Kategoriarkiv: VÄNSKAP

Flickan på hotellet

Flickan på hotellet” är första delen i en planerad trilogi om gymnasietjejen Alex Skarp av journalisten och  författaren Katarina Wennstam. Och därmed debuterar också författaren som ungdomsboksförfattare inom den genre (spänning/deckare) som hon tidigare har rönt mycket framgång inom för vuxna. ”Flickan på hotellet” är en roman att läsa med andan i halsen; jag sträckläste den på någon dag eftersom den var så grymt spännande! En lyckad debut som absolut väckte mitt intresse för att läsa de nästkommande delarna om Alex Skarp.

En dag råkar gymnasietjejen Alex Skarp höra ett samtal hon inte kan släppa. Det är hennes pappas sambo Valentina som med låg röst berättar om det senaste fallet som hon arbetar med; en flicka i Alex ålder har blivit mördad på ett brutalt sätt. Genom strypsex på ett sjaskigt hotellrum i centrala Stockholm av en okänd man som tagit in på hotellet i falskt namn och sedan bara lämnat henne där under täcket.

Alex har på senare tiden förvånat sig själv genom att bita ifrån när någonting i skolan eller vardagen känns fel och skevt. Hon ställer sig upp i aulan och ifrågasätter varför rektorn har kallat in tjejerna för ett samtal och inte de tafsande killarna. Hon ryter ifrån när en kille på skolan tillsammans med sitt ”coola” gäng planerar att dra i trosorna på en tjej i korridoren och säger ifrån när han sedan kallar henne för ”hora”. Alex vet inte riktigt varifrån den starka rösten kommer, men rösten tar hon i alla fall med sig in i fallet med den strypta tjejen Olivia Fridh.

Tillsammans med sina bästa vänner Charlie och Bianca börjar de på egen hand söka svaret på frågan om vem som mördade Olivia. Bianca, som är grym på datorer börjar söka på sociala medier och får snart upp misstänkta spår. Och Alex söker jobb på hotellet där Olivia blev mördad. Under jobbintervjun är hon nästan på väg att tacka nej; känslan hon får av att befinna sig på hotellägarens kontor ger henne kalla kårar och hon anar att något inte alls står rätt till… På kontoret råkar hon se ett fotografi över hotellpersonalen. Och där, bredvid hotellägaren Adrian Clamentini står Olivia Fridh, iklädd hotellets ljusblå jobbskjorta. Men varför undanhåller hotellet den informationen för polisen?

Det är spännande och otäckt från början till slut i denna deckare för unga vuxna! Det enda negativa är att den ibland inte känns så trovärdig i sitt händelseförlopp. Jag tänker ibland när jag läser; skulle detta verkligen kunna hända? Och kommer fram till att… njaaaeee. Förmodligen inte. På det sättet är den kanske lite väl tillrättalagd ibland. Å andra sidan väcker den många viktiga tankar som ger perspektiv på hur maktstrukturerna i vårt samhälle ser ut och målar upp en bild av att de är så djupt inpräntade i oss. Det är en skön känsla att läsa om en stark tjej i huvudrollen som vågar säga ifrån och stå upp för det som hon tycker är rätt och fel och därmed bidra till att samhället förändras till det bättre.

Annonser

Fyr 137

För några dagar sedan läste jag ut den omåttligt populära Mebelserien av Ingelin Angerborn – en serie med ständigt, långa reservationer på våra skolor av framförallt förväntansfulla mellanstadietjejer som med spänning och entusiasm väntar på att få kasta sig över ännu en del om vännerna Elvira, Meja och Bea. Om det är något jag lärt mig under mina år som skolbibliotekarie, är det att få saker smittar så mycket som när kompisar boktipsar varandra. Så var det med Rum 213 när den kom ut 2011 (som ju nu dessutom har blivit film) Det började med att någon läste den och blev helt såld och därefter har det gått som ringar på vattnet. Boken är nu en av våra mest välkända på biblioteken och har liksom uppnått en status i sig som gör att man inte behöver tala sig varm om den. Den bär liksom sig själv.

I denna den tredje och avslutande delen av Mebelserien, möter vi gänget Elvira, Meja och Bea i början av sommarlovet. Det har gått två år sedan sommarkollot då de först kom i kontakt med de mystiska händelserna.. och ett år sedan Elvira blev inlagd på sjukhuset med utsikt över det övergivna mentalsjukhuset där kusliga och otäcka saker fortsatte att äga rum. Denna sommaren längtar framförallt Elvira och Bea efter en helt vanlig, solig och bekymmerslös semester; de ska spendera en tid på Svartuddens camping där de ska tälta ihop med Mejas familj och bara bada och sola hela dagarna.

Men redan på vägen mot campingen börjar saker och ting hända som får Elvira att kastas tillbaka till händelserna på mentalsjukhuset och det okända som hon där tvingades komma i kontakt med. En bil med registreringsskylten FYR 137 kör förbi. Om man inte har läst någon av delarna i serien tidigare, är det svårt att förstå hur en registeringsskylt kan få hela Elviras värld i gungning. Det man då bör känna till är att alla delarna i serien har inletts på ungefär samma sätt; med att Elvira plötsligt får syn på en registreringsskylt som hon senare förstår har tjänat som varning för vad som komma skall. När det lite senare sjunker in för Elvira att det mycket riktigt finns en gammal fyr bara ett stenkast bort från campingen och att ryktet går om att det har visat sig en mörk skepnad där som bygden kallar ”Svarta Sara”, går det som rysningar utmed hela ryggraden och hon vill bara fly därifrån. När de dessutom hittar en gammal dagbok med mystiska meddelanden som verkar riktade direkt till dem, börjar Elvira på allvar förstå att det som hände på både kollot och mentalsjukhuset, händer igen…

Nu när jag har läst alla tre delarna och kan jämföra lite, måste jag nog säga att jag tycker de alla tre står sig ungefär lika starka. Det är ingen favoritserie för mig personligen. Jag tycker det fattas lite för att den ska ha det där lilla extra, men det är ändå läsvärda, lättlästa och spännande böcker inom genren mysrysare. ”Fyr 137” var framförallt mest spännande i början och tappade tyvärr lite mot slutet när det blir får många och osammanhängande trådar som lite tar udden av spänningen.

Min favorit av Ingelin Angerborns barnböcker är hennes fristående ”Hjärta av damm” som handlar om Bella och utspelar sig under ett höstlov på ett teaterläger. Här hittar ni min recension av den!

Bara tre ord

Jag fick först fatt i denna debutroman när jag såg ungdomsboksförfattaren och skolbibliotekarien Anna Ahlunds (som själv debuterade för ungdomar med boken ”Du, bara” maj 2016) instagraminlägg innan jul förra året. Där skrev hon om hur mycket hon älskade ”Bara tre ord” och hennes personliga text om boken fick mig att lägga den på minnet – ”den där boken måste jag bara läsa” tänkte jag. Och så fick det bli! Under nationaldagen när vi var iväg på utflykt genom blomstrande ängar, skuggiga skogar och ut på mysiga sjöar för att fiska i mitt kära Småland, fick den bli en självklar och kär reskamrat – en bok jag snart fick erfara skulle bli helt omöjlig att lägga ifrån sig. Alltså, den här boken, den är såååå spännande så ni anar inte!

”Vad är det”? säger mamma och sätter sig upp ordentligt.

Jag vet inte hur man gör det här. Hur Blue gjorde det här. Tre ord. Tre förbannade ord. Bara tre ord och sen är jag inte samma Simon längre. Jag stirrar rakt fram med handen för munnen”.

Simon Spyer är sexton år och är långt ifrån ensam. Han har en livlig och spontan familj med systrar och två föräldrar som snarare beter sig som tonåringar än vuxna ibland… Och han har tre riktigt bra vänner – tillsammans bildar de ett orubbligt starkt kitt. Ett sådant där tajt, charmigt gäng man kan bli lite avis på; de är så fina tillsammans och mot varandra. Och ändå… under ytan bubblar svartsjuka, hemligheter och obesvarade frågor.

Simon har ännu inte berättat för någon att han är gay. Eller nja… Det finns en person, en viss ”Blue” – en kille som Simon mejlar till dagligen och som för varje dag som går mer och mer övergår i en nätflirt. Till ”Blue” skriver han saker som han aldrig skulle drömma om att skriva till någon annan. Och visst är det märkligt att han kan öppna sig så mycket, när ”Blue” är en person han aldrig har träffat IRL. Eller kanske förstås just därför. Den enda torra fakta han känner till om ”Blue” är att han är gay och att de går i samma korridorer på samma skola varje dag. Och den vetskapen framkallar ett fjärilsfladder utan dess like i Simons hjärta. Ett fladder som bara växer för var dag som går. Det hotar till slut att spränga honom inifrån om han inte får veta vem ”Blue” är. Han börjar ju bli kär i den här killen!

Det som händer, som får saker och ting att verkligen ställas på sin spets för Simon, är att han en dag glömmer bort att logga in från den dator på skolan där han har suttit och mejlat till ”Blue”. Simon har värsta tänkbara oturen när en av killarna på skolan, Martin Addison upptäcker hans hemlighet och hotar att avslöja den för hela skolan om inte Simon hjälper honom att bli ihop med en av Simons närmaste tjejkompisar Abby. Detta tvingar Simon att välja mellan att i princip komma ut för hela skolan innan han ens är redo eller att försöka förhindra att ryktet sprids. Men vad skulle då hända med hans relation till ”Blue”? ”Blue” som är den charmigaste killen han träffat, men som inte verkar lika redo för att träffas IRL som Simon?

Stormande söt, pirrigt charmig, babblig och rolig och så grymt spännande!!! ❤

Tio över ett

”Jag vet inte om jag kommer att se gruvan från mitt nya fönster. Men det är blandat det där. Å ena sidan är det Kiruna för mig att se gruvan, å andra sidan är det den där jävla järnmalmen som gör att jag måste flytta. Min hand rör sig och jag har skrivit ner precis det jag tänkte. Jag läser om sista meningen och funderar på att sudda ut jävla. Men jag låter det stå vara kvar. Jag fyller på. Jävla järnmalm. Satans små pelletskulor. Skit-LKAB”.

Maja ställer klockan på tio över ett varje natt. Det är då gruvbolagsjätten LKAB spränger järnmalm i gruvan under Kiruna stad –  järnmalmen som gör att Kiruna lever OCH dör enligt Maja. Det spelar ingen roll att hennes pappa som arbetar i gruvan intygar att det inte finns något att frukta, att säkerheten är total, att hennes oro är obefogad. Det spelar heller ingen roll att hennes bästa vän Julia fnyser åt henne varje gång hon yppar sin oro. Maja verkar vara den enda i hela Kiruna som är förberedd på att överleva. Inga lugnande ord biter på henne. Tack vare hennes väckarklocka, överlevnadsväska (med ombytesplagg till hela familjen) och inspelade videos där hon i timmar talar om det underjordiska hotet som ingen annan tycks verka ta in, kommer mänskligheten att ha en chans att överleva och veta vad som hände innan allt blev täckt i ruiner och damm. Hela hennes väsen och vardag inväntar den stora smällen liksom den stora flytten. Delar av Kiruna stad ska packas ned och upp där det ska vara säkrare att bo. Men många stadsdelar, gamla hus och bostadsområden kommer rivas. Däribland Majas älskade hem, det vackra, gamla, pittoreska kvarteret Bläckhornen.

Sedan finns också Albin, hockeykillen med de mörka lockarna som börjar ta mer och mer plats i Majas dagdrömmande och medvetande. Albin som försvårar det hela. Vad ska hon göra med prioriteringarna? Hur hon än gör tycks det ju vara kört.

”Jag ska bli ihop med Albin. Någon gång. I alla fall innan de nya klasserna kommer till vår skola. För sedan är det försent. Då kommer de snygga tjejerna som spelar handboll. Fast vad är bättre? Att bli ihop med Albin och vara lycklig i några månader tills han blir kär i en handbollstjej och lämnar mig. Eller aldrig bli ihop med honom och slippa börja skära mig i armarna”.

Det är inte så att Maja på fullt allvar planerar att skära sig. Hon är bara en tjej med ett väldigt intensivt tänkande inre. Och jag tycker det är helt fantastiskt, en ren njutning, avkoppling, underhållning och glädje att som läsare få följa med henne på denna inre resa. Hon befinner sig nog i ett stadium i livet av grubbleri där inga frågor är för stora eller för små att vara värda att undersöka, vända och vrida på och gå till botten med. Jag älskar hennes brinnande iver och engagemang i frågor som berör just henne och hennes närmaste i Kiruna. Extra intressant blir det med bakgrund av att detta faktiskt sker i Kiruna just precis nu liksom att författaren Ann-Helén Laestadius själv delar mycket av Majas uppväxt. Hon hade också en far som arbetade i gruvan, med skillnaden att hon som barn inte visste att hennes hem en dag skulle rivas.

Som läsare dimper vi ned i en period då Majas ångest inför de nattliga sprängningarna och flytten är total. Det är stora frågor som ställs på sin spets och som hotar att få hennes välmående och trygghet att rämna. Stanna och dö eller flytta och dö själsligt? Bli ihop med Albin och bli lycklig för en sekund eller olycklig för ett helt liv men utan att få uppleva den fullkomliga, men flyktiga lyckan?  Kämpa och göra sin röst hörd trots att hjärtat bankar när den skenande ångesten kryper på? Eller förbli tyst och därmed låta politikerna som är för flytten och gubbarna på LKAB få rätt?

Författaren har verkligen placerat in berättelsen i ett mega-intressant läge där allt kan hända. Jag tror jag fastnade så mycket för den här boken också därför att jag kan relatera mycket till Majas känslor och tankar kring framtiden i just den åldern. De där mäktiga, stormiga, plötsliga sprången mellan mörkt och ljust, kallt och varmt. Att beröra och att vilja beröras av de där stora frågorna som hör livet till. Jag kan inte och vill inte släppa den här boken! När jag tänker på den får jag faktiskt ont i magen, så bra är den. Det är här är en av de få böcker man längtar tillbaka till lika starkt flera veckor efter den är utläst som i den stunden man läser sista meningen. En bok att läsa om, att behålla djupt inom sig som en brinnande energiglöd. Det är vad jag känner för denna bok – energin i den, energin i Maja och författarens stämma som är så smittande. Det är med andra ord inte svårt att förstå att Ann-Helén Laestadius kammade hem Augustpriset 2016 med denna ungdomsroman!

LÄS DEN!

George

Bildresultat för george alex gino

För ett tag sedan läste jag ut ”George” av Alex Gino – en liten bok med ett glatt och minimalistiskt yttre i regnbågens färger, men med ett desto mer komplext inre. Jag läste boken på engelska, vilket jag verkligen rekommenderar! Nu kan jag inte jämföra med hur läsupplevelsen annars skulle te sig på det svenska språket, men jag tyckte den kändes autentisk och jag hade även lättare att leva mig in i den amerikanska skolmiljön och vardagen tack vare de engelska uttrycken och termerna. Det var länge sedan jag läste på engelska, något jag verkligen har saknat!

”George” var en bok jag läste ganska snabbt. Jag skulle beskriva den som ganska lättsmält trots det lite tyngre ämnet. Jag trodde faktiskt att boken skulle kännas starkare i mig, göra mig mer berörd, men den kändes istället ganska vardaglig. Vilket i och för sig bara är bra! Det gör att ämnet som boken skildrar avdramatiseras mer och visar på hur svart vitt det kanske har varit innan. Det att jag förväntar mig att boken ska beröra mig jättestarkt, kanske säger mycket om hur mycket vi har kvar. Att boken inte bara kan få vara en bok om en tjej som någon annan och inte mer med det.

Alex Gino har skrivit en berättelse som handlar om George – en ovanlig och samtidigt väldigt vanlig flicka som fötts i fel kropp. George har länge vetat att hon är en tjej. För henne är det lika naturligt som något annat och ändå vågar hon inte ta steget att berätta det för någon. Ända gången hon lever ut i sig själv är när hon stänger in sig själv hemma (helst när ingen annan är hemma) för att bläddra i de tjejmagasin som hon på olika sätt har fått tag på. Hon gömmer dem i en väska under en hög av en massa gosedjur och plockar upp så ofta hon kan för att insupa atmosfären av att få leva ut som tjej. Och under den stunden kan hon verkligen leva ut i sin fantasi. Tills hon måste gömma sig under sin fasad igen. Den fasad som alla andra uppfattar som kille. Eller kanske snarare som en ”töntig”/”tjejig” kille.

En dag i skolan presenterar hennes lärare en teaterpjäs som klassen tillsammans med en parallellklass ska sätta upp för föräldrarna. Pjäsen är hämtad ur E.B Whites bok ”Min vän Charlotte” som berör George mycket starkt. Och där och då blir hon nästintill besatt av pjäsens ena huvudkaraktär, Charlotte. En spindel som dock är en tjej. Vilket hon snart ska få erfara att alla andra inklusive läraren stenhårt räknar med också ska spelas av en tjej. Det är liksom skrivet i sten och ingen annan än George verkar ha kommit på tanken att den lika gärna skulle kunna spelas av vem som helst.

George och hennes bästa vän som också går i klassen bestämmer sig för att göra allt de kan för att George ska få stå på scenen som Charlotte. För George skulle det vara som att äntligen få träda fram som sitt verkliga, sanna jag…

En viktig roman som i första hand handlar om det viktigaste här i livet: nämligen att få vara människa och om rätten att få identifiera sig själv. Riktar sig till barn från ungefär 8 år och uppåt (viktigt bidrag då den fyller ett tomrum där det annars inte finns så många böcker som skildrar transpersoner för denna åldersgrupp).  Ingen gräns uppåt :).

Svag is

”Jag tittar mig i spegeln. Letar efter märken på halsen. Det syns ingenting. Som om ingenting har hänt. Som om jag inte alls nästan dog i går. Flera gånger. Det behövs så lite. Några sekunder utan syre i hjärnan så svimmar man. Några minuter så är man död. Som med Marit. Det behövs bara svag is”.

”Svag is” av författaren Sofia Nordin är en lättläst, skrämmande och otäck skildring om hur en till en början oskyldig, retsam kommentar urartar och slutar med att två killar i nian under en friluftslektion står och tittar ned i ett mörkt, iskallt vatten där isen har brist – och där en av tjejerna i klassen, Margit ligger livlös med ansiktet neråt mot vattnet…

En bok jag sträckläste; så otäck och obehaglig och samtidigt så svår att lägga ifrån sig. Jag kan tänka mig att denna bok skulle kunna fungera väldigt bra som öppnare för diskussion om exempelvis skuld, mobbning, övergrepp och svek i en högstadieklass. Språket är sparsmakat, rakt på och handlingen är lika brutal och direkt.

Läs den!

Ny stark serie av Camilla Lagerqvist: Blodsvänner!

Försvunnen

För några dagar sedan läste jag ut en bok som jag väntat med stor spänning och entusiasm på; nämligen Camilla Lagerqvists senaste ”Försvunnen” – första delen i en ny serie som heter Blodsvänner. Efter att ha läst och älskat hennes serie ”Svarta rosorna” som kom ut i totalt fyra delar (den senaste ”Dödsdömda”, kom ut i augusti förra året), har hennes författarskap väckt så mycket nyfikenhet och beundran hos mig. Camilla Lagerqvist är en produktiv författare som enligt mig skriver högkvalitativa böcker för barn och ungdomar med en glödande, vass penna (det märks att hon har en bakgrund som journalist). För mig är hon just nu det mest självklara valet om man som barn, ungdom eller vuxen är sugen på en grymt spännande och samtidigt djupbottnad historisk roman som känns både tidlös och tidstypisk på samma gång. Jag fastnar i regel väldigt lätt för karaktärerna i hennes böcker som känns äkta och unika. För mig är det centrala i hennes böcker den äventyrliga spänningen (i ”Svarta rosorna” även inslag av något som är ännu mörkare) som ständigt finns där i form av ett pirr i magen, liksom hur fint och trovärdigt hon skildrar huvudkaraktärernas relationer till varandra; här tycker jag mig se att vänskapen framförallt är den centrala.

Serien ”Blodsvänner” utspelar sig i 30-talets Sverige. I första delen möter vi trettonåriga flickan Disa. Disa som numera bor på barnhem trots att hon egentligen inte står utan levande släktingar. Hennes morfar, som tillhör resandefolket är en varm och trygg person för henne. Om somrarna brukade hon tills alldeles nyligen följa med honom ut för att gå på luffen. Tills barnavårdsmyndigheten beslutade att Disa skulle hämtas för att bo på barnhem.

Egentligen har hon det bra på barnhemmet. Föreståndarinnan kan visserligen vara lite sträng ibland, men låter ändå barnen få vara barn.Bakom det åtstramande draget finns ett stort hjärta som bryr sig om barnen. Och bland barnen finns det många som Disa tycker om och kan prata med. Närmast henne står pojken Albin, en vän hon hänger med i ur och skur; en person man både kan retas ganska tufft med och skratta hejvilt. Men så bryts plötsligt vardagen av att Disa får besked om att hennes morfar saknas. Ungefär samtidigt får barnen även nys om att den otäcka mannen Mickel Falsum på Rasbiologiska institutet i Uppsala håller på med något skumt. Han besöker flera gånger barnhemmet och frågar efter vissa barn som det står klart att han vill använda i sin forskning. Disa, Albin och deras vän Ville bestämmer sig för att ta reda på mer om de försvunna personerna och de upptäcker snart att alla spåren leder direkt till Mickel Falsum…

En bok jag varmt kan rekommendera! Grymt spännande berättelse som jag läser med oro och gnag i magen och på samma gång finns där en stor portion medmänsklig värme som smittar av sig och ger en bestående och fin känsla av hopp.

Nästa del i serien heter ”Vittnet”. Planerad utgivning redan i år – håll utkik efter den när den ska komma ut någon gång i oktober månad! Visst är omslagen snygga!?

Bronsnyckeln

Bildresultat för bronsnyckeln

Sedan jag skrev sist har jag hunnit läsa del ett och två ur vikingaserien ”Sagan om Turid” av Elisabeth Östnäs (vilka jag för övriga tyckte var mycket läsvärda, spännande och välskrivna). Jag påbörjade även del tre, men så kom ju ”Bronsnyckeln” emellan! Och jag måste erkänna att det är svårt att låta bli att skjuta upp läsningen av ”Bronsnyckeln” när den är en direkt fortsättning av ”Kopparhandsken” som ju var en av mina litterära höjdpunkter förra året! Här kommer därför ett litet inlägg med mina tankar om del tre, ”Bronsnyckeln” av författarna Holly Black och Cassandra Clare.

Ju längre in i en serie jag kommer, desto mindre vill jag egentligen avslöja om den här på bloggen för alla er som inte hunnit läsa föregående delar. Men här kommer några ord som jag hoppas inte avslöjar för mycket! I del tre får vi återigen möta det fantastiska kompisgänget Call, Aaron, Tamara och så vargen Tumult förstås. De träffas efter ett sövande sommarlov och känslan när de börjar sitt bronsår på den magiska skolan ”Magisterium” igen är att de för första gången på länge kanske kan ägna sig uteslutande åt att lära sig något. Det blir som ni säkert redan räknat ut, inte alls som de tänkt sig. För på skolan blir de snart varse om att det lurar en hemlig mördare som verkar vara ute efter att döda Call och hans vänner…

Det som slog mig mest när jag började läsa de första sidorna i boken var hur otroligt mycket jag hade saknat författarnas humor:

”- Borde inte trollkarlarna redan ha kollat det? frågade Aaron.

Tamara ryckte på axlarna. – Även om de har det skulle de inte ge oss namnen, så det här är ett sätt att korta listan över misstänkta.

– Någon har läst om alla sina Kittyböcker i sommar, sa Jasper.

Tamara log ett varggrin. – Någon kommer snart få en smäll i ansiktet”.

Och sedan var det det här med mina höga förväntningar om att få läsa ännu en gastkramande spännande bok med en massa oväntade vändningar och cliffhangers. Trots att ”Bronsnyckeln” saknar det höga tempot som var ”Kopparhandskens” signum, är det en grymt spännande bok (på ett lite lugnare sätt) som döljer en massa mörka hemligheter och som tids nog leder fram till ett slut som är minst sagt oväntat och fruktansvärt…

Min recension av första delen, ”Järnprovet” hittar ni HÄR!

Del två i serien, ”Kopparhandsken” var enligt mig en av 2016 års bästa barn- och ungdomsböcker. I detta inlägg hittar ni några rader om varför den var och är så bra!

Lola och pojken i huset bredvid

”Det finns ingenting med det här ögonblicket som stämmer. Jag hade föreställt mig att jag skulle ha något glammigt och helt fantastiskt på mig, att vi skulle vara på ett ställe där det var fullt med folk och han nästan skulle tappa andan när han fick syn på mig. Jag skulle skratta och han dras till mig som en magnet. När min blick föll på honom skulle jag se förvånad men samtidigt ointresserad ut, och ögonblicket därpå skulle Max dyka upp och lägga armen om mig. Slutligen hade jag tänkt gå därifrån med återupprättad värdighet, medan Cricket stod kvar och grämde sig över att han inte satsade på mig när han hade chansen”.

Nu lägger jag ”Lola och pojken i huset bredvid” av Stephanie Perkins till den växande högen av oförglömliga, romantiska och upplyftande böcker som jag vill minnas och gärna läsa om någon gång i framtiden. Efter att ha läst debuten ”Anna och den franska kyssen” av samma författare har jag längtat som bara den efter att få läsa mer av Perkins. Det är verkligen något speciellt med hennes böcker!

”Lola och pojken i huset bredvid” handlar om färgstarka, underbara Lola Nolan, som egentligen heter Dolores – döpt efter sin fabulösa gammelfarmor vars mintgröna, viktorianska hus hon och hennes pappor Andy och Nathan (och hunden ”Heavens to Betsy”) fått ärva och som de nu bor i, i San Francisco. Lola drömmer om att gå på balen som Marie Antoinette (med höga platåkängor) och om ett liv som kostymtecknare i Hollywood… Jag älskar verkligen hennes personlighet och hur hon aldrig är rädd för att vara för ”mycket”. Hon bara är och klär sig efter hur hon mår och vad hon tycker om för stunden och hon lämnar sällan huset utan någon av alla sina färgglada peruker på huvudet.

”På en hylla högt upp på väggen har jag radat upp en massa turkosa provdockehuvuden. På dem sitter alla mina peruker och solglasögon. Själva väggarna har jag täckt med planscher från kostymfilmer och glansiga svartvita bilder på klassiska skådespelerskor. Mitt skrivbord är rosa med guldigt glitter som jag kastade på innan färgen helt hade torkat, och större delen av bordsytan är täckt av burkar med smink, flaskor med halvtorkat nagellack, roliga hårklämmor och långa lösögonfransar”.

Hennes liv verkar på ytan vara praktiskt taget perfekt. Hon älskar sina föräldrar trots att de samtidigt retar gallfeber på henne med sitt överbeskyddande, hon har en bästa vän som matchar henne perfekt och en pojkvän som får hennes liv att kännas lite coolare och lite farligare. Och det kanske viktigaste av allt: hon har äntligen kommit över pojken i huset bredvid. Eller, njaaa, det är i varje fall vad hon smått panikartat försöker intala sig den dagen då Cricket Bell plötsligt och oväntat dyker upp igen och yr om i hennes liv som en upp och nedvänd snöglob. Den dagen då han återigen sitter i fönstret mittemot hennes och får alla minnena att vakna till liv och hon tvingas konfrontera sina motstridiga känslor inför honom…

Jag älskar verkligen Stephanie Perkins ungdomsromaner och är helt fängslad av ”Lola och pojken i huset bredvid”. Stämningen, miljöbeskrivningen och porträttet av Lola och uppväxten i stadsdelen Castro i San Francisco är det jag kommer sakna mest. Likaså kommer jag sakna den delen av berättelsen som skildrar Lola och Crickets tvetydiga och komplicerade vänskapsrelation. Jag hade gjort vad som helst för att få ha en alldeles egen Cricket Bell i huset bredvid. Tänk vad gulligt att kunna sitta i varsitt fönster, mittemot varandra, under stjärnorna och bara prata om allt mellan himmel och jord. ❤

Läs även min recension av ”Anna och den franska kyssen”!

En liten kärlekssång

För bara någon minut sedan läste jag ut min senaste sommarbok ur sommarbokshögen; ”En liten kärlekssång” av Michelle Magorian (som är mest känd för ”Godnatt Mister Tom”). Boken kom ut 1991 och ser vid det här laget inte mycket ut för världen (därav den lånade bilden på det engelska omslaget här ovan). I hyllan är det en sådan där bok som blir osynlig och bortglömd och det är verkligen, verkligen synd. För jag kan redan nu säga er att detta är en av mina favoritböcker och en av de vackraste kärlekshistorierna jag någonsin har fått läsa. Så mycket älskade jag denna ”lilla” kärleksroman. Jag vet inte hur jag ska beskriva känslan i hjärtat när jag har läst den. Det är liksom en känsla som jag endast kan relatera till en upplevelse jag har haft när jag har befunnit mig på någon vacker och sällsynt plats i naturen, där jag har stått ensam och fullkomligt uppslukad av min omgivning. Ni vet, när det är så vackert att man inte klarar av att andas?

”En liten kärlekssång” utspelar sig i England, i slutet av andra världskriget. Bokens huvudperson, 17-åriga Rose och hennes storasyster Diana ska spendera några sommarmånader i en liten kustort, i ett litet hus som deras mamma har hyrt för deras räkning. När de får reda på att en viss Miss Hutchinson har blivit inkallad och därför inte kan bo hos flickorna för att ta hand om dem och hushållet, ställs de inför ett svårt val. De vill verkligen inte åka hem igen, men kan de verkligen ljuga för sin mor och låta dem tro att allt är som det ska? Efter mycket om och men lyckas Rose övertala sin syster om att de ska stanna. Och det var med all säkerhet det allra bästa beslutet de kunde ta. För den sommar som ligger framför dem, blir sommaren med stort S. En sommar som kommer förändra så mycket för dem båda…

Huset är vid en första anblick en stor besvikelse. Alldeles igenvuxet av snåriga buskar och vilda blommor och inga faciliteter som systrarna är vana vid; ingen elektricitet eller vatten. De får dessutom veta att det sägs spöka i huset, då det en gång bodde en kvinna som kallades för ”Mad Mathilda” där som byborna ansåg vara tokig. Mannen som visar dem runt och som hyr ut huset för hennes brors räkning är inte sen med berätta om allt det negativa med att bo där:

”Om ni skulle behöva ringa, tillade han menande, så finns närmsta telefon på gården på andra sidan kullen. Familjen som bor där heter Acre. Fast i era kläder skulle jag förstås inte stanna här. Om ni skulle bli sjuka eller dö av skräck skulle det dröja flera månader innan man hittade era kroppar”.

Men systrarna Rose och Diana biter i och gör sig snart kända i byn för att vara två otroligt modiga unga flickor och de till en början lite ”svåra” byborna blir snart deras vänner. Rose, som alltid bär på en inre sorg av att se ut och vara som en ful ankunge jämfört med sin andlöst vackra syster Diana, försjunker snart i sina författardrömmar och lyckas gång på gång mota bort de hopplösa känslorna hon bär inom sig om att hon aldrig kommer få uppleva kärleken så som Diana säkert kommer få göra. Hon börjar skriva på en novell och i takt med att den växer fram, hittar hon en dag en nyckel och ett brev som ”Mad Mathilda” har skrivit och som hon riktar till den som en dag hittar brevet.

”Innehållet i sekretären kommer att förklara allt. Behåll det för dig själv, för din egen skull, hur svårt det än kan kännas. Om min bror fick veta något skulle han göra det omöjligt för dig att stanna kvar här i Salmouth. Han skulle kunna bevisa att svart är vitt för att undvika en skandal i familjen. Hälsningar, ”Tokiga Hilda”.

På andra våningen i huset står Hildas rum belamrat av hennes tillhörigheter; möbler, böcker, mattor, grammofonskivor, kläder och prydnadssaker. Rose hittar snart dagböckerna och börjar till en början lite tveksamt att läsa. Hon minns ju att brevet uttryckligen uppmanade henne att ta reda på allt. Inklusive dagböckerna. Alltså börjar hon läsa och kommer snart en svunnen och tragisk kärlekshistoria på spåren. Rummet och ”Mad Mathilda” behåller hon för sig själv, men återkommer ständigt till det lilla låsta rummet på övervåningen. Och sommaren vecklar ut sig som en blomma som snart ska vissna och dö. Sommaren är som vackrast och Rose upptäcker hur det känns att bli kär för första gången i sitt liv. Kärlekshistorien i denna ungdomsroman är en av de vackraste jag har läst, men det är samtidigt en roman om så mycket mer; den berör så mycket på ett så djuplodande sätt. Kärleken i unga år och hur det känns att veckla ut sitt innersta och våga lita till sin egen röst och vara stolt över sig själv, precis som man är.

LÄS DEN OM NI HAR MISSAT DEN! Den är oförglömlig och etsar sig fast i hjärtat och man känner sig skönt stärkt av att ha läst den. På något sätt blir Rose en hemlig vän som man inte vill släppa. Det är många som säger sig ha läst denna bok flera gånger i sitt liv och det kan jag verkligen förstå!

Läs mer om vad andra har tyckt om boken:

Feministbiblioteket

Boknea

Klassblogg 8a

Tonårsboken