Kategoriarkiv: VÄNSKAP

Du, bara

bild-2

”Du, bara” är Anna Ahlunds debutroman. En rackarns fin sådan, vill jag lova! Jag gillade att den är så där megaromantisk (här är författaren verkligen inte rädd för att breda på), ärlig, fin och faktiskt förvånansvärt lättsmält och underhållande.

”Du, bara” utspelar sig i Uppsala, där jag själv har bott två år av min ungdom. Så mycket nostalgi att få tänka tillbaka på Uppsalatiden och gå samma gator igen, fast denna gång med huvudpersonen John bredvid mig. Det var som om jag letade spår hela tiden. Såg mig själv gå där igen. Letade upp gamla adresser och gator som jag har glömt namnen på och började lägga ett kartpussel av vemodiga minnesfragment. Det kändes väldigt bra att det var just i Uppsala som denna boken utspelade sig. Det kändes som precis rätt stämning för Uppsala på något märkligt sätt. Det där lite trollska och vemodiga skimret jag minns som låg som en tät dimma över staden…

16åriga John, som är bokens huvudperson, ska spendera sommaren i staden ihop med storasystern Caroline. De har huset för sig själva, då föräldrarna har stuckit ut på landet. Caroline jobbar och letar ständigt nya killar att spana in. John däremot, är mest hemma och anpassar sig efter Carolines vardag.

Trevande börjar sommaren, varm och avvaktande. En dag ber Caroline John laga middagen, då hon ska bjuda hem en kille till kvällen. Och det är inte vilken kille som helst. Caroline har pratat om den där Frank i flera dagar nu. Och John är ännu lyckligt ovetande om Franks charm. Sedan kommer ögonblicket då John och Frank möts och allt i Johns liv vänds upp och ner.  Ändå är det som om förälskelsen långsamt blåser in i hans hjärta utan att han riktigt förstår vad som händer. Och det är just det här som gör boken så fantastiskt fin. Författaren har en förmåga att ge Johns förälskelse liv på ett rakt och enkelt sätt. Respektfullt och effektfullt, eftersom det inte är överanalyserat. Man får egentligen inte veta hur det känns i John eller vad han tycker om Frank förrän långt senare. Istället anar man som läsare allt detta, eftersom det under ytan blir så elektriskt – den där spänningen mellan Frank och John som långsamt byggs upp.

Jag gillade den här boken väldigt, väldigt mycket!! Läs den om du vill ha en vacker, underhållande och romantisk ungdomsroman som smakar sommarregn! På köpet får du en rörande och mysig vänskapsskildring också. Hoppas, hoppas Anna kommer med fler ungdomsromaner!

 

 

Svarta rosorna: Förrädarna

bild-1

”Handbojorna grävde sig in i skinnet och gjorde fula, blåröda märken runt min handled. Mina ben kunde inte sluta skaka”.

Äntligen har jag hunnit med att läsa del tre ur en av mina favoritserier för barn och ungdomar, nämligen ”Svarta Rosorna”! Serien utspelar sig i Värmland, nära gränsen till Norge under Andra världskriget och handlar om tre barn som har bildat en egen motståndsgrupp som kallas ”Svarta rosorna”.

Med tanke på att det är en serie som absolut ska läsas i rätt ordning, vill jag inte avslöja för mycket. Men detta kan jag ändå säga: I del tre fortsätter äventyren för vännerna när både Ben och hans pappa utan förvarning försvinner. Maja och Hilde blir genast mycket oroliga, eftersom de vet att Bens familj ständigt är jagade av nazisterna, då de är judar.

De hittar ett kuvert som är adresserat till Ben. På kuvertet finns en avsändare; en viss Sven som bor i Furudals bruk i Dalarna. Hilde och Maja bestämmer sig för att åka till Furudal för att leta efter Ben. Det är den enda ledtråden de har att gå på och de hoppas kunna hitta Ben och hans pappa där innan det är för sent…

Missa inte denna serie!! Den är så bra och spännande! Camilla Lagerqvist har verkligen hittat hem som författare till historiska romaner för barn och ungdomar! Namnen på alla delarna i serien:

Del 1 – Uppdraget

Del 2 – Svarta rosorna

Del 3 – Förrädarna

Del 4 – Dödsdömda (kommer ut i augusti i år)

Silvervinges hemlighet

https://i2.wp.com/media.bonnierforlagen.se/bokbilder3d/tif/9789163887017.jpg

Som jag har gått och längtat och längtat efter Katarina Genars senaste bok! Redan när hon var och besökte fyrorna på mina skolor tidigt på höstterminen nämnde hon att hon höll på att skriva på en ny bok som skulle heta ”Silvervinges hemlighet”. Och sedan dess är vi många som har gått och längtat efter ögonblicket då vi skulle få läsa boken! Nästa vecka ska jag ta med mig boken in till fyrorna när jag har min bokattack för dem. Gissa om jag längtar efter att få se deras miner när de får se vilken bok jag har med mig!

I ”Silvervinges hemlighet” känner jag genast igen Katarina Genars språk och den mystiska, sagoskimrande och tidlösa stämningen som hon alltid lyckas förmedla i sina barnböcker. De är alla mycket lättlästa och ändå har de ett djup som tänjer och ger extra dimensioner till berättelsen. Det är inte svårt att föreställa sig hur det känns att vara där och uppleva och känna allt det som karaktärerna får uppleva och känna. ”Silvervinges hemlighet” är inte på långa vägar lika läskig som ”Röda Spår” var (som jag fortfarande håller fast vid är den mest spännande och läskiga boken som Katarina Genar har skrivit). Den är istället finstämd, vacker och vemodig och jag får tidigt en känsla av vad som komma skall. Men detta tycker jag inte alls ”förstör” läsningen. Tvärtom, sitter jag som på nålar och hoppas på slutet. Jag tänker tyst för mig själv: Hoppas, hoppas att jag har rätt! Jag älskar Katarina Genars sätt blåsa liv i allt hon skriver om, på ett så omsorgsfullt och kärleksfullt vis. Det känns så äkta.

”Silvervinges hemlighet” handlar om Erik och kompisen Alva. En regnig och gråmulen dag följer de med Eriks mamma på ett av hennes fotograf-uppdrag. Hon ska ut till ett gammalt slott på landet med sin journalistkollega för att göra en intervju till ett spännande reportage om slottet och den mystiske greven som levde där. Inne på slottet finns det ett rum som man absolut inte får gå in i. Kanske hade Erik och Alva inte hakat upp sig på detta, om det inte vore för att Alvas hund Lufsen börjar krafsa på dörren. Vad är det som har hänt där inne?

Erik och Alva upptäcker också något märkligt i skogsdungen som omgärdar slottsträdgården. Först hör de ett melankoliskt, vackert ljud som vibrerar i träden och upptäcker att någon måste ha hängt upp silverrör och pärlor i träden. När vinden tar tag i dem, rör de sig och skapar musik – som om någon spelar för dem. Under träden finns det ett gammalt lusthus med en övergiven kristallkrona och utslocknade ljus. Och under en träplanka hittar Erik och Alva en plåtburk med kärleksbrev som grevens son Didrik skrivit till Ellinor – en flicka som bott i ett konstnärskollektiv på slottet. Erik vet inte varför, men han dras till platsen, breven och människorna som levt på slottet. När Alva blir sjuk, bestämmer han sig för att i hemlighet själv ta bussen ut till slottet för att nysta i den där välbevarade hemligheten..

Ett boktips om vänskap & kärlek lagom till alla hjärtans dag!

Hej alla fina!

Igår var jag inne i en trea på en av mina skolor och hade med mig min allra första bokattack för i år! Boken heter ”Jag lovar. På hedersord”. Författaren är Emma Fäldt. Ni hittar hennes hemsida HÄR. Vill ni läsa mer om boken och dess handling, kika gärna in på förlagets hemsida, som ni hittar HÄR.

När jag förra veckan gick min traditionsenliga runda i bibblan för att hitta böcker till mina kommande bokattacker, fick jag syn på Emmas bok och blev genast nyfiken. Den stämde in på det första kriteriet som jag har för en bokattack: den var rykande färsk och hade precis bara hunnit landa på nyhetshyllan. Jag plockade ner den direkt, bläddrade och läste igenom den för att se om den kunde leva upp till mitt andra krav: nämligen att handlingen och textmassan var passande och lämplig för min målgrupp (en trea i detta fall). Jag avgjorde där och då att den faktiskt uppfyllde även detta andra krav och lånade hem den för att se om den kunde hålla hela vägen fram! (Personligen har jag alltid som målsättning att läsa igenom hela boken innan jag bokattacker den, för att verkligen kunna stå för det jag säger och för att kunna veta om den verkligen, verkligen passar för den klassen som den är tänkt för).

Efter att ha läst Emmas bok, kände jag mig som läsare helnöjd med läsupplevelsen! Den puttrade på bra och handlingen drevs hela tiden framåt, texten var precis lagom lättläst, boken lagom tunn, karaktärerna kändes trovärdiga och jag tänkte att den passade på pricken fint för min trea! Jag skulle även vilja tillägga att jag tycker Emma har lyckats extra bra med att skildra vänskapen, eller bästis-skapet på ett rakt och fint sätt. Boken handlar om två bästisar (Andrea och Leni) som blir kära i samma kille, Jacob. Detta hanterar de genom att lova varandra, på hedersord, att ingen av dem får bli ihop med honom, om det skulle visa sig att han skulle gilla bara en av dem. De lämnar en lapp i hans jackficka där de tillsammans frågar honom om chans (de frågar helt enkelt om han vill vara tillsammans med dem båda samtidigt) och sedan är det bara att vänta på hans svar… Det blir en jobbig väntan för dem båda, men extra jobbig när Andrea en dag upptäcker att Leni tar följe med Jacob. Leni har blivit tillsammans med Jacob och hela Andreas värld rasar samman. Nu är hon inte bara hjärtekrossad utan också bästiskrossad…

Det känns i magen när man läser den och den får mig att minnas barndomen och de där starka, berg- och dalbanskänslorna som svänger fram och tillbaka så intensivt, när man ses så där mycket som man ofta gör när man är bästis i den åldern. Bokens huvudpersoner, Andrea och Leni, går i fyran, men jag tycker boken passar bra för både tjejer och killar som går i åk 3-5 ungefär.. I min bokattacks-trea var det både tjejer och killar som ville läsa den!! Och även läraren blev nyfiken och lässugen! 🙂 Den här boken var verkligen efterlängtad och fyllde ett litet tomrum i vår bokhylla. Läs den! ❤

Dit ljuset inte når

https://i2.wp.com/media.bonnierforlagen.se/bokbilder3d/tif/9789163884405.jpg

I helgen läste jag ut denna fina bok av Annika Thor med fantastiska illustrationer och omslag av illustratören Lina Bodén. När den först damp ner hos oss i biblioteket, blev jag väldigt nyfiken på den, dels för det mystiska och vackra omslaget och dels för den spännande beskrivningen av bokens handling på baksidan. Det fanns heller inte så mycket skrivet om den på andra bokbloggar och det gjorde också att min nyfikenhet bara växte.

Och mina förväntningar skulle absolut infrias! ”Dit ljuset inte når” är en bok jag kommer minnas som vacker, stillsam och spännande. Nu låter det kanske som om det inte händer så mycket i den, men det gör det! Annika Thor bygger upp en spänning kring vår mystiske huvudperson Johan och hans livsöde och mystiken tätnar och blir allt mörkare ju längre in man som läsare kommer i berättelsen. Jag skulle beskriva den som magisk, men utan några egentliga övernaturliga inslag. Det magiska ligger istället i hur ödet flätar samman olika människors liv och hur de på olika sätt kommer korsa varandras vägar. Boken handlar om mörka ämnen som ensamhet och barns utsatthet – något som är högst aktuellt även i dag och jag kan tänka mig att den skulle passa fint att läsa och prata om tillsammans. Men boken handlar också om det ljusa och befriande i att hitta riktigt goda vänner och hitta hem, även på platser som till en början är främmande. Det jag älskar med Annika Thors böcker är att de är så mångbottnade och har ett så rikt och levande persongalleri. Karaktärerna känns verkligen levande och det är inte svårt att fatta tycka för Johan och de människor i hans omgivning som blir honom kära.

Boken utspelar sig någon gång på 1800-talet och handlar alltså om pojken Johan, som när boken inleds, bor på ett fattigt barnhem. Johan minns ingenting från tiden före barnhemmet. Allt han vet om sitt liv är att någon lämnade honom utanför grinden vid barnhemmet en oktobernatt när han var ett år. Han fick namnet Johan Höst, efter årstiden då han anlände till hemmet.

Det enda Johan vill är att komma därifrån. Dagarna och nätterna är ett utdraget lidande och han utsätts för mycket mobbning från jämnåriga pojkar och påtryckningar från vuxenvärlden. En natt smyger han över gårdsplanen, barfota över gruset och klättrar upp i ett stort träd för att kunna hoppa över planket som skärmar av barnhemmet från världen utanför. På sig har han stulna flickkläder från tvättlinan, för att förhindra att bli upptäckt. När han kommer fram till staden har han redan diktat ihop en berättelse om vem han är och vad han kommer från. Han börjar kalla sig för ”Johanna” och får jobb som påkläderska hos ett resande teatersällskap. Trots att han har det väldigt bra hos människorna i teatersällskapet, är livet inte lätt. Johan känner sig ständigt jagad och kan aldrig riktigt slappna av. Men det är inte bara hotet att bli upptäckt av barnhemmets lärare eller stadsvakten i staden som upptar hans tankar. Det är också någonting annat och någonting nytt som ruvar i skuggorna… Vem är den där mystiska främlingen med kikaren som dyker upp när han minst av allt anar det? Och vad vill han honom? Och hur mycket sanning ligger det i spåkorten som mamsell Henriksson på teatern lägger om hans liv?

❤ Mycket fin bok!

Charmiga och roliga Juni är tillbaka!

bild-20

Ibland behöver man bara vara ensam med en mysig och charmig bok en söndag som denna! Jag traskade iväg ut i solen på charmiga kullerstensgator, förbi grindar med korgar där någon snäll själ lagt äpplen och plommon för förbipasserande att ta av. När jag kommit fram till parken med de gamla träden från 1800talet och de simmande änderna, stannade jag till, slog mig ned på en grön, solvarm bänk precis intill de plaskande, busiga änderna för att läsa klart boken ”Ärligt talat, Juni”. En bok man blir glad av bara blotta tanken, då huvudpersonen Juni är så charmig och rolig och alltid får mig att känna mig mindre ensam! Juni, som i denna andra bok i serien, nu både har kärleksbekymmer, hästbekymmer och bästisbekymmer. Och så är det ju också den där gnagande oron över att trassla in sig, när det är så lätt att ljuga för att skydda sig själv eller göra sanningen mera intressant i andras ögon. Jag älskar illustrationerna. De är så tokiga och humoristiska och fångar verkligen på pricken kärnan i Junis stora dilemman i vardagen. Böckerna om Juni av Lin Hallberg fångar livet i en elva/tolvårings medvetande på ett ärligt och fint sätt. Och det är så mycket igenkänning! Juni är verkligen ett perfekt sällskap en solig septemberhelg som denna!

bild-19

Här kan ni läsa vad jag tyckte om den första Juniboken (som jag tyckte var en annorlunda hästbok med sting och humor)!

#läserjustnu

bild-5 bild-5

Jag är alldeles strax färdig med den tredje delen i Kristina Ohlssons ruggigt spännande serie om barnen Billie, Aladdin och Simona! Även om den utspelar sig under en påsk i ett regnigt och blåsigt Åhus i Skåne, kan jag verkligen leva mig in i stämningen, denna dag då det regnar och mullrar i ett annars somrigt och kvavt Småland… Jag läste Glasbarnen (del ett i serien) när den kom ut 2013 och gillade den starkt. Andra delen, Silverpojken har jag ännu inte läst. Men Stenänglar hamnade som av en ren slump i min sommarbokshög, då den stod inne på hyllan i bibblan en dag. De här böckerna går ju utmärkt att läsa fristående (i vilken följd man själv önskar).

I just denna delen är det Simona och hennes mormor som står i fokus i berättelsen som utspelar sig i hennes mormors stora hus på stranden i Åhus. Huset har en gång varit hotell och Simona älskar i normala fall att spendera loven där med mormor. Men just denna påsken är det något som står väldigt fel till med både mormor och huset… Vad det är, kan hon inte riktigt sätta fingret på, men så mycket vet hon, att det måste ha att göra med de stora stenstatyerna på baksidan av huset. Där står nämligen fyra stora figurer som Simona och hennes vänner tror ska föreställa en hel familj. Men de beter sig inte som statyer i normala fall borde göra. De flyttar nämligen på sig. Och ingen förstår hur det går till. Det är som om de vill berätta något…

En underbar spännande bok som rymmer så mycket mer än just spökhistorier och spänning. Den handlar också om vänskap, kärlek, sorg, gamla svek och släkthemligheter. Lättläst med sidor i ett lite mindre format med korta kapitel och en handling som hela tiden driver på berättelsen framåt. Spänning när den är som allra bäst!

Hallahem: staden under berget

bild-1

Förra veckan läste jag ut denna sagolika bok som är första delen i en ny fantasyserie för barn som heter ”Hallahem”, skriven av författarna Susanne Trydal och Daniel Åhlin. Jag tyckte mycket om ”Staden under berget”. Inte i första hand på grund av den äventyrliga handlingen, utan mest för stämningen, miljöbeskrivningarna och känslan av att höra hemma i två världar. Jag gillar tanken på två parallella världar som inte känner till varandras existens mera än till det som ligger dolt i mystiken i det muntliga berättandet; sagorna och sägnerna.

”Staden under berget” är så lagom på något vis; inte för hetsig, men inte heller för lugn. Och den doftar liksom av färska granskott och mossa varje gång man öppnar den. Tycker omslaget är så fint också, med de svarta siluetterna som en bord i spets runt bokens alla hörn. Det är fint hur de liksom får en annan betydelse ju längre in i bokens handling man som läsare kommer.

Bokens öppningsscen är verkligen dramatisk och en sådan där nyckelscen man många gånger återvänder till i tanken för att få ihop pusslet. En kvinna gömmer sig i ett skogsbryn och betraktar ett par som går ner mot en stenstrand för att bada i det svalkande vattnet. De lämnar kvar sitt sovande barn på stranden och under de få minuter barnet är utan uppsyn, kliver kvinnan fram ur skogsbrynet och byter ut sitt barn mot deras. När hon försvinner tillbaka mot skogen igen, är det med tårar i ögonen och en sorg i hjärtat… Stegen känns tunga, men hon vet samtidigt att detta är något hon måste göra.

I boken får vi sedan följa de två tolvåriga flickorna som växer upp i två helt skilda samhällen; Tilda hos människorna och Torun hos vitterfolket (av människorna kallade ”trollen”) i den underjordiska staden i berget. Torun och hennes vän Auda får tidigt lära sig att det finns ett annat folk som vill vitterfolket illa. Man talar om att staden är hotad av människorna som vill åt den värdefulla metallen i berget. Det ser mörkt ut för vitterfolket. De har ju ingenstans att ta vägen. Men det börjar talas om en flicka som lever hos människorna, som skulle kunna vara deras enda hopp. Torun och Auda börjar smyga runt i berget för att ta reda på vem flickan kan vara och varför just hon är så viktig.

En spännande och fin berättelse om hur det är att känna sig annorlunda och att höra hemma på två ställen. Jag tycker också att den känns väldigt aktuell i en tid som idag, då vi är många som är på flykt från någonting. Rekommenderas varmt!

Titel: Staden under berget

Serie: Hallahem (#1)

Förlag: Hoi förlag

Antal sidor: 256

Passar åldern: 9 – 12 år (men även för yngre barn som är vana läsare)

Finns att låna: Blomstermåla & Ålem

Helgens läsning!

Hej!

Nu vill jag berätta om helgens härliga läsning! Trots det underbara sommarvädret blev det nämligen en hel del läsning för mig av både gamla och nya barnböcker som jag vill dela med mig av.

bild-6

Den första boken som jag läste ut heter Rädda Rabalder” – del två i den underbara serien ”Konaklubben” av författaren Inger Frimansson. I den här delen får vi åter träffa Konaklubbens modiga och hästtokiga medlemmar Frossan, Bojan och Hercules. Frossan, som är seriens huvuperson nummer ett, får i denna delen lite hjärtesorg när hon som av en slump får reda på att hennes favorithäst Rabalder ska tillbaka till sin egentliga ägare. Detta blir förstås ett fall för Konaklubben som bestämmer sig för att göra allt de kan för att få tillbaka Rabalder till ridskolan! En finfin bok jag rekommenderar till alla som har ett extra rum för hästar i sitt hjärta <3.

bild-5

Denna rara skapelse läste jag ut på någon halvtimme i fredags. Men vilken fin halvtimme att spendera i dessa söta varelsers sällskap. Beatrix Potters illustrationer har väl följt med oss alla på ett eller annat sätt genom livet, men kanske är det få förunnat att faktiskt har läst något av henne. Med ett styng i hjärtat hittade jag denna i bokhyllan och kände att nu var det dags att låna hem den för att skutta efter de busiga kaninungarna Pelle, Benjamin och Flopsys ungar! För sötare kaniner kan man väl knappast hitta?! Älskar att de har så fina kläder på sig. En del påminner om något man skulle kunna hitta i en utklädningslåda eller i Farmors låda på vinden. Rekommenderas varmt!

bild-8

Näst på tur stod del tre i Konaklubben; ”Kan man älska Misja?”. Måste få flika in att jag gillar de här omslagen så mycket.

I den här boken är det hästen Misja som står i centrum, när hon blir mer och mer ohanterlig på ridskolan. Under en ridlektion kastas en tjej av och får åka in med ambulans till sjukhuset. Det börjar pratas om Misja och allt fler blir rädda för henne och ryktet sprids snabbt om att det finns en farlig häst på ridskolan. Men vad är det egentligen med Misja? Och kan man verkligen älska henne?

Men inte bara Misja har det tufft. Även Frossan mår sämre än vanligt. Hennes bästis Bojan ska åka iväg till en av sina bästa vänner, Clara i Jönköping och Frossan vill inte erkänna att hon känner sig ledsen och övergiven. Och ännu jobbigare blir det när hon måste bestämma sig om hon ska våga gå på det där ridlägret som hon drömmer om eller inte. Men hur gör man när man känner sig så feg för att inte våga sova över hos någon annan att man inte vågar tala om det för någon? Inte ens sin bästa vän… Ännu en underbar bok ur serien Konaklubben!

bild-7 bild-4

Den här lilla boken om kärlek av Ulf Stark är verkligen fin. Den utspelar sig mitt under andra världskriget i ett kallt och vintervitt Sverige och handlar om pojken Fred. Freds pappa har åkt iväg för att bevaka gränsen uppe i norr och kvar hemma går Fred och hans mamma. Fred längtar så mycket efter sin pappa och efter att det ska bli fred så att det känns som hjärtat ska gå sönder. För att stilla sin längtan, går han in i klädkammaren varje kväll och pratar med sin pappa. Eller egentligen är det hans längtan som är så stark så att vindens vinande genom ventilen i klädkammaren frammanar pappans röst. Och där står han så, varje kväll och har både längre och kortare konversationer med sin pappa. Han säger något och pappan hummar, svarar och frågar. Med sin pappa kan han prata om allt mellan himmel och jord. Om kriget. Om livet och döden och kärleken. Men mest av allt om kärleken. Fred är nämligen kär i en flicka som heter Elsa. Elsa, som har elektriskt, burrigt hår, pratar genom näsan och är lika stark som Karl Alfred. Men det blir inte lätt för Fred att få Elsa att förstå hur han verkligen känner…

En underbar, varm och poetisk skildring om det som får det allra mörkaste och kallaste att smälta bort; kärleken som övervinner all rädsla och sorg och till slut också kriget. Jättefin bok av Ulf Stark!!

bild-1

Och äntligen blev det så dags för mig att läsa Katarina Genars senaste rysare för barn, ”Röda spår” som kom ut 2014. En lättläst, precis lagom mysrysig och spännande sommarbok ni bara måste läsa!

Sommarlovet närmar sig med stormsteg och Samuel inser med en stigande känsla av panik att det inte kommer bli någonting vettigt alls av det här lovet… Hans bästa kompisar Milo och Felix överger honom för ett seglarläger och hans föräldrar kommer jobba hela lovet. Föräldrarna verkar inte alls bekymrade över detta och hans mamma slänger ur sig att ”Men du klarar dig ju fint utan oss, du hänger ju ändå mest på fotbollsplanen”. Men så kommer det sig att en lapp på Konsum förändrar allting. Ett gammalt, vackert hus uthyres ute på landet och annonsören utlovar ”fågelkvitter” och ”vacker utsikt”. Hans mamma blir eld och lågor och övertalar Samuel och hans pappa att hyra stället, medan hon själv arbetar på sjukhuset dagarna långa. Allt är frid och fröjd ända tills Samuel börjar höra och se saker i huset som får hans nackhår att resa sig… Men vem skulle tro honom, när han knappt själv vågar tro på det han ser…?

En av Katarina Genars bästa böcker! Katarina Genar, som ju besöker våra fyror efter sommarlovet! Det ska bli så underbart att få träffa henne!

Ha en bra dag!

Uppror

bild

Ni som följer min blogg, vet att jag är helt såld på denna serien av Magnus Nordin! Fjärde och (snyft) avslutande delen gavs ut redan den 9 mars, men först igår hade jag lyckan att läsa den! De tog inte mer än någon timme att läsa ut den – med andan i halsen och ett välbekant hugg i magen (som alltid när jag läser om Emma och Sebbe på zombiehärjade Gotland) och nu i efterhand med en klump i magen av vemod, för att det nu är över… Jag finner inga ord. Det. Här. Är. Så. Bra. Har ni inte läst ”Varelserna”, så gör det, snälla rara!! Jag älskar den där perfekta blandningen mellan rys och kärlek. Allt i ett. Och illustrationerna av Lars Gabel är så snygga. Nu ska jag bara låta veckorna och kanske några månader gå och sedan sluka dem igen, fast nu i en och samma följd (och utan den annars så otåliga väntan på att nästa del ska ges ut). Nu är väntan över.

Här kan ni läsa vad jag tyckte om ”Fristaden” (del 3) i serien.

GRYMMA, GRYMMA ”VARELSERNA”!