Ny stark serie av Camilla Lagerqvist: Blodsvänner!

Försvunnen

För några dagar sedan läste jag ut en bok som jag väntat med stor spänning och entusiasm på; nämligen Camilla Lagerqvists senaste ”Försvunnen” – första delen i en ny serie som heter Blodsvänner. Efter att ha läst och älskat hennes serie ”Svarta rosorna” som kom ut i totalt fyra delar (den senaste ”Dödsdömda”, kom ut i augusti förra året), har hennes författarskap väckt så mycket nyfikenhet och beundran hos mig. Camilla Lagerqvist är en produktiv författare som enligt mig skriver högkvalitativa böcker för barn och ungdomar med en glödande, vass penna (det märks att hon har en bakgrund som journalist). För mig är hon just nu det mest självklara valet om man som barn, ungdom eller vuxen är sugen på en grymt spännande och samtidigt djupbottnad historisk roman som känns både tidlös och tidstypisk på samma gång. Jag fastnar i regel väldigt lätt för karaktärerna i hennes böcker som känns äkta och unika. För mig är det centrala i hennes böcker den äventyrliga spänningen (i ”Svarta rosorna” även inslag av något som är ännu mörkare) som ständigt finns där i form av ett pirr i magen, liksom hur fint och trovärdigt hon skildrar huvudkaraktärernas relationer till varandra; här tycker jag mig se att vänskapen framförallt är den centrala.

Serien ”Blodsvänner” utspelar sig i 30-talets Sverige. I första delen möter vi trettonåriga flickan Disa. Disa som numera bor på barnhem trots att hon egentligen inte står utan levande släktingar. Hennes morfar, som tillhör resandefolket är en varm och trygg person för henne. Om somrarna brukade hon tills alldeles nyligen följa med honom ut för att gå på luffen. Tills barnavårdsmyndigheten beslutade att Disa skulle hämtas för att bo på barnhem.

Egentligen har hon det bra på barnhemmet. Föreståndarinnan kan visserligen vara lite sträng ibland, men låter ändå barnen få vara barn.Bakom det åtstramande draget finns ett stort hjärta som bryr sig om barnen. Och bland barnen finns det många som Disa tycker om och kan prata med. Närmast henne står pojken Albin, en vän hon hänger med i ur och skur; en person man både kan retas ganska tufft med och skratta hejvilt. Men så bryts plötsligt vardagen av att Disa får besked om att hennes morfar saknas. Ungefär samtidigt får barnen även nys om att den otäcka mannen Mickel Falsum på Rasbiologiska institutet i Uppsala håller på med något skumt. Han besöker flera gånger barnhemmet och frågar efter vissa barn som det står klart att han vill använda i sin forskning. Disa, Albin och deras vän Ville bestämmer sig för att ta reda på mer om de försvunna personerna och de upptäcker snart att alla spåren leder direkt till Mickel Falsum…

En bok jag varmt kan rekommendera! Grymt spännande berättelse som jag läser med oro och gnag i magen och på samma gång finns där en stor portion medmänsklig värme som smittar av sig och ger en bestående och fin känsla av hopp.

Nästa del i serien heter ”Vittnet”. Planerad utgivning redan i år – håll utkik efter den när den ska komma ut någon gång i oktober månad! Visst är omslagen snygga!?

Du, bara

”Du, bara” är Anna Ahlunds debutroman. En rackarns fin sådan, vill jag lova! Jag gillade att den är så där megaromantisk (här är författaren verkligen inte rädd för att breda på), ärlig, fin och faktiskt förvånansvärt lättsmält och underhållande.

❤

”Du, bara” utspelar sig i Uppsala, där jag själv har bott två år av min ungdom. Så mycket nostalgi att få tänka tillbaka på Uppsalatiden och gå samma gator igen, fast denna gång med huvudpersonen John bredvid mig. Det var som om jag letade spår hela tiden. Såg mig själv gå där igen. Letade upp gamla adresser och gator som jag har glömt namnen på och började lägga ett kartpussel av vemodiga minnesfragment. Det kändes väldigt bra att det var just i Uppsala som denna boken utspelade sig. Det kändes som precis rätt stämning för Uppsala på något märkligt sätt. Det där lite trollska och vemodiga skimret jag minns som låg som en tät dimma över staden…

❤

16åriga John, som är bokens huvudperson, ska spendera sommaren i staden ihop med storasystern Caroline. De har huset för sig själva, då föräldrarna har stuckit ut på landet. Caroline jobbar och letar ständigt nya killar att spana in. John däremot, är mest hemma och anpassar sig efter Carolines vardag.

❤

Trevande börjar sommaren, varm och avvaktande. En dag ber Caroline John laga middagen, då hon ska bjuda hem en kille till kvällen. Och det är inte vilken kille som helst. Caroline har pratat om den där Frank i flera dagar nu. Och John är ännu lyckligt ovetande om Franks charm. Sedan kommer ögonblicket då John och Frank möts och allt i Johns liv vänds upp och ner.  Ändå är det som om förälskelsen långsamt blåser in i hans hjärta utan att han riktigt förstår vad som händer. Och det är just det här som gör boken så fantastiskt fin. Författaren har en förmåga att ge Johns förälskelse liv på ett rakt och enkelt sätt. Respektfullt och effektfullt, eftersom det inte är överanalyserat. Man får egentligen inte veta hur det känns i John eller vad han tycker om Frank förrän långt senare. Istället anar man som läsare allt detta, eftersom det under ytan blir så elektriskt – den där spänningen mellan Frank och John som långsamt byggs upp.

Jag gillade den här boken väldigt, väldigt mycket!! Läs den om du vill ha en vacker, underhållande och romantisk ungdomsroman som smakar sommarregn! På köpet får du en rörande och mysig vänskapsskildring också. Hoppas, hoppas Anna kommer med fler ungdomsromaner!

❤

 

 

Miriam om natten

”Om nätterna hade jag så mycket att berätta. Mitt liv var oerhört, allt som hänt mig större än det som hänt alla andra. Världen skulle ha häpnat om den kunde höra mig. Blodet som pumpade så hårt att ådrorna blev svullna. Och sedan, när solen gick upp – hjärtat som omedelbart darrade till och drog sig tillbaka. Jag blev ingenting”.

Berättarjaget i boken heter Miriam och har precis flyttat från Kattarp i Skåne till Uppsala där hon ska börja plugga teologi. Miriam intalar sig att hon är betydelselös, grå och obefintlig. Att hon aldrig gör något intryck på någon och att hennes utseende är så anonymt, opersonligt och intetsägande att ingen skulle lyckas känna igen henne en andra gång. Och hon lyckas även intala läsaren att det är sådan hon är. Ändå går hon och bär på den där längtan att bli något mer om natten. Jag längtar också efter det. Att hon någon gång, snart, ska vakna ur den där slöa dvalan. Den där klibbiga, kvava mardrömmen som hon verkar vandra runt i mest hela tiden. Stämningen i boken känns tidigt smådeppig, trist och grå och det är svårt att vilja lära känna Miriam mera och att vilja läsa vidare eftersom boken just känns så mentalt sövande och nedbrytande (Missförstå mig rätt nu! Jag kan verkligen älska deppiga böcker, men de ska snarare vara melankoliska uppblandade med ett hoppfullt ljus. När det blir för grått och hopplöst har jag svårt att lyssna).  Ändå fastnar jag ibland för några fraser och meningar som jag tycker är rent av vackra och som känns bekanta (på så sätt att jag kan känna och förstå med Miriam). Som hennes längtan efter att få vara något mer och hennes känslor om natten, då det känns som att hon vaknar till liv för att sedan dö bort igen, alltför fort.

Jag måste vara ärlig nu och säga att jag var nära att lägga boken ifrån mig i början. Jag testade tanken flera gånger, men gav boken som tur var gång på gång en ny chans. Och till slut fastnade jag. Jag tror det var någon gång efter att Miriam hade hoppat i det iskalla vattnet i Fyrisån för att rädda livet på Sofia de Ron – den mystiska och vackra tjejen som Miriam blivit så fascinerad och nästintill besatt av på en kårfest några dagar tidigare.

Miriam räddar livet på Sofia och får av misstag hennes väska i famnen. En vit väska med nycklar till en lyxig lägenhet i stan, en dagbok med Sofias djupt filosofiska och ganska tungsinta tankar om livet, en grön plånbok och en sminkväska med smink från Chanel. Sofia dör inte, men hamnar i koma och under tiden som hon ligger på sjukhus och ingen vet hur det kommer gå, vandrar Miriam runt och vecklar in sig i lika många lager av lögner som prinsessan på ärten hade madrasser. Hon får sin näring genom att läsa Sofias dagbok, provar hennes kläder och lånar hennes smink. Hon går till och med och klipper sig på hennes klipptid. Och när hon ser sig i spegeln, har hon svårt att känna igen sig själv. Det är som om hon lever av allt som är farligt och smakar beskt. När Sofias bror och Mamma frågar vem hon är, presenterar hon sig som en vän till Sofia och sedan åker hon liksom bara med av farten.

Det är mycket svårt att sympatisera med Miriam. Hon är verkligen en ”tvärt-emot-människa” och tyvärr känns hennes karaktär och det som ibland händer i boken inte riktigt trovärdigt. Det är något med hela berättelsen och intrigen som känns konstlad och kanske är det just därför som man också som läsare fastnar ännu mera för den och vill läsa vidare. Jag ska försöka utveckla detta så att ni förstår hur jag menar. Den känns konstlad på ett sätt som på samma gång känns lockande, förledande, febrigt och sjukt. Och det är framförallt Miriams känslokalla sida som bidrar till denna stämning i boken. Det här är verkligen en identitetsthriller med besk och förledande eftersmak och jag var länge fantastiskt kluven till vad jag egentligen tyckte om den. Det enda jag kan säga är att när man väl har kommit in i boken, vill man veta mer och man läser tills den är slut. Spänningen tätnar i takt med lögnerna och Miriams själsliga kylskåp. Och slutet är ofattbart vackert och känsligt vibrerande av lika stora delar sorg och lycka. Den vann verkligen i längden den här boken!

”En mörkblå sidenklänning hängde längst ut på stången och jag visste att jag hade sett den förut. Det var klänningen Sofia de Ron burit första gången jag såg henne. Jag nöp i det tunna tyget och plötsligt var den inte längre på galgen. Mina egna kläder låg slängda på golvet och jag förde Sofias klänning över huvudet och lät det svala tyget falla över min kropp”.

Boken är skriven av författaren Maria Nygren, som också har skrivit ”Fjärde riket” och ”100 meter lycka”. Här kan ni läsa mer om författaren och hennes tidigare böcker som är utgivna på Bonnier Carlsen Förlag.

Vad andra tyckte om ”Miriam om natten”:

Lisa Bjärbo

Prickiga Paula

Alex bokhylla

Kult i Kumla