Kategoriarkiv: UNGDOMSBÖCKER

Mörka krafter

”Med en liten gul plasttändare tänder han ljuset. Han håller upp lågan framför ansiktet som om han granskar den. Sedan kastar han ljusstumpen mot den bensinindränkta högen med skräp. Innan den når fram hörs ett svischande ljud när ångor från bensinen tar fyr. De känner den enorma hettan, backar bakåt och flyr ut genom dörren”.

Nästa bok att pricka av på min läslista denna sommar, är Torsten Bengtssons ungdomsroman ”Mörka krafter” – en roman som framförallt berör de mörka krafter av rädsla och hat som föder främlingsfientlighet och antisemitism. Torsten Bengtsson har förlagt berättelsen i nutid, men gör kopplingar mellan främlingsfientliga krafter idag och under andra världskriget, då miljontals människor under nazisternas välde, föll offer. Berättelsen är tung att läsa, samtidigt som den kastar ett hoppfullt sken – genom att närma oss varandra trots olikartade kulturer och traditioner, kan vi förstå och lära oss hur lika vi är varandra och hur viktigt det är att vara modig och stå upp för det som är rätt och riktigt.

En morgon får klasskamraterna till asylsökande Sara som bor på flyktingboendet som installerats i den gamla hotellbyggnaden i samhället, råkat ut för en mordbrand. Som om de boende har änglavakt, tar sig alla mirakulöst ut ur byggnaden innan den brinner ned. En person saknas dock och det befaras att det är Saras farfar. Ingen vet vem som ligger bakom mordbranden, men John och Rita har sina onda föraningar. De ser kopplingar mellan de hatbrott som riktas mot en judisk kille vid namn Isak och den skadegörelse som sker på skolans område där alltfler hakkors dyker upp…

Varför blossar främlingsfientligheten upp i just deras samhälle och just nu? Vem ligger bakom det och hur kan någon vara kapabel till något så fruktansvärt som att tända eld på ett hus där det finns barn och vuxna som ligger och sover? Det är frågor som John och Rita tillsammans ställer sig. Och när deras svensklärare ger dem i uppdrag att välja ett valfritt ämne att arbeta undersökande med, blir valet enkelt för kompisarna; de bestämmer sig för att ta reda på mer om antisemitism, nazism och främlingsfientlighet.

Språket i ”Mörka krafter” är mycket lättläst och berättelsen är lättåtkomlig och spännande. Torsten Bengtsson tar upp ett ämne som är ständigt aktuellt, vi får aldrig glömma, det är budskapet och det framgår tydligt. Jag gillar storyn, att två ungdomar som inte vet så mycket från början, väljer att själva undersöka mer. De växer mycket genom berättelsens gång – framförallt lär de sig vad mod är och vad motsatsen till mod är och varför rädsla är så förgörande.

Jag tror att denna ungdomsroman skulle funka bra i sjuan. Den har en rak och enkel handling, liksom språket. Jag tror också att många skulle känna igen sig mycket i båda sidorna – vi vet att det finns främlingsfientliga krafter på våra skolor, vi vet samtidigt att många känner rädsla inför att stå upp för det som egentligen är rätt. Efter att ha läst ”Mörka krafter” bär man en ljus känsla i hjärtat, av att känna sig stärkt i hur viktigt det är att våga vara modig och att ta reda på varför en människa är rädd och vad rädslan kan få för konsekvenser.

Denna recension är en del i arbetet med att välja ut en författare & boktitel att arbeta med under vårt lässurr våren 2021 i åk 7!

Under sommaren kommer jag tillsammans med mina kollegor att läsa igenom ett urval av olika skönlitterära böcker utifrån olika genrer, som vi sedan i augusti kommer presentera för våra svensklärare – detta ska slutligen mynna ut i ett val av bok att köpa in & författare att boka upp för sjuorna våren 2021!

Det andra inte ser

Omslagsbild: Det andra inte ser

Det ser mysigt ut därinne. Hemtrevligt. Tove känner sig glad över det. Det var hennes mammas krav. Ett bra kök. Då gör det inte så mycket att resten av huset är lite… vad ska man säga, shabby? Inte shabby chic, utan bara shabby. I annonsen som Tove fått läsa hade mäklaren kallat huset för en lantdröm med stora möjligheter, vilket förstås betydde ett ruckel med viss charm. 

Tove har precis hoppat av gymnasiet, när hon tillsammans med sin mamma, syster Vivi och deras mormor Tekla flyttar in i ett gammalt, knarrigt trevåningshus i sömniga staden Rättvik invid sjön Siljan – en sjö som känns allt annat än välkomnande när familjen Blixt kör in i samhället under den mörka tiden på året. När de kommer fram till huset där de ska bo, blir Tove inte direkt förtjust. Det enda huset har, som är någorlunda trivsamt, är köket. Allt annat känns sunkigt, ogästvänligt. Tove vill inte bo där, men hennes mamma som arbetar som testkock och provlagar en massa måltider till reportage i en av Sveriges mest välkända matmagasin, hade egentligen bara ett krav: att huset hade ett fräscht kök, så så fick det bli.

Det är mycket i huset som inte står rätt till, det är något man snabbt blir varse som läsare. Kort efter att de har flyttat in, ser och hör Tove saker som ingen annan verkar lägga märke till. Hon är synsk; klärvoajant, och har varit det länge. Och nu känner Tove av en stark närvaro, något som befinner sig i och omkring badrummet. Hon upptäcker allt oftare att vattnet till badkaret står på, att det forsar och är nära att rinna över kanten. Samtidigt beter sig hennes mormor märkligt, eller har egentligen gjort alltsedan hon var med om den där branden, som förändrade hennes ansikte för gott. Branden som gjorde att hennes mormor nu varken kan gå eller prata längre – de har alla i familjen blivit vana vid att deras mormor aldrig är med dem när de äter, hon finns någonstans en trappa upp, tyst och oigenkännlig.

Samtidigt finns det ljuspunkter i det mörka, dystra. När de en dag kliver in på caféet i staden som är känt för sin fantastiskt goda prinsessbakelse, träffar de på Edvin som arbetar där. En man som jämt tycks stråla som en sol, som klär sig i lila, luktar mango, gillar Game of Thrones och går omkring och sjunger på Chers ”If i could turn back time”.  Edvin blir en av de där ljuspunkterna för familjen Blixt.

Men när Edvin blir hembjuden på middag hemma hos familjen Blixt, berättar han något som de helst av allt inte hade velat höra. Huset har en historia, en mörk sådan som har fått familj efter familj att flytta från huset gång på gång. Även om det är svårt att höra historien som Edvin berättar, kan de inte värja sig när de sitter där och Edvin berättar om den tragiska historien om kvinnan som spårlöst försvann från huset för trettio år sedan. Efter det är det som om Toves syner bara blir starkare och hon bestämmer sig för att försöka ta reda på vad som egentligen hände… Till sin hjälp har hon Chang – en kille som jobbar på samma Coop som hennes syster Vivi precis har börjat på. Tove förstår inte hur Chang som är så overkligt snygg faktiskt vill umgås med henne, men det gör han.

Jag gillade denna mycket! Christoffer Holst kan verkligen konsten att balansera upp berättelsen så att alla viktiga ingredienser finns med; humor, värme, nervkittlande spänning, sorg, vänskap, kärlek… han skildrar det där dolda, det vi inte ser, på ett så bra sätt. Och det blir väldigt otäckt!

Denna recension är en del i arbetet med att välja ut en författare & boktitel att arbeta med under vårt lässurr våren 2021 i åk 7!

Under sommaren kommer jag tillsammans med mina kollegor att läsa igenom ett urval av olika skönlitterära böcker utifrån olika genrer, som vi sedan i augusti kommer presentera för våra svensklärare – detta ska slutligen mynna ut i ett val av bok att köpa in & författare att boka upp för sjuorna våren 2021!

Den falska rosen

Den falska rosen

Jag kan inte med ord beskriva lyckan över att få hålla ännu en bok om Sally Jones i min hand: den fristående fortsättningen ”Den falska rosen”. Allt sedan jag upptäckte ”Legenden om Sally Jones” och ”Mördarens apa”, har Jacob Wegelius som författare haft en alldeles speciellt plats i mitt läsarhjärta. Jag kan inte jämföra böckerna om Sally Jones med något annat, de är så fulländade och genuina och för mig kommer de alltid att förbli oförglömliga. Illustrationerna och berättelserna, äventyren, karaktärerna, språket och den värld Wegelius vecklar ut framför ens ögon, den världen är full av djup, medmänsklighet, värme, men också av ett oroväckande sorgligt, trasigt och djupt mörker. Wegelius blåser liv i allt, den värme och råhet som existerar sida vid sida, den är förtrollande, liksom hans fantastiska illustrationer. Och sedan har vi just det där faktum att både ”Mördarens apa” och ”Den falska rosen” räcker så länge. Ändå är det som om de aldrig kan vara nog tjocka! Jag skulle kunna läsa hur många sidor som helst om Sally Jones och hennes närmaste vänner.

”Ni har bett mig att skriva ner allt jag vet om mannen som kallades Shetland Jack. Det skall jag göra. Jag skall berätta för Er om hans hårda liv. Och ni skall få reda på den hemska sanningen om hans mystiska försvinnande. Men historien om Shetland Jack tog inte slut när hans fartyg hittades övergivet i Glasgows hamn. Och nu har Jacks öde blivit en del av mitt eget. Om detta måste jag också skriva, trots att det känns svårt. Ibland vill jag bara glömma den långa vintern i huset på Oswald Street och allt det onda som hände där”.

Det är en mörkare berättelse vi möter denna gång. En ytterligare skillnad mot förra boken ”Mördarens apa” är att berättelsen uppehåller sig vid betydligt färre platser. Om ”Mördarens apa” var en jorden-runt resa i regnbågens alla färger, är ”Den falska rosen” mer en serie i svart-vitt där berättelsen sker inom Sally Jones – och kanske ställs också Sally Jones inför de svåraste kvalen någonsin.

Allt börjar med en hemlighet. En hemlighet som fartyget ”Hudson Queen” bär på. ”Hudson Queen” är fartyget som skepparen Henry Koskela, kallad Chiefen och maskinisten Sally Jones äger. Fartyget är i dåligt skick när berättelsen tar sin början. För att kunna få pengar till att rusta upp Hudson Queen, tar Chiefen och Sally Jones extraknäck på olika håll. Sally Jones hamnar som av en slump på ett tivoli där den mystiske mannen Harvey Jenkins arbetar – en man som aldrig syns utan sin trogne följeslagare, en enögd gammal tupp som alltid sitter på hans axel och blänger med sitt blinda öga – ett öga som verkar se sådant ingen annan kan se. Från den dagen då hon erbjuds jobb av Jenkins på Tivoli Brockdorff – vänder vinden och ett olycksbådande mörker börjar sakta sippra in och fylla allt det ljusa i Sally Jones liv med mörker.

En dag märker Sally Jones att någon måste ha varit ombord på deras älskade Hudson Queen och det är uppenbart att denne någon har sökt efter någonting som denne med säkerhet verkar veta finns där. Sally Jones kan varken begripa vem eller varför. Livet går sin stilla gång, men så en dag när hon kliver ombord på fartyget efter en lång arbetsdag, upptäcker hon ett tydligt spår.

”Då fick jag plötsligt känslan av att inte vara ensam i mörkret. Det var en lukt. En mycket svag lukt. Och den passade inte in. Fast helt främmande var de inte heller. Jag stod alldeles stilla och på helspänn. Ingenting hördes förutom båtens egna, knarrande ljud. Till slut öppnade jag fotogendunken, fyllde på lampan och tände”.

Det blir då tydligt för Sally Jones vem som har varit ombord på skeppet. Senare, tillsammans med Chiefen lyckas de också lista ut varför. Och vetskapen om varför, tar dem ut på en lång resa som tar sin början i Glasgows undre värld – där de söker efter sanningen bakom skeppet Hudson Queens gåta. Chiefen och Sally Jones kommer än en gång att skiljas från varandra och denna gång är det för Sally Jones förenat med fara för livet…

LÄS DEN, LÄS HELA SERIEN – OFÖRGLÖMLIGA!

Här kan du förresten läsa mina tankar om ”Mördarens apa”! 

Och här kan ni lyssna till ”Mördarens apa” – en dramatiserad radioserie som sänds på Sveriges Radio.

Önskar er en härlig sommarvecka! 

Bokcirkel för åttorna!

 

”En sekund i taget” presenterades med hjälp av bilder inspirerade ur boken samt citat hämtade ur den. Eleverna fick titta på bilderna och tillsammans fundera över vilka vi möter i boken, när den utspelar sig, vad den handlar om etc. 

På alla hjärtans dag, dagen innan eleverna gick på sportlov, hade vi en första träff i vår bokcirkel som vi kommer ha varje fredag med några elever i åk 8 på Krungårdsskolan i Blomstermåla.

Några elever i åk 8 hade valt att förbättra sitt läsflyt och stärka sin läsförståelse på sitt språkval, läraren och jag valde därför bokcirkelformen eftersom den är en tacksam arbetsform för att skapa en gemensam läsupplevelse, stärka upp elevernas läsförståelse, fånga upp deras intresse och tankar i mindre grupper och frisätta mer tid åt samtal av det lästa. Till första träffen hade jag slagit in två böcker som jag tillsammans med läraren hade valt ut; den historiska romanen ”Uppdraget” av Camilla Lagerqvist och Sofia Nordins dystopiska ungdomsroman ”En sekund i taget” – båda två jättestarka läsupplevelser för mig med inte alltför mycket textmassa. Två vita paket blev det, men med varsin bild; en bok med en bild på en svart ros och den andra boken med en bild på ett tårfyllt öga. Sedan fick hälften av gänget titta och fundera över bilderna och citaten som jag hade laminerat för den ena boken, övriga halvan fick fundera över den andra bokens bilder och citat.

Citat ur ”Uppdraget” – eleverna fick läsa upp citaten för varandra och vi funderade tillsammans vad de kunde säga oss om boken.
Bilder inspirerade ur boken ”Uppdraget” och dess handling.

Eleverna fick därefter berätta vad de hade för tankar om vem eller vilka boken kunde tänkas handla om, när den utspelade sig, var den utspelade sig och vad den kunde handla om. Vi talade även lite om vad böckerna kunde tillhöra för genrer. Efter det fick de som ville läsa upp citaten högt för sina klasskamrater.

Efter att vi hade reflekterat lite till, fick eleverna se titlarna till böckerna och de fick gissa sig till vilken titel som hörde till vilken bok och varför de trodde det. Därefter fick två elever öppna paketen och dessa två fick även läsa baksidestexten för sina kamrater. Vi ställde upp böckerna och röstade för vilken bok vi skulle läsa i vår bokcirkel; alla valde ”Uppdraget”!

När vi hade läst baksidestexten på båda böckerna, fick eleverna rösta vilken bok de ville läsa i bokcirkeln. Alla valde ”Uppdraget” av Camilla Lagerqvist!

Eftersom vi hade en kvart kvar på lektionen, började vi med att högläsa första kapitlet tillsammans, därefter frågade läraren om eleverna tyckte det skulle bli roligt och spännande att arbeta på detta sätt (som de inte är vana vid sedan tidigare) och alla verkade positivt inställda – jag ser mycket fram emot fredagarna med detta gäng i åttan!

Två starka läsupplevelser denna sommar!

Som alltid varje sommar överglänser ambitionen och viljan verkligheten och min sommarhög krymper – inte på grund ut av att jag vackert avverkar den genom att läsa böckerna som utgör den, utan på grund ut av att jag måste inse mina begränsningar och helt enkelt ge upp ett antal böcker och lämna tillbaka dem igen till bibblan. Denna sommar blev ganska blek ur ett läsperspektiv. Å andra sidan var det en ganska skön känsla när jag väl tog steget att avgöra vilka böcker jag istället skulle satsa på att helhjärtat gå in för att läsa. Det blev bland annat dessa båda som ses på fotot här ovan; två ganska snarlika ungdomsböcker till sin genre och stil, men ändå väldigt olika förstås som ju alla böcker är till syvende och sist. Här följer några ord om vad jag tyckte om dem båda!

Gryningsstjärna

Charlotte Cederlunds serie Idijärvi-trilogin om den skånska tjejen Aili med sina samiska rötter, är en favorit inom den nordiska ungdomsfantasyn sedan tidigare. Jag läste den första delen, ”Middagsmörker” i februari månad när vi under sportlovet spenderade en vecka i det gnistrande vita, friska Årefjällen – en underbar kombo att läsa i ett varmt och ombonat hus med kakelugn och timrade väggar när snön faller tyst utanför fönstren… Andra delen läste jag lite otippat nu i sommar, men vinterkänslan var bara välkommen och uppfriskande och läsupplevelsen fylld av spänning.

Det här är böcker man läser med andan i halsen. De är händelsespäckade och oerhört originella. Författaren har en skicklig fingertoppskänsla när det kommer till att både skildra sina karaktärer och att sätta handlingen i en intressant miljö full av motsägelser, dramatik och mystik. Efter en lässvacka som hette duga, var ”Gryningsstjärna” (del två i serien) precis vad jag behövde för att hitta tillbaka till ett härligt sommarläsflow. Ibland behöver man ta ”tuffa” beslut och bryta upp med en bok rakt av för att kunna hitta tillbaka till läsglädjen igen. Det tar alltid emot för mig, då det känns ”fel” att inte läsa ut en bok. Men någonstans måste man ju också inse att man aldrig kommer kunna hinna läsa alla böcker. Det finns en begränsning. Men visst hade det varit coolt att ha två parallella liv; ett för ständig läsning och ett där man hinner med allt det där andra som man också vill hinna göra?! Läsning tar ju både tid och dina sinnen och förmåga till fantasi i anspråk. Att det aldrig har känts som en uppoffring för mig är en gåva jag håller hårt i hjärtat.

Läs mer om serien, samisk kultur, mytologi och verklighetens Idijärvi (samebyn där böckerna utspelar sig) på författarens hemsida som jag starkt rekommenderar att ni besöker!

Ordbrodösen

Kanske en av de mest omtalade och spridda böckerna i mitt flöde på Instagram det senaste året? En bok som vad jag förstår har varit något av en tudelare; de flesta är positiva och höjer den till skyarna, andra är mer tveksamma. Men det blir väl ofta så när en bok blir omtalad och för med sig en massa förväntan hos läsaren. Har man högre förväntningar är ju fallet också högre. Jag hade om jag ska vara ärlig stängt av förväntningarna helt och min läsupplevelse fick därför vara mycket ifred för yttre och inre påverkan, vilket var skönt.

För det första har Anna Arvidssons debutroman en både intressant, udda och vacker titel. I mäktiga, glänsande guldbokstäver är titeln ”Ordbrodösen” inetsad mot en svärtad bakgrund som föreställer en siluett av en äldre stadskärna någonstans i Sverige och en ung tjej med långt hår och slutna ögon som tycks vara fångad i en rörelse av dans. Vänder man på boken och läser på baksidan blir man inte mindre nyfiken. Det här är en bok med en alldeles unik handling som får det att rysa av spänning utmed ryggraden.

Boken handlar om Alba som står inför sin artonårsdag. En dag som hon och generationer bakåt i hennes släktled har väntat på med högtidligt allvar och vördnad. Det är nämligen dags för Alba att under en ceremoni i en värmländsk bruksort frambringa kraften att kunna styra andras tankar genom det skrivna ordet. En kraft som bara kan tillmätas äkta ordbrodöser och som har funnits bland kvinnorna i Albas släkt i generationer bakåt. Det finns inte på kartan att Alba ska misslyckas. När hon därför gör det utbryter någon form av stilla panik och allvar bland de samlade och man beslutar sig för att skicka iväg Alba till Stockholm under tiden som man går till botten med vad som har blivit fel med hennes kraft. Det släkten inte känner till är att Alba i Stockholm får kännedom om mörka, dolda och allt annat än avundsvärda hemligheter om sin egen släkt… Hemligheter som får allt att ställas på sin spets och den trygga vardagen att förvandlas till en livsfarlig plats att befinna sig på…

”Ordbrodösen” var väldigt lättsmält på det sättet att det gick tacksamt snabbt att komma in i handlingen. Det är många spännande, lite längre faser i boken där det är omöjligt att sluta läsa. Under de passagerna tycker jag det också bitvis finns en potential att bli riktigt läbbigt och det är väl framförallt det tillsammans med den unika handlingen som gör att jag fastnar för den här boken så som jag gör. En högst läsvärd ungdomsbok som jag verkligen kan rekommendera för såväl ungdomar som vuxna!

Vita tigern

”Vinden ylar mellan husen. Allt är skuggigt blått. Världen är annorlunda fast ändå precis som den alltid har varit. Bara det att Avalon ser sanningen nu. Hon drar halsduken upp över näsan och skyndar förbi det lysande växthuset. Varje mörkt fönster tittar. Varje träd som bugar för vinden sneglar. Varje mörk gränd är full av korrupta poliser (…) Snön yr och Göteborg rör sig”.

I denna framtida värld (som varken kan sägas vara dystopisk eller utopisk) vilade jag mina ögon en stund bland blåbärsmättade skuggor i en skönt skuggig småländsk skog, en dag när staden kändes alltför hetsig av solvarm, stekande asfalt och irrande turister. Vita Tigern är Christin Ljungqvists senaste ungdomsroman och första delen i en planerad trilogi om flickan Avalon och hennes familj som bor och arbetar på hotell Vita Tigern i Göteborg, anno 2296. Christin Ljungqvists författarskap har alltid väckt min nyfikenhet, men jag har aldrig tagit mig tiden innan att läsa något av henne. Jag är verkligen glad att jag gjorde det nu i sommar – Vita Tigern var värd alla sina lästimmar, en mycket läsvärd, spännande och unik bok. Med bara minuter sedan jag läste ut den kan jag säga att den redan väckt en längtan tillbaka till Avalon och hennes ”infernaliska nyfikenhet” – så som den beskrivs i boken.

Staden Göteborg i romanen Vita Tigern är både sig likt och inte likt av staden som vi känner idag. Av gamla byggnader och namn på gator och torg finns en del kvar, med skillnaden att det vi möts av är ett mörkt, myllrande samhälle som utgör del i den diktatur som Sverige i boken har kommit att förvandlas till. Staden är som en oas, en svart diamant där alla taken täcks av solceller som omvandlar solljuset till vätgas som används för i princip allt. Av dagens bilar finns bara skrot kvar. Skrot som används för att tillverka så kallade svävare som folket använder som fordon. Växthus, hängande trädgårdar, linbanor ovanför trädkronorna, gångbroar… Och utanför staden en evigt grönskande, vild skog som befolkas av det mytiska skogsfolket som så många i staden har fördomar om.

Man får en känsla av ett gammalmodigt samhälle som ändå tycks vara modernt. I detta land finns gråa fläckar på kartan av så kallad oexploaterad och otjänlig mark där kärnkraftverk som förstörts har gjort marken obeboelig. Christin Ljungqvist har själv beskrivit sin genre som ”gaspunk” snarare än ”steampunk” – båda är genrer som för mig är helt outforskade och jag har därför mycket litet att relatera till eller jämföra med. Men jag gillar verkligen att Ljungqvist vågar skapa sitt egna rum inom den genre som hon framförallt tycker står för ”hållbarhet”, där hon kombinerar element som fascinerar henne allra mest – en blandning av 1940talets estetik, grön högteknologi, vild natur och skrot. Detta smittar verkligen av sig på läsaren och man sugs in i denna fascinerande och mörka men ändå hoppfulla värld och vill bara ha mer!

Precis som känslan antyder i citatet ovan, kan man inte lita på någon längre. Och världen utanför gränserna mot staden, som är stängda och bevakade av gränspolis är orolig, krigsdrabbad och inte minst splittrad. Här finns många likheter med dagens samhälle i det att människor från alla delar av världen vill ta sig in i Sverige för att bygga ett nytt liv där de tror att möjligheten till trygghet och en säker framtid är så mycket större. Men Sverige beskrivs av Ljungqvist i romanen som ett mycket tudelat land med stora motsättningar mellan olika folkslag och grupper i samhället – ett allt annat än tryggt land där ingen går säker, där din egen granne eller vän kan visa sig vara en angivare och där staten övervakar minsta lilla steg eller felsteg du tar.

Vita Tigern, det hotell där huvudpersonen Avalon och hennes familj arbetar och bor på, verkar vara en av de få platser som tar emot människor som söker tillflykt och tröst. Det är en plats full av hemligheter även för Avalon, som egentligen känner till mycket litet om sin familj och sin egen bakgrund. Men Avalon drivs av en vilja att lösa alla möjliga sorters mysterier, vilket hela tiden för henne framåt mot sanningen. Tillsammans med en grupp ungdomar som kallar sig ”Riporna” tar de på sig fall som de löser i all hemlighet på sin fritid.

En dag vänder så allt och Avalons universum förändras och hotar att fördämmas av mörker. Allt som hon trodde sig känna till, tvingas hon nu konfrontera på ett helt nytt sätt och detta får vardagen att fullständigt rubbas. Upprinnelsen till detta är ett luftfartssabotage som plötsligt drabbar staden. En svävare kraschar genom isen en iskall dag och lämnar efter sig ett stort hål i Göta älv. Avalon blir med ens så nyfiken att hennes blod tycks börja koka och hon kan omöjligt släppa tanken på att en dödsfarlig mördarjätte med snövitt hår går lös i staden. Hon nöjer sig inte med att polisen redan har påbörjat sitt spaningsarbete, utan startar direkt sina egna efterforskningar som till hennes stora fasa leder henne raka vägen till hennes egen bror…

”Rädsla gör bara att man aktar sig. Och aktar man sig får man aldrig veta nåt. Men är man aldrig rädd kan man heller inte vara modig. Mod och rädsla hör ihop. Om man kämpar för dem man älskar är man rädd att förlora dem, och modig för att man måste”.

Flickan på hotellet

Flickan på hotellet” är första delen i en planerad trilogi om gymnasietjejen Alex Skarp av journalisten och  författaren Katarina Wennstam. Och därmed debuterar också författaren som ungdomsboksförfattare inom den genre (spänning/deckare) som hon tidigare har rönt mycket framgång inom för vuxna. ”Flickan på hotellet” är en roman att läsa med andan i halsen; jag sträckläste den på någon dag eftersom den var så grymt spännande! En lyckad debut som absolut väckte mitt intresse för att läsa de nästkommande delarna om Alex Skarp.

En dag råkar gymnasietjejen Alex Skarp höra ett samtal hon inte kan släppa. Det är hennes pappas sambo Valentina som med låg röst berättar om det senaste fallet som hon arbetar med; en flicka i Alex ålder har blivit mördad på ett brutalt sätt. Genom strypsex på ett sjaskigt hotellrum i centrala Stockholm av en okänd man som tagit in på hotellet i falskt namn och sedan bara lämnat henne där under täcket.

Alex har på senare tiden förvånat sig själv genom att bita ifrån när någonting i skolan eller vardagen känns fel och skevt. Hon ställer sig upp i aulan och ifrågasätter varför rektorn har kallat in tjejerna för ett samtal och inte de tafsande killarna. Hon ryter ifrån när en kille på skolan tillsammans med sitt ”coola” gäng planerar att dra i trosorna på en tjej i korridoren och säger ifrån när han sedan kallar henne för ”hora”. Alex vet inte riktigt varifrån den starka rösten kommer, men rösten tar hon i alla fall med sig in i fallet med den strypta tjejen Olivia Fridh.

Tillsammans med sina bästa vänner Charlie och Bianca börjar de på egen hand söka svaret på frågan om vem som mördade Olivia. Bianca, som är grym på datorer börjar söka på sociala medier och får snart upp misstänkta spår. Och Alex söker jobb på hotellet där Olivia blev mördad. Under jobbintervjun är hon nästan på väg att tacka nej; känslan hon får av att befinna sig på hotellägarens kontor ger henne kalla kårar och hon anar att något inte alls står rätt till… På kontoret råkar hon se ett fotografi över hotellpersonalen. Och där, bredvid hotellägaren Adrian Clamentini står Olivia Fridh, iklädd hotellets ljusblå jobbskjorta. Men varför undanhåller hotellet den informationen för polisen?

Det är spännande och otäckt från början till slut i denna deckare för unga vuxna! Det enda negativa är att den ibland inte känns så trovärdig i sitt händelseförlopp. Jag tänker ibland när jag läser; skulle detta verkligen kunna hända? Och kommer fram till att… njaaaeee. Förmodligen inte. På det sättet är den kanske lite väl tillrättalagd ibland. Å andra sidan väcker den många viktiga tankar som ger perspektiv på hur maktstrukturerna i vårt samhälle ser ut och målar upp en bild av att de är så djupt inpräntade i oss. Det är en skön känsla att läsa om en stark tjej i huvudrollen som vågar säga ifrån och stå upp för det som hon tycker är rätt och fel och därmed bidra till att samhället förändras till det bättre.

Tre saker jag inte vet om dig

”Om det är något jag lärt mig under de senaste två åren är det att minnet är opålitligt. När jag läser Harry kan jag inte längre höra mammas röst, men jag kan föreställa mig henne bredvid mig, och när inte heller det funkar föreställer jag mig tyngden av någon mot mig, en arm mot min arm, och låtsas att det räcker. Jag älskade mamma för att hon var min. Och jag var hennes. Och den där tillhöra-varandra-grejen kommer aldrig att hända mig igen. Perfekta dagar är för människor med små drömmar som är möjliga att förverkliga. Eller kanske de bara finns i återblickar; de framstår som perfekta för att de innehåller någonting som är ohjälpligt och oåterkalleligt borta för alltid”.

När jag kom till denna passagen i boken drogs hjärtat ihop. Det var så sorgligt och samtidigt så vackert skrivet om inte bara hur sorgen efter en annan människa kan kännas utan även sorgen efter det förgångna, efter en tid eller minnen och ögonblick som aldrig kommer åter, men som ändå kan gripa tag i ens hjärta så att man ibland nästan får andnöd. Huvudpersonen i Julie Buxbaums debutroman för unga vuxna; ”Tre saker jag inte vet om dig” heter Jessie Holmes och har nyligen förlorat sin mamma i cancer.  Hennes pappa börjar långsamt bygga på en ny framtid med en ny kvinna och Jessie är tvungen att flytta från Chicago till Los Angeles där hennes nya familj ska bo tillsammans i en lyxig villa som känns både främmande och opersonlig. Där börjar hon också på skolan Wood Valley High School, en skola där det bara tycks gå perfekta, kaliforniska, blonda, smala, rika ungdomar med siktet klart för framtiden, höga betyg och kritvita porslinständer. Jessie kan inte känna sig mer malplacerad. Och ändå kör hon sin egna stil och vägrar anpassa sig efter den rådande normen.

En viktig del i handlingen (något som ger mig starka vibbar till en annan amerikansk, ungdomsroman som jag nyligen läst; ”Bara tre ord” av Becky Albertalli) är det faktum att Jessie plötsligt kontaktas av en anonym avsändare per mejl. En avsändare som erbjuder sig att vara hennes andliga vägledare på Wood Valley High School.  Avsändaren, som kallar sig för ”Någon Ingen” berättar att han har betraktat henne på avstånd och tolkar hennes kroppsspråk som att hon fullkomligt skriker ut att hon behöver hjälp. Jessie reagerar instinktivt med att ta illa vid sig; hon behöver ingen rådgivare, varför skulle hon inte klara av livet på High School i LA? High School är väl lika jobbigt oavsett i vilken stad man går? Hon avböjer bestämt hans kontakt och erbjudande om vägledning och tänker att det måste vara ett dåligt skämt på ett sätt som skulle kunna figurera i en larvig romantisk komedi. Men några dagar senare, när verkligheten lägger sig som ett tungt, svart täcke över henne, går det upp för henne att hon inte kommer överleva med hedern i behåll, om hon inte får svar på de frågor som ”Någon Ingen” erbjuder sig att besvara om livet på Wood Valley High School.

Liksom i Beckys underbara ”Bara tre ord”, blir det extremt spännande när man som läsare funderar på vem som ligger bakom mejlen till Jessie. Man skärper instinktivt sina sinnen och letar frenetiskt efter små tecken, grubblar om vissa detaljer bara är luftspår som författaren lägger ut för att förvirra eller spår som verkligen leder till rätt person. Det här upplägget är oemotståndligt; ett snyggt sätt att sätta extra krydda till handlingen och att knyta läsaren ännu närmare sig. Men det krävs en skicklig författare med förmåga att fängsla med trovärdiga karaktärer med trovärdiga dialoger, smittande miljöbeskrivningar som fångar in den där High School atmosfären så att den blir nästintill filmisk och ett djup i berättelsen så att den inte bara landar i att vara söt och platt. Både ”Bara tre ord” och ”Tre saker jag inte vet om dig” levererar starkt på alla dessa punkter och för mig var det kärlek vid första ögonkastet!

 

Bara tre ord

Jag fick först fatt i denna debutroman när jag såg ungdomsboksförfattaren och skolbibliotekarien Anna Ahlunds (som själv debuterade för ungdomar med boken ”Du, bara” maj 2016) instagraminlägg innan jul förra året. Där skrev hon om hur mycket hon älskade ”Bara tre ord” och hennes personliga text om boken fick mig att lägga den på minnet – ”den där boken måste jag bara läsa” tänkte jag. Och så fick det bli! Under nationaldagen när vi var iväg på utflykt genom blomstrande ängar, skuggiga skogar och ut på mysiga sjöar för att fiska i mitt kära Småland, fick den bli en självklar och kär reskamrat – en bok jag snart fick erfara skulle bli helt omöjlig att lägga ifrån sig. Alltså, den här boken, den är såååå spännande så ni anar inte!

”Vad är det”? säger mamma och sätter sig upp ordentligt.

Jag vet inte hur man gör det här. Hur Blue gjorde det här. Tre ord. Tre förbannade ord. Bara tre ord och sen är jag inte samma Simon längre. Jag stirrar rakt fram med handen för munnen”.

Simon Spyer är sexton år och är långt ifrån ensam. Han har en livlig och spontan familj med systrar och två föräldrar som snarare beter sig som tonåringar än vuxna ibland… Och han har tre riktigt bra vänner – tillsammans bildar de ett orubbligt starkt kitt. Ett sådant där tajt, charmigt gäng man kan bli lite avis på; de är så fina tillsammans och mot varandra. Och ändå… under ytan bubblar svartsjuka, hemligheter och obesvarade frågor.

Simon har ännu inte berättat för någon att han är gay. Eller nja… Det finns en person, en viss ”Blue” – en kille som Simon mejlar till dagligen och som för varje dag som går mer och mer övergår i en nätflirt. Till ”Blue” skriver han saker som han aldrig skulle drömma om att skriva till någon annan. Och visst är det märkligt att han kan öppna sig så mycket, när ”Blue” är en person han aldrig har träffat IRL. Eller kanske förstås just därför. Den enda torra fakta han känner till om ”Blue” är att han är gay och att de går i samma korridorer på samma skola varje dag. Och den vetskapen framkallar ett fjärilsfladder utan dess like i Simons hjärta. Ett fladder som bara växer för var dag som går. Det hotar till slut att spränga honom inifrån om han inte får veta vem ”Blue” är. Han börjar ju bli kär i den här killen!

Det som händer, som får saker och ting att verkligen ställas på sin spets för Simon, är att han en dag glömmer bort att logga in från den dator på skolan där han har suttit och mejlat till ”Blue”. Simon har värsta tänkbara oturen när en av killarna på skolan, Martin Addison upptäcker hans hemlighet och hotar att avslöja den för hela skolan om inte Simon hjälper honom att bli ihop med en av Simons närmaste tjejkompisar Abby. Detta tvingar Simon att välja mellan att i princip komma ut för hela skolan innan han ens är redo eller att försöka förhindra att ryktet sprids. Men vad skulle då hända med hans relation till ”Blue”? ”Blue” som är den charmigaste killen han träffat, men som inte verkar lika redo för att träffas IRL som Simon?

Stormande söt, pirrigt charmig, babblig och rolig och så grymt spännande!!! ❤

Tio över ett

”Jag vet inte om jag kommer att se gruvan från mitt nya fönster. Men det är blandat det där. Å ena sidan är det Kiruna för mig att se gruvan, å andra sidan är det den där jävla järnmalmen som gör att jag måste flytta. Min hand rör sig och jag har skrivit ner precis det jag tänkte. Jag läser om sista meningen och funderar på att sudda ut jävla. Men jag låter det stå vara kvar. Jag fyller på. Jävla järnmalm. Satans små pelletskulor. Skit-LKAB”.

Maja ställer klockan på tio över ett varje natt. Det är då gruvbolagsjätten LKAB spränger järnmalm i gruvan under Kiruna stad –  järnmalmen som gör att Kiruna lever OCH dör enligt Maja. Det spelar ingen roll att hennes pappa som arbetar i gruvan intygar att det inte finns något att frukta, att säkerheten är total, att hennes oro är obefogad. Det spelar heller ingen roll att hennes bästa vän Julia fnyser åt henne varje gång hon yppar sin oro. Maja verkar vara den enda i hela Kiruna som är förberedd på att överleva. Inga lugnande ord biter på henne. Tack vare hennes väckarklocka, överlevnadsväska (med ombytesplagg till hela familjen) och inspelade videos där hon i timmar talar om det underjordiska hotet som ingen annan tycks verka ta in, kommer mänskligheten att ha en chans att överleva och veta vad som hände innan allt blev täckt i ruiner och damm. Hela hennes väsen och vardag inväntar den stora smällen liksom den stora flytten. Delar av Kiruna stad ska packas ned och upp där det ska vara säkrare att bo. Men många stadsdelar, gamla hus och bostadsområden kommer rivas. Däribland Majas älskade hem, det vackra, gamla, pittoreska kvarteret Bläckhornen.

Sedan finns också Albin, hockeykillen med de mörka lockarna som börjar ta mer och mer plats i Majas dagdrömmande och medvetande. Albin som försvårar det hela. Vad ska hon göra med prioriteringarna? Hur hon än gör tycks det ju vara kört.

”Jag ska bli ihop med Albin. Någon gång. I alla fall innan de nya klasserna kommer till vår skola. För sedan är det försent. Då kommer de snygga tjejerna som spelar handboll. Fast vad är bättre? Att bli ihop med Albin och vara lycklig i några månader tills han blir kär i en handbollstjej och lämnar mig. Eller aldrig bli ihop med honom och slippa börja skära mig i armarna”.

Det är inte så att Maja på fullt allvar planerar att skära sig. Hon är bara en tjej med ett väldigt intensivt tänkande inre. Och jag tycker det är helt fantastiskt, en ren njutning, avkoppling, underhållning och glädje att som läsare få följa med henne på denna inre resa. Hon befinner sig nog i ett stadium i livet av grubbleri där inga frågor är för stora eller för små att vara värda att undersöka, vända och vrida på och gå till botten med. Jag älskar hennes brinnande iver och engagemang i frågor som berör just henne och hennes närmaste i Kiruna. Extra intressant blir det med bakgrund av att detta faktiskt sker i Kiruna just precis nu liksom att författaren Ann-Helén Laestadius själv delar mycket av Majas uppväxt. Hon hade också en far som arbetade i gruvan, med skillnaden att hon som barn inte visste att hennes hem en dag skulle rivas.

Som läsare dimper vi ned i en period då Majas ångest inför de nattliga sprängningarna och flytten är total. Det är stora frågor som ställs på sin spets och som hotar att få hennes välmående och trygghet att rämna. Stanna och dö eller flytta och dö själsligt? Bli ihop med Albin och bli lycklig för en sekund eller olycklig för ett helt liv men utan att få uppleva den fullkomliga, men flyktiga lyckan?  Kämpa och göra sin röst hörd trots att hjärtat bankar när den skenande ångesten kryper på? Eller förbli tyst och därmed låta politikerna som är för flytten och gubbarna på LKAB få rätt?

Författaren har verkligen placerat in berättelsen i ett mega-intressant läge där allt kan hända. Jag tror jag fastnade så mycket för den här boken också därför att jag kan relatera mycket till Majas känslor och tankar kring framtiden i just den åldern. De där mäktiga, stormiga, plötsliga sprången mellan mörkt och ljust, kallt och varmt. Att beröra och att vilja beröras av de där stora frågorna som hör livet till. Jag kan inte och vill inte släppa den här boken! När jag tänker på den får jag faktiskt ont i magen, så bra är den. Det är här är en av de få böcker man längtar tillbaka till lika starkt flera veckor efter den är utläst som i den stunden man läser sista meningen. En bok att läsa om, att behålla djupt inom sig som en brinnande energiglöd. Det är vad jag känner för denna bok – energin i den, energin i Maja och författarens stämma som är så smittande. Det är med andra ord inte svårt att förstå att Ann-Helén Laestadius kammade hem Augustpriset 2016 med denna ungdomsroman!

LÄS DEN!