Kategoriarkiv: UNGDOMSBÖCKER

Offerträdet

https://i0.wp.com/www.berghsforlag.se/bokbig/9789150221602.jpg

”På skolgården stod ett träd som påstods vara över tusen år gammalt (…) Trädet var också vår skolas symbol, en ask som sträckte ut sina grenar över världen. Vi brukade hänga där på rasterna, under de tjocka, lövtyngda grenarna som böjde sig mot marken”.

Äntligen är Magnus Nordin tillbaka med en riktig rysare till ungdomsbok, som dessutom är början på en ny, lättläst serie fristående berättelser! Jag älskar Nordins zombieserie ”Varelserna” och har därför gått och väntat och längtat efter fler, liknande serier. Så när jag fick tag i hans senaste lättlästa ”Offerträdet”, slängde jag mig över den!

Alva och Freja går på Odenviskolan. En skola som garanterar att inga elever går ut med dåliga betyg när de slutar nian. Freja är en av dem som har åkt dit och blivit inkallad till samtal med rektor Åsa. Och det är inte med blida ögon som skolans ledning ser på Freja.

Freja kan inte sluta tänka på sina betyg. Tillsammans med kompisen Alva bestämmer hon sig för att ”fixa” betygen genom att gömma sig i skolan en fredagseftermiddag efter att alla lärarna gått hem. Alva och Freja gömmer sig nere i bildsalen och väntar ut vaktmästaren som går sin runda för att låsa och stänga fönster. När alla verkar ha gått hem, smyger de iväg till skolans heligaste rum: rektorsexpeditionen. Frenetiskt försöker de leta fram betygen, men istället för att hitta en lösning med betygen, gör de en annan, fruktansvärd upptäckt…

Andra som också har läst ”Offerträdet”:

Prickiga Paula

Biblanbloggen

Boklus

Här kan ni läsa vad jag tyckte om Magnus Nordins andra serie ”Varelserna”:

Del 3: Fristaden

Del 4: Uppror

Uppror

bild

Ni som följer min blogg, vet att jag är helt såld på denna serien av Magnus Nordin! Fjärde och (snyft) avslutande delen gavs ut redan den 9 mars, men först igår hade jag lyckan att läsa den! De tog inte mer än någon timme att läsa ut den – med andan i halsen och ett välbekant hugg i magen (som alltid när jag läser om Emma och Sebbe på zombiehärjade Gotland) och nu i efterhand med en klump i magen av vemod, för att det nu är över… Jag finner inga ord. Det. Här. Är. Så. Bra. Har ni inte läst ”Varelserna”, så gör det, snälla rara!! Jag älskar den där perfekta blandningen mellan rys och kärlek. Allt i ett. Och illustrationerna av Lars Gabel är så snygga. Nu ska jag bara låta veckorna och kanske några månader gå och sedan sluka dem igen, fast nu i en och samma följd (och utan den annars så otåliga väntan på att nästa del ska ges ut). Nu är väntan över.

Här kan ni läsa vad jag tyckte om ”Fristaden” (del 3) i serien.

GRYMMA, GRYMMA ”VARELSERNA”!

 

Konsten att ha sjukt låga förväntningar

Den senaste ungdomsboken jag har läst heter ”Konsten att ha sjukt låga förväntningar”. Åsa Aspstjärns debutroman. En bok jag har hört mycket gott om en tid nu, men som jag av olika anledningar inte kommit mig för att läsa. Förrän nu.

Det rasslar till när berättelsen om högstadiekillen Emanuel Kent Sjögren (inte Kant som man gärna spontant vill få det till när man läser namnet) tar sin början. Det sjuder av filosofiska och inte så sällan ganska bisarra tankar i Emanuels huvud och trots att han har en hel del bestämda uppfattningar om saker och ting, verkar det aldrig gå som han tänkt sig. Vilket får berättelsen att ta alla möjliga härliga och ganska så osköna omvägar för huvudpersonen och hans närmaste omgivning.

Emanuel är en ganska ensam kille som kanske borde lida mer av detta än vad han uppenbarligen gör. I skolan och även en del på fritiden hänger han med kompisen Tore, mest för att det är den enda vän han har. Det är inget fel på Tore direkt, men Emanuel kan inte hjälpa att han ibland ställer sig frågan: ”Hur hade livet sett ut om jag inte hade Tore”? En dag dyker inte vännen upp i skolan. Dagarna går och det visar sig till slut att Tores pappa har gått bort. Emanuel känner sig osäker på hur han ska hantera Tores pappas bortgång. Ska han gå över och hälsa på, skicka ett vykort eller bara låta tiden gå? Under tiden som Tore är borta från skolan, kärar Emanuel ner sig i Bianci – den nya tjejen i klassen med de sjukt gröna ögonen. I sin febriga iver att få ännu mer bekräftelse, lämnar han ut sin enda vän Tore och får det att låta som om Tore vore helt knäpp. Och kanske borde Emanuel stanna upp och tänka till lite. För hur fort kan man egentligen klättra på statusstegen på högstadiet utan att det får några som helst konsekvenser i en ganska så snar framtid?

Som läsare är detta ganska så underhållande. Jag kände när jag läste, att jag på många sätt tyckte det var lite småtrevligt och läsningen puttrade på som en snällt sjudande gryta på spisen, som man liksom inte behöver vakta. Det var helt okej att återvända till Emanuels värld, men å andra sidan kände jag mig inte sådär uppslukad av boken som jag gärna vill vara när jag läser en bok. Och ska jag vara ärlig så vet jag inte riktigt varför jag inte fastnade. Kanske blev Emanuel till slut alldeles för oförutsägbar för mig och berättelsen kanske tog lite väl många vändor ibland. Kanske blev det ibland på snudd för likt John Greens bisarra värld (för man kan få för mycket av det goda). Allt som allt är det en ungdomsroman jag tycker man gärna kan läsa när man vill ha något lättsamt och småtrevligt – en lättsmält berättelse med ett eget driv om en något udda och lite rörig tillvaro på högstadiet.

Fler som läst Åsa Aspstjärns debut för unga:

Cirkbloggen

Prickiga Paula

Bokträdet

Breakfastbookclub

Mörk ängel

Hej!

För några dagar sedan läste jag ut boken ”Mörk ängel”, som jag gärna vill tipsa er om! ”Mörk ängel” är en sådan där bok det talas om och som de allra flesta jag har hört ifrån också gillar starkt. Den har bland annat legat tvåa på ”New York Times bestsellerlista” och sålts till 23 länder och det är många bloggare som har höjt den till skyarna. ”Mörk ängel” är första delen i en fantasy- och science fiction-serie för unga vuxna som heter ”Önskemånglarens dotter”. Andra delen i serien kom ut på svenska redan i oktober förra året, ”Blod och stjärnstoft”.

Mörk ängel

Berättelsen kretsar kring Karou – flickan med det blåa håret och de mystiska tatueringarna, som bor i Prag och studerar konst. Om dagarna spenderar hon tiden med att fylla sitt skissblock med fantastiska illustrationer av människor och varelser som inte är av denna världen. Men hon bär också på en mörk hemlighet som hon inte avslöjar för någon. Ibland försvinner hon för att gå på hemlighetsfulla ärenden åt önskemånglaren – en man med människo- och djurkropp (en så kallad kimär) som har tagit hand om henne ända sedan hon var liten.

Som tack för att hon åker över världens alla hörn och samlar in djur- och människotänder, får hon halsband med pärlor av önskningar. Hon vet inte något om varför han samlar in tänder eller vad han gör med dem, men ibland anar hon att det inte är helt och hållet av godo. Lika lite som hon vet något om sig själv eller varifrån hon kommer. Och denna ovetskap och känsla av att inte ha någon förankring, får hjärtat att skava av en saknad bortom ord. En saknad efter att höra hemma någonstans och en saknad efter att minnas det förflutna. Man skulle kunna säga att hon lever två slags olika liv – ett i människornas värld i Prag och ett bland kimärerna (demonerna) annorstädes, dit hon tar sig via olika portaler tack vare önskemånglaren.

Berättelsen djupnar och blir allt mörkare, när det börjar dyka upp mystiska handavtryck på dörrar i världens alla hörn. Det är som om någon har bränt in sitt handavtryck och därmed också förändrat något obestämbart. Samtidigt vandrar det runt bevingade varelser och skuggor i städerna som skapar oro och spänning. Varifrån kommer de och vad vill de egentligen? I sökandet efter sitt förflutna, dras Karou in i en uråldrig konflikt och strid mellan ljus och mörker, änglar och demoner… och hon möter den våldsamt vackra ängeln Akiva med de brinnande tigerögonen…

Vad jag tyckte om boken:

Jag var väldigt nyfiken och förväntansfull när jag började läsa ”Mörk ängel” och jag kan säga att jag känner att boken har levt upp till mina förväntningar och ändå inte… Jag är lite kluven inför vad jag egentligen ska tycka om den, då jag tycker att den svajar väldigt mycket och är i vissa sekvenser ruskigt bra och spännande och i andra ganska seg. I de passager där boken känns seg (framförallt någonstans i mitten upplevde jag att den tappade i spänning och fart), är den framförallt inte tillräckligt gripande och berör mig inte på det sätt som jag hade önskat efter den spännande inledningen av boken. Men glöm då inte att jag (som alla andra) hade ovanligt höga förväntningar.

Det jag gillar med ”Mörk ängel” (och också hoppas på av fortsättningen av serien) är att den är så fantasifull! Världen man möter i ”Mörk ängel” känns oväntad och skiljer sig mycket från det jag tidigare har läst i samma genre. Däremot är själva intrigen och kärlekshistorien inte lika unik och just kärlekshistorien håller inte riktigt för mig, i alla fall inte i början. Mot slutet tycker jag att boken faktiskt blir bättre igen med en spännande cliffhanger, trots att den samtidigt är ganska rörig och hoppig i kronologin med mycket tillbakablickar. Det känns som om författaren vill hinna få med så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt, efter en ganska lång, utdragen och händelsefattig paus i mitten. Men trots att jag tycker att den inte riktigt håller ihop på vissa ställen, som jag hade önskat, så gillar jag den ändå så pass mycket att jag blir nyfiken och sugen på att fortsätta läsa serien!

Så om ni ännu inte har läst ”Mörk ängel”, tycker jag ABSOLUT att ni ska läsa den!

Trevlig helg till er alla!

Julens lektyr…

Julen är ett minne blott, men den stannar kvar ett litet tag i mitt hjärta och jag tänkte börja det nya året 2015 här på bloggen med att berätta om julens lektyr! I år blev det bara tre böcker för mig – en ungdomsbok, en mellanåldersbok och en inte så litet bastant vuxenroman – blandad kompott med andra ord!

bild-11

bild-12

5768 visningar på youtube

Den här lilla pärlan handlar om Rosita som är som en fågel i själ och hjärta. Hennes familj tillhör resandefolket, romano, men de har bott i Sverige länge. Rosita möter fördomarna varje dag – hon möter dem både hos människor som vill henne illa, men även hos människor som egentligen bara vill väl. Och hon blir tröttare och tröttare på all den här okunskapen som finns och av att ingenstans egentligen bara få vara utan att behöva tänka att man ska passa in på ett eller annat sätt. Hon är ju bara en vanlig tjej och hennes högsta dröm är att bli en stjärna som Whitney Houston och få stå i rampljuset och vara vacker.

En dag, när allt tycks gå emot henne och inget egentligen kan bli värre, händer något som får det att ljusna i hennes tillvaro. En av tjejerna i klassen som hon inte känner så väl ställer upp för henne och hon hittar en liten mening i den annars ganska gråa tillvaron.

5768 visningar på youtube” fick ”Barnens romanpris” i höstas och har kommit att bli en viktig bok för många. Jag lärde mig en hel del när jag fick lära känna Rosita och hennes familj och få ta del av berättelserna om hennes folk och kultur. En tunn liten bok som rymde många, många kloka och viktiga tankar och berättelser som är mycket aktuella och viktiga att fånga upp idag. Jag tyckte framförallt att slutet var väldigt vackert. Den här ungdomsboken är både annorlunda och samtidigt väldigt vanlig och mycket lätt att ta till sig – både i språk och handling. Rekommenderar den varmt!

Inmurade

bild-2

Några dagar in på julen började jag läsa ”Inmurade” av Lena Ollmark och jag måste faktiskt erkänna att jag blev riktigt uppskrämd. Jag tyckte omslaget var så snyggt och hela berättelsen lockade verkligen. Det var någonting med den här boken som bara förtrollade mig och pockade på min uppmärksamhet.

Hör bara här! Så här står det på baksidan av denna, första del i en ny serie som heter ”Firnbarnen”:

”För nästan hundra år sedan rasade en fruktansvärd snöstorm i trakten kring Firnby. Några barn sökte skydd i skolans källare tillsammans med sin lärarinna. Vad som hände sedan är en väl bevarad hemlighet”.

I boken får vi träffa tre barn som på olika sätt kommer att knyta närmare band med varandra. Det är Natta som gör allt för att bara passa in – en snäll tjej som har svårt att vara ärlig mot sig själv och andra. Och sedan är det den nyinflyttade killen, Leo som de flesta i klassen tycker är lite konstig. Han är varken bra på fotboll eller dataspel, vilket snabbt gör honom ganska ointressant för killgänget. Och så finns där även Teddy som tycker att all tid offline är ganska meningslös. I skolan får han vara ifred – ingen stör honom och det är så han vill ha det. Han lever bara för stunderna efter skolan då han spelar spel ifred på sitt rum. Och ganska så motvilligt blir alltså de här tre barnen tvungna att samarbeta. Det som gör att de tvingas gå samman, är att de blir vittne till någonting fruktansvärt i skolans nu nyinredda träslöjdslokal nere i källaren. Det är någon eller några som går igen i källaren… En dag  skadas en flicka på skolan under en träslöjdslektion – en maskin går inte att stänga av och hennes hand blir uppfläkt. Panik utbryter, men ingen verkar tro det Natta försöker få dem att förstå – att det faktiskt spökar på skolan…

Ja, som sagt, den här boken var verkligen ruskigt läskig. En sådan där klassisk spökhistoria som ändå aldrig blir varken banal eller avdramatiserad. Författaren lyckas verkligen sätta skräck i den där miljön i skolan och kring hela byn Firnby och det som en gång hände där för nästan hundra år sedan… Läs den! Ni kommer inte bli besvikna! Allra helst ska man nog sätta sig med denna boken under dagar då man är insnöad och det stormar riktigt snöoväder utanför fönstren… Lite som idag kanske? Snön bara yr ner!

Men vill ni undvika läskiga böcker, ska ni nog undvika denna…

Att föda ett barn

bild-1

Det finaste priset man kan få för skönlitteratur i Sverige (Augustpriset), gick till Kristina Sandberg för hennes trilogi om den unga hemmafrun Maj i Örnsköldsvik under 30-60 talen. Första boken, ”Att föda ett barn” (som skildrar ett år i slutet av 30-talet) har nu varit mitt sällskap i flera dagar och det är verkligen en drabbande och levande beskrivning av en ung kvinnas liv. Maj blir gravid som tjugoåring och tvingas gifta sig med en äldre man. Hennes föräldrar och syskon (när hon som mest behöver dem), slutar att ta initiativ till att träffas av skammen. Och hennes nya, fina Örnsköldsvikssläkt tillhör både en annan generation och klass. Maj går in i det nya med en växande kropp som äcklar henne, med en skam som hon måste bära på och gömma trots att ryktet går hett från dörr till dörr. Hon kan inte för allt i världen prata ut med någon. Gamla vänner i hennes ålder tystnar och slutar höra av sig och hennes gamla kärlek, Erik sviker om och om igen. Kvar blir hon med det tysta och det outtalade där hon ska passa in utan att klaga och utan att tala. Och de nya etiketterna är svåra för Maj att ta till sig i hjärtat. Hon vandrar runt ensam och tankarna maler runt, det ekar i skallen och det är så mycket som vill ut. Helt plötsligt har hon blivit hemmafru och ”tant” och hon vet inte vad som förväntas av henne som en sådan…

Trots de till en början mycket svårflörtade, långa, krångliga meningarna, sugs jag som läsare in i Majs berättande och sövande, outtröttliga och ganska så malande och ältande inre monologer. Den här bastanta boken på nära 500 sidor gör mig verkligen imponerad. Så häftigt, tänker jag, att en ung kvinna (Kristina Sandberg) som är född på 70-talet, så levande och målande och med en sådan perfektion kan beskriva hur det var att leva som ung kvinna på 30-talet. Jag beundrar hennes språk och orden – mättnaden och den där tunga, gråa, hinnan som nästan kväver Maj i en febrig ensamhet.

Maj och hennes våndor (för glädjeämnena är inte många) tär också på mig och jag känner så mycket med henne och alla unga kvinnor som har behövt uppleva det här. Det här skeva samhället, där männen har så många fria rum att gå till, så många andrum (till exempel Majs make Thomas och hans eviga drickande och groggande) att det blir liksom inte något över för kvinnorna. För någon måste ju vara där och vakta och vaka över barnen.

Och Maj, hon har egentligen ingen som hon kan anförtro sig åt, för det verkar som om alla är upptagna med att förtränga genom att vara plikttrogna. Alla dessa etiketter! Det är något jag reagerar mycket på. Det som jag tidigare tyckt varit charmigt med den tiden, har tack vare Maj nu förbytts mot någonting annat. Majs varande är en enda lång tristess – förpliktelser, förnekelser, skam och dåligt samvete. Hon kan liksom aldrig få vara rätt.

Läs om Maj! Det är oerhört rörande att få ta del av denna berättelse. Men det krävs att man orkar – orkar ta sig igenom all denna tristess. För det händer inte så mycket i Majs värld – och ändå gör det ju det. Ja, oerhört mycket. Men på ett personligt plan. För hon tänker så mycket, Maj. Och man går där och hoppas och hoppas att hon en dag ska få sitt andrum.

bild-5

bild-8

bild-9

Hoppas ni alla har haft en underbar jul och får ett gott nytt år 2015!

Offpist

bild-1

Efter att ha läst Carlstensveckan av Johanna Schreiber, har jag varit nyfiken på att läsa uppföljaren Offpist, som gavs ut i början av november. Ni kan läsa mer om vad jag tyckte om första boken i mitt blogginlägg HÄR! Igår läste jag ut ”Offpist” och tänkte därför ägna fredagens blogginlägg åt att berätta lite mer om vad jag tyckte om den!

”Offpist” är framförallt en härlig ungdomsbok att läsa vid den här tiden på året, då längtan efter tindrande, vit, frostig snö och kanske även skidåkning är som starkast (framförallt nu när det är så milt ute och snön lyser med sin frånvaro). I ”Offpist” får vi återigen träffa gänget med bästisarna Ebba och Olivia och deras pojkvänner Johan och Viggo. När boken börjar ska de ta flyget mot Schweiz där de ska bo tillsammans med Viggos föräldrar i en lyxig lägenhet mitt i skidbacken och liftsystemet. De är sprickfärdiga av förväntansfullt pirr och ser fram emot en resa full av skidåkning, festande och mys. Men tyvärr blir det inte riktigt som huvudpersonen Ebba har tänkt sig. En dag råkar Ebba se ett inkommande sms från en tjej på Johans mobil och hennes tankar börjar snurra. Har han någon annan som han inte har berättat om?

”Offpist” kan på många sätt sägas vara en väldigt typisk ungdomsbok. Den skildrar ganska stereotypa drag hos killar och tjejer som står och väger mellan att vara barn/tonåringar som slutat nian och att ta steget mot vuxenlivet i och med att de ska börja på gymnasiet. På det sättet är den väldigt alldaglig och lite urvattnad. Man kan nästan föreställa sig hur de ska agera i vissa lägen, vilka skämt de ska dra och hur de betraktar varandra. Och i de lägen då jag nästan tycker att författaren tar ett steg längre och nästan är medvetet självironisk, blir det liksom lite löjligt och man stör sig både på huvudpersonen Ebba och hur överdrivet kaxig och ologisk hon ofta verkar ha blivit. Sådan kändes hon inte alls i ”Carlstensveckan”. Men å andra sidan förstår man att hon nu är äldre (och alltså inte per automatik klokare, utan snarare mera vilsen och naiv). Och dessutom kanske det även handlar om att jag som läsare har lärt känna Ebba och gänget bättre och därför kan förutsäga mycket av vad som ska hända.

Under vistelsen i Alperna, kommer de i kontakt med en komplex vuxenvärld som inte riktigt är som de först tänkte sig. De kommer i kontakt med droger och tyngre former av drickande och festande än tidigare. De blir helt enkelt mer emottagliga för faror i livet, vilket ju är naturligt då de nu mer än någonsin får stå på egna ben och även söker sig medvetet till platser där de kan utsattas för detta. Det är på många sätt irriterande hur lättpåverkade de verkar vara och på samma gång befriande att de lever livet lite som om de inte har råd att missa att inte testa allt som kommer i deras väg. Och det är ändå en i grunden skön egenskap att våga leva trots risker och faror – att de gör det fullt ut. Det är ju meningen att den här perioden i deras liv ska se ut så här. Och ändå är de så mycket klokare än resten av de festande ungdomarna på orten – tjejer med trendiga, dyra skidmärkeskläder och killar med typiska ”skibums” och gogglebrännor och svindyr champagne som bara har festandet och drickandet som högsta mål med vistelsen och kanske livet i stort.

bild

Jag känner igen mig direkt i stämningen från förra boken och det tycker jag är härligt! Den är väldigt lättläst den här boken och man tuffar på i sin läsning och slukar stora sjok av kapitelmassa. Jag tycker nog ändå att förra boken var snäppet bättre och jag tror att det beror på att den kändes lite mer trovärdig och mer oförutsägbar. Jag skulle vilja att författaren skildrade Ebbas och Johans relation mer ingående. Som det är nu så är det en blöt puss någon gång i bland, men det saknas dialog mellan dem båda! Jag får liksom ingen feeling för dem båda tillsammans. Kanske är också detta meningen då problemet i boken just är att Ebba saknar Johan och att hon funderar en massa på deras relation och på vad han känner för henne. Men hon frågar honom inte! Jag saknar lite interaktion och äkta känsla. För att ta ett exempel: Jag minns knappt inte att Johan och Ebba hälsade på varann i öppningsscenen på flygplatsen mot Schweiz. Vad hände där liksom? Eftersom deras relation är en så central del av berättelsen, vill man ju som läsare få någonting att fundera kring mera än att nu känner Ebba si och så… Jag hade nog gärna sett att författaren skildrade bådas tankar. Man dör av längtan efter att få veta vad Johan känner i allt detta och vad han går och bär på. Jag gillar egentligen inte böcker med för många berättarjag, men just ”Offpist” skulle kanske ha vunnit på det. Den hade blivit djupare och mycket mer intressant på det sättet.

Annars är det en rejäl feelgoodinjektion man får av att bara läsa ”Offpist”. Såna här böcker behövs också! Utan några krusiduller eller för mycket allvar. Ja, helt enkelt mer av det där tonårspirret! På det sättet tycker jag verkligen att den fångar den rätta känslan och det känns verkligen äkta på det sättet. Författaren har verkligen hittat en ton som passar åldersgruppen. Jag hade slukat både Carlstensveckan och Offpist om jag hade gått på högstadiet och skulle börja gymnasiet! För er som gillar genren, kan jag också tipsa er om dessa böcker som ger samma tonårspirr och som jag tycker är riktigt, riktigt bra:

Tillsammans-trilogin av Denise Rudberg

Sommarserien om Belly av Jenny Han

bild-2

 Trevlig helg!

Stad av glas

bild-2

Den senaste veckan har jag hängt med denna underbart tjocka, 600-sidiga urbana fantasyroman och det har varit GRYMT. När jag läste första halvan av första delen i serien ”The Mortal Instruments” var jag inte riktigt övertygad. Men detta får jag nästan påminna mig själv om nu. För det känns som ljusår sedan jag kände så. Andra halvan av del 1, del 2 och del 3 har varit helt fantastiska. Och speciellt del 3 gav mig andnöd. Vilket antiklimax! Det händer saker i den här boken som man aldrig hade kunnat föreställa sig skulle hända – ofattbart grym är den; Stad av glas! Jag älskar verkligen den här skuggjägarvärlden som författaren Clarissa Clare har byggt upp och som existerar mitt i vår verkliga värld. Älskar också stämningen så mycket. Den där lurande känslan av att huvudpersonerna ständigt är iakttagna och i fara, den där känslan av att de kan råka ut för vad som helst närsomhelst lämnar mig aldrig eftersom jag av erfarenhet vet att ALLT kan hända i den där serien!

Det här är en magisk bok, men den är inte bara magisk för all magi som den rymmer. Den är också magisk av den anledningen att den rymmer en av de finaste kärleksskildringarna som jag har läst i en ungdomsbok. Och jag skulle vara väldigt nöjd och glad om serien slutade här och nu. Men tyvärr gör den inte det. Det finns ytterligare tre böcker som ännu inte givits ut på svenska och mycket mer kan fortfarande hända. Men jag tar ett litet break från ”The Mortal Instruments” för att istället börja på en av de mest omtalade urban-fantasy böckerna för pojkar i 9-12 års åldern (och alla andra ;)) just nu, nämligen serien ”PAX” av spänningsförfattarna Åsa Larsson, Ingela Korsell och Henrik Jonsson (som har gjord de snygga illustrationerna). Hela tio delar planeras att ges ut och tredje delen kommer våren 2015. Jag är väldigt taggad inför ”PAX” och ännu mera taggad inför att få tipsa barnen och ungdomarna om denna!!

Kanske är det allt du behöver veta

bild-4

Cadence är vacker men mystisk, precis som hennes familj med släktnamnet Sinclair. Hennes morfar och mormor bor i en överflödig villa med tinnar och torn på sin privatägda ö, utanför kusten i Massachusetts. Tillhör man släkten Sinclair är man till naturen ofördärvad. Man är vacker och blond, man har inga fel – här finns inga kriminella och inga misslyckade. Du är en Sinclair rakt igenom, får Cadence ofta höra från hennes morfar och hon kommer att fundera mer och mer på vad det egentligen innebär.

Det är den femtonde sommaren som Cady och hennes mamma, hennes två mostrar och kusinerna kommer till ön för att spendera ännu ett lov på Beachwood som stället heter. Hon ser fram emot ännu en sommar med kusinerna Mirren och Johnny och Gat som är hennes moster Carries nye makes son. För Cady är han tankfullhet och entusiasm, ambition och starkt kaffe. Han är så exotisk att hon bränner sig när han är i hennes närhet och ändå vill hon bara ha mer av honom. Det som Cady och Gat har är en spirande, men skör förälskelse – en vänskap som är djupare än en vänskap och ändå inte. De trevar sig fram, de är både osäkra och orubbliga, de är kära och inte kära, de är unga och gamla på samma gång. Det är allt och ingenting. Cady älskar ord som har dubbla innebörder och hon fångar in dem med en fjärilshåv i sommarvinden. Sidorna i ”Kanske är det allt du behöver veta” är nämligen fulla av dem – motsägelserna, lögnerna och tids nog också sanningen. Något annat som är unikt för Cady är hennes sätt att beskriva de mest intensiva känslorna som ibland drabbar henne. Hon beskriver dem med mättande bildmetaforer i slow-motion som är oerhört effektfulla:

”Jag rörde vid mormors tygsamling, vid de blanka knapparna, de färgglada trådrullarna. Huvudet och axlarna smälte först, sedan höfterna och knäna. Snart var jag en pöl som rann ut över de vackra bomullstygerna. Jag dränkte lapptäcket hon aldrig avslutade, fick metalldelarna i symaskinen att rosta. Under någon timme eller två bestod jag enbart av flytande förlust. Min mormor, min mormor (s. 39)

I slutet av den femtonde sommaren hittas Cadence av mostrarna och morfadern liggandes till hälften täckt av havet intill strandkanten. Hennes handleder och fötter är öppna brännsår och hennes medvetande tillfälligt släckt. Hon klarar sig, men får leva resten av sitt liv med en kronisk huvudvärk som då och då slår ut henne flera dagar i sträck. Smärtan är så intensiv att hon ibland önskar att hon slapp leva. Hon har allvarliga minnesrubbningar och minns ingenting av vad som hände före, under eller efter olyckan. Hon minns heller inget av den där femtonde sommaren, mera än vissa fragment – som tunna trådar i en större väv. Hon försöker kontakta Mirren, Johnny och Gat. Hon saknar ju dem. Men ingen av dem svarar henne och hon försöker förgäves få ihop bitarna i det där pusslet. Vad var det som hände den där sommaren? Hon klistrar upp minnen på väggen över sin säng, när hon får veta något eller rent av minns något för en stund. Orden blir fler och fler och minnena kommer långsamt tillbaka… Men sanningen är inte god, den är någonting helt annat och ska väcka allt till liv.

I början hade jag svårt för den där förvrängda, sjukliga och okänsliga sidan hos Cadence och hennes familj. Egentligen hos alla utom Gat, som gick sin egen väg och var någon annan än Sinclairs. Jag tänkte mycket på att denna boken skulle göras rättvisa på filmduken. Jag tror att den hade blivit väldigt intressant och passat fint att visualiseras på det sättet. Det är en fascinerande miljö där berättelsen och tragedierna äger rum. Personerna är också fascinerande, men på ett slags omvänt sätt. De fascinerar samtidigt som de skrämmer, skaver och provocerar. De talar liksom aldrig ut och det skapar en känsla i mig som läsare, av att jag inte kan tillåta mig att lita på någon av dem och detta gör ju samtidigt att spänningen och obehaget växer sig starkare. Det sitter i kläderna de bär och i väggarna som bär upp familjens överflödiga lyxvillor. Cady, Gat, Johhny och Mirren kallar sig ju till och med själva för ”Lögnarna” och verkar stolta över sitt smeknamn och sin nyfunna känsla av makt. Gat både passar in och passar inte in på samma gång och det är något som Cady och han ofta pratar om. Han är fortfarande en främling efter alla dessa somrar på ön. Och ändå finns det ingen som Cady älskar så djupt. Ironiskt nog tror jag att de alla i familjen Sinclair älskar honom på sitt eget sätt och vis.

Mot slutet växer boken och förvandlas till en ruskigt sugande psykologisk thriller. Jag minns att jag läste en mening som markerade början på spänningssuget. Innan dess var den till och från som ett sömnpiller och det var svårt att få en känsla för karaktärerna och storyn. Men har man läst hela boken, förstår man ju varför det är svårt att skapa sig en bild och en röd tråd. All den där förvirringen man känner, är det meningen att man ska känna! Så uthärda, det kommer bli bättre och du kommer till slut känna att i den här boken kan allt hända! Och det är en skön känsla när man känner så i en bok. Det var effektfullt av författaren att lägga is på alla känslor, det skapar laddningar som växer i små pulser…

Nu ska jag sluta innan jag säger för mycket. Kanske är det allt du behöver veta. 😉

”En vacker och välbärgad familj,

där ingen är kriminell,

och ingen är missbrukare.

En privatägd ö,

en spirande kärlekshistoria

och det starka bandet mellan fyra vänner –

en vänskap som snart blir destruktiv.

En revolution.

En olycka.

En hemlighet.

Sanningen”.

 

Ett litet hål i mörkret

bild-2

Att läsa Ingrid Olssons ”Ett hål i mörkret” är som att krama om någonting tröstande, varmt och mjukt i hjärtat. Den lockar fram sorgliga minnen och svåra stunder, men där finns på samma gång ett kittlande varmt ljus som värmer hjärtat, som vill dansa och leka. Jag tror känslan jag söker är hopp. I huvudpersonen Calles fall tar hoppet skepnaden av en ung tjej med gitarrer och en röd, tjock halsduk. Hon dyker upp på oväntade platser och tidpunkter. När Calle ser henne är det som om världen fryser till och blir stilla en sekund för att sedan röra sig igen… Det är någonting speciellt med flickan med gitarrer och röd halsduk.

När jag läser boken, tänker jag mycket på varför den heter som den gör och var det där hålet finns någonstans, egentligen. Det måste ju syfta på en väg ut ur mörkret på något sätt – men i mörkret finns ju Calles farmor och pappa (som sedan en tid tillbaka inte längre lever) och dem vill han ju behålla hos sig… Man kan också se det som att det i mörkret alltid släpps in ljus, eftersom det aldrig kan bli helt mörkt, tack vare det där hålet. Jag tror jag väljer att tänka på hålet som det sistnämnda.

Ingrid Olsson har en förkärlek för kortprosa, där varje sida i boken är som små mininoveller som står starka för sig själva. De liksom lyses upp av allt det vita som omsluter trycksvärtan – kortare lyriska frekvenser som bildar en bok och en berättelse om kärleken och sorgen. Det är så skönt med kortprosa, för den lämnar så mycket luft och utrymme åt fantasin. Den ger tid till eftertanke när man vet att man bara får nio eller femton meningar på sig att känna in och känna efter… Det påminner förstås om andra författare som Gunnar Ardelius och hans ”Jag behöver dig mera än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket”. Men Ingrid Olssons texter berör mig på ett annat sätt – de är så ärliga, vackra, lugna och enkla och avskalade utan för många vackra meningar eller estetiska effekter.

Det är för att Calles berättelse står där stark utan att falla. Den behöver inte förpackas eller poleras. När jag läser den, kommer jag på mig själv att längta till att få läsa den högt med ett gäng barn och ungdomar. Tänk, att låta den få vandra runt, hand till hand, hjärta till hjärta. Att höra orden få en djupare betydelse då olika människor uttalar dem högt. Det skulle vara vackert. Det är jag säker på.

bild

” – Vilken fin utsikt.

Mamma går fram till fönstret.

Hon drar upp persiennen och snurrar fast snörena på de små piggarna.

– Visst, säger farmor utan att ens titta dit.

Det är som om utsikten är delad i två. Ena halvan är himlen. Den andra är en betongvägg”.

 

Stad av skuggor

”Växthuset var precis som hon mindes det, utom att himlen ovanför glastaket gjorde henne klar i huvudet. Hon tog ett djupt andetag och letade sig in bland de tätt sammanflätade grenarna”…

Det är så skönt när man kan konstatera att man verkligen har umgåtts med en bok, på riktigt. För det känner jag att jag har med ”Stad av skuggor”. Mitt första intryck av boken var helt och hållet positivt. Jag avverkade de första kapitlen i en dundrande fart. Vilken rivstart till inledning av en serie! Men sedan hände det något och min läsning blev mer och mer knagglig. Det gick riktigt långsamt genom vissa partier och jag slutade längta efter stunderna med Clary, Jace och Simon. De fick gärna vänta på mig ett tag till, medan jag gjorde annat. Men stunderna med dem fanns ändå där och jag funderade mycket över dem… Som Jace till exempel. Visst bär han på en mörk hemlighet, tänkte jag för mig själv… Som om han bar på ett sår i hjärtat som aldrig ville läka… Och Clary och Simon… Vilka känslor hade de för varandra egentligen? Och till min lättnad fick jag inte alla mina frågor besvarade efter att ha läst ut första delen i serien. Svaren ligger fortfarande där och ruvar och jag vill inte veta dem riktigt än. Läsningen gick lite knaggligt någonstans i mitten av denna 500-sidiga bok. Men mot slutet, när scenen förändrades och nya hemligheter kom upp till ytan, tog spänningen fart igen. Och det var en skön känsla! Så nu väntar del 2, ”Stad av aska” på att läsas, med start nu i helgen! ❤

Jag är inte riktigt hemma i genren ”urban fantasy”, även om jag har läst en del böcker som tillhör den. Men det finns verkligen något som tilltalar mig med denna genre. Kanske framförallt miljön – ofta en smutsig, storstad som rymmer all den där svärtan och mystiken. Och så de kusligt mänskliga, men ändå så omänskliga varelserna som rör sig i denna värld av spillror. Jag har nog alltid dragits till musik, film, litteratur och poesi med färger, smaker och toner av melankoli i sig. Jag tycker det finns något utsökt vackert över det som är motsägelsefullt.

”Där var Central Parks smaragdgröna fyrkant där älvorna höll hov på midsommarnatten. Där blinkade skyltarna till downtowns klubbar och barer där vampyrer dansade sig igenom natten på Pandemonium. Där var Chinatowns gränder längs vilka varulvar smög på nätterna med stadens ljus glänsande i sina pälsar. Där vandrade besvärjare i all sin fladdermusvingade, kattögda prakt och när de svängde ut över floden såg hon hur det blixtrade av regnbågsfärgade fjäll under flodens silveryta, såg det skimra i långa, pärlprydda hårsvall och hörde sjöjungfrurnas höga, porlande skratt”.

Men när det gäller ”Stad av skuggor”, känner jag kanske att det kan bli lite väl mycket av olika typer av monster, förkastade, demoner, fallna änglar, häxor, varulvar, vampyrer och skuggjägare att hålla reda på. Det tar lite tid att bekanta sig med dem alla! Men ha lite tålamod, jag lovar att de vinner i längden och har en viss charm ;). Måste också nämna att jag har mina misstankar om att böckerna är flera klasser bättre på engelska (originalspråket). Hör bara på ordet ”mondän”, (som figurerar för ordet ”människor” i svenska översättningen), låter det inte urtråkigt?!

Kanske kan det vara på sin plats att nämna något litet om handlingen också (jag kan vara lite dålig på att göra det ibland, eftersom jag lätt snöar in på vad jag känner för böckerna osv).

”Stad av skuggor” utspelar sig i New York och handlar om Clary Fray, som är en till synes helt vanlig tjej. När boken tar sin början, är det sommarlov och Clary med bästa vännen Simon hänger på den populära klubben Pandemonium. Clary är lite lätt uttråkad till en början, men snart blir hon vittne till en rad märkliga och skrämmande händelser. Hon ser hur några ungdomar slinker in genom en dörr där som det står ”tillträde förbjudet” på. Clary förstår att något inte är som det ska och följer efter. Förskräckt ser hon på när tre ungdomar med konstiga tatueringar dödar en annan kille. Hon förstår också att hon är den enda på festen som kan se ungdomarna. När hon träffar Simon på ett café nästa dag, är en av mördarna från Pandemonium där och bara några timmar senare försvinner hennes mamma spårlöst. Allt förändras på nolltid och inget kommer någonsin bli sig likt igen för Clary…

Och med detta inlägg, önskar jag er en riktigt trevlig helg!