Kategoriarkiv: UNGDOMSBÖCKER

Två starka läsupplevelser denna sommar!

Som alltid varje sommar överglänser ambitionen och viljan verkligheten och min sommarhög krymper – inte på grund ut av att jag vackert avverkar den genom att läsa böckerna som utgör den, utan på grund ut av att jag måste inse mina begränsningar och helt enkelt ge upp ett antal böcker och lämna tillbaka dem igen till bibblan. Denna sommar blev ganska blek ur ett läsperspektiv. Å andra sidan var det en ganska skön känsla när jag väl tog steget att avgöra vilka böcker jag istället skulle satsa på att helhjärtat gå in för att läsa. Det blev bland annat dessa båda som ses på fotot här ovan; två ganska snarlika ungdomsböcker till sin genre och stil, men ändå väldigt olika förstås som ju alla böcker är till syvende och sist. Här följer några ord om vad jag tyckte om dem båda!

Gryningsstjärna

Charlotte Cederlunds serie Idijärvi-trilogin om den skånska tjejen Aili med sina samiska rötter, är en favorit inom den nordiska ungdomsfantasyn sedan tidigare. Jag läste den första delen, ”Middagsmörker” i februari månad när vi under sportlovet spenderade en vecka i det gnistrande vita, friska Årefjällen – en underbar kombo att läsa i ett varmt och ombonat hus med kakelugn och timrade väggar när snön faller tyst utanför fönstren… Andra delen läste jag lite otippat nu i sommar, men vinterkänslan var bara välkommen och uppfriskande och läsupplevelsen fylld av spänning.

Det här är böcker man läser med andan i halsen. De är händelsespäckade och oerhört originella. Författaren har en skicklig fingertoppskänsla när det kommer till att både skildra sina karaktärer och att sätta handlingen i en intressant miljö full av motsägelser, dramatik och mystik. Efter en lässvacka som hette duga, var ”Gryningsstjärna” (del två i serien) precis vad jag behövde för att hitta tillbaka till ett härligt sommarläsflow. Ibland behöver man ta ”tuffa” beslut och bryta upp med en bok rakt av för att kunna hitta tillbaka till läsglädjen igen. Det tar alltid emot för mig, då det känns ”fel” att inte läsa ut en bok. Men någonstans måste man ju också inse att man aldrig kommer kunna hinna läsa alla böcker. Det finns en begränsning. Men visst hade det varit coolt att ha två parallella liv; ett för ständig läsning och ett där man hinner med allt det där andra som man också vill hinna göra?! Läsning tar ju både tid och dina sinnen och förmåga till fantasi i anspråk. Att det aldrig har känts som en uppoffring för mig är en gåva jag håller hårt i hjärtat.

Läs mer om serien, samisk kultur, mytologi och verklighetens Idijärvi (samebyn där böckerna utspelar sig) på författarens hemsida som jag starkt rekommenderar att ni besöker!

Ordbrodösen

Kanske en av de mest omtalade och spridda böckerna i mitt flöde på Instagram det senaste året? En bok som vad jag förstår har varit något av en tudelare; de flesta är positiva och höjer den till skyarna, andra är mer tveksamma. Men det blir väl ofta så när en bok blir omtalad och för med sig en massa förväntan hos läsaren. Har man högre förväntningar är ju fallet också högre. Jag hade om jag ska vara ärlig stängt av förväntningarna helt och min läsupplevelse fick därför vara mycket ifred för yttre och inre påverkan, vilket var skönt.

För det första har Anna Arvidssons debutroman en både intressant, udda och vacker titel. I mäktiga, glänsande guldbokstäver är titeln ”Ordbrodösen” inetsad mot en svärtad bakgrund som föreställer en siluett av en äldre stadskärna någonstans i Sverige och en ung tjej med långt hår och slutna ögon som tycks vara fångad i en rörelse av dans. Vänder man på boken och läser på baksidan blir man inte mindre nyfiken. Det här är en bok med en alldeles unik handling som får det att rysa av spänning utmed ryggraden.

Boken handlar om Alba som står inför sin artonårsdag. En dag som hon och generationer bakåt i hennes släktled har väntat på med högtidligt allvar och vördnad. Det är nämligen dags för Alba att under en ceremoni i en värmländsk bruksort frambringa kraften att kunna styra andras tankar genom det skrivna ordet. En kraft som bara kan tillmätas äkta ordbrodöser och som har funnits bland kvinnorna i Albas släkt i generationer bakåt. Det finns inte på kartan att Alba ska misslyckas. När hon därför gör det utbryter någon form av stilla panik och allvar bland de samlade och man beslutar sig för att skicka iväg Alba till Stockholm under tiden som man går till botten med vad som har blivit fel med hennes kraft. Det släkten inte känner till är att Alba i Stockholm får kännedom om mörka, dolda och allt annat än avundsvärda hemligheter om sin egen släkt… Hemligheter som får allt att ställas på sin spets och den trygga vardagen att förvandlas till en livsfarlig plats att befinna sig på…

”Ordbrodösen” var väldigt lättsmält på det sättet att det gick tacksamt snabbt att komma in i handlingen. Det är många spännande, lite längre faser i boken där det är omöjligt att sluta läsa. Under de passagerna tycker jag det också bitvis finns en potential att bli riktigt läbbigt och det är väl framförallt det tillsammans med den unika handlingen som gör att jag fastnar för den här boken så som jag gör. En högst läsvärd ungdomsbok som jag verkligen kan rekommendera för såväl ungdomar som vuxna!

Vita tigern

”Vinden ylar mellan husen. Allt är skuggigt blått. Världen är annorlunda fast ändå precis som den alltid har varit. Bara det att Avalon ser sanningen nu. Hon drar halsduken upp över näsan och skyndar förbi det lysande växthuset. Varje mörkt fönster tittar. Varje träd som bugar för vinden sneglar. Varje mörk gränd är full av korrupta poliser (…) Snön yr och Göteborg rör sig”.

I denna framtida värld (som varken kan sägas vara dystopisk eller utopisk) vilade jag mina ögon en stund bland blåbärsmättade skuggor i en skönt skuggig småländsk skog, en dag när staden kändes alltför hetsig av solvarm, stekande asfalt och irrande turister. Vita Tigern är Christin Ljungqvists senaste ungdomsroman och första delen i en planerad trilogi om flickan Avalon och hennes familj som bor och arbetar på hotell Vita Tigern i Göteborg, anno 2296. Christin Ljungqvists författarskap har alltid väckt min nyfikenhet, men jag har aldrig tagit mig tiden innan att läsa något av henne. Jag är verkligen glad att jag gjorde det nu i sommar – Vita Tigern var värd alla sina lästimmar, en mycket läsvärd, spännande och unik bok. Med bara minuter sedan jag läste ut den kan jag säga att den redan väckt en längtan tillbaka till Avalon och hennes ”infernaliska nyfikenhet” – så som den beskrivs i boken.

Staden Göteborg i romanen Vita Tigern är både sig likt och inte likt av staden som vi känner idag. Av gamla byggnader och namn på gator och torg finns en del kvar, med skillnaden att det vi möts av är ett mörkt, myllrande samhälle som utgör del i den diktatur som Sverige i boken har kommit att förvandlas till. Staden är som en oas, en svart diamant där alla taken täcks av solceller som omvandlar solljuset till vätgas som används för i princip allt. Av dagens bilar finns bara skrot kvar. Skrot som används för att tillverka så kallade svävare som folket använder som fordon. Växthus, hängande trädgårdar, linbanor ovanför trädkronorna, gångbroar… Och utanför staden en evigt grönskande, vild skog som befolkas av det mytiska skogsfolket som så många i staden har fördomar om.

Man får en känsla av ett gammalmodigt samhälle som ändå tycks vara modernt. I detta land finns gråa fläckar på kartan av så kallad oexploaterad och otjänlig mark där kärnkraftverk som förstörts har gjort marken obeboelig. Christin Ljungqvist har själv beskrivit sin genre som ”gaspunk” snarare än ”steampunk” – båda är genrer som för mig är helt outforskade och jag har därför mycket litet att relatera till eller jämföra med. Men jag gillar verkligen att Ljungqvist vågar skapa sitt egna rum inom den genre som hon framförallt tycker står för ”hållbarhet”, där hon kombinerar element som fascinerar henne allra mest – en blandning av 1940talets estetik, grön högteknologi, vild natur och skrot. Detta smittar verkligen av sig på läsaren och man sugs in i denna fascinerande och mörka men ändå hoppfulla värld och vill bara ha mer!

Precis som känslan antyder i citatet ovan, kan man inte lita på någon längre. Och världen utanför gränserna mot staden, som är stängda och bevakade av gränspolis är orolig, krigsdrabbad och inte minst splittrad. Här finns många likheter med dagens samhälle i det att människor från alla delar av världen vill ta sig in i Sverige för att bygga ett nytt liv där de tror att möjligheten till trygghet och en säker framtid är så mycket större. Men Sverige beskrivs av Ljungqvist i romanen som ett mycket tudelat land med stora motsättningar mellan olika folkslag och grupper i samhället – ett allt annat än tryggt land där ingen går säker, där din egen granne eller vän kan visa sig vara en angivare och där staten övervakar minsta lilla steg eller felsteg du tar.

Vita Tigern, det hotell där huvudpersonen Avalon och hennes familj arbetar och bor på, verkar vara en av de få platser som tar emot människor som söker tillflykt och tröst. Det är en plats full av hemligheter även för Avalon, som egentligen känner till mycket litet om sin familj och sin egen bakgrund. Men Avalon drivs av en vilja att lösa alla möjliga sorters mysterier, vilket hela tiden för henne framåt mot sanningen. Tillsammans med en grupp ungdomar som kallar sig ”Riporna” tar de på sig fall som de löser i all hemlighet på sin fritid.

En dag vänder så allt och Avalons universum förändras och hotar att fördämmas av mörker. Allt som hon trodde sig känna till, tvingas hon nu konfrontera på ett helt nytt sätt och detta får vardagen att fullständigt rubbas. Upprinnelsen till detta är ett luftfartssabotage som plötsligt drabbar staden. En svävare kraschar genom isen en iskall dag och lämnar efter sig ett stort hål i Göta älv. Avalon blir med ens så nyfiken att hennes blod tycks börja koka och hon kan omöjligt släppa tanken på att en dödsfarlig mördarjätte med snövitt hår går lös i staden. Hon nöjer sig inte med att polisen redan har påbörjat sitt spaningsarbete, utan startar direkt sina egna efterforskningar som till hennes stora fasa leder henne raka vägen till hennes egen bror…

”Rädsla gör bara att man aktar sig. Och aktar man sig får man aldrig veta nåt. Men är man aldrig rädd kan man heller inte vara modig. Mod och rädsla hör ihop. Om man kämpar för dem man älskar är man rädd att förlora dem, och modig för att man måste”.

Flickan på hotellet

Flickan på hotellet” är första delen i en planerad trilogi om gymnasietjejen Alex Skarp av journalisten och  författaren Katarina Wennstam. Och därmed debuterar också författaren som ungdomsboksförfattare inom den genre (spänning/deckare) som hon tidigare har rönt mycket framgång inom för vuxna. ”Flickan på hotellet” är en roman att läsa med andan i halsen; jag sträckläste den på någon dag eftersom den var så grymt spännande! En lyckad debut som absolut väckte mitt intresse för att läsa de nästkommande delarna om Alex Skarp.

En dag råkar gymnasietjejen Alex Skarp höra ett samtal hon inte kan släppa. Det är hennes pappas sambo Valentina som med låg röst berättar om det senaste fallet som hon arbetar med; en flicka i Alex ålder har blivit mördad på ett brutalt sätt. Genom strypsex på ett sjaskigt hotellrum i centrala Stockholm av en okänd man som tagit in på hotellet i falskt namn och sedan bara lämnat henne där under täcket.

Alex har på senare tiden förvånat sig själv genom att bita ifrån när någonting i skolan eller vardagen känns fel och skevt. Hon ställer sig upp i aulan och ifrågasätter varför rektorn har kallat in tjejerna för ett samtal och inte de tafsande killarna. Hon ryter ifrån när en kille på skolan tillsammans med sitt ”coola” gäng planerar att dra i trosorna på en tjej i korridoren och säger ifrån när han sedan kallar henne för ”hora”. Alex vet inte riktigt varifrån den starka rösten kommer, men rösten tar hon i alla fall med sig in i fallet med den strypta tjejen Olivia Fridh.

Tillsammans med sina bästa vänner Charlie och Bianca börjar de på egen hand söka svaret på frågan om vem som mördade Olivia. Bianca, som är grym på datorer börjar söka på sociala medier och får snart upp misstänkta spår. Och Alex söker jobb på hotellet där Olivia blev mördad. Under jobbintervjun är hon nästan på väg att tacka nej; känslan hon får av att befinna sig på hotellägarens kontor ger henne kalla kårar och hon anar att något inte alls står rätt till… På kontoret råkar hon se ett fotografi över hotellpersonalen. Och där, bredvid hotellägaren Adrian Clamentini står Olivia Fridh, iklädd hotellets ljusblå jobbskjorta. Men varför undanhåller hotellet den informationen för polisen?

Det är spännande och otäckt från början till slut i denna deckare för unga vuxna! Det enda negativa är att den ibland inte känns så trovärdig i sitt händelseförlopp. Jag tänker ibland när jag läser; skulle detta verkligen kunna hända? Och kommer fram till att… njaaaeee. Förmodligen inte. På det sättet är den kanske lite väl tillrättalagd ibland. Å andra sidan väcker den många viktiga tankar som ger perspektiv på hur maktstrukturerna i vårt samhälle ser ut och målar upp en bild av att de är så djupt inpräntade i oss. Det är en skön känsla att läsa om en stark tjej i huvudrollen som vågar säga ifrån och stå upp för det som hon tycker är rätt och fel och därmed bidra till att samhället förändras till det bättre.

Tre saker jag inte vet om dig

”Om det är något jag lärt mig under de senaste två åren är det att minnet är opålitligt. När jag läser Harry kan jag inte längre höra mammas röst, men jag kan föreställa mig henne bredvid mig, och när inte heller det funkar föreställer jag mig tyngden av någon mot mig, en arm mot min arm, och låtsas att det räcker. Jag älskade mamma för att hon var min. Och jag var hennes. Och den där tillhöra-varandra-grejen kommer aldrig att hända mig igen. Perfekta dagar är för människor med små drömmar som är möjliga att förverkliga. Eller kanske de bara finns i återblickar; de framstår som perfekta för att de innehåller någonting som är ohjälpligt och oåterkalleligt borta för alltid”.

När jag kom till denna passagen i boken drogs hjärtat ihop. Det var så sorgligt och samtidigt så vackert skrivet om inte bara hur sorgen efter en annan människa kan kännas utan även sorgen efter det förgångna, efter en tid eller minnen och ögonblick som aldrig kommer åter, men som ändå kan gripa tag i ens hjärta så att man ibland nästan får andnöd. Huvudpersonen i Julie Buxbaums debutroman för unga vuxna; ”Tre saker jag inte vet om dig” heter Jessie Holmes och har nyligen förlorat sin mamma i cancer.  Hennes pappa börjar långsamt bygga på en ny framtid med en ny kvinna och Jessie är tvungen att flytta från Chicago till Los Angeles där hennes nya familj ska bo tillsammans i en lyxig villa som känns både främmande och opersonlig. Där börjar hon också på skolan Wood Valley High School, en skola där det bara tycks gå perfekta, kaliforniska, blonda, smala, rika ungdomar med siktet klart för framtiden, höga betyg och kritvita porslinständer. Jessie kan inte känna sig mer malplacerad. Och ändå kör hon sin egna stil och vägrar anpassa sig efter den rådande normen.

En viktig del i handlingen (något som ger mig starka vibbar till en annan amerikansk, ungdomsroman som jag nyligen läst; ”Bara tre ord” av Becky Albertalli) är det faktum att Jessie plötsligt kontaktas av en anonym avsändare per mejl. En avsändare som erbjuder sig att vara hennes andliga vägledare på Wood Valley High School.  Avsändaren, som kallar sig för ”Någon Ingen” berättar att han har betraktat henne på avstånd och tolkar hennes kroppsspråk som att hon fullkomligt skriker ut att hon behöver hjälp. Jessie reagerar instinktivt med att ta illa vid sig; hon behöver ingen rådgivare, varför skulle hon inte klara av livet på High School i LA? High School är väl lika jobbigt oavsett i vilken stad man går? Hon avböjer bestämt hans kontakt och erbjudande om vägledning och tänker att det måste vara ett dåligt skämt på ett sätt som skulle kunna figurera i en larvig romantisk komedi. Men några dagar senare, när verkligheten lägger sig som ett tungt, svart täcke över henne, går det upp för henne att hon inte kommer överleva med hedern i behåll, om hon inte får svar på de frågor som ”Någon Ingen” erbjuder sig att besvara om livet på Wood Valley High School.

Liksom i Beckys underbara ”Bara tre ord”, blir det extremt spännande när man som läsare funderar på vem som ligger bakom mejlen till Jessie. Man skärper instinktivt sina sinnen och letar frenetiskt efter små tecken, grubblar om vissa detaljer bara är luftspår som författaren lägger ut för att förvirra eller spår som verkligen leder till rätt person. Det här upplägget är oemotståndligt; ett snyggt sätt att sätta extra krydda till handlingen och att knyta läsaren ännu närmare sig. Men det krävs en skicklig författare med förmåga att fängsla med trovärdiga karaktärer med trovärdiga dialoger, smittande miljöbeskrivningar som fångar in den där High School atmosfären så att den blir nästintill filmisk och ett djup i berättelsen så att den inte bara landar i att vara söt och platt. Både ”Bara tre ord” och ”Tre saker jag inte vet om dig” levererar starkt på alla dessa punkter och för mig var det kärlek vid första ögonkastet!

 

Bara tre ord

Jag fick först fatt i denna debutroman när jag såg ungdomsboksförfattaren och skolbibliotekarien Anna Ahlunds (som själv debuterade för ungdomar med boken ”Du, bara” maj 2016) instagraminlägg innan jul förra året. Där skrev hon om hur mycket hon älskade ”Bara tre ord” och hennes personliga text om boken fick mig att lägga den på minnet – ”den där boken måste jag bara läsa” tänkte jag. Och så fick det bli! Under nationaldagen när vi var iväg på utflykt genom blomstrande ängar, skuggiga skogar och ut på mysiga sjöar för att fiska i mitt kära Småland, fick den bli en självklar och kär reskamrat – en bok jag snart fick erfara skulle bli helt omöjlig att lägga ifrån sig. Alltså, den här boken, den är såååå spännande så ni anar inte!

”Vad är det”? säger mamma och sätter sig upp ordentligt.

Jag vet inte hur man gör det här. Hur Blue gjorde det här. Tre ord. Tre förbannade ord. Bara tre ord och sen är jag inte samma Simon längre. Jag stirrar rakt fram med handen för munnen”.

Simon Spyer är sexton år och är långt ifrån ensam. Han har en livlig och spontan familj med systrar och två föräldrar som snarare beter sig som tonåringar än vuxna ibland… Och han har tre riktigt bra vänner – tillsammans bildar de ett orubbligt starkt kitt. Ett sådant där tajt, charmigt gäng man kan bli lite avis på; de är så fina tillsammans och mot varandra. Och ändå… under ytan bubblar svartsjuka, hemligheter och obesvarade frågor.

Simon har ännu inte berättat för någon att han är gay. Eller nja… Det finns en person, en viss ”Blue” – en kille som Simon mejlar till dagligen och som för varje dag som går mer och mer övergår i en nätflirt. Till ”Blue” skriver han saker som han aldrig skulle drömma om att skriva till någon annan. Och visst är det märkligt att han kan öppna sig så mycket, när ”Blue” är en person han aldrig har träffat IRL. Eller kanske förstås just därför. Den enda torra fakta han känner till om ”Blue” är att han är gay och att de går i samma korridorer på samma skola varje dag. Och den vetskapen framkallar ett fjärilsfladder utan dess like i Simons hjärta. Ett fladder som bara växer för var dag som går. Det hotar till slut att spränga honom inifrån om han inte får veta vem ”Blue” är. Han börjar ju bli kär i den här killen!

Det som händer, som får saker och ting att verkligen ställas på sin spets för Simon, är att han en dag glömmer bort att logga in från den dator på skolan där han har suttit och mejlat till ”Blue”. Simon har värsta tänkbara oturen när en av killarna på skolan, Martin Addison upptäcker hans hemlighet och hotar att avslöja den för hela skolan om inte Simon hjälper honom att bli ihop med en av Simons närmaste tjejkompisar Abby. Detta tvingar Simon att välja mellan att i princip komma ut för hela skolan innan han ens är redo eller att försöka förhindra att ryktet sprids. Men vad skulle då hända med hans relation till ”Blue”? ”Blue” som är den charmigaste killen han träffat, men som inte verkar lika redo för att träffas IRL som Simon?

Stormande söt, pirrigt charmig, babblig och rolig och så grymt spännande!!! ❤

Tio över ett

”Jag vet inte om jag kommer att se gruvan från mitt nya fönster. Men det är blandat det där. Å ena sidan är det Kiruna för mig att se gruvan, å andra sidan är det den där jävla järnmalmen som gör att jag måste flytta. Min hand rör sig och jag har skrivit ner precis det jag tänkte. Jag läser om sista meningen och funderar på att sudda ut jävla. Men jag låter det stå vara kvar. Jag fyller på. Jävla järnmalm. Satans små pelletskulor. Skit-LKAB”.

Maja ställer klockan på tio över ett varje natt. Det är då gruvbolagsjätten LKAB spränger järnmalm i gruvan under Kiruna stad –  järnmalmen som gör att Kiruna lever OCH dör enligt Maja. Det spelar ingen roll att hennes pappa som arbetar i gruvan intygar att det inte finns något att frukta, att säkerheten är total, att hennes oro är obefogad. Det spelar heller ingen roll att hennes bästa vän Julia fnyser åt henne varje gång hon yppar sin oro. Maja verkar vara den enda i hela Kiruna som är förberedd på att överleva. Inga lugnande ord biter på henne. Tack vare hennes väckarklocka, överlevnadsväska (med ombytesplagg till hela familjen) och inspelade videos där hon i timmar talar om det underjordiska hotet som ingen annan tycks verka ta in, kommer mänskligheten att ha en chans att överleva och veta vad som hände innan allt blev täckt i ruiner och damm. Hela hennes väsen och vardag inväntar den stora smällen liksom den stora flytten. Delar av Kiruna stad ska packas ned och upp där det ska vara säkrare att bo. Men många stadsdelar, gamla hus och bostadsområden kommer rivas. Däribland Majas älskade hem, det vackra, gamla, pittoreska kvarteret Bläckhornen.

Sedan finns också Albin, hockeykillen med de mörka lockarna som börjar ta mer och mer plats i Majas dagdrömmande och medvetande. Albin som försvårar det hela. Vad ska hon göra med prioriteringarna? Hur hon än gör tycks det ju vara kört.

”Jag ska bli ihop med Albin. Någon gång. I alla fall innan de nya klasserna kommer till vår skola. För sedan är det försent. Då kommer de snygga tjejerna som spelar handboll. Fast vad är bättre? Att bli ihop med Albin och vara lycklig i några månader tills han blir kär i en handbollstjej och lämnar mig. Eller aldrig bli ihop med honom och slippa börja skära mig i armarna”.

Det är inte så att Maja på fullt allvar planerar att skära sig. Hon är bara en tjej med ett väldigt intensivt tänkande inre. Och jag tycker det är helt fantastiskt, en ren njutning, avkoppling, underhållning och glädje att som läsare få följa med henne på denna inre resa. Hon befinner sig nog i ett stadium i livet av grubbleri där inga frågor är för stora eller för små att vara värda att undersöka, vända och vrida på och gå till botten med. Jag älskar hennes brinnande iver och engagemang i frågor som berör just henne och hennes närmaste i Kiruna. Extra intressant blir det med bakgrund av att detta faktiskt sker i Kiruna just precis nu liksom att författaren Ann-Helén Laestadius själv delar mycket av Majas uppväxt. Hon hade också en far som arbetade i gruvan, med skillnaden att hon som barn inte visste att hennes hem en dag skulle rivas.

Som läsare dimper vi ned i en period då Majas ångest inför de nattliga sprängningarna och flytten är total. Det är stora frågor som ställs på sin spets och som hotar att få hennes välmående och trygghet att rämna. Stanna och dö eller flytta och dö själsligt? Bli ihop med Albin och bli lycklig för en sekund eller olycklig för ett helt liv men utan att få uppleva den fullkomliga, men flyktiga lyckan?  Kämpa och göra sin röst hörd trots att hjärtat bankar när den skenande ångesten kryper på? Eller förbli tyst och därmed låta politikerna som är för flytten och gubbarna på LKAB få rätt?

Författaren har verkligen placerat in berättelsen i ett mega-intressant läge där allt kan hända. Jag tror jag fastnade så mycket för den här boken också därför att jag kan relatera mycket till Majas känslor och tankar kring framtiden i just den åldern. De där mäktiga, stormiga, plötsliga sprången mellan mörkt och ljust, kallt och varmt. Att beröra och att vilja beröras av de där stora frågorna som hör livet till. Jag kan inte och vill inte släppa den här boken! När jag tänker på den får jag faktiskt ont i magen, så bra är den. Det är här är en av de få böcker man längtar tillbaka till lika starkt flera veckor efter den är utläst som i den stunden man läser sista meningen. En bok att läsa om, att behålla djupt inom sig som en brinnande energiglöd. Det är vad jag känner för denna bok – energin i den, energin i Maja och författarens stämma som är så smittande. Det är med andra ord inte svårt att förstå att Ann-Helén Laestadius kammade hem Augustpriset 2016 med denna ungdomsroman!

LÄS DEN!

Svag is

”Jag tittar mig i spegeln. Letar efter märken på halsen. Det syns ingenting. Som om ingenting har hänt. Som om jag inte alls nästan dog i går. Flera gånger. Det behövs så lite. Några sekunder utan syre i hjärnan så svimmar man. Några minuter så är man död. Som med Marit. Det behövs bara svag is”.

”Svag is” av författaren Sofia Nordin är en lättläst, skrämmande och otäck skildring om hur en till en början oskyldig, retsam kommentar urartar och slutar med att två killar i nian under en friluftslektion står och tittar ned i ett mörkt, iskallt vatten där isen har brist – och där en av tjejerna i klassen, Margit ligger livlös med ansiktet neråt mot vattnet…

En bok jag sträckläste; så otäck och obehaglig och samtidigt så svår att lägga ifrån sig. Jag kan tänka mig att denna bok skulle kunna fungera väldigt bra som öppnare för diskussion om exempelvis skuld, mobbning, övergrepp och svek i en högstadieklass. Språket är sparsmakat, rakt på och handlingen är lika brutal och direkt.

Läs den!

Lola och pojken i huset bredvid

”Det finns ingenting med det här ögonblicket som stämmer. Jag hade föreställt mig att jag skulle ha något glammigt och helt fantastiskt på mig, att vi skulle vara på ett ställe där det var fullt med folk och han nästan skulle tappa andan när han fick syn på mig. Jag skulle skratta och han dras till mig som en magnet. När min blick föll på honom skulle jag se förvånad men samtidigt ointresserad ut, och ögonblicket därpå skulle Max dyka upp och lägga armen om mig. Slutligen hade jag tänkt gå därifrån med återupprättad värdighet, medan Cricket stod kvar och grämde sig över att han inte satsade på mig när han hade chansen”.

Nu lägger jag ”Lola och pojken i huset bredvid” av Stephanie Perkins till den växande högen av oförglömliga, romantiska och upplyftande böcker som jag vill minnas och gärna läsa om någon gång i framtiden. Efter att ha läst debuten ”Anna och den franska kyssen” av samma författare har jag längtat som bara den efter att få läsa mer av Perkins. Det är verkligen något speciellt med hennes böcker!

”Lola och pojken i huset bredvid” handlar om färgstarka, underbara Lola Nolan, som egentligen heter Dolores – döpt efter sin fabulösa gammelfarmor vars mintgröna, viktorianska hus hon och hennes pappor Andy och Nathan (och hunden ”Heavens to Betsy”) fått ärva och som de nu bor i, i San Francisco. Lola drömmer om att gå på balen som Marie Antoinette (med höga platåkängor) och om ett liv som kostymtecknare i Hollywood… Jag älskar verkligen hennes personlighet och hur hon aldrig är rädd för att vara för ”mycket”. Hon bara är och klär sig efter hur hon mår och vad hon tycker om för stunden och hon lämnar sällan huset utan någon av alla sina färgglada peruker på huvudet.

”På en hylla högt upp på väggen har jag radat upp en massa turkosa provdockehuvuden. På dem sitter alla mina peruker och solglasögon. Själva väggarna har jag täckt med planscher från kostymfilmer och glansiga svartvita bilder på klassiska skådespelerskor. Mitt skrivbord är rosa med guldigt glitter som jag kastade på innan färgen helt hade torkat, och större delen av bordsytan är täckt av burkar med smink, flaskor med halvtorkat nagellack, roliga hårklämmor och långa lösögonfransar”.

Hennes liv verkar på ytan vara praktiskt taget perfekt. Hon älskar sina föräldrar trots att de samtidigt retar gallfeber på henne med sitt överbeskyddande, hon har en bästa vän som matchar henne perfekt och en pojkvän som får hennes liv att kännas lite coolare och lite farligare. Och det kanske viktigaste av allt: hon har äntligen kommit över pojken i huset bredvid. Eller, njaaa, det är i varje fall vad hon smått panikartat försöker intala sig den dagen då Cricket Bell plötsligt och oväntat dyker upp igen och yr om i hennes liv som en upp och nedvänd snöglob. Den dagen då han återigen sitter i fönstret mittemot hennes och får alla minnena att vakna till liv och hon tvingas konfrontera sina motstridiga känslor inför honom…

Jag älskar verkligen Stephanie Perkins ungdomsromaner och är helt fängslad av ”Lola och pojken i huset bredvid”. Stämningen, miljöbeskrivningen och porträttet av Lola och uppväxten i stadsdelen Castro i San Francisco är det jag kommer sakna mest. Likaså kommer jag sakna den delen av berättelsen som skildrar Lola och Crickets tvetydiga och komplicerade vänskapsrelation. Jag hade gjort vad som helst för att få ha en alldeles egen Cricket Bell i huset bredvid. Tänk vad gulligt att kunna sitta i varsitt fönster, mittemot varandra, under stjärnorna och bara prata om allt mellan himmel och jord. ❤

Läs även min recension av ”Anna och den franska kyssen”!

Tårar i havet

Under helgen läste jag ut Ruta SepetysTårar i havet”, hennes senaste ungdomsroman som kommit ut på svenska. Att läsa denna roman kändes som att riva upp gamla sår som aldrig läker. Hjärtat bankade från början till slut av sorg, förtvivlan och maktlöshet inför all den grymhet som drabbat så många människor under andra världskriget – men också alla andra krig som någonsin funnits och som pågår idag.

När jag väl hade lärt känna de fyra berättarjagen i denna roman; Joana, Florian, Alfred och Emilia – fyra ungdomar med olika bakgrund, öden och hemligheter, var det helt omöjligt att slita sig från dem. Kriget är slut, men istället för fred och harmoni, bryter panik, kaos och fullständig förvirring och omänsklig grymhet ut. Florian, Joana och Emilia tar sig i början av boken, i hemlighet mot Östersjön där de har fått veta att stora tyska fartyg kommer avgå för att sätta dem i säkerhet från Stalins jagande trupper.

Till en början måste de gömma sig för allt och alla. De smyger genom den iskalla natten och de ständigt snöande skyarna på dagarna. De sammanstrålar i en grupp, men litar egentligen inte på någon. De är ihåliga av sorg, skam, skuld och rädsla. En del av dem känner sig redan döda eller bortom räddning och ändå fortsätter de framåt. Kanske är det den där osvikliga viljan och kraften i hoppet om att kanske, kanske få återse en mamma, pappa, syster, bror, kusin, som får dem att fortsätta?

Jag läste på ett febrigt sätt, tills jag var helt slut och behövde vila ögonen och framförallt hjärtat. Det blev nästan för mycket och ändå kunde jag inte värja mig. Och nu när jag har läst ut de allra sista orden ur författarens efterord, känner jag mig så stum inför att man aldrig har hört om dessa levnadsöden. Att läsa ”Tårar i havet” fick mig att känna precis det författaren själv beskriver att hon kände när hon skrev romanen:

”Medan jag skrev den här romanen plågades jag ofta av tankar på de hjälplösa barnen och tonåringarna – oskyldiga offer för nya gränsdragningar, etniska utrensningar och hämndlystna regimer. Hundratusentals barn blev föräldralösa under andra världskriget. Övergivna eller skilda från sina anhöriga tvingades de kämpa mot kriget på egen hand”.

Författaren skriver i efterordet, att denna tragedi som ”Tårar i havet” behandlar – den största maritima fartygskatastrofen, av någon anledning har blivit nedtystad och bortglömd. Och jag kan bara instämma; jag har själv aldrig hört talas om den… Och ändå; över 25 tusen människor beräknas ha omkommit på Östersjön bara under 1945 och med fartyget Wilhelm Gustloff (som romanen handlar om) drunknade över 9000 människor, de flesta civila. Bara 1000 räddades… Det går knappt att ta in.

Tack vare Ruta Sepetys och hennes gedigna, treåriga research-arbete med att intervjua vittnen och anhöriga till offer för katastrofen Wilhelm Gustloff, kan den historia som splittrade så många människor och nationer, förenas igen. I ”Tårar i havet” ger hon några av offren en röst. Och det känns både värdigt och trösterikt. Jag tycker ”Ruta Sepetys är så klok och jag måste få avsluta med att citera henne i hennes efterord:

”Vad är det som bestämmer hur vi minns historien, vad är det som består och tränger in i det kollektiva medvetandet? Om du är intresserad av historiska romaner, studera då de fakta, den historia, de memoarer och personliga vittnesmål som finns att tillgå. Det är de axlar som historiska romaner vilar på. När överlevarna är borta får vi inte låta sanningen försvinna med dem. Snälla, ge dem en röst”.

En liten kärlekssång

För bara någon minut sedan läste jag ut min senaste sommarbok ur sommarbokshögen; ”En liten kärlekssång” av Michelle Magorian (som är mest känd för ”Godnatt Mister Tom”). Boken kom ut 1991 och ser vid det här laget inte mycket ut för världen (därav den lånade bilden på det engelska omslaget här ovan). I hyllan är det en sådan där bok som blir osynlig och bortglömd och det är verkligen, verkligen synd. För jag kan redan nu säga er att detta är en av mina favoritböcker och en av de vackraste kärlekshistorierna jag någonsin har fått läsa. Så mycket älskade jag denna ”lilla” kärleksroman. Jag vet inte hur jag ska beskriva känslan i hjärtat när jag har läst den. Det är liksom en känsla som jag endast kan relatera till en upplevelse jag har haft när jag har befunnit mig på någon vacker och sällsynt plats i naturen, där jag har stått ensam och fullkomligt uppslukad av min omgivning. Ni vet, när det är så vackert att man inte klarar av att andas?

”En liten kärlekssång” utspelar sig i England, i slutet av andra världskriget. Bokens huvudperson, 17-åriga Rose och hennes storasyster Diana ska spendera några sommarmånader i en liten kustort, i ett litet hus som deras mamma har hyrt för deras räkning. När de får reda på att en viss Miss Hutchinson har blivit inkallad och därför inte kan bo hos flickorna för att ta hand om dem och hushållet, ställs de inför ett svårt val. De vill verkligen inte åka hem igen, men kan de verkligen ljuga för sin mor och låta dem tro att allt är som det ska? Efter mycket om och men lyckas Rose övertala sin syster om att de ska stanna. Och det var med all säkerhet det allra bästa beslutet de kunde ta. För den sommar som ligger framför dem, blir sommaren med stort S. En sommar som kommer förändra så mycket för dem båda…

Huset är vid en första anblick en stor besvikelse. Alldeles igenvuxet av snåriga buskar och vilda blommor och inga faciliteter som systrarna är vana vid; ingen elektricitet eller vatten. De får dessutom veta att det sägs spöka i huset, då det en gång bodde en kvinna som kallades för ”Mad Mathilda” där som byborna ansåg vara tokig. Mannen som visar dem runt och som hyr ut huset för hennes brors räkning är inte sen med berätta om allt det negativa med att bo där:

”Om ni skulle behöva ringa, tillade han menande, så finns närmsta telefon på gården på andra sidan kullen. Familjen som bor där heter Acre. Fast i era kläder skulle jag förstås inte stanna här. Om ni skulle bli sjuka eller dö av skräck skulle det dröja flera månader innan man hittade era kroppar”.

Men systrarna Rose och Diana biter i och gör sig snart kända i byn för att vara två otroligt modiga unga flickor och de till en början lite ”svåra” byborna blir snart deras vänner. Rose, som alltid bär på en inre sorg av att se ut och vara som en ful ankunge jämfört med sin andlöst vackra syster Diana, försjunker snart i sina författardrömmar och lyckas gång på gång mota bort de hopplösa känslorna hon bär inom sig om att hon aldrig kommer få uppleva kärleken så som Diana säkert kommer få göra. Hon börjar skriva på en novell och i takt med att den växer fram, hittar hon en dag en nyckel och ett brev som ”Mad Mathilda” har skrivit och som hon riktar till den som en dag hittar brevet.

”Innehållet i sekretären kommer att förklara allt. Behåll det för dig själv, för din egen skull, hur svårt det än kan kännas. Om min bror fick veta något skulle han göra det omöjligt för dig att stanna kvar här i Salmouth. Han skulle kunna bevisa att svart är vitt för att undvika en skandal i familjen. Hälsningar, ”Tokiga Hilda”.

På andra våningen i huset står Hildas rum belamrat av hennes tillhörigheter; möbler, böcker, mattor, grammofonskivor, kläder och prydnadssaker. Rose hittar snart dagböckerna och börjar till en början lite tveksamt att läsa. Hon minns ju att brevet uttryckligen uppmanade henne att ta reda på allt. Inklusive dagböckerna. Alltså börjar hon läsa och kommer snart en svunnen och tragisk kärlekshistoria på spåren. Rummet och ”Mad Mathilda” behåller hon för sig själv, men återkommer ständigt till det lilla låsta rummet på övervåningen. Och sommaren vecklar ut sig som en blomma som snart ska vissna och dö. Sommaren är som vackrast och Rose upptäcker hur det känns att bli kär för första gången i sitt liv. Kärlekshistorien i denna ungdomsroman är en av de vackraste jag har läst, men det är samtidigt en roman om så mycket mer; den berör så mycket på ett så djuplodande sätt. Kärleken i unga år och hur det känns att veckla ut sitt innersta och våga lita till sin egen röst och vara stolt över sig själv, precis som man är.

LÄS DEN OM NI HAR MISSAT DEN! Den är oförglömlig och etsar sig fast i hjärtat och man känner sig skönt stärkt av att ha läst den. På något sätt blir Rose en hemlig vän som man inte vill släppa. Det är många som säger sig ha läst denna bok flera gånger i sitt liv och det kan jag verkligen förstå!

Läs mer om vad andra har tyckt om boken:

Feministbiblioteket

Boknea

Klassblogg 8a

Tonårsboken