Kategoriarkiv: UNGDOMSBÖCKER

Vinnaren av Barnens romanpris 2014!

bild

Årets vinnare!

Igår presenterades årets vinnare av ”Barnens Romanpris”! Förra året vann Kristina Ohlsson med sin spänningsrysare ”Glasbarnen”, som är mycket omtyckt och älskad av barnen på Våra skolor. I år fanns ”Kärlekspizzan”, ”Barnhemmet”, ”Augustinatt”, ”Dödsknäpp” och 5768 visningar på Youtube bland de nominerade, men det var den sistnämnda som tog hem priset! De glada och stolta författarna heter Ralf Novák-Rosengren och Anita Santesson. Årets jury bestod av fem sjätteklassare från två skolor i Karlstad; Frödingskolan och Herrhagsskolan. ”5768 visningar på Youtube” vann med motiveringen:

”I boken om resandetjejen Rosita finns allt: Musik och skinnskallar. Mod och spänning. Talangjakter och knivar. Det är en superviktig bok”.

Och gissa vad?! Boken finns just nu och väntar på en nyfiken själ som vill läsa den under höstlovet! Kom in och låna, säger vi på bibblan i Blomstermåla! (Öppet från kl. 16 idag).

Vill man lyssna på vinnarprogrammet (där den vinnande boken presenteras och författarna rings upp och gratuleras av barnen), hittar man det senaste programmet inklusive alla andra inspelade radioprogram med alla de nominerade böckerna, på Sveriges Radios hemsida, HÄR! Vill verkligen tipsa om att lyssna, barnen är så tvärsäkra med vad de tycker och tänker kring böckerna och det lästa, att det är en fröjd att höra!

Affischer 2014.

Tyvärr har jag inte hunnit läsa boken, och därför tänkte jag istället tipsa om andra som har läst och tycker till om boken:

Bokugglan

Åsa Ramqvist på SvD

Prickiga Paula

”Ingen ser en blomma, den är ju så liten, vi har inte tid, och att se tar tid”…

Öppna ditt hjärta

bild-1

Jag har varit bortrest några dagar och upplevt sol och värme igen. Och vad passar då inte bättre att ha med sig som rese-sällskap än en äkta, amerikansk, romantisk ungdomsbok (boken är klassad som Hcg, men funkar lika bra som ungdomsbok) som utspelar sig i vykortsvackra Cape Cod?! Boken jag läste heter ”Öppna ditt hjärta” och är första delen i trilogin ”Bröllopsfixarens dotter” av författaren Coleen Murtagh Paratore.

Jag spontan-lånade den strax innan jag skulle iväg på semestern och tyckte den liknade Nora Roberts serie I nöd och lust nästan läskigt mycket. Men det var ju å andra sidan precis en sådan bok jag behövde just då, så boken blev ett perfekt val! Lagom lättläst och mysig på ett sockersött sätt – det var precis det jag förväntade mig att den skulle vara och det visade sig vara rätt gissat.

Huvudpersonen Willa (som egentligen heter Willafred och avskyr sitt namn) är en obotlig romantiker till skillnad från sin mamma. Och detta märkts verkligen i boken som är proppfull av hjärtan och poetiska, romantiska citat från kända poeter och klassiska böcker. Boken skulle kunna liknas vid något av en dagbok som är skriven av Willa själv. Varje kapitel börjar med ett citat från Willas egen samling av favoritböcker (hon älskar nämligen mest av allt kärleksromaner och chokladdoppade körsbär).

bild-5

bild-6

Willa bor med sin Mamma Stella i det undersköna Cape Cod som ligger vid havet i Bramble som är Stellas hemstad. Hennes mamma driver en bröllopsagentur och är en otroligt driven, professionell och skicklig affärskvinna. Trots att hennes bröllop är raffinerat glamorösa ut i fingerspetsarna, är hon så oromantisk som någon bara kan bli. Och detta har säkert sin förklaring i att hon innerst inne bär på ett obotligt och brustet hjärta. Morgonen efter sin bröllopsdag, dog nämligen hennes make Billy tragiskt. Willa har ända sedan hon var liten längtat efter en pappa. Tillsammans med sin finurliga mormor (som har en egen kola-affär) försöker hon para ihop sin mamma med olika manliga kandidater. Men kavaljer efter kavaljer stryks från listan och Stella kan omöjligt öppna sitt hjärta igen…

”Öppna ditt hjärta” är på många sätt en väldigt sockersöt historia och det skulle kunna bli alldeles för sött och gulligt, om det inte hade varit för Willa. Den här naiva romantiska sidan hos Willa kontrasterar väldigt bra mot Stellas orubbligt, nästan känslokalla och mekaniska sida. Det är lätt att förstå och leva sig in i Willas längtan efter en ”komplett” familj som alla andra och därför förstår man också varför hon samlar på poetiska citat och lyckobringande körsbärskärnor. Det jag gillar mest med boken är den sköna havskänslan och Willas förmåga att bli vän med nästan vem som helst. Hon har fler vänner i sin mormors ålder än vad hon har vänner i sin egen, vilket är väldigt kul och gulligt <3.

”Öppna ditt hjärta” är verkligen en perfekt sommarbok – lättläst, somrig, mysig och romantisk med ganska få hopsnörda knutar och intriger. Det existerar självklart intriger och problem i boken, men som läsare känner man sig hela tiden bombsäker på att allt det där kommer reda ut sig till slut… Det är helt enkelt avkopplande att läsa ”Öppna ditt hjärta”!

bild-7

bild-3

Fler som har läst serien ”Bröllopsfixarens dotter”:

Barnens bokklubb

MittimEllan

Julia Österlund

Ge mig boken!

Bookshelf

Täcknamn Mattias

Hej!

Extremt spännande är denna serie av Jörn Jensen! Jag läste första och andra (och sista) delen i söndags när jag förberedde ett bokprat för tre killar i SVEN-gruppen och blev helt fast efter bara några sidor. Serien som heter ”Spårlöst borta” börjar med boken ”Täcknamn Mattias” och fortsätter med ”Nätet dras åt” – två lättlästa ungdomsböcker med actionfyllt drama och spänning!

bild-10

En natt vaknar Rasmus av att hans pappa väcker honom och säger till honom att de måste packa ihop sina saker och fly. Rasmus får ingen förklaring till varför förrän de lite senare sitter i en polisbil och kör i mörkret mot Åhus. Bakom sig lämnar de Stockholm och det som varit Rasmus hem och den plats där hans mamma dog för bara en månad sedan. Hans pappa har tillhört ett farligt mc-gäng, men beslöt sig för att vittna mot dem efter att de hotat hans familj med en bomb som dödade Rasmus mamma. Detta har lett till att de måste poliseskorteras till en helt ny stad och anta helt nya identiteter. Rasmus tvingas lämna sitt liv och leva under täcknamnet Mattias, men han vägrar ta det till sig. Han har ingen direkt nära kontakt med sin pappa och saknar sin mamma något fruktansvärt. Men vad har han för val?

Väl i Åhus måste hans Pappa (med det nya namnet Sören) resa bort några dagar. Han ska till Tyskland för att operera bort sina tatueringar, för att mc-gänget inte ska kunna känna igen honom. Men då händer något som får både mitt och Rasmus hjärta att frysa till is. En kille på motorcykel kör förbi på gatan och ropar ”Hej Rasmus”! Rasmus förstår att mc-gänget har lyckats spåra dem ända från Stockholm till Åhus och nu är han helt ensam utan någon att vända sig till… Han flyr ner till stranden där han sover i en badstuga under natten. På morgonen när han återvänder till huset är allt vänt upp och ner och pärmen med all information från polisen om deras nya identiteter är borta… Nu finns det inget för Rasmus att göra än att fly för att rädda sitt skinn…

GRYMT spännande helt igenom!

bild-11

bild-16

bild-14

Saving Francesca

”Vi ser på Stolthet och fördom. Mr Darcy är så älskvärd att jag blir deprimerad eftersom hans polisonger påminner om Will Trombals”.

Francesca

Saving Francesca

I helgen har jag umgåtts med Francesca Spinelli. Och det är med allvarlig separationsångest jag nu lägger ifrån mig denna helgröna och helsköna ungdomsbok som skrevs av australienska författaren Melina Marchetta och gavs ut på originalspråket redan 2003. På svenska dröjde det tio år innan den gavs ut, vilket egentligen är ofattbart. Francesca-boken är en av de bästa ungdomsböckerna jag har läst och jag vill bara hoppa in i boken och bli en del av Francescas liv och hennes udda, ocoola och hjärtevärmande gäng. Jag är säkert inte ensam om att panik-googla för att få svar på om fler av hennes böcker kommer ges ut på svenska inom kort. Men med tanke på de recensioner och den positiva kritik som hennes böcker har fått över hela världen (och som nu äntligen har nått Sverige) behöver man nog inte gå och drömma allt för länge. Jag tillhör ju också den lyckliga skara som ännu inte läst ”Jellicoe Road”- som blivit prisad till skyarna som en bok som har allt och lite till… En bok jag längtar efter att få kasta mig över!

Nu har det ju inte gått så många dagar ännu, sedan jag läste ut Francesca, så jag kan egentligen inte svara på vad jag kommer minnas bäst av denna bok. Men om jag skulle gissa, så kommer nog det starkaste minnet vara upplevelsen av den värld och miljö som Francesca och hennes familj och vänner lever i – en värld som känns väldigt udda på ett exotiskt sätt och som har ett romantiskt skimmer om sig…

Francesca Spinelli är 16 år och har precis börjat på en katolsk före detta pojkskola. Hon saknar sina vänner från tiden då hon gick på ”Stella” – hennes före detta skola, där hon var en i gänget. Den skola hon nu går på har bara 30 tjejer totalt och hon lär sig snabbt hur det känns att känna sig mycket ensam och ojämställd gentemot pojkarna och deras intressen och prioriteringar. Parallellt med den tuffa skolstarten, får hennes Mamma ett, som de vuxna väljer att kalla det, sammanbrott. Och Francescas värld faller ännu lite till… Hennes Mamma, som alltid var hennes klippa, förebild och den i familjen som styrde och ställde, gjorde sig både sedd och hörd, ligger nu orörlig och tyst i ett mörkt rum utan att vare sig äta eller vilja prata. En dag vandrar Francesca in i stadens galleria och hamnar i parfymavdelningen, där hon av misstag hittar sin mammas favoritdoft som hon sprejar i luften. Doften får henne att minnas saker från förr, men hur hon än letar i sitt minne, kan hon inte förstå varför hennes mamma har drabbats av en sådan förtvivlan inför livet, som hon har nu…

Det här är en underbar, rörig, humoristisk och sorglig berättelse om vänskap och kärlek, om hur det känns att växa upp, förlora gamla vänner, hitta nya vänner och tvingas hitta tillbaka till sig själv – rädda sig själv. Det är en bok som får mig som läsare att känna mig styrkt. Den är helt underbar och Melinas persongalleri, miljöbeskrivning och dialoger är kanske det jag mest av allt faller för!

På Sebastian träffar Francesca många nya människor och det är svårt att få en klar bild av alla till en början. Det är som Johanna Lindbäck så fiffigt skrivit om ”Francesca-boken”, som om:

”Personregistret hoppar ut från papperet. Det finns så många olika typer och man börjar bry sig så mycket om dem. Skitroliga och skitsorgliga på samma gång. Helt otroligt bra skrivna”.

På skolan träffar hon också en kille som heter William Trombal. Och hennes känslor för honom är så härligt tvetydiga. Hon är så himla klar över hur irriterad hon är på honom, samtidigt som hon ju håller på att bli upp över öronen förälskad och detta förstår nog läsaren lite snabbare än hon själv. Jag älskar verkligen Melina Marchettas humor i Francesca! Hör bara här (citat från sidan 84):

”Det är något med William Trombal som gör att det lyser Star Trek-fan om honom. Själv kan jag inte göra Vulcan-hälsningen och har känt mig underlägsen på grund av det, så det känns himla passande att ogilla William Trombal mer än någonsin. Han skrattar åt något en av dem säger och det förvandlar honom totalt. Det är första gången jag ser honom le och det är rätt förkrossande. De går förbi mig utan att lägga märke till mig. Förrän i sista stund, när våra blickar möts under ett ögonblick eller två. Och jag känner att det pirrar till i magen”.

 

Miriam om natten

”Om nätterna hade jag så mycket att berätta. Mitt liv var oerhört, allt som hänt mig större än det som hänt alla andra. Världen skulle ha häpnat om den kunde höra mig. Blodet som pumpade så hårt att ådrorna blev svullna. Och sedan, när solen gick upp – hjärtat som omedelbart darrade till och drog sig tillbaka. Jag blev ingenting”.

Berättarjaget i boken heter Miriam och har precis flyttat från Kattarp i Skåne till Uppsala där hon ska börja plugga teologi. Miriam intalar sig att hon är betydelselös, grå och obefintlig. Att hon aldrig gör något intryck på någon och att hennes utseende är så anonymt, opersonligt och intetsägande att ingen skulle lyckas känna igen henne en andra gång. Och hon lyckas även intala läsaren att det är sådan hon är. Ändå går hon och bär på den där längtan att bli något mer om natten. Jag längtar också efter det. Att hon någon gång, snart, ska vakna ur den där slöa dvalan. Den där klibbiga, kvava mardrömmen som hon verkar vandra runt i mest hela tiden. Stämningen i boken känns tidigt smådeppig, trist och grå och det är svårt att vilja lära känna Miriam mera och att vilja läsa vidare eftersom boken just känns så mentalt sövande och nedbrytande (Missförstå mig rätt nu! Jag kan verkligen älska deppiga böcker, men de ska snarare vara melankoliska uppblandade med ett hoppfullt ljus. När det blir för grått och hopplöst har jag svårt att lyssna).  Ändå fastnar jag ibland för några fraser och meningar som jag tycker är rent av vackra och som känns bekanta (på så sätt att jag kan känna och förstå med Miriam). Som hennes längtan efter att få vara något mer och hennes känslor om natten, då det känns som att hon vaknar till liv för att sedan dö bort igen, alltför fort.

bild

Jag måste vara ärlig nu och säga att jag var nära att lägga boken ifrån mig i början. Jag testade tanken flera gånger, men gav boken som tur var gång på gång en ny chans. Och till slut fastnade jag. Jag tror det var någon gång efter att Miriam hade hoppat i det iskalla vattnet i Fyrisån för att rädda livet på Sofia de Ron – den mystiska och vackra tjejen som Miriam blivit så fascinerad och nästintill besatt av på en kårfest några dagar tidigare.

Miriam räddar livet på Sofia och får av misstag hennes väska i famnen. En vit väska med nycklar till en lyxig lägenhet i stan, en dagbok med Sofias djupt filosofiska och ganska tungsinta tankar om livet, en grön plånbok och en sminkväska med smink från Chanel. Sofia dör inte, men hamnar i koma och under tiden som hon ligger på sjukhus och ingen vet hur det kommer gå, vandrar Miriam runt och vecklar in sig i lika många lager av lögner som prinsessan på ärten hade madrasser. Hon får sin näring genom att läsa Sofias dagbok, provar hennes kläder och lånar hennes smink. Hon går till och med och klipper sig på hennes klipptid. Och när hon ser sig i spegeln, har hon svårt att känna igen sig själv. Det är som om hon lever av allt som är farligt och smakar beskt. När Sofias bror och Mamma frågar vem hon är, presenterar hon sig som en vän till Sofia och sedan åker hon liksom bara med av farten.

bild-1

Det är mycket svårt att sympatisera med Miriam. Hon är verkligen en ”tvärt-emot-människa” och tyvärr känns hennes karaktär och det som ibland händer i boken inte riktigt trovärdigt. Det är något med hela berättelsen och intrigen som känns konstlad och kanske är det just därför som man också som läsare fastnar ännu mera för den och vill läsa vidare. Jag ska försöka utveckla detta så att ni förstår hur jag menar. Den känns konstlad på ett sätt som på samma gång känns lockande, förledande, febrigt och sjukt. Och det är framförallt Miriams känslokalla sida som bidrar till denna stämning i boken. Det här är verkligen en identitetsthriller med besk och förledande eftersmak och jag var länge fantastiskt kluven till vad jag egentligen tyckte om den. Det enda jag kan säga är att när man väl har kommit in i boken, vill man veta mer och man läser tills den är slut. Spänningen tätnar i takt med lögnerna och Miriams själsliga kylskåp. Och slutet är ofattbart vackert och känsligt vibrerande av lika stora delar sorg och lycka. Den vann verkligen i längden den här boken!

”En mörkblå sidenklänning hängde längst ut på stången och jag visste att jag hade sett den förut. Det var klänningen Sofia de Ron burit första gången jag såg henne. Jag nöp i det tunna tyget och plötsligt var den inte längre på galgen. Mina egna kläder låg slängda på golvet och jag förde Sofias klänning över huvudet och lät det svala tyget falla över min kropp”.

Boken är skriven av författaren Maria Nygren, som också har skrivit ”Fjärde riket” och ”100 meter lycka”. Här kan ni läsa mer om författaren och hennes tidigare böcker som är utgivna på Bonnier Carlsen Förlag.

Vad andra tyckte om ”Miriam om natten”:

Lisa Bjärbo

Prickiga Paula

Alex bokhylla

Kult i Kumla

Sandra Beijer i Kalmar!

I tisdags (16 september) var Sandra Beijer i Kalmar och hälsade på! Klockan 17-18 stod hon och pratade om sin bok ”Det handlar om dig” – hur man skriver en bok, hur man skriver klart en bok och hur det är att följa sina drömmar och vara så där modig som jag tycker att Sandra är!

bild-3

Jag kom lite senare till Kalmar, men som tur var, stod Sandra i mitten av stadsbibblan och pratade – det fanns inga dörrar som var stängda, hon stod bara mitt under de stora, ljusa takfönstren och var sig själv. Sitt fina, fina jag! Hon var precis som jag hade föreställt mig att hon skulle vara – med ett smittande leende, klok och modig och med den bästa synen på livet och ungdomen! Sandra fick en fråga av en i publiken, om det inte var svårt att skriva en bok som handlade om att vara 15 år, när man är 30… Då log hon stort och svarade att hon har en ohälsosam kärlek för tonåren och att hon fortfarande har väldigt starka minnen från den tiden. Hon berättade också att hon är väldigt sugen på att skriva en till bok…

Det var lite svårt att se och höra ibland, men det var ändå lite magiskt att få sitta där, tillsammans med ett gäng andra tjejer som jag vet hade kommit dit för att de beundrar det Sandra gör och det hon är. Vi var många som ville fram och hälsa efteråt. Många som inte kunde låta bli att krama om Sandra och säga hur underbar hon är. Sandra log sådär stort och härligt tillbaka och ställde upp på en massa foton och signering av sin bok ”Det handlar om dig”. Jag hade med mig skolbibliotekets ex för signering och så här fint blev det:

bild

NI LYSSNAR VÄL PÅ SANDRA & MICHELLES PODD? NI HITTAR ALLA DELAR HÄR!

Måste speciellt tipsa om att lyssna på ”Menspodden” – så klokt, vettigt, viktigt och välkommet!

Otopia

bild

Per Nilssons utopiska ungdomsroman ”Otopia” är som en blänkande svart diamant – skön att titta på och hålla i, bläddra i och att vila sina ögon i. Helt enkelt en väldigt bra bok för unga, unga vuxna och vuxna! Jag läste ut den igår och gillade den starkt och nu tänkte jag berätta lite varför.

Det är lätt att vid det här laget placera ungdomsdystopierna och -utopierna i ett litet fack och gärna likna dem vid varandra – dra paralleller mellan dem och hitta likhetstecken och beröringspunkter. Jag måste erkänna att jag förväntade mig ännu en sådan (i mängden) när jag först såg ”Otopia”. Men efter att ha läst bara några sidor i boken, förstod jag att detta var något helt annat, vilket var enormt uppfriskande!

bild-2

Det som fångar mig mest (förutom det urläckra omslaget, de sammetsröda försättsbladen och de perfekt stora bokstäverna och lagom långa kapitlen) är framförallt att språket får stå väldigt mycket i fokus hela tiden. Per Nilsson skriver så poetiskt laddat – det känns skört, känsligt, trevande och nästan hackigt med de korta, frågande meningarna där berättelsen får ligga och ruva och vänta i skuggan… Det är verkligen ett skönt avbrott (till skillnad från många andra mer actionbetonade och fartfyllda dystopier/utopier) att faktiskt få känna att man som läsare får ta plats och ges utrymme att tänka, fundera och filosofera… För någonstans tror jag det var författarens ambition att få oss att börja tänka och klura på vilket samhälle vi lever i idag (vilka ideal som vi låtar vara rådande) och vilket samhälle vi vill ha i morgon. Det tillsammans med att det inte alltid är så lätt att forma sina drömmar och att skapa ett paradis på jorden.

bild-3

Vill inte skriva sönder för mycket av bokens handling, så jag rekommenderar er istället att gå och låna ”Otopia” och upptäcka den hemliga världen som döljer sig däri.

Underbara bok! Läs den!

bild-5

 

Gamla godingar, alltså!

I sommar läste jag även ”Unga kvinnor” av Louisa May Alcott som kom ut första gången för så länge sedan som år 1868. Jag tycker det är helt fantastiskt att få läsa sådana här gamla godingar och klassiker som har hundra år eller mer på nacken. De har som ett magiskt skimmer om sig – att bara få hålla böckerna i sin hand och veta att den är ett av de finaste tidsdokumenten som finns, räcker långt… så tycker i alla fall jag!

Och att få läsa en riktigt bra (jag säger inte att alla äldre böcker är bra) bok som är skriven i en annan tidsanda är i sig magi i sin renaste form och jag älskar det. Det brukar dessutom alltid dyka upp ”nya” ord (läs: gamla) som man aldrig hört tidigare i sitt liv och att samla på sig de där gamla orden i en liten bok, eller bara smaka på dem i munnen (och sedan glömma bort dem igen) är rörande fint. Hade jag haft en bok för sådana ord, hade jag fyllt på med dessa från läsningen av ”Unga kvinnor”:

Apollyon, paroxysm, skötesynd, mondän, ackvisition, lornjett, läspygatten, recidiv, kodiciller, översiggiven, skrattparoxysmer, skärmytslingar, jävades…

Unga kvinnor

Jag vet att många som har läst just ”Unga kvinnor” har tyckt att den är alltför moralisk kring hur unga kvinnor ska uppföra sig, klä sig, ha sig och så vidare.. och att detta gör att den inte skulle passa för dagens ungdomar. Jag förstår kanske hur man tänker, men jag kan inte hålla med om detta, eftersom jag tycker den är ett otroligt värdefullt tidsdokument och måste läsas i det sammanhang som den en gång skrevs. Vi måste ju förstå att den tidens kvinnor levde på helt andra villkor än idag. Därmed inte sagt att man kan bli upprörd när man läser ett och annat, men det är ju inte samma sak som att säga att vi inte kan läsa den alls!

Listan över när man hajar till kan göras lång. För att ta ett exempel så är det väldigt upprörande att återkommande läsa om flickornas ”skötesynd”, men samtidigt som det upprör ger det en förståelse för varför flickorna och deras mamma resonerar, agerar och pratar som de gör.

Läser man boken i sitt sammanhang, är den en helt fantastisk bok – charmig och inte minst underhållande och humoristisk (och då menar jag inte att den får mig att skratta högt, den är humoristisk på ett mer lågmält sätt i sina beskrivningar av karaktärerna i boken). Och faktiskt, så har de mest humoristiska böckerna jag läst haft gemensamt att de varit lite äldre ”klassiker”. Jag tänker bland annat på:

”Candide” av Voltaire

”Markurells i Wadköping” av Hjalmar Bergman

”Flickan i frack” av Hjalmar Bergman

”Slottet” av Kafka

”De tre musketörerna” av Alexandre Dumas

”Giftas 1 & 2” av August Strindberg

Den sistnämnda var egentligen allt annat än humoristisk. Jag minns att jag blev så upprörd över August Strindbergs kvinnosyn i hans äktenskapshistorier ”Giftas 1 & 2” att jag tillslut inte kunde ta hans ord på allvar. Det var helt enkelt så uppåt väggarna att man bara kunde skaka på huvudet. Och så fort jag började sluta ta det han skrev på allvar, blev det istället humoristiskt – eller snarare: August Strindberg i sin person blev humoristisk i sin enfald. Så missförstå mig rätt!

Jag tänker inte skriva så mycket längre än så här om ”Unga kvinnor”, så detta blir inte någon recension utan snarare ett kortare boktips, för jag vill verkligen tipsa om denna bok och hoppas ni är många som läser den, för den är härlig! Det händer kanske inte så mycket i den och det är egentligen inte så spännande – jag läser den mer för dess underhållningsvärde och framförallt för att få suga in all 1800-talsromantik som är så smittande! Läs bara det här, är det inte underbart?!

”Ja, du förstår, de andra flickorna köper alltid syltade plommon, och för skams skull måste man köpa också. Nuförtiden är det bara plommon, alla har plommon i pulpeterna under lektionerna och byter dem mot pennor, pärlband, pappersdockor och sådant. Om en flicka tycker om en annan, så ger hon henne ett syltat plommon, om hon är arg på någon, så sätter hon i sig ett mittför näsan på henne och låter henne inte bita en gång. De bjuder var sin gång, och jag har blivit bjuden så många gånger och har aldrig bjudit igen, och det måste jag göra, det är en hedersskuld, förstår du”.

Tänk bara. Hur ett plommon mer eller mindre kunde göra så stor skillnad <3.

Högläsning under bar himmel

I sommar har jag läst ”Spelkortsmysteriet” av Jostein Gaarder tillsammans med en vän och det är en väldigt speciell känsla jag kommer bära med mig.

Omslagsbild för Spelkortsmysteriet

Mysfaktorn är hög när man lägger ner boken i en korg och cyklar iväg till havet, där man först väljer en plats att sitta på och sedan öppnar boken och börjar läsa där man slutade föregående kväll. Vi har haft en liten överenskommelse med varandra om att aldrig läsa på samma plats – en gång läste vi under ett paraply i ösregn och blinkande, rosa åskblixtar som sällskap och en annan gång på sandstranden till ljudet av brusande vågor, badande sommarmänniskor och sandskulpturer som mest liknade jättelika hägringar… Bara en enda gång har vi suttit inomhus, när det blev lite för kallt och regnigt ute.

Vi har haft sällskap av ett gäng nyfikna fiskmåsar, en badande golden retriever, en familj med fiskespön, hoppande små kaninungar och tre olikfärgade och busiga mårdungar som tumlade runt bland båtarna i kanalen. Eftersom vi har läst varannan sida, har vi verkligen kunnat njuta av omgivningen och berättelsen har fått andra dimensioner under den bara himlen – en enorm katedral av rymd och ljus och en explosion av färger, ljud och dofter. Ofta har eftermiddagen blivit kväll innan vi har lämnat vår plats och vi har läst till det allra sista solljuset har försvunnit i mörkret. Många gånger har vi också behövt bylsa på oss tjocka tröjor och halsdukar för att inte sitta och huttra i sommarkvällen.

sandskulptur

Men inte bara omgivningen har gett läsningen en extra dimension, utan också det faktum att vi båda läst boken innan – fast då för länge sedan och på skilda håll. När vi tänkte på ”Spelkortsmysteriet” gjorde vi det med ett leende, eftersom den första läsupplevelsen för oss båda var väldigt positiv.

Personligen hade jag ganska få, men mycket tydliga minnesfragment från min första läsning av den – jag minns speciellt avsnittet i boken som utspelar sig på en exotisk ö, där det flög enorma fjärilar och simmade fiskar i regnbågens alla färger och det fanns frukter som var helt unika just där och som inte fanns någon annanstans på hela jordklotet. Men av handlingen minns jag egentligen inte mycket och därför fanns det en nyfikenhet hos mig att läsa för att uppleva den igen. Vad var det egentligen som hände i boken? Vem var det som kom till ön och vad hände med ön och alla dvärgarna/korten i kortleken?

Men nu, efter att ha läst om den ännu en gång, är det andra frågor den väcker hos mig. Den där känslan av att ha läst samma bok två gånger och känna hur den berör en på olika sätt är ganska fantastisk, eller hur?

Kanske handlar det också om att vi var två som läste den och att vi delade upplevelsen tillsammans – vi stannade ofta upp och tittade frågande på varandra när det var något vi inte förstod. ”Spelkortsmysteriet” är en sådan där bok som passar att läsa om flera gånger för att få ett nytt perspektiv på saker och ting, på världen och sin egen plats i detta oändliga livspussel. Den får dig att börja ställa frågor och bli nyfiken – men ibland blir den lite väl skruvad och man får nästan svindel inför livets alla gåtor och mysterier.

Så ett av mina bästa tips är att ta med en vän ni håller kär, en korg, en bok och kanske något gott att äta och vandra ut i naturen och läsa tillsammans under bar himmel! Testa! Det är en häftig upplevelse.

Unga killar med självskadebeteenden

Författaren Niclas Christoffers andra bok heter ”Som James Dean fast snyggare” och är liksom hans första bok, ”Som Zlatan fast bättre”:

9789186775179_large_som-zlatan-fast-battre_haftad…en lättläst och mycket viktig bok som tar upp ett ämne som sällan berörs i svenska ungdomsböcker idag och fokuserar på killar med självskadebeteende och är därför ett mycket viktigt bidrag till den skönlitterära scenen.

En dramatisk effekt är framsidans glättiga, perfekta yta – ett foto på en kille som för tankarna till unga flickidoler som ID eller Justin Bieber… Jag reagerade först på att den verkade så ytlig och liksom skrattade till när jag såg boken. Men när jag vände och såg baksidan hajade till. Den visar ett par blodiga fötter och baksidan av den perfekta ytan och ett dolt självskadebeteende.

Mitt i allt det skrämmande perfekta och den sterila och ekande tomma eftersmaken som följer därur, märker man hur författaren tydligt satt sin prägel på texten genom den humor som finns där och som är härligt uppfriskande. Då är den på sina ställen bisarr och jag får rysningar längs ryggraden. Det finns en risk att det kan bli lite för skruvat, men det känns allt som allt ganska trovärdigt ändå. Det är inte bara tung läsning, utan också läsning med ett underhållningsvärde. Boken är en citatmaskin och pumpar ut det ena bisarra citatet efter det andra…. Som när lillebrodern i början säger att han ska bli plastikkirurg som sin mamma och operera fula människor, för att han är smart. Det är ju rysligt. De här båda sönerna är ett perfekt bevis på att barn speglar sig i sina föräldrars inre och yttre. Jag slås av hur ensamma de här människorna måste vara och hur beroende de är av att allt det materiella och ytliga ska klaffa – hur de kontrollerar sin omgivning och allt för att känna sig lyckade. Det måste vara nästintill omöjligt att vara lycklig på de premisserna. Så här ser deras universum ut innan bilolyckan. Och de lever sitt sköra paradis som om det bara fanns ett manus att följa.

”Han ritar sin familj. Hans bror är i allra högsta grad levande och ler stort på bilden. Pappa slänger sig efter en volleyboll i sanden, medan mamma ligger och solar sin tvättbräda med en scarf runt halsen. Han ritar snabbt och resultatet blir riktigt bra. ”Min familj” viskar han. ”Som jag inte har längre”…

Efter smällen är pappan invalidiserad och sitter i rullstol och kan varken prata eller äta själv. Lillebror John är död. Mamma Jill verkar vara ganska oskadd, men hon är trött och inte sig lik. Hon verkar inte bry sig om sitt yttre längre. Jim är också oskadd utåt sett, men inuti honom är allt som en enda stor mardröm och han önskar att han fick vakna ur den eller dö. Han kan inte smälta den vändning som livet tog i och med bilolyckan och han kan inte hantera det.

Jacob växlar mellan att tänka svarta och hopplösa tankar om hur livet blivit och brutalt vardagliga och känslolösa tankar om framtiden och om han kommer in på teaterskolan eller inte. En dag i skolan, under en lunchrast när han fått ett samtal från sin pappas assistent på mobilen, sköljer alla känslorna över honom och han låser in sig på toaletten och skadar sig själv för första gången. Under en kort stund känns det som om all smärta försvinner och han glömmer allt som bekymrar honom. Ändå intalar han sig att det är första och sista gången han gör det…

Vad jag tyckte om boken:

Helt okej faktiskt! Jag tycker framförallt att den har sitt värde i och med att den tar upp ett viktigt ämne som inte har behandlats i stor utsträckning i ungdomsböcker tidigare. Boken flyter på bra och spänningen ligger på en lagom nivå. Stundtals blir den lite seg och den tar en ganska oväntad vändning mot slutet… Någonstans i mitten av boken tycker jag att den lämnar ämnet lite och går mot att vara en ganska ”vanlig” ungdomsbok. Den kunde ha stuckit ut lite mer och behandlat ämnet lite mer, men å andra sidan visar detta på en problematik som är mer komplex än så och inte så svart och vit. Huvudpersonen är ju en helt vanlig kille och hans självskadebeteenden är för hans omgivning mycket svåra att upptäcka. Det är nog det jag tar med mig mest från min läsning av denna boken och det är en viktig lärdom.

Boken finns att låna på Gymnasiebiblioteket, där det även går att låna Niclas Christoffers andra bok ”Som Zlatan fast bättre”.