Mörka krafter

”Med en liten gul plasttändare tänder han ljuset. Han håller upp lågan framför ansiktet som om han granskar den. Sedan kastar han ljusstumpen mot den bensinindränkta högen med skräp. Innan den når fram hörs ett svischande ljud när ångor från bensinen tar fyr. De känner den enorma hettan, backar bakåt och flyr ut genom dörren”.

Nästa bok att pricka av på min läslista denna sommar, är Torsten Bengtssons ungdomsroman ”Mörka krafter” – en roman som framförallt berör de mörka krafter av rädsla och hat som föder främlingsfientlighet och antisemitism. Torsten Bengtsson har förlagt berättelsen i nutid, men gör kopplingar mellan främlingsfientliga krafter idag och under andra världskriget, då miljontals människor under nazisternas välde, föll offer. Berättelsen är tung att läsa, samtidigt som den kastar ett hoppfullt sken – genom att närma oss varandra trots olikartade kulturer och traditioner, kan vi förstå och lära oss hur lika vi är varandra och hur viktigt det är att vara modig och stå upp för det som är rätt och riktigt.

En morgon får klasskamraterna till asylsökande Sara som bor på flyktingboendet som installerats i den gamla hotellbyggnaden i samhället, råkat ut för en mordbrand. Som om de boende har änglavakt, tar sig alla mirakulöst ut ur byggnaden innan den brinner ned. En person saknas dock och det befaras att det är Saras farfar. Ingen vet vem som ligger bakom mordbranden, men John och Rita har sina onda föraningar. De ser kopplingar mellan de hatbrott som riktas mot en judisk kille vid namn Isak och den skadegörelse som sker på skolans område där alltfler hakkors dyker upp…

Varför blossar främlingsfientligheten upp i just deras samhälle och just nu? Vem ligger bakom det och hur kan någon vara kapabel till något så fruktansvärt som att tända eld på ett hus där det finns barn och vuxna som ligger och sover? Det är frågor som John och Rita tillsammans ställer sig. Och när deras svensklärare ger dem i uppdrag att välja ett valfritt ämne att arbeta undersökande med, blir valet enkelt för kompisarna; de bestämmer sig för att ta reda på mer om antisemitism, nazism och främlingsfientlighet.

Språket i ”Mörka krafter” är mycket lättläst och berättelsen är lättåtkomlig och spännande. Torsten Bengtsson tar upp ett ämne som är ständigt aktuellt, vi får aldrig glömma, det är budskapet och det framgår tydligt. Jag gillar storyn, att två ungdomar som inte vet så mycket från början, väljer att själva undersöka mer. De växer mycket genom berättelsens gång – framförallt lär de sig vad mod är och vad motsatsen till mod är och varför rädsla är så förgörande.

Jag tror att denna ungdomsroman skulle funka bra i sjuan. Den har en rak och enkel handling, liksom språket. Jag tror också att många skulle känna igen sig mycket i båda sidorna – vi vet att det finns främlingsfientliga krafter på våra skolor, vi vet samtidigt att många känner rädsla inför att stå upp för det som egentligen är rätt. Efter att ha läst ”Mörka krafter” bär man en ljus känsla i hjärtat, av att känna sig stärkt i hur viktigt det är att våga vara modig och att ta reda på varför en människa är rädd och vad rädslan kan få för konsekvenser.

Denna recension är en del i arbetet med att välja ut en författare & boktitel att arbeta med under vårt lässurr våren 2021 i åk 7!

Under sommaren kommer jag tillsammans med mina kollegor att läsa igenom ett urval av olika skönlitterära böcker utifrån olika genrer, som vi sedan i augusti kommer presentera för våra svensklärare – detta ska slutligen mynna ut i ett val av bok att köpa in & författare att boka upp för sjuorna våren 2021!

Det andra inte ser

Det ser mysigt ut därinne. Hemtrevligt. Tove känner sig glad över det. Det var hennes mammas krav. Ett bra kök. Då gör det inte så mycket att resten av huset är lite… vad ska man säga, shabby? Inte shabby chic, utan bara shabby. I annonsen som Tove fått läsa hade mäklaren kallat huset för en lantdröm med stora möjligheter, vilket förstås betydde ett ruckel med viss charm. 

Tove har precis hoppat av gymnasiet, när hon tillsammans med sin mamma, syster Vivi och deras mormor Tekla flyttar in i ett gammalt, knarrigt trevåningshus i sömniga staden Rättvik invid sjön Siljan – en sjö som känns allt annat än välkomnande när familjen Blixt kör in i samhället under den mörka tiden på året. När de kommer fram till huset där de ska bo, blir Tove inte direkt förtjust. Det enda huset har, som är någorlunda trivsamt, är köket. Allt annat känns sunkigt, ogästvänligt. Tove vill inte bo där, men hennes mamma som arbetar som testkock och provlagar en massa måltider till reportage i en av Sveriges mest välkända matmagasin, hade egentligen bara ett krav: att huset hade ett fräscht kök, så så fick det bli.

Det är mycket i huset som inte står rätt till, det är något man snabbt blir varse som läsare. Kort efter att de har flyttat in, ser och hör Tove saker som ingen annan verkar lägga märke till. Hon är synsk; klärvoajant, och har varit det länge. Och nu känner Tove av en stark närvaro, något som befinner sig i och omkring badrummet. Hon upptäcker allt oftare att vattnet till badkaret står på, att det forsar och är nära att rinna över kanten. Samtidigt beter sig hennes mormor märkligt, eller har egentligen gjort alltsedan hon var med om den där branden, som förändrade hennes ansikte för gott. Branden som gjorde att hennes mormor nu varken kan gå eller prata längre – de har alla i familjen blivit vana vid att deras mormor aldrig är med dem när de äter, hon finns någonstans en trappa upp, tyst och oigenkännlig.

Samtidigt finns det ljuspunkter i det mörka, dystra. När de en dag kliver in på caféet i staden som är känt för sin fantastiskt goda prinsessbakelse, träffar de på Edvin som arbetar där. En man som jämt tycks stråla som en sol, som klär sig i lila, luktar mango, gillar Game of Thrones och går omkring och sjunger på Chers ”If i could turn back time”.  Edvin blir en av de där ljuspunkterna för familjen Blixt.

Men när Edvin blir hembjuden på middag hemma hos familjen Blixt, berättar han något som de helst av allt inte hade velat höra. Huset har en historia, en mörk sådan som har fått familj efter familj att flytta från huset gång på gång. Även om det är svårt att höra historien som Edvin berättar, kan de inte värja sig när de sitter där och Edvin berättar om den tragiska historien om kvinnan som spårlöst försvann från huset för trettio år sedan. Efter det är det som om Toves syner bara blir starkare och hon bestämmer sig för att försöka ta reda på vad som egentligen hände… Till sin hjälp har hon Chang – en kille som jobbar på samma Coop som hennes syster Vivi precis har börjat på. Tove förstår inte hur Chang som är så overkligt snygg faktiskt vill umgås med henne, men det gör han.

Jag gillade denna mycket! Christoffer Holst kan verkligen konsten att balansera upp berättelsen så att alla viktiga ingredienser finns med; humor, värme, nervkittlande spänning, sorg, vänskap, kärlek… han skildrar det där dolda, det vi inte ser, på ett så bra sätt. Och det blir väldigt otäckt!

Denna recension är en del i arbetet med att välja ut en författare & boktitel att arbeta med under vårt lässurr våren 2021 i åk 7!

Under sommaren kommer jag tillsammans med mina kollegor att läsa igenom ett urval av olika skönlitterära böcker utifrån olika genrer, som vi sedan i augusti kommer presentera för våra svensklärare – detta ska slutligen mynna ut i ett val av bok att köpa in & författare att boka upp för sjuorna våren 2021!

Den falska rosen

Jag kan inte med ord beskriva lyckan över att få hålla ännu en bok om Sally Jones i min hand: den fristående fortsättningen ”Den falska rosen”. Allt sedan jag upptäckte ”Legenden om Sally Jones” och ”Mördarens apa”, har Jacob Wegelius som författare haft en alldeles speciellt plats i mitt läsarhjärta. Jag kan inte jämföra böckerna om Sally Jones med något annat, de är så fulländade och genuina och för mig kommer de alltid att förbli oförglömliga. Illustrationerna och berättelserna, äventyren, karaktärerna, språket och den värld Wegelius vecklar ut framför ens ögon, den världen är full av djup, medmänsklighet, värme, men också av ett oroväckande sorgligt, trasigt och djupt mörker. Wegelius blåser liv i allt, den värme och råhet som existerar sida vid sida, den är förtrollande, liksom hans fantastiska illustrationer. Och sedan har vi just det där faktum att både ”Mördarens apa” och ”Den falska rosen” räcker så länge. Ändå är det som om de aldrig kan vara nog tjocka! Jag skulle kunna läsa hur många sidor som helst om Sally Jones och hennes närmaste vänner.

”Ni har bett mig att skriva ner allt jag vet om mannen som kallades Shetland Jack. Det skall jag göra. Jag skall berätta för Er om hans hårda liv. Och ni skall få reda på den hemska sanningen om hans mystiska försvinnande. Men historien om Shetland Jack tog inte slut när hans fartyg hittades övergivet i Glasgows hamn. Och nu har Jacks öde blivit en del av mitt eget. Om detta måste jag också skriva, trots att det känns svårt. Ibland vill jag bara glömma den långa vintern i huset på Oswald Street och allt det onda som hände där”.

Det är en mörkare berättelse vi möter denna gång. En ytterligare skillnad mot förra boken ”Mördarens apa” är att berättelsen uppehåller sig vid betydligt färre platser. Om ”Mördarens apa” var en jorden-runt resa i regnbågens alla färger, är ”Den falska rosen” mer en serie i svart-vitt där berättelsen sker inom Sally Jones – och kanske ställs också Sally Jones inför de svåraste kvalen någonsin.

Allt börjar med en hemlighet. En hemlighet som fartyget ”Hudson Queen” bär på. ”Hudson Queen” är fartyget som skepparen Henry Koskela, kallad Chiefen och maskinisten Sally Jones äger. Fartyget är i dåligt skick när berättelsen tar sin början. För att kunna få pengar till att rusta upp Hudson Queen, tar Chiefen och Sally Jones extraknäck på olika håll. Sally Jones hamnar som av en slump på ett tivoli där den mystiske mannen Harvey Jenkins arbetar – en man som aldrig syns utan sin trogne följeslagare, en enögd gammal tupp som alltid sitter på hans axel och blänger med sitt blinda öga – ett öga som verkar se sådant ingen annan kan se. Från den dagen då hon erbjuds jobb av Jenkins på Tivoli Brockdorff – vänder vinden och ett olycksbådande mörker börjar sakta sippra in och fylla allt det ljusa i Sally Jones liv med mörker.

En dag märker Sally Jones att någon måste ha varit ombord på deras älskade Hudson Queen och det är uppenbart att denne någon har sökt efter någonting som denne med säkerhet verkar veta finns där. Sally Jones kan varken begripa vem eller varför. Livet går sin stilla gång, men så en dag när hon kliver ombord på fartyget efter en lång arbetsdag, upptäcker hon ett tydligt spår.

”Då fick jag plötsligt känslan av att inte vara ensam i mörkret. Det var en lukt. En mycket svag lukt. Och den passade inte in. Fast helt främmande var de inte heller. Jag stod alldeles stilla och på helspänn. Ingenting hördes förutom båtens egna, knarrande ljud. Till slut öppnade jag fotogendunken, fyllde på lampan och tände”.

Det blir då tydligt för Sally Jones vem som har varit ombord på skeppet. Senare, tillsammans med Chiefen lyckas de också lista ut varför. Och vetskapen om varför, tar dem ut på en lång resa som tar sin början i Glasgows undre värld – där de söker efter sanningen bakom skeppet Hudson Queens gåta. Chiefen och Sally Jones kommer än en gång att skiljas från varandra och denna gång är det för Sally Jones förenat med fara för livet…

LÄS DEN, LÄS HELA SERIEN – OFÖRGLÖMLIGA!

Här kan du förresten läsa mina tankar om ”Mördarens apa”! 

Och här kan ni lyssna till ”Mördarens apa” – en dramatiserad radioserie som sänds på Sveriges Radio.

Önskar er en härlig sommarvecka! 

Läser just nu!

”Jag är Månne”! skrek jag så högt jag kunde. Ja, jag skrek så det ekade och dånade över hela mitt rike. ”Jag är ingen pojke och jag är ingen flicka! JAG ÄR MÅNNE”!

Onsdag sista veckan inför sommarlovet, kommer jag bjuda eleverna i trean på Tillingeskolan på en massa fina sommarboktips – det blir böcker som jag tänker räcker lite längre och som passar att läsa som högläsningsbok eller själv, fast under en lite längre period. En av böckerna jag ska presentera då och som jag läser just nu, är Ylva Karlssons ”Månen, varelsen & jag” – med magiska illustrationer av Sofia Falkenhem, som vi kanske bäst känner igen från Mats Strandbergs trilogi om pojken Frank Steen som efter sin nionde födelsedag blir förvandlad till ett fluffigt, vitt och snällt monster – vilket förändrar allt i hans liv.

”Månen, varelsen & jag” är en bok som vänder sig till 6-9 åringar, som skildrar hur det känns att vara barn och veta att man är trans. Och det är en unik skildring som fyller ett tomrum i bokhyllorna. Många har läst och blivit berörda av Månnes historia – Månne, det är huvudpersonen som vill starta en egen youtubekanal så att hen kan få berätta vem hen är, men Månne får inte för sina föräldrar. Däremot får Månne börja ta syntlektioner hos Lily – som är cool, klädd i rosa och är en livs levande youtuber. Månne ser detta som sin chans att också bli en youtuber – kanske kan Lily visa hur man gör och fixa så att Månne också får en massa följare?

Parallellt med berättelsen om hur Månne möter samhället och hur det i massa olika situationer skaver och gör ont i hen – när människor kallar hen för omväxlande tjej eller kille, men aldrig ser den hen verkligen är, finns Månnes alldeles eget (magiska) rike. När hen kliver in genom dörren till sitt rike bestämmer bara hen och där existerar inga människor – där finns bara naturen och djuren och Månne. Och Månne behöver inte förklara eller hävda sig, där kan hen bara vara. Men en dag när hen befinner sig i sitt magiska rike, möts hen av en oväntad syn; i en del av riket där det växer ormbunkar, har växterna ruttnat och blivit vissna och bruna. Tidigare har Månne kunnat omvandla allt hen ser, förändra och peka och önska och så uppstår precis det hen vill ska uppstå. Men i den här delen kan hen inte ändra på det faktum att växterna är ruttna… varför?

Här kan ni läsa mer om samarbetet mellan Ylva Karlsson & Sofia Falkenhem, som resulterade i Månne-boken, en unik bok om hur det är att vara en hen. 

Nu vill jag önska er alla en underbar maj-helg! 

 

Maja & jullovsmysteriet

Vad kan passa bättre idag (en dag då det sägs att det ska börja snöa) än att boktipsa om denna (L)JU(V)LIGA bok! I helgen läste jag ut Maja & jullovsmysteriet av Anna-Carin Collin och jag måste erkänna att jag också älskar den så mycket som alla andra tycks göra; det känns ju som om den redan har gått som julkalender (borde det inte vara dags snart!?) Stämningen är så rackarns mysig rakt igenom, en perfekt bok att inleda advents- och julmyset med!

I denna bok för vi träffa Maja som har turen (eller kanske inte för vissa som vill sprida ut sina presenter på ett år ;)) att fylla år dagen innan julafton! När julen börjar närma sig får hon ett högst oväntat besked: hennes pappa har ärvt ett gammalt slott (!) och hela familjen ska bums flytta ut dit för en testomgång under jullovet! Maja vill absolut inte detta, hon är helt förtvivlad och känner absolut inget förväntansfullt pirr inför att bo på ett gammalt slott med potential till spökig stämning. Här får jag jättestarka Greveholms-vibbar (tillhör generationen som såg den som barn och tycker fortfarande den är bäst), en hög mysfaktor infinner sig när man som läsare får kliva in i slottets mystiska värld – ett slott som såklart också har en ruvande hemlighet. För det första råder det märkliga omständigheter kring hur slottet kom till Majas familjs ägo. Slottets ägarinna; en gammal hollywood-kändis vid namn Gloria bestämde nämligen att slottet skulle förbli obebott i femtio år efter hennes död. Varför? Detta är en av frågorna som Maja utan att hon från början vill, börjar studera närmare. Till hennes hjälp har hon sin bästis Ingo, som kommer för att bo på slottet under jullovet. Och nästan med en gång börjar mystiska saker att hända. Ett barn hörs gråta ifrån den västra flygeln som ingen någonsin har kunnat öppna… och det går upp för Maja och Ingo att slottet verkar ha en egen vilja och känslan är att det inte är vänligt inställd mot sina nya inneboende…

Om ni som jag, har lyckats missa denna gnistrande julkula till bok, läs den! Blir inget bättre tillfälle än just nu när det är som mest grått och man bara längtar efter värme och ljus! 

❤

Flickan på hotellet

”Flickan på hotellet” är första delen i en planerad trilogi om gymnasietjejen Alex Skarp av journalisten och  författaren Katarina Wennstam. Och därmed debuterar också författaren som ungdomsboksförfattare inom den genre (spänning/deckare) som hon tidigare har rönt mycket framgång inom för vuxna. ”Flickan på hotellet” är en roman att läsa med andan i halsen; jag sträckläste den på någon dag eftersom den var så grymt spännande! En lyckad debut som absolut väckte mitt intresse för att läsa de nästkommande delarna om Alex Skarp.

En dag råkar gymnasietjejen Alex Skarp höra ett samtal hon inte kan släppa. Det är hennes pappas sambo Valentina som med låg röst berättar om det senaste fallet som hon arbetar med; en flicka i Alex ålder har blivit mördad på ett brutalt sätt. Genom strypsex på ett sjaskigt hotellrum i centrala Stockholm av en okänd man som tagit in på hotellet i falskt namn och sedan bara lämnat henne där under täcket.

Alex har på senare tiden förvånat sig själv genom att bita ifrån när någonting i skolan eller vardagen känns fel och skevt. Hon ställer sig upp i aulan och ifrågasätter varför rektorn har kallat in tjejerna för ett samtal och inte de tafsande killarna. Hon ryter ifrån när en kille på skolan tillsammans med sitt ”coola” gäng planerar att dra i trosorna på en tjej i korridoren och säger ifrån när han sedan kallar henne för ”hora”. Alex vet inte riktigt varifrån den starka rösten kommer, men rösten tar hon i alla fall med sig in i fallet med den strypta tjejen Olivia Fridh.

Tillsammans med sina bästa vänner Charlie och Bianca börjar de på egen hand söka svaret på frågan om vem som mördade Olivia. Bianca, som är grym på datorer börjar söka på sociala medier och får snart upp misstänkta spår. Och Alex söker jobb på hotellet där Olivia blev mördad. Under jobbintervjun är hon nästan på väg att tacka nej; känslan hon får av att befinna sig på hotellägarens kontor ger henne kalla kårar och hon anar att något inte alls står rätt till… På kontoret råkar hon se ett fotografi över hotellpersonalen. Och där, bredvid hotellägaren Adrian Clamentini står Olivia Fridh, iklädd hotellets ljusblå jobbskjorta. Men varför undanhåller hotellet den informationen för polisen?

Det är spännande och otäckt från början till slut i denna deckare för unga vuxna! Det enda negativa är att den ibland inte känns så trovärdig i sitt händelseförlopp. Jag tänker ibland när jag läser; skulle detta verkligen kunna hända? Och kommer fram till att… njaaaeee. Förmodligen inte. På det sättet är den kanske lite väl tillrättalagd ibland. Å andra sidan väcker den många viktiga tankar som ger perspektiv på hur maktstrukturerna i vårt samhälle ser ut och målar upp en bild av att de är så djupt inpräntade i oss. Det är en skön känsla att läsa om en stark tjej i huvudrollen som vågar säga ifrån och stå upp för det som hon tycker är rätt och fel och därmed bidra till att samhället förändras till det bättre.

Fyr 137

För några dagar sedan läste jag ut den omåttligt populära Mebelserien av Ingelin Angerborn – en serie med ständigt, långa reservationer på våra skolor av framförallt förväntansfulla mellanstadietjejer som med spänning och entusiasm väntar på att få kasta sig över ännu en del om vännerna Elvira, Meja och Bea. Om det är något jag lärt mig under mina år som skolbibliotekarie, är det att få saker smittar så mycket som när kompisar boktipsar varandra. Så var det med Rum 213 när den kom ut 2011 (som ju nu dessutom har blivit film) Det började med att någon läste den och blev helt såld och därefter har det gått som ringar på vattnet. Boken är nu en av våra mest välkända på biblioteken och har liksom uppnått en status i sig som gör att man inte behöver tala sig varm om den. Den bär liksom sig själv.

I denna den tredje och avslutande delen av Mebelserien, möter vi gänget Elvira, Meja och Bea i början av sommarlovet. Det har gått två år sedan sommarkollot då de först kom i kontakt med de mystiska händelserna.. och ett år sedan Elvira blev inlagd på sjukhuset med utsikt över det övergivna mentalsjukhuset där kusliga och otäcka saker fortsatte att äga rum. Denna sommaren längtar framförallt Elvira och Bea efter en helt vanlig, solig och bekymmerslös semester; de ska spendera en tid på Svartuddens camping där de ska tälta ihop med Mejas familj och bara bada och sola hela dagarna.

Men redan på vägen mot campingen börjar saker och ting hända som får Elvira att kastas tillbaka till händelserna på mentalsjukhuset och det okända som hon där tvingades komma i kontakt med. En bil med registreringsskylten FYR 137 kör förbi. Om man inte har läst någon av delarna i serien tidigare, är det svårt att förstå hur en registeringsskylt kan få hela Elviras värld i gungning. Det man då bör känna till är att alla delarna i serien har inletts på ungefär samma sätt; med att Elvira plötsligt får syn på en registreringsskylt som hon senare förstår har tjänat som varning för vad som komma skall. När det lite senare sjunker in för Elvira att det mycket riktigt finns en gammal fyr bara ett stenkast bort från campingen och att ryktet går om att det har visat sig en mörk skepnad där som bygden kallar ”Svarta Sara”, går det som rysningar utmed hela ryggraden och hon vill bara fly därifrån. När de dessutom hittar en gammal dagbok med mystiska meddelanden som verkar riktade direkt till dem, börjar Elvira på allvar förstå att det som hände på både kollot och mentalsjukhuset, händer igen…

Nu när jag har läst alla tre delarna och kan jämföra lite, måste jag nog säga att jag tycker de alla tre står sig ungefär lika starka. Det är ingen favoritserie för mig personligen. Jag tycker det fattas lite för att den ska ha det där lilla extra, men det är ändå läsvärda, lättlästa och spännande böcker inom genren mysrysare. ”Fyr 137” var framförallt mest spännande i början och tappade tyvärr lite mot slutet när det blir får många och osammanhängande trådar som lite tar udden av spänningen.

Min favorit av Ingelin Angerborns barnböcker är hennes fristående ”Hjärta av damm” som handlar om Bella och utspelar sig under ett höstlov på ett teaterläger. Här hittar ni min recension av den!

Bara tre ord

Jag fick först fatt i denna debutroman när jag såg ungdomsboksförfattaren och skolbibliotekarien Anna Ahlunds (som själv debuterade för ungdomar med boken ”Du, bara” maj 2016) instagraminlägg innan jul förra året. Där skrev hon om hur mycket hon älskade ”Bara tre ord” och hennes personliga text om boken fick mig att lägga den på minnet – ”den där boken måste jag bara läsa” tänkte jag. Och så fick det bli! Under nationaldagen när vi var iväg på utflykt genom blomstrande ängar, skuggiga skogar och ut på mysiga sjöar för att fiska i mitt kära Småland, fick den bli en självklar och kär reskamrat – en bok jag snart fick erfara skulle bli helt omöjlig att lägga ifrån sig. Alltså, den här boken, den är såååå spännande så ni anar inte!

”Vad är det”? säger mamma och sätter sig upp ordentligt.

Jag vet inte hur man gör det här. Hur Blue gjorde det här. Tre ord. Tre förbannade ord. Bara tre ord och sen är jag inte samma Simon längre. Jag stirrar rakt fram med handen för munnen”.

Simon Spyer är sexton år och är långt ifrån ensam. Han har en livlig och spontan familj med systrar och två föräldrar som snarare beter sig som tonåringar än vuxna ibland… Och han har tre riktigt bra vänner – tillsammans bildar de ett orubbligt starkt kitt. Ett sådant där tajt, charmigt gäng man kan bli lite avis på; de är så fina tillsammans och mot varandra. Och ändå… under ytan bubblar svartsjuka, hemligheter och obesvarade frågor.

Simon har ännu inte berättat för någon att han är gay. Eller nja… Det finns en person, en viss ”Blue” – en kille som Simon mejlar till dagligen och som för varje dag som går mer och mer övergår i en nätflirt. Till ”Blue” skriver han saker som han aldrig skulle drömma om att skriva till någon annan. Och visst är det märkligt att han kan öppna sig så mycket, när ”Blue” är en person han aldrig har träffat IRL. Eller kanske förstås just därför. Den enda torra fakta han känner till om ”Blue” är att han är gay och att de går i samma korridorer på samma skola varje dag. Och den vetskapen framkallar ett fjärilsfladder utan dess like i Simons hjärta. Ett fladder som bara växer för var dag som går. Det hotar till slut att spränga honom inifrån om han inte får veta vem ”Blue” är. Han börjar ju bli kär i den här killen!

Det som händer, som får saker och ting att verkligen ställas på sin spets för Simon, är att han en dag glömmer bort att logga in från den dator på skolan där han har suttit och mejlat till ”Blue”. Simon har värsta tänkbara oturen när en av killarna på skolan, Martin Addison upptäcker hans hemlighet och hotar att avslöja den för hela skolan om inte Simon hjälper honom att bli ihop med en av Simons närmaste tjejkompisar Abby. Detta tvingar Simon att välja mellan att i princip komma ut för hela skolan innan han ens är redo eller att försöka förhindra att ryktet sprids. Men vad skulle då hända med hans relation till ”Blue”? ”Blue” som är den charmigaste killen han träffat, men som inte verkar lika redo för att träffas IRL som Simon?

Stormande söt, pirrigt charmig, babblig och rolig och så grymt spännande!!! ❤

Tio över ett

”Jag vet inte om jag kommer att se gruvan från mitt nya fönster. Men det är blandat det där. Å ena sidan är det Kiruna för mig att se gruvan, å andra sidan är det den där jävla järnmalmen som gör att jag måste flytta. Min hand rör sig och jag har skrivit ner precis det jag tänkte. Jag läser om sista meningen och funderar på att sudda ut jävla. Men jag låter det stå vara kvar. Jag fyller på. Jävla järnmalm. Satans små pelletskulor. Skit-LKAB”.

Maja ställer klockan på tio över ett varje natt. Det är då gruvbolagsjätten LKAB spränger järnmalm i gruvan under Kiruna stad –  järnmalmen som gör att Kiruna lever OCH dör enligt Maja. Det spelar ingen roll att hennes pappa som arbetar i gruvan intygar att det inte finns något att frukta, att säkerheten är total, att hennes oro är obefogad. Det spelar heller ingen roll att hennes bästa vän Julia fnyser åt henne varje gång hon yppar sin oro. Maja verkar vara den enda i hela Kiruna som är förberedd på att överleva. Inga lugnande ord biter på henne. Tack vare hennes väckarklocka, överlevnadsväska (med ombytesplagg till hela familjen) och inspelade videos där hon i timmar talar om det underjordiska hotet som ingen annan tycks verka ta in, kommer mänskligheten att ha en chans att överleva och veta vad som hände innan allt blev täckt i ruiner och damm. Hela hennes väsen och vardag inväntar den stora smällen liksom den stora flytten. Delar av Kiruna stad ska packas ned och upp där det ska vara säkrare att bo. Men många stadsdelar, gamla hus och bostadsområden kommer rivas. Däribland Majas älskade hem, det vackra, gamla, pittoreska kvarteret Bläckhornen.

Sedan finns också Albin, hockeykillen med de mörka lockarna som börjar ta mer och mer plats i Majas dagdrömmande och medvetande. Albin som försvårar det hela. Vad ska hon göra med prioriteringarna? Hur hon än gör tycks det ju vara kört.

”Jag ska bli ihop med Albin. Någon gång. I alla fall innan de nya klasserna kommer till vår skola. För sedan är det försent. Då kommer de snygga tjejerna som spelar handboll. Fast vad är bättre? Att bli ihop med Albin och vara lycklig i några månader tills han blir kär i en handbollstjej och lämnar mig. Eller aldrig bli ihop med honom och slippa börja skära mig i armarna”.

Det är inte så att Maja på fullt allvar planerar att skära sig. Hon är bara en tjej med ett väldigt intensivt tänkande inre. Och jag tycker det är helt fantastiskt, en ren njutning, avkoppling, underhållning och glädje att som läsare få följa med henne på denna inre resa. Hon befinner sig nog i ett stadium i livet av grubbleri där inga frågor är för stora eller för små att vara värda att undersöka, vända och vrida på och gå till botten med. Jag älskar hennes brinnande iver och engagemang i frågor som berör just henne och hennes närmaste i Kiruna. Extra intressant blir det med bakgrund av att detta faktiskt sker i Kiruna just precis nu liksom att författaren Ann-Helén Laestadius själv delar mycket av Majas uppväxt. Hon hade också en far som arbetade i gruvan, med skillnaden att hon som barn inte visste att hennes hem en dag skulle rivas.

Som läsare dimper vi ned i en period då Majas ångest inför de nattliga sprängningarna och flytten är total. Det är stora frågor som ställs på sin spets och som hotar att få hennes välmående och trygghet att rämna. Stanna och dö eller flytta och dö själsligt? Bli ihop med Albin och bli lycklig för en sekund eller olycklig för ett helt liv men utan att få uppleva den fullkomliga, men flyktiga lyckan?  Kämpa och göra sin röst hörd trots att hjärtat bankar när den skenande ångesten kryper på? Eller förbli tyst och därmed låta politikerna som är för flytten och gubbarna på LKAB få rätt?

Författaren har verkligen placerat in berättelsen i ett mega-intressant läge där allt kan hända. Jag tror jag fastnade så mycket för den här boken också därför att jag kan relatera mycket till Majas känslor och tankar kring framtiden i just den åldern. De där mäktiga, stormiga, plötsliga sprången mellan mörkt och ljust, kallt och varmt. Att beröra och att vilja beröras av de där stora frågorna som hör livet till. Jag kan inte och vill inte släppa den här boken! När jag tänker på den får jag faktiskt ont i magen, så bra är den. Det är här är en av de få böcker man längtar tillbaka till lika starkt flera veckor efter den är utläst som i den stunden man läser sista meningen. En bok att läsa om, att behålla djupt inom sig som en brinnande energiglöd. Det är vad jag känner för denna bok – energin i den, energin i Maja och författarens stämma som är så smittande. Det är med andra ord inte svårt att förstå att Ann-Helén Laestadius kammade hem Augustpriset 2016 med denna ungdomsroman!

LÄS DEN!

George

För ett tag sedan läste jag ut ”George” av Alex Gino – en liten bok med ett glatt och minimalistiskt yttre i regnbågens färger, men med ett desto mer komplext inre. Jag läste boken på engelska, vilket jag verkligen rekommenderar! Nu kan jag inte jämföra med hur läsupplevelsen annars skulle te sig på det svenska språket, men jag tyckte den kändes autentisk och jag hade även lättare att leva mig in i den amerikanska skolmiljön och vardagen tack vare de engelska uttrycken och termerna. Det var länge sedan jag läste på engelska, något jag verkligen har saknat!

”George” var en bok jag läste ganska snabbt. Jag skulle beskriva den som ganska lättsmält trots det lite tyngre ämnet. Jag trodde faktiskt att boken skulle kännas starkare i mig, göra mig mer berörd, men den kändes istället ganska vardaglig. Vilket i och för sig bara är bra! Det gör att ämnet som boken skildrar avdramatiseras mer och visar på hur svart vitt det kanske har varit innan. Det att jag förväntar mig att boken ska beröra mig jättestarkt, kanske säger mycket om hur mycket vi har kvar. Att boken inte bara kan få vara en bok om en tjej som någon annan och inte mer med det.

Alex Gino har skrivit en berättelse som handlar om George – en ovanlig och samtidigt väldigt vanlig flicka som fötts i fel kropp. George har länge vetat att hon är en tjej. För henne är det lika naturligt som något annat och ändå vågar hon inte ta steget att berätta det för någon. Ända gången hon lever ut i sig själv är när hon stänger in sig själv hemma (helst när ingen annan är hemma) för att bläddra i de tjejmagasin som hon på olika sätt har fått tag på. Hon gömmer dem i en väska under en hög av en massa gosedjur och plockar upp så ofta hon kan för att insupa atmosfären av att få leva ut som tjej. Och under den stunden kan hon verkligen leva ut i sin fantasi. Tills hon måste gömma sig under sin fasad igen. Den fasad som alla andra uppfattar som kille. Eller kanske snarare som en ”töntig”/”tjejig” kille.

En dag i skolan presenterar hennes lärare en teaterpjäs som klassen tillsammans med en parallellklass ska sätta upp för föräldrarna. Pjäsen är hämtad ur E.B Whites bok ”Min vän Charlotte” som berör George mycket starkt. Och där och då blir hon nästintill besatt av pjäsens ena huvudkaraktär, Charlotte. En spindel som dock är en tjej. Vilket hon snart ska få erfara att alla andra inklusive läraren stenhårt räknar med också ska spelas av en tjej. Det är liksom skrivet i sten och ingen annan än George verkar ha kommit på tanken att den lika gärna skulle kunna spelas av vem som helst.

George och hennes bästa vän som också går i klassen bestämmer sig för att göra allt de kan för att George ska få stå på scenen som Charlotte. För George skulle det vara som att äntligen få träda fram som sitt verkliga, sanna jag…

En viktig roman som i första hand handlar om det viktigaste här i livet: nämligen att få vara människa och om rätten att få identifiera sig själv. Riktar sig till barn från ungefär 8 år och uppåt (viktigt bidrag då den fyller ett tomrum där det annars inte finns så många böcker som skildrar transpersoner för denna åldersgrupp).  Ingen gräns uppåt :).