenting i varandras sällskap. Då fattade jag inte vilket privilegium det var, att ha tråkigt ihop med sin bästa vän, att ha tid att slösa bort” (s. 192)

Mest intressanta karaktär:

Julien.

Vad som håller spänningen vid liv:

Mystiken kring vem Julien egentligen är och vad det är som Julien och Lena har gemensamt.

Känslomässigt tycker jag att, liksom i Delirium, att boken är som allra starkast när Lena släpper lös sina känslor och minnen av sin mamma. (Till exempel när hon befinner sig i Kryptorna i Delirium och när hon berättar om sin mamma för Julien i Pandemonium). Sedan är det också häftigt när författaren berör dubbla känslor, som till exempel vad Lena känner för Julien, att hon liksom inte får en klar uppfattning av honom, att han helt klart förbryllar henne och gör henne förvirrad, att hon inte riktigt vet hur hon ska hantera de intryck hon får från honom och agerar olika i olika sammanhang vilket också passar in på hur hon känner. Ibland känner hon en framvällande sympati för honom som uppstår lika plötsligt som den försvinner.

Att Lena tycker att Julien eller någonting han säger eller gör, påminner henne om Alex. Det gör att man som läsare bara vill fortsätta läsa tills man får veta mera.

Kamper som Lena kämpar med:

Först är det en kamp mot sorgen av att ha förlorat Alex, som aldrig försvinner. Hon fortsätter att drömma mardrömmar om elden och Alex. Hon börjar springa, för att det är det ända sättet för henne att släppa smärtan som hon känner.

En annan kamp i boken är de kamper hon har inom sig om vad som är etiskt rätt. Hon säger emot Raven några gånger, hon vågar säga emot, men tvingas alltid lägga sig på något sätt, eftersom ingen säger emot Raven. Vad är det Raven står för? Är det sanningen som Lena aldrig vill ta till sig? Sanningen om det verkliga livet? Vad är det Lena står för? Ravens sätt att se på livet är skoningslöst. ”Något måste dö för att andra ska kunna leva”. Det är väldigt gripande och målande och fullt av antydningar och symbolik när Raven och Lena grälar om kaninen ska få leva eller inte. Raven är den som hela tiden tar ner Lena på jorden igen och visar henne en värld som hon vägrar se. Vad har Raven flytt ifrån? Raven är ju den som får Lena att gråta för första gången sedan hon kom till Vildmarken efter Alex död.

”De predikar solidaritet och fromhet, men i sina hem och i sina hjärtan, slår de, slår och slår””. (Lena känner avsky mot Juliens pappa och mot alla som är som hans pappa. s. 184)

Om början:

Boken var lite seg i början och det tog tid att vänja sig vid hur boken är strukturerad (kapitel som växlar mellan att skildra då och nu). Det tog åtminstone hundra sidor att komma in i boken. Jag tycker den växer ju längre man läser. Spänningen byggs upp ytterligare när Lena träffar Julien för första gången i samband med DFA-mötet i New York. Spänningen når sin kulmen på s. 200 och framåt och är så spännande att man knappt kan andas.

Symbolik och mönster:

Julien – allt runt omkring honom har ett mystiskt skimmer, allt från hans ögon som hela tiden skiftar färg, hans hår som är obestämbart, hans röst som växlar från att vara känslokall till mjuk, hans mardrömmar och hans nyfikenhet som inte stämmer med hans åsikter och pappan förespråkar.

Kaninen som Lena tvingas döda är en symbol för hur människorna i vildmarken lever och hela tiden tvingas fly. Djuret är fånget, bortskört från sitt hem och det kämpar förtvivlat för att hitta lite mera utrymme för att kunna andas.

Svampen som växer i trädet och angriper det långsamt fungerar precis som hatet som ger näring samtidigt som det ser till att man ruttnar inifrån. (s. 177)

Igenkänningsfaktor från förra boken:

När Lena återupplever minnen genom det hon upplever med Julien, från när hon lärde känna Alex. Det är som om det händer på nytt, fast omvänt. Julien är som Lena, tveksam och manipulerad och Lena är som Alex, den som bandagerar och öppnar upp för den andra världen.

Skillnader från Delirium:

Berättartekniskt – författaren växlar kapitel mellan att skildra ”då” och ”nu”. ”Då”-kapitlen utspelar sig när Lena vistas i Vildmarken med Raven och de andra. ”Nu” utspelar sig när Lena är tillbaka till ”zombieland” under ny identitet och som spion för att hämta fram viktig information från fienden DFA (Deliria-fritt Amerika).

Fler skillnader tycker jag även är att Lena har mera attityd och vågar vara självständig. Det har hänt mycket sedan vi träffade henne sist och hon har verkligen gjort en inre resa och lärt känna sig själv bättre. Ett uppfriskande inslag!

Bokens tema:

Boken kretsar mycket kring temat kärlek och hat, framförallt genom hur Lena upplever saker och ting och hur hon hanterar sina känslor. Berättelsen handlar också om passionen och om sveket och lögnerna. Jag drar faktiskt paralleller till samhällen där religionen har stor makt över människors liv. Till exempel det här med tvångsäktenskap och att pojkar och flickor hålls åtskilda tills den dagen någon annan väljer en partner åt dem, som de ska leva med resten av sina liv.

Lenas hat som har många olika sidor som uppstår ur olika sammanhang och känslor. Man skulle kunna säga att hatet blir hennes följeslagare i de stunder då hon känner sig ensam. Hatet blir ett sätt för henne att orka kämpa och att fortsätta hålla känslorna i schack. Hatet blir också ett medel för henne att slippa se sanningen i vitögat och att hålla människor på avstånd. Känslan av att vilja förgöra det som har förstört allt värdefullt i hennes liv, växer inom henne och hon börjar se framför sig hur hon skjuter och förgör de människor som har förstört allt gott i livet, hur hon bombar hela samhällen och släcker ut liv. Och ändå är hon inte helt befriad från att välkomna känslan av att få känna sig liten och behövd. I vissa ögonblick kan hon tillåta sig detta, vilket också är en räddning för henne.

Kärleken och hur den kan bli till ett maktmedel och ett sätt för en regim att kontrollera hela samhällen.

Budskapet i böckerna känns tydligt: Det går inte att att kontrollera människors hjärtan och släcka ut kärleken fullständigt. Kärleken är inte dödlig, den blåser liv där inget liv verkar ha funnits tidigare och där hoppet har dött ut för länge sedan. Kanske tar den omvägar, men den hittar alltid ut, på något sätt. Och regimen är inte den starka, regimen är den svaga som ser kärleken som ett hot. Där kärleken bryter igenom finns ju egentligen inga maktmedel.

HÅLL UTKIK EFTER DEL 3; REKVIEM (svenska) – Kommer ut någon gång i år!

Läs mer om Requiem (engelska) HÄR.

”Unga böcker” har också läst Pandemonium HÄR

Så här skriver ”Unga böcker” om Delirium.

Nyheten om att Delirium ser ut att bli tv-serie.