Kategoriarkiv: USA

Tre saker jag inte vet om dig

”Om det är något jag lärt mig under de senaste två åren är det att minnet är opålitligt. När jag läser Harry kan jag inte längre höra mammas röst, men jag kan föreställa mig henne bredvid mig, och när inte heller det funkar föreställer jag mig tyngden av någon mot mig, en arm mot min arm, och låtsas att det räcker. Jag älskade mamma för att hon var min. Och jag var hennes. Och den där tillhöra-varandra-grejen kommer aldrig att hända mig igen. Perfekta dagar är för människor med små drömmar som är möjliga att förverkliga. Eller kanske de bara finns i återblickar; de framstår som perfekta för att de innehåller någonting som är ohjälpligt och oåterkalleligt borta för alltid”.

När jag kom till denna passagen i boken drogs hjärtat ihop. Det var så sorgligt och samtidigt så vackert skrivet om inte bara hur sorgen efter en annan människa kan kännas utan även sorgen efter det förgångna, efter en tid eller minnen och ögonblick som aldrig kommer åter, men som ändå kan gripa tag i ens hjärta så att man ibland nästan får andnöd. Huvudpersonen i Julie Buxbaums debutroman för unga vuxna; ”Tre saker jag inte vet om dig” heter Jessie Holmes och har nyligen förlorat sin mamma i cancer.  Hennes pappa börjar långsamt bygga på en ny framtid med en ny kvinna och Jessie är tvungen att flytta från Chicago till Los Angeles där hennes nya familj ska bo tillsammans i en lyxig villa som känns både främmande och opersonlig. Där börjar hon också på skolan Wood Valley High School, en skola där det bara tycks gå perfekta, kaliforniska, blonda, smala, rika ungdomar med siktet klart för framtiden, höga betyg och kritvita porslinständer. Jessie kan inte känna sig mer malplacerad. Och ändå kör hon sin egna stil och vägrar anpassa sig efter den rådande normen.

En viktig del i handlingen (något som ger mig starka vibbar till en annan amerikansk, ungdomsroman som jag nyligen läst; ”Bara tre ord” av Becky Albertalli) är det faktum att Jessie plötsligt kontaktas av en anonym avsändare per mejl. En avsändare som erbjuder sig att vara hennes andliga vägledare på Wood Valley High School.  Avsändaren, som kallar sig för ”Någon Ingen” berättar att han har betraktat henne på avstånd och tolkar hennes kroppsspråk som att hon fullkomligt skriker ut att hon behöver hjälp. Jessie reagerar instinktivt med att ta illa vid sig; hon behöver ingen rådgivare, varför skulle hon inte klara av livet på High School i LA? High School är väl lika jobbigt oavsett i vilken stad man går? Hon avböjer bestämt hans kontakt och erbjudande om vägledning och tänker att det måste vara ett dåligt skämt på ett sätt som skulle kunna figurera i en larvig romantisk komedi. Men några dagar senare, när verkligheten lägger sig som ett tungt, svart täcke över henne, går det upp för henne att hon inte kommer överleva med hedern i behåll, om hon inte får svar på de frågor som ”Någon Ingen” erbjuder sig att besvara om livet på Wood Valley High School.

Liksom i Beckys underbara ”Bara tre ord”, blir det extremt spännande när man som läsare funderar på vem som ligger bakom mejlen till Jessie. Man skärper instinktivt sina sinnen och letar frenetiskt efter små tecken, grubblar om vissa detaljer bara är luftspår som författaren lägger ut för att förvirra eller spår som verkligen leder till rätt person. Det här upplägget är oemotståndligt; ett snyggt sätt att sätta extra krydda till handlingen och att knyta läsaren ännu närmare sig. Men det krävs en skicklig författare med förmåga att fängsla med trovärdiga karaktärer med trovärdiga dialoger, smittande miljöbeskrivningar som fångar in den där High School atmosfären så att den blir nästintill filmisk och ett djup i berättelsen så att den inte bara landar i att vara söt och platt. Både ”Bara tre ord” och ”Tre saker jag inte vet om dig” levererar starkt på alla dessa punkter och för mig var det kärlek vid första ögonkastet!

 

Annonser

Bara tre ord

Jag fick först fatt i denna debutroman när jag såg ungdomsboksförfattaren och skolbibliotekarien Anna Ahlunds (som själv debuterade för ungdomar med boken ”Du, bara” maj 2016) instagraminlägg innan jul förra året. Där skrev hon om hur mycket hon älskade ”Bara tre ord” och hennes personliga text om boken fick mig att lägga den på minnet – ”den där boken måste jag bara läsa” tänkte jag. Och så fick det bli! Under nationaldagen när vi var iväg på utflykt genom blomstrande ängar, skuggiga skogar och ut på mysiga sjöar för att fiska i mitt kära Småland, fick den bli en självklar och kär reskamrat – en bok jag snart fick erfara skulle bli helt omöjlig att lägga ifrån sig. Alltså, den här boken, den är såååå spännande så ni anar inte!

”Vad är det”? säger mamma och sätter sig upp ordentligt.

Jag vet inte hur man gör det här. Hur Blue gjorde det här. Tre ord. Tre förbannade ord. Bara tre ord och sen är jag inte samma Simon längre. Jag stirrar rakt fram med handen för munnen”.

Simon Spyer är sexton år och är långt ifrån ensam. Han har en livlig och spontan familj med systrar och två föräldrar som snarare beter sig som tonåringar än vuxna ibland… Och han har tre riktigt bra vänner – tillsammans bildar de ett orubbligt starkt kitt. Ett sådant där tajt, charmigt gäng man kan bli lite avis på; de är så fina tillsammans och mot varandra. Och ändå… under ytan bubblar svartsjuka, hemligheter och obesvarade frågor.

Simon har ännu inte berättat för någon att han är gay. Eller nja… Det finns en person, en viss ”Blue” – en kille som Simon mejlar till dagligen och som för varje dag som går mer och mer övergår i en nätflirt. Till ”Blue” skriver han saker som han aldrig skulle drömma om att skriva till någon annan. Och visst är det märkligt att han kan öppna sig så mycket, när ”Blue” är en person han aldrig har träffat IRL. Eller kanske förstås just därför. Den enda torra fakta han känner till om ”Blue” är att han är gay och att de går i samma korridorer på samma skola varje dag. Och den vetskapen framkallar ett fjärilsfladder utan dess like i Simons hjärta. Ett fladder som bara växer för var dag som går. Det hotar till slut att spränga honom inifrån om han inte får veta vem ”Blue” är. Han börjar ju bli kär i den här killen!

Det som händer, som får saker och ting att verkligen ställas på sin spets för Simon, är att han en dag glömmer bort att logga in från den dator på skolan där han har suttit och mejlat till ”Blue”. Simon har värsta tänkbara oturen när en av killarna på skolan, Martin Addison upptäcker hans hemlighet och hotar att avslöja den för hela skolan om inte Simon hjälper honom att bli ihop med en av Simons närmaste tjejkompisar Abby. Detta tvingar Simon att välja mellan att i princip komma ut för hela skolan innan han ens är redo eller att försöka förhindra att ryktet sprids. Men vad skulle då hända med hans relation till ”Blue”? ”Blue” som är den charmigaste killen han träffat, men som inte verkar lika redo för att träffas IRL som Simon?

Stormande söt, pirrigt charmig, babblig och rolig och så grymt spännande!!! ❤

George

Bildresultat för george alex gino

För ett tag sedan läste jag ut ”George” av Alex Gino – en liten bok med ett glatt och minimalistiskt yttre i regnbågens färger, men med ett desto mer komplext inre. Jag läste boken på engelska, vilket jag verkligen rekommenderar! Nu kan jag inte jämföra med hur läsupplevelsen annars skulle te sig på det svenska språket, men jag tyckte den kändes autentisk och jag hade även lättare att leva mig in i den amerikanska skolmiljön och vardagen tack vare de engelska uttrycken och termerna. Det var länge sedan jag läste på engelska, något jag verkligen har saknat!

”George” var en bok jag läste ganska snabbt. Jag skulle beskriva den som ganska lättsmält trots det lite tyngre ämnet. Jag trodde faktiskt att boken skulle kännas starkare i mig, göra mig mer berörd, men den kändes istället ganska vardaglig. Vilket i och för sig bara är bra! Det gör att ämnet som boken skildrar avdramatiseras mer och visar på hur svart vitt det kanske har varit innan. Det att jag förväntar mig att boken ska beröra mig jättestarkt, kanske säger mycket om hur mycket vi har kvar. Att boken inte bara kan få vara en bok om en tjej som någon annan och inte mer med det.

Alex Gino har skrivit en berättelse som handlar om George – en ovanlig och samtidigt väldigt vanlig flicka som fötts i fel kropp. George har länge vetat att hon är en tjej. För henne är det lika naturligt som något annat och ändå vågar hon inte ta steget att berätta det för någon. Ända gången hon lever ut i sig själv är när hon stänger in sig själv hemma (helst när ingen annan är hemma) för att bläddra i de tjejmagasin som hon på olika sätt har fått tag på. Hon gömmer dem i en väska under en hög av en massa gosedjur och plockar upp så ofta hon kan för att insupa atmosfären av att få leva ut som tjej. Och under den stunden kan hon verkligen leva ut i sin fantasi. Tills hon måste gömma sig under sin fasad igen. Den fasad som alla andra uppfattar som kille. Eller kanske snarare som en ”töntig”/”tjejig” kille.

En dag i skolan presenterar hennes lärare en teaterpjäs som klassen tillsammans med en parallellklass ska sätta upp för föräldrarna. Pjäsen är hämtad ur E.B Whites bok ”Min vän Charlotte” som berör George mycket starkt. Och där och då blir hon nästintill besatt av pjäsens ena huvudkaraktär, Charlotte. En spindel som dock är en tjej. Vilket hon snart ska få erfara att alla andra inklusive läraren stenhårt räknar med också ska spelas av en tjej. Det är liksom skrivet i sten och ingen annan än George verkar ha kommit på tanken att den lika gärna skulle kunna spelas av vem som helst.

George och hennes bästa vän som också går i klassen bestämmer sig för att göra allt de kan för att George ska få stå på scenen som Charlotte. För George skulle det vara som att äntligen få träda fram som sitt verkliga, sanna jag…

En viktig roman som i första hand handlar om det viktigaste här i livet: nämligen att få vara människa och om rätten att få identifiera sig själv. Riktar sig till barn från ungefär 8 år och uppåt (viktigt bidrag då den fyller ett tomrum där det annars inte finns så många böcker som skildrar transpersoner för denna åldersgrupp).  Ingen gräns uppåt :).

Bronsnyckeln

Bildresultat för bronsnyckeln

Sedan jag skrev sist har jag hunnit läsa del ett och två ur vikingaserien ”Sagan om Turid” av Elisabeth Östnäs (vilka jag för övriga tyckte var mycket läsvärda, spännande och välskrivna). Jag påbörjade även del tre, men så kom ju ”Bronsnyckeln” emellan! Och jag måste erkänna att det är svårt att låta bli att skjuta upp läsningen av ”Bronsnyckeln” när den är en direkt fortsättning av ”Kopparhandsken” som ju var en av mina litterära höjdpunkter förra året! Här kommer därför ett litet inlägg med mina tankar om del tre, ”Bronsnyckeln” av författarna Holly Black och Cassandra Clare.

Ju längre in i en serie jag kommer, desto mindre vill jag egentligen avslöja om den här på bloggen för alla er som inte hunnit läsa föregående delar. Men här kommer några ord som jag hoppas inte avslöjar för mycket! I del tre får vi återigen möta det fantastiska kompisgänget Call, Aaron, Tamara och så vargen Tumult förstås. De träffas efter ett sövande sommarlov och känslan när de börjar sitt bronsår på den magiska skolan ”Magisterium” igen är att de för första gången på länge kanske kan ägna sig uteslutande åt att lära sig något. Det blir som ni säkert redan räknat ut, inte alls som de tänkt sig. För på skolan blir de snart varse om att det lurar en hemlig mördare som verkar vara ute efter att döda Call och hans vänner…

Det som slog mig mest när jag började läsa de första sidorna i boken var hur otroligt mycket jag hade saknat författarnas humor:

”- Borde inte trollkarlarna redan ha kollat det? frågade Aaron.

Tamara ryckte på axlarna. – Även om de har det skulle de inte ge oss namnen, så det här är ett sätt att korta listan över misstänkta.

– Någon har läst om alla sina Kittyböcker i sommar, sa Jasper.

Tamara log ett varggrin. – Någon kommer snart få en smäll i ansiktet”.

Och sedan var det det här med mina höga förväntningar om att få läsa ännu en gastkramande spännande bok med en massa oväntade vändningar och cliffhangers. Trots att ”Bronsnyckeln” saknar det höga tempot som var ”Kopparhandskens” signum, är det en grymt spännande bok (på ett lite lugnare sätt) som döljer en massa mörka hemligheter och som tids nog leder fram till ett slut som är minst sagt oväntat och fruktansvärt…

Min recension av första delen, ”Järnprovet” hittar ni HÄR!

Del två i serien, ”Kopparhandsken” var enligt mig en av 2016 års bästa barn- och ungdomsböcker. I detta inlägg hittar ni några rader om varför den var och är så bra!

Lola och pojken i huset bredvid

”Det finns ingenting med det här ögonblicket som stämmer. Jag hade föreställt mig att jag skulle ha något glammigt och helt fantastiskt på mig, att vi skulle vara på ett ställe där det var fullt med folk och han nästan skulle tappa andan när han fick syn på mig. Jag skulle skratta och han dras till mig som en magnet. När min blick föll på honom skulle jag se förvånad men samtidigt ointresserad ut, och ögonblicket därpå skulle Max dyka upp och lägga armen om mig. Slutligen hade jag tänkt gå därifrån med återupprättad värdighet, medan Cricket stod kvar och grämde sig över att han inte satsade på mig när han hade chansen”.

Nu lägger jag ”Lola och pojken i huset bredvid” av Stephanie Perkins till den växande högen av oförglömliga, romantiska och upplyftande böcker som jag vill minnas och gärna läsa om någon gång i framtiden. Efter att ha läst debuten ”Anna och den franska kyssen” av samma författare har jag längtat som bara den efter att få läsa mer av Perkins. Det är verkligen något speciellt med hennes böcker!

”Lola och pojken i huset bredvid” handlar om färgstarka, underbara Lola Nolan, som egentligen heter Dolores – döpt efter sin fabulösa gammelfarmor vars mintgröna, viktorianska hus hon och hennes pappor Andy och Nathan (och hunden ”Heavens to Betsy”) fått ärva och som de nu bor i, i San Francisco. Lola drömmer om att gå på balen som Marie Antoinette (med höga platåkängor) och om ett liv som kostymtecknare i Hollywood… Jag älskar verkligen hennes personlighet och hur hon aldrig är rädd för att vara för ”mycket”. Hon bara är och klär sig efter hur hon mår och vad hon tycker om för stunden och hon lämnar sällan huset utan någon av alla sina färgglada peruker på huvudet.

”På en hylla högt upp på väggen har jag radat upp en massa turkosa provdockehuvuden. På dem sitter alla mina peruker och solglasögon. Själva väggarna har jag täckt med planscher från kostymfilmer och glansiga svartvita bilder på klassiska skådespelerskor. Mitt skrivbord är rosa med guldigt glitter som jag kastade på innan färgen helt hade torkat, och större delen av bordsytan är täckt av burkar med smink, flaskor med halvtorkat nagellack, roliga hårklämmor och långa lösögonfransar”.

Hennes liv verkar på ytan vara praktiskt taget perfekt. Hon älskar sina föräldrar trots att de samtidigt retar gallfeber på henne med sitt överbeskyddande, hon har en bästa vän som matchar henne perfekt och en pojkvän som får hennes liv att kännas lite coolare och lite farligare. Och det kanske viktigaste av allt: hon har äntligen kommit över pojken i huset bredvid. Eller, njaaa, det är i varje fall vad hon smått panikartat försöker intala sig den dagen då Cricket Bell plötsligt och oväntat dyker upp igen och yr om i hennes liv som en upp och nedvänd snöglob. Den dagen då han återigen sitter i fönstret mittemot hennes och får alla minnena att vakna till liv och hon tvingas konfrontera sina motstridiga känslor inför honom…

Jag älskar verkligen Stephanie Perkins ungdomsromaner och är helt fängslad av ”Lola och pojken i huset bredvid”. Stämningen, miljöbeskrivningen och porträttet av Lola och uppväxten i stadsdelen Castro i San Francisco är det jag kommer sakna mest. Likaså kommer jag sakna den delen av berättelsen som skildrar Lola och Crickets tvetydiga och komplicerade vänskapsrelation. Jag hade gjort vad som helst för att få ha en alldeles egen Cricket Bell i huset bredvid. Tänk vad gulligt att kunna sitta i varsitt fönster, mittemot varandra, under stjärnorna och bara prata om allt mellan himmel och jord. ❤

Läs även min recension av ”Anna och den franska kyssen”!

Stoner

9789127137998

Jag måste stanna bilen och slå av motorn, när jag förstår att det inte är långt kvar av boken som jag lyssnar på i bilen, Stoner av John Williams. (Boken som gavs ut för första gången för mer än 50 år sedan, såldes slut och därefter på något sätt föll till glömska. På svenska gavs den ut så sent som i maj 2014…) Och när jag med säkerhet vet att jag precis har hört Björn Granath läsa den allra sista meningen och därmed också sagt det sista om huvudpersonen William Stoners liv, går det som en rysning genom kroppen och jag fryser liksom till där jag sitter och betraktar det färglösa januarigräset som liksom spelar och leker i den kraftiga blåsten där utanför. Här inne i bilen är det helt tyst och stilla, men världen utanför tycks mig öppen och klar och liksom annorlunda. Och jag vet att jag vid 29 års ålder kan ha läst något av det bästa jag har läst i hela mitt liv. Att läsa ”Stoner” är som att få smaka något för allra första gången och med detta fått uppleva en helt ny dimension av livet.

Det jag känner när jag har läst ”Stoner” är en mäktig känsla av lugn och klarhet – som om John Williams ord verkligen med visshet har rört vid en sanning om livet. Han har med sina ord och genom att skildra William Stoners liv, från tidig barndom till sin död, fått sällsamma och vackra toner att vibrera inom mig. Jag kan inte riktigt förklara det, mera än att denna bok gjort mig stum på ett sätt som jag inte tidigare har upplevt och att det på något sätt har gjort mig lite klokare, som om livet också blivit lite rikare av färger. ”Stoner” är så äkta, så skör, så vacker, så stark. Den är helt enkelt fullkomligt fantastisk och jag vet att jag kommer bära med mig denna läsupplevelse så länge jag lever.

Mer än så vill jag nog inte säga just nu! Men snälla, rara ni, läs den! Ni får för allt i världen inte missa detta mästerverk!

Läs vad andra tycker om ”Stoner”:

The Guardian

En trave böcker

Män som läser

Svd Kultur

Bokhora

Lottens bokblogg

Åsa Linderborg

”Ingen ser en blomma, den är ju så liten, vi har inte tid, och att se tar tid”…

Öppna ditt hjärta

bild-1

Jag har varit bortrest några dagar och upplevt sol och värme igen. Och vad passar då inte bättre att ha med sig som rese-sällskap än en äkta, amerikansk, romantisk ungdomsbok (boken är klassad som Hcg, men funkar lika bra som ungdomsbok) som utspelar sig i vykortsvackra Cape Cod?! Boken jag läste heter ”Öppna ditt hjärta” och är första delen i trilogin ”Bröllopsfixarens dotter” av författaren Coleen Murtagh Paratore.

Jag spontan-lånade den strax innan jag skulle iväg på semestern och tyckte den liknade Nora Roberts serie I nöd och lust nästan läskigt mycket. Men det var ju å andra sidan precis en sådan bok jag behövde just då, så boken blev ett perfekt val! Lagom lättläst och mysig på ett sockersött sätt – det var precis det jag förväntade mig att den skulle vara och det visade sig vara rätt gissat.

Huvudpersonen Willa (som egentligen heter Willafred och avskyr sitt namn) är en obotlig romantiker till skillnad från sin mamma. Och detta märkts verkligen i boken som är proppfull av hjärtan och poetiska, romantiska citat från kända poeter och klassiska böcker. Boken skulle kunna liknas vid något av en dagbok som är skriven av Willa själv. Varje kapitel börjar med ett citat från Willas egen samling av favoritböcker (hon älskar nämligen mest av allt kärleksromaner och chokladdoppade körsbär).

bild-5

bild-6

Willa bor med sin Mamma Stella i det undersköna Cape Cod som ligger vid havet i Bramble som är Stellas hemstad. Hennes mamma driver en bröllopsagentur och är en otroligt driven, professionell och skicklig affärskvinna. Trots att hennes bröllop är raffinerat glamorösa ut i fingerspetsarna, är hon så oromantisk som någon bara kan bli. Och detta har säkert sin förklaring i att hon innerst inne bär på ett obotligt och brustet hjärta. Morgonen efter sin bröllopsdag, dog nämligen hennes make Billy tragiskt. Willa har ända sedan hon var liten längtat efter en pappa. Tillsammans med sin finurliga mormor (som har en egen kola-affär) försöker hon para ihop sin mamma med olika manliga kandidater. Men kavaljer efter kavaljer stryks från listan och Stella kan omöjligt öppna sitt hjärta igen…

”Öppna ditt hjärta” är på många sätt en väldigt sockersöt historia och det skulle kunna bli alldeles för sött och gulligt, om det inte hade varit för Willa. Den här naiva romantiska sidan hos Willa kontrasterar väldigt bra mot Stellas orubbligt, nästan känslokalla och mekaniska sida. Det är lätt att förstå och leva sig in i Willas längtan efter en ”komplett” familj som alla andra och därför förstår man också varför hon samlar på poetiska citat och lyckobringande körsbärskärnor. Det jag gillar mest med boken är den sköna havskänslan och Willas förmåga att bli vän med nästan vem som helst. Hon har fler vänner i sin mormors ålder än vad hon har vänner i sin egen, vilket är väldigt kul och gulligt <3.

”Öppna ditt hjärta” är verkligen en perfekt sommarbok – lättläst, somrig, mysig och romantisk med ganska få hopsnörda knutar och intriger. Det existerar självklart intriger och problem i boken, men som läsare känner man sig hela tiden bombsäker på att allt det där kommer reda ut sig till slut… Det är helt enkelt avkopplande att läsa ”Öppna ditt hjärta”!

bild-7

bild-3

Fler som har läst serien ”Bröllopsfixarens dotter”:

Barnens bokklubb

MittimEllan

Julia Österlund

Ge mig boken!

Bookshelf