Kategoriarkiv: VÄNSKAP

Konsten att ha sjukt låga förväntningar

Den senaste ungdomsboken jag har läst heter ”Konsten att ha sjukt låga förväntningar”. Åsa Aspstjärns debutroman. En bok jag har hört mycket gott om en tid nu, men som jag av olika anledningar inte kommit mig för att läsa. Förrän nu.

Det rasslar till när berättelsen om högstadiekillen Emanuel Kent Sjögren (inte Kant som man gärna spontant vill få det till när man läser namnet) tar sin början. Det sjuder av filosofiska och inte så sällan ganska bisarra tankar i Emanuels huvud och trots att han har en hel del bestämda uppfattningar om saker och ting, verkar det aldrig gå som han tänkt sig. Vilket får berättelsen att ta alla möjliga härliga och ganska så osköna omvägar för huvudpersonen och hans närmaste omgivning.

Emanuel är en ganska ensam kille som kanske borde lida mer av detta än vad han uppenbarligen gör. I skolan och även en del på fritiden hänger han med kompisen Tore, mest för att det är den enda vän han har. Det är inget fel på Tore direkt, men Emanuel kan inte hjälpa att han ibland ställer sig frågan: ”Hur hade livet sett ut om jag inte hade Tore”? En dag dyker inte vännen upp i skolan. Dagarna går och det visar sig till slut att Tores pappa har gått bort. Emanuel känner sig osäker på hur han ska hantera Tores pappas bortgång. Ska han gå över och hälsa på, skicka ett vykort eller bara låta tiden gå? Under tiden som Tore är borta från skolan, kärar Emanuel ner sig i Bianci – den nya tjejen i klassen med de sjukt gröna ögonen. I sin febriga iver att få ännu mer bekräftelse, lämnar han ut sin enda vän Tore och får det att låta som om Tore vore helt knäpp. Och kanske borde Emanuel stanna upp och tänka till lite. För hur fort kan man egentligen klättra på statusstegen på högstadiet utan att det får några som helst konsekvenser i en ganska så snar framtid?

Som läsare är detta ganska så underhållande. Jag kände när jag läste, att jag på många sätt tyckte det var lite småtrevligt och läsningen puttrade på som en snällt sjudande gryta på spisen, som man liksom inte behöver vakta. Det var helt okej att återvända till Emanuels värld, men å andra sidan kände jag mig inte sådär uppslukad av boken som jag gärna vill vara när jag läser en bok. Och ska jag vara ärlig så vet jag inte riktigt varför jag inte fastnade. Kanske blev Emanuel till slut alldeles för oförutsägbar för mig och berättelsen kanske tog lite väl många vändor ibland. Kanske blev det ibland på snudd för likt John Greens bisarra värld (för man kan få för mycket av det goda). Allt som allt är det en ungdomsroman jag tycker man gärna kan läsa när man vill ha något lättsamt och småtrevligt – en lättsmält berättelse med ett eget driv om en något udda och lite rörig tillvaro på högstadiet.

Fler som läst Åsa Aspstjärns debut för unga:

Cirkbloggen

Prickiga Paula

Bokträdet

Breakfastbookclub

Mörk ängel

Hej!

För några dagar sedan läste jag ut boken ”Mörk ängel”, som jag gärna vill tipsa er om! ”Mörk ängel” är en sådan där bok det talas om och som de allra flesta jag har hört ifrån också gillar starkt. Den har bland annat legat tvåa på ”New York Times bestsellerlista” och sålts till 23 länder och det är många bloggare som har höjt den till skyarna. ”Mörk ängel” är första delen i en fantasy- och science fiction-serie för unga vuxna som heter ”Önskemånglarens dotter”. Andra delen i serien kom ut på svenska redan i oktober förra året, ”Blod och stjärnstoft”.

Mörk ängel

Berättelsen kretsar kring Karou – flickan med det blåa håret och de mystiska tatueringarna, som bor i Prag och studerar konst. Om dagarna spenderar hon tiden med att fylla sitt skissblock med fantastiska illustrationer av människor och varelser som inte är av denna världen. Men hon bär också på en mörk hemlighet som hon inte avslöjar för någon. Ibland försvinner hon för att gå på hemlighetsfulla ärenden åt önskemånglaren – en man med människo- och djurkropp (en så kallad kimär) som har tagit hand om henne ända sedan hon var liten.

Som tack för att hon åker över världens alla hörn och samlar in djur- och människotänder, får hon halsband med pärlor av önskningar. Hon vet inte något om varför han samlar in tänder eller vad han gör med dem, men ibland anar hon att det inte är helt och hållet av godo. Lika lite som hon vet något om sig själv eller varifrån hon kommer. Och denna ovetskap och känsla av att inte ha någon förankring, får hjärtat att skava av en saknad bortom ord. En saknad efter att höra hemma någonstans och en saknad efter att minnas det förflutna. Man skulle kunna säga att hon lever två slags olika liv – ett i människornas värld i Prag och ett bland kimärerna (demonerna) annorstädes, dit hon tar sig via olika portaler tack vare önskemånglaren.

Berättelsen djupnar och blir allt mörkare, när det börjar dyka upp mystiska handavtryck på dörrar i världens alla hörn. Det är som om någon har bränt in sitt handavtryck och därmed också förändrat något obestämbart. Samtidigt vandrar det runt bevingade varelser och skuggor i städerna som skapar oro och spänning. Varifrån kommer de och vad vill de egentligen? I sökandet efter sitt förflutna, dras Karou in i en uråldrig konflikt och strid mellan ljus och mörker, änglar och demoner… och hon möter den våldsamt vackra ängeln Akiva med de brinnande tigerögonen…

Vad jag tyckte om boken:

Jag var väldigt nyfiken och förväntansfull när jag började läsa ”Mörk ängel” och jag kan säga att jag känner att boken har levt upp till mina förväntningar och ändå inte… Jag är lite kluven inför vad jag egentligen ska tycka om den, då jag tycker att den svajar väldigt mycket och är i vissa sekvenser ruskigt bra och spännande och i andra ganska seg. I de passager där boken känns seg (framförallt någonstans i mitten upplevde jag att den tappade i spänning och fart), är den framförallt inte tillräckligt gripande och berör mig inte på det sätt som jag hade önskat efter den spännande inledningen av boken. Men glöm då inte att jag (som alla andra) hade ovanligt höga förväntningar.

Det jag gillar med ”Mörk ängel” (och också hoppas på av fortsättningen av serien) är att den är så fantasifull! Världen man möter i ”Mörk ängel” känns oväntad och skiljer sig mycket från det jag tidigare har läst i samma genre. Däremot är själva intrigen och kärlekshistorien inte lika unik och just kärlekshistorien håller inte riktigt för mig, i alla fall inte i början. Mot slutet tycker jag att boken faktiskt blir bättre igen med en spännande cliffhanger, trots att den samtidigt är ganska rörig och hoppig i kronologin med mycket tillbakablickar. Det känns som om författaren vill hinna få med så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt, efter en ganska lång, utdragen och händelsefattig paus i mitten. Men trots att jag tycker att den inte riktigt håller ihop på vissa ställen, som jag hade önskat, så gillar jag den ändå så pass mycket att jag blir nyfiken och sugen på att fortsätta läsa serien!

Så om ni ännu inte har läst ”Mörk ängel”, tycker jag ABSOLUT att ni ska läsa den!

Trevlig helg till er alla!

Mysiga ljudböcker för barn!

Hej!

Jag brukar mestadels lyssna på vuxenromaner i bilen, men under de senaste veckorna har jag plöjt en massa barn- och ungdomsböcker istället!  Här kommer två fina ljudbokstips att lyssna på – trevlig helg på er!

Besökarens skugga

OmslagBesokaren-liten

Serien ”Krabbsjögrund” är nog den mest mysrysiga serie jag vet för barn och unga! Böckerna är skrivna av författarna Lena Ollmark och Mats Wähnblad och det har hittills givits ut sex delar. Och jag är deras största fan! 🙂 En biofilm planeras att spelas in hösten 2015! Så håll utkik och läs gärna böckerna innan den kommer, om ni ännu inte har gjort det! Titta gärna in på den jättefina hemsidan också, där du kan läsa mer om författarna, bokserien, spelet och filmen!

Jag älskar stämningen, miljöerna, personerna, skärgårds- och båttermerna, sägnerna och spökhistorierna som sprängs in i berättelsen. I dagarna har jag sträck-lyssnat på ”Besökarens skugga” som är del fem i serien och efter ett ganska långt uppehåll sedan jag sist läste serien, slås jag av hur bra det här är! Böckerna utspelar sig i Krabbsjögrund (bara namnet får mig att rysa ända in i märgen) och handlar om pojken Karl Dymling som bor med sin morfar, när hans mamma under tiden ska jobba på ett forskningsfartyg.

Tidigare har Karl och hans mamma bara bott i Krabbsjögrund över somrarna som sommargästar, så för Karl känns det till en början lite märkligt att stanna kvar där även efter sommarens slut. För honom är Krabbsjögrund en riktig sommaridyll med charmiga kullerstensgator, glassätande turister, blått hav och pittoreska, blommande trädgårdar. Men när hösten kommer, börjar något mörkt och hotfullt ruva i skuggorna och det känns i luften att ingenting riktigt är som det ska… Det är ondskan som iklär sig olika skepnader och får gamla hemligheter och intriger att åter komma upp till ytan bland invånarna i den lilla staden. Och det blir Karl och bästa vännen Sara som först lite motvilligt dras med i äventyren för att försöka komma till bukt med ondskan och ta reda på sanningen som kan rädda Krabbsjögrund…

Passar utmärkt som högläsningsböcker och är extra spännande att lyssna på!

Katten som älskade regn

https://i2.wp.com/www.leopardforlag.se/wp-content/uploads/2012/03/Katten-som-%C3%A4lskade-regn-775x1024.jpg

Mitt nästa ljudbokstips är Henning Mankells barnbok Katten som älskade regn. Visst är den söt? Omslaget ovan är en nyutgåva från 2012, men boken kom första gången ut 1992.

Boken handlar om Lukas som ska fylla sex år. Han ligger klarvaken mitt i natten och väntar på att klockan ska bli sju, då han ÄNTLIGEN ska få öppna sina födelsedagspresenter! Han funderar och funderar över vad det kan vara, vad han allra helst skulle vilja ha och vad han absolut inte vill ha. Och han kommer fram till att det säkert blir något som mamma och pappa tycker är ”nyttigt”, som en dödstråkig matta eller lampa.

När familjen kommer in för att sjunga för honom, blir han först jättebesviken. Läppen börjar darra och det blir liksom alldeles varmt bakom ögonlocken, som om han när som helst ska börja gråta. De har visserligen en fin tårta med ljus på en bricka, men den enda paketen de har är en gammal, brun kartong utan varken papper eller snören. Lukas är helt säker på att den innehåller ett par gamla skor… Men så börjar han höra ett konstigt ljud. Någonting piper och ljudet kommer från lådan! Plötsligt sticker det upp någonting svart ur locket.. En svart tass! Och då går det upp för honom att han har fått en alldeles egen katt i födelsedagspresent! En svart katt som är det finaste han någonsin har fått. Lukas älskar sin katt, som han börjar kalla för ”Natt”. Tillsammans blir de oskiljaktiga till den dag då Natt försvinner, spårlöst…

En jättefin bok om hur det känns att längta efter någonting väldigt, väldigt mycket och hur det är att älska något väldigt, väldigt mycket. Men den handlar också om djupare livsfrågor som frihet, liv och död, sorg och saknad…


Nya, fina, spännande serier & böcker för barn!

Hej!

För några dagar sedan kom de nya böckerna som jag har beställt till en av mina skolor som saknar skolbibliotek. Istället för bibliotek i skolan har de ett bokrum som är fullt av gamla och nya böcker. I år bestämde jag mig för att köpa in det mesta av anslaget direkt. Barnen har väntat tillräckligt länge och nu är det verkligen hög tid att få in lite nya böcker! Jag tänkte presentera de nya böckerna i omgångar och i takt med att jag hinner läsa dem själv och kan berätta mer om vad jag tyckte om dem här på bloggen. Här kommer det första gänget!

GLIMMA

bild-10 bild-11

Glimma är en ny serie från Hegas som jag blev nyfiken på när jag bläddrade igenom förlagets kommande titlar för i år. Del 1 i serien heter ”Räddad” och är skriven av Marie Helleday Ekwurtzel. En gullig detalj är att hon tillägnar boken sin första sköthäst Bombi <3.

När jag läser ”Räddad” får jag en sådan härlig, glad och sprallig känsla av hur det kändes när jag själv var i den åldern och slukade hästböcker efter hästböcker på löpande band. Jag och min syster brukade läsa samma serier och slåss om delarna. Det var inte Sigge, Teddy och Sam på den tiden. Det var istället ”Britta & Silver”, böckerna om Klara, Flambards, Svarta hingsten med flera. Många somrar bodde vi också i Wendy-tidningar. Jag minns att man nästan blev på dåligt humör om man inte hade en Wendy-tidning inom räckhåll.

När jag läser boken om Lilly och Glimma minns jag också förstås tiden då jag själv gick på ridskola och drömde om en egen häst. Jag kan verkligen leva mig in i Lillys känslor och det hon brinner för. Det som är så härligt med den här boken är den höga igenkänningsfaktorn, men också den där känslan av att man tack vare boken kan komma lite närmare de där drömmarna som alltför ofta kanske känns orealistiska. Tack vare hästböckerna blir allt möjligt och man kan få låtsas för en stund att allt det där händer en som läsare också!

Illustrationerna av Lena Furberg är också så fina och underbara och känns igen från andra hästböcker- och tidningar. Språket är lättläst och berättelsen är både upplyftande och ljus men samtidigt spännande och lite dunkel emellanåt. Hegas (förlaget) själva har klassat boken som Hegas nivå 3, vilket ska passa läsare som vill ha ett språk som ligger nära talspråket.

MYSTERIET PÅ KYRKOGÅRDEN

bild-2

bild-7

Mysteriet på kyrkogården” är liksom ”Räddad” också första delen i en ny serie från Hegas! Splej-serien handlar om barnen Peo, Lollo, Ester och Jamal som startar en egen nyhetskanal. På kanalen lägger de upp filmer och klipp på nätet, så att andra kan följa dem och vad som pågår i deras närhet. I just denna delen blir det rejält spännande då barnen upptäcker att något mystiskt händer på kyrkogården. En skugga smyger omkring bland gravstenarna, saker stjäls hos grannarna om nätterna, blommorna som de sörjande lägger på gravarna försvinner nästa dag och någon har varit i Peos mormors stuga på landet…

Även denna boken är lättläst med härliga svartvita illustrationer. Boken är på 76 sidor, passar från cirka 9 år och är skriven av Torsten Bengtsson som har skrivit mängder av bra och lättlästa böcker för barn och ungdomar!

LYSSNA PÅ MIG!

bild-9

Minna är tretton år och älskar musik. Hon klarar helt enkelt inte att leva utan musiken i sitt liv. Tillsammans med sin bästis Jossan skriver de egna hiphop-låtar och bildar ett band med en tjej som heter Elin. Men det visar sig vara svårare än de trott att hålla ihop bandet och hålla sams.

Och hemma är det inte bättre. Minnas mamma har börjat dejta en man som heter Tobias och har ett halvt kilo hårgelé i håret. Det börjar med att hennes mamma gör sig till på rösten och pratar i telefon flera timmar i sträck. En morgon sitter Tobias i köket i Minnas morgonrock, som om han flyttat in och Minna stör sig jättemycket på hur smörig och överdrivet snäll han försöker låta… Minna känner att paniken växer i henne och när livet rasar ännu mera, blir musiken hennes sätt att ta itu med allt, istället för att skrika rakt ut: ”Varför lyssnar ingen på mig”?!

”Lyssna på mig!” är skriven av Martin Jonols för Hegas förlag. En skön bok i dagboksform om att hitta sig själv och våga ta plats. Hegas rekommenderar den från cirka 13 år och uppåt. Jag skulle nog säga att den även passar för något yngre barn i åldern 10-12 också.

ISBARNEN

bild-3

Jag älskar verkligen den här serien! ”Svarta rosorna” heter den och är skriven av Camilla Lagerqvist. Visst är omslaget supersnyggt?! Jag har tidigare berättat om del 1 i serien som heter ”Uppdraget”. HÄR kan ni läsa mer om vad jag tyckte om den!

I ”Isbarnen” fortsätter de gastkramande äventyren för vännerna Maja, Hilde och Ben som bor nära den norska gränsen. Böckerna utspelar sig 1943, under andra världskriget, då Norge är ockuperat av Tyskland och judarna förföljs för att deporteras till koncentrationsläger. I ”Uppdraget” startar Maja, Hilde och Ben en egen motståndsgrupp och ger sig ut på livsfarliga uppdrag för att rädda och varna människor som tyskarna är ute efter. I denna delen får vännerna ett telegram som är adresserat deras lärarinna, där det står:

”Isbarnen upptäckta. Ska skickas till Auschwitz. Tyskarna kommer imorgon. Hämta Isbarnen och för dem till Sverige.”

Vilka är ”Isbarnen” och varför kallar de sig så? Var befinner de sig och vem kan hjälpa dem att ta sig dit? Vännerna inser att de måste ta saken i egna händer och ger sig ut på det tuffaste uppdraget hittils. Och som vanligt gäller det för dem att aldrig lita på någon!

Böckerna i serien ”Svarta rosorna” passar fint för åldern 9-12 år och uppåt!

Systern från havet

bild-6

#läserjustnu

Jag läser ”Systern från havet” av Ulf Stark och Stina Wirsén. Här är sidan som fick hjärtat att snörpas ihop totalt. Flickan Sirkka står vid havet och tar av sig sitt röda hårband. Knyter fast det vid en röd ballong och ser den stiga mot himlen. Hon har kommit från Finland som krigsbarn till Sverige och längtar hem… Hon hoppas att ballongen flyger åt rätt håll, hem…

Tidlös, stark, vemodig, sorglig och ändå hoppfull och så viktig och aktuell! Läs den med barnen!

Illustrationerna är de vackraste. Det är så skönt för ögonen att följa de mjuka penseldragen som liksom upplöses i havets och jordens bruna, blåa och gråa toner… Som om de vore upplösta av tårar. En flickas tårar under ett krig som vi inte får glömma.

bild-2 bild-3 bild-5

Svarta rosorna: Uppdraget

”Det var adrenalinet som gjorde att jag fortsatte springa fast hjärnan sa ifrån. Vi hade ingen chans att springa ifrån soldaterna och deras k-pistar. Jag spände kroppen medan jag sprang, beredd på att när som helst träffas av en kula”.

bild-4 bild-1 bild-3

Äntligen en ny barn & ungdomsserie som utspelar sig under andra världskriget – ett aktuellt och viktigt ämne! ”Svarta rosorna” är skriven av Camilla Lagerqvist för B Wahlströms förlag. Första delen heter ”Uppdraget” och är utgiven 2014. Andra delen, ”Isbarnen” kom ut i början av januari i år.

Jag har läst första delen, ”Uppdraget” och tyckte oerhört mycket om den! ”Uppdraget” handlar om trettonåriga Maja som bor i Jämtland, nära gränsen till krigsdrabbade Norge. De tyska flygplanen med sina olycksbådande kors flyger lågt över svensk mark när de är på väg mot Norge. På andra sidan gränsen förföljs och arresteras judiska familjer för att deporteras till koncentrationsläger i Europa.

Maja och svenskarna i det lilla jämtländska samhället ser inte vad som sker med egna ögon. De hör visserligen flygplanen som får fönstren att skallra, men kriget har för dem blivit en del av en ganska så överkomlig vardag. Ända tills det en dag flyttar in två nya barn i byn; den norska flickan Hilde och den judiska pojken Ben, som också blir Majas nya vänner. Tack vare sina nya vänner får Maja en helt ny förståelse och uppenbarelse av krigets förgörande kraft.

När vännerna får höra att en motståndskvinna, kallad ”Svarta rosen” är i fara, bestämmer de sig för att till varje pris varna henne. För att lyckas med detta farliga uppdrag, måste Maja, Ben och Hilde ta sig förbi de tyska soldaterna som patrullerar gränsen och in i Norge som är ockuperat av tyskarna…

Isande spännande! Rekommenderas varmt! Och visst är omslagen ur-snygga?! Älskar också att de påminner om andra slukarböcker från förr som givits ut på samma förlag, som ”Biggles -äventyren”, ”Lotta-böckerna”, ”Tvillingarna” och ”Kitty”. Nu ser jag fram emot att få läsa fortsättningen, ”Isbarnen”!

Fler som har läst ”Svarta rosorna”:

Bokomaten

Barn & ungdomsboksklubben

Offpist

bild-1

Efter att ha läst Carlstensveckan av Johanna Schreiber, har jag varit nyfiken på att läsa uppföljaren Offpist, som gavs ut i början av november. Ni kan läsa mer om vad jag tyckte om första boken i mitt blogginlägg HÄR! Igår läste jag ut ”Offpist” och tänkte därför ägna fredagens blogginlägg åt att berätta lite mer om vad jag tyckte om den!

”Offpist” är framförallt en härlig ungdomsbok att läsa vid den här tiden på året, då längtan efter tindrande, vit, frostig snö och kanske även skidåkning är som starkast (framförallt nu när det är så milt ute och snön lyser med sin frånvaro). I ”Offpist” får vi återigen träffa gänget med bästisarna Ebba och Olivia och deras pojkvänner Johan och Viggo. När boken börjar ska de ta flyget mot Schweiz där de ska bo tillsammans med Viggos föräldrar i en lyxig lägenhet mitt i skidbacken och liftsystemet. De är sprickfärdiga av förväntansfullt pirr och ser fram emot en resa full av skidåkning, festande och mys. Men tyvärr blir det inte riktigt som huvudpersonen Ebba har tänkt sig. En dag råkar Ebba se ett inkommande sms från en tjej på Johans mobil och hennes tankar börjar snurra. Har han någon annan som han inte har berättat om?

”Offpist” kan på många sätt sägas vara en väldigt typisk ungdomsbok. Den skildrar ganska stereotypa drag hos killar och tjejer som står och väger mellan att vara barn/tonåringar som slutat nian och att ta steget mot vuxenlivet i och med att de ska börja på gymnasiet. På det sättet är den väldigt alldaglig och lite urvattnad. Man kan nästan föreställa sig hur de ska agera i vissa lägen, vilka skämt de ska dra och hur de betraktar varandra. Och i de lägen då jag nästan tycker att författaren tar ett steg längre och nästan är medvetet självironisk, blir det liksom lite löjligt och man stör sig både på huvudpersonen Ebba och hur överdrivet kaxig och ologisk hon ofta verkar ha blivit. Sådan kändes hon inte alls i ”Carlstensveckan”. Men å andra sidan förstår man att hon nu är äldre (och alltså inte per automatik klokare, utan snarare mera vilsen och naiv). Och dessutom kanske det även handlar om att jag som läsare har lärt känna Ebba och gänget bättre och därför kan förutsäga mycket av vad som ska hända.

Under vistelsen i Alperna, kommer de i kontakt med en komplex vuxenvärld som inte riktigt är som de först tänkte sig. De kommer i kontakt med droger och tyngre former av drickande och festande än tidigare. De blir helt enkelt mer emottagliga för faror i livet, vilket ju är naturligt då de nu mer än någonsin får stå på egna ben och även söker sig medvetet till platser där de kan utsattas för detta. Det är på många sätt irriterande hur lättpåverkade de verkar vara och på samma gång befriande att de lever livet lite som om de inte har råd att missa att inte testa allt som kommer i deras väg. Och det är ändå en i grunden skön egenskap att våga leva trots risker och faror – att de gör det fullt ut. Det är ju meningen att den här perioden i deras liv ska se ut så här. Och ändå är de så mycket klokare än resten av de festande ungdomarna på orten – tjejer med trendiga, dyra skidmärkeskläder och killar med typiska ”skibums” och gogglebrännor och svindyr champagne som bara har festandet och drickandet som högsta mål med vistelsen och kanske livet i stort.

bild

Jag känner igen mig direkt i stämningen från förra boken och det tycker jag är härligt! Den är väldigt lättläst den här boken och man tuffar på i sin läsning och slukar stora sjok av kapitelmassa. Jag tycker nog ändå att förra boken var snäppet bättre och jag tror att det beror på att den kändes lite mer trovärdig och mer oförutsägbar. Jag skulle vilja att författaren skildrade Ebbas och Johans relation mer ingående. Som det är nu så är det en blöt puss någon gång i bland, men det saknas dialog mellan dem båda! Jag får liksom ingen feeling för dem båda tillsammans. Kanske är också detta meningen då problemet i boken just är att Ebba saknar Johan och att hon funderar en massa på deras relation och på vad han känner för henne. Men hon frågar honom inte! Jag saknar lite interaktion och äkta känsla. För att ta ett exempel: Jag minns knappt inte att Johan och Ebba hälsade på varann i öppningsscenen på flygplatsen mot Schweiz. Vad hände där liksom? Eftersom deras relation är en så central del av berättelsen, vill man ju som läsare få någonting att fundera kring mera än att nu känner Ebba si och så… Jag hade nog gärna sett att författaren skildrade bådas tankar. Man dör av längtan efter att få veta vad Johan känner i allt detta och vad han går och bär på. Jag gillar egentligen inte böcker med för många berättarjag, men just ”Offpist” skulle kanske ha vunnit på det. Den hade blivit djupare och mycket mer intressant på det sättet.

Annars är det en rejäl feelgoodinjektion man får av att bara läsa ”Offpist”. Såna här böcker behövs också! Utan några krusiduller eller för mycket allvar. Ja, helt enkelt mer av det där tonårspirret! På det sättet tycker jag verkligen att den fångar den rätta känslan och det känns verkligen äkta på det sättet. Författaren har verkligen hittat en ton som passar åldersgruppen. Jag hade slukat både Carlstensveckan och Offpist om jag hade gått på högstadiet och skulle börja gymnasiet! För er som gillar genren, kan jag också tipsa er om dessa böcker som ger samma tonårspirr och som jag tycker är riktigt, riktigt bra:

Tillsammans-trilogin av Denise Rudberg

Sommarserien om Belly av Jenny Han

bild-2

 Trevlig helg!

Årets sista bokattack!

Terese och jag är tillbaka efter årets sista bokattack! Vi lämnade klassrummet till stormande applåder. Vi är alldeles rosiga om kinderna av glädje över att det har varit så poppis och lyckat och att böckerna lånas i så hög grad efter att de först har blivit attackade av oss i klassen.

Vi planerar att göra en liten överraskning till klassen när de är tillbaka igen efter jullovet – ett häfte med bilder på bokattackerna och något i text om dem som ett minne och som en påminnelse om att det finns massvis av nya, fräscha och härliga böcker att upptäcka i bibblan!

Dagen till ära hade vi med oss en faktabok om skelett av Bengt Erik Engholm och en skönlitterär bok av Katarina Genar som heter ”En hemlig vän”.

Katarina Genar är en ny bekantskap för mig och ”En hemlig vän” är den första av hennes böcker som jag har läst. Det är också den allra första barnboken som hon har skrivit (kom ut år 2010). Det som gjorde mig så nyfiken på Katarina Genar och hennes författarskap är att jag länge hört att hennes böcker så starkt är förknippade med och påminner om Maria Gripes. Jag älskar ju verkligen Maria Gripes böcker, så det var ju helt självklart för mig att jag skulle läsa Katarinas böcker.

bild-16

”En hemlig vän” är charmig, mystisk och lite lagom mysrysig att läsa. Jag kan verkligen känna att här finns den där speciella och utsökta Maria Gripe-stämningen. Det finns liksom en laddning i berättelsen som skapar en molande spänning med minsta möjliga effekter och jag älskar att Katarina Genar väljer att fylla sina berättelser med gamla ting som hon blåser liv i, genom att ge dem en själ. I ”Den magiska kappan” är det själva kappan och nyckeln som utgör de besjälade tingen. I ”En hemlig vän” är det mer än känsla i huset där Henrietta bor som vibrerar av mystik. Och detta är ju något som Maria Gripe hade som sin signatur – att ge tingen förmågan att tala. Katarina Genar lyckas skildra vårt vardagliga, moderna liv med smartphones och andra attribut som hör till vår värld och ändå göra berättelserna tidlösa och fyllda av djup, mystik och känslighet. Spänningen finns i det osagda och osynliga, i det som varken syns eller hörs. Läsaren får liksom själv framkalla förklaringar till det mystiska som sker och detta gör att man skärper alla sina sinnen till det yttersta. Man blir liksom på samma gång vaken och koncentrerad som skönt avslappnad i sin läsning.

”En hemlig vän” är verkligen en lagom bok på så många sätt och vis. Det kanske inte händer så jättemycket i berättelsen och ändå känns det som det gör det. Jag älskar nog mest av allt miljön; det gamla lägenhetshuset där huvudpersonen Henrietta och hennes jämt jobbande mamma precis har flyttat in, den tomma, ekande och mystiska trappuppgången med den uråldriga hissen som har lagt av för länge sedan och de äldre grannarna som bor i huset, men som inte gillar att synas eller höras. Jag gillar också att boken utspelar sig mitt i vintern, när snön tycks vara som vitast och luften som kallast. Jag kan verkligen föreställa mig hur det känns i Henrietta när hon känner sig sådär ensam och bortglömd när hennes mamma jobbar så mycket och ibland glömmer bort henne.

Henrietta spenderar mycket tid åt att betrakta huset, trappuppgången och framförallt innergården med de gamla gungorna som hyresvärden Sven strängt förmanat henne att inte gunga på. Och en dag när hon ser ut genom fönstret, ut på gården där gungorna står, upptäcker hon en liten flicka i röd mössa som är på väg mot gungorna… Till hennes fasa hoppar flickan upp på gungorna och tar fart…

bild-14

”En hemlig vän” är jättefin på många sätt. Gillar man en lite mer försiktig, trevande och lågmäld, spännande historia om det oförklarliga i tid och rum, om ensamhet, vänskap, förlåtelse, hemligheter och mysterier i ett – då tror jag att den är alldeles perfekt! Förlaget rekommenderar den för åldern 9-12 år, men jag tycker att den funkar alldeles utmärkt även för en lägre ålder och den kan mycket väl läsas av en lite mer läsvan elev i tvåan eller trean!

bild-15

Terese bokattackade en bok om Skelettboken som är skriven av Bengt Erik Engholm! Och vilken tajming det blev! Klassen har precis jobbat med skelettet och har ett benrangel ståendes i ena hörnet av klassrummet framme vid tavlan. Det märktes att de visste mycket om skelett och våra ben i kroppen. De var väldigt haj på vilket ben som är det längsta och minsta… och så vidare… 🙂

Bengt Eriks faktabokserie för barn och unga är ju helt fantastisk! Har ni inte upptäckt hans böcker ännu, vill jag verkligen tipsa er om dem! Böckerna är både snygga och spännande och handlar om väldigt fascinerande ämnen, som exempelvis; skelett, fakirer, fladdermöss och havsvidunder.

Jag har använt boken om Fladdermöss i många av mina källkritiksprojekt tillsammans med tvåorna på mina skolor. Boken har varit perfekt som en öppnare för en diskussion om fladdermössen och passar utmärkt att läsa högt ur, eftersom författaren så väl knyter ihop fakta med sägner och annat.

bild-13 bild-12

Kanske är det allt du behöver veta

bild-4

Cadence är vacker men mystisk, precis som hennes familj med släktnamnet Sinclair. Hennes morfar och mormor bor i en överflödig villa med tinnar och torn på sin privatägda ö, utanför kusten i Massachusetts. Tillhör man släkten Sinclair är man till naturen ofördärvad. Man är vacker och blond, man har inga fel – här finns inga kriminella och inga misslyckade. Du är en Sinclair rakt igenom, får Cadence ofta höra från hennes morfar och hon kommer att fundera mer och mer på vad det egentligen innebär.

Det är den femtonde sommaren som Cady och hennes mamma, hennes två mostrar och kusinerna kommer till ön för att spendera ännu ett lov på Beachwood som stället heter. Hon ser fram emot ännu en sommar med kusinerna Mirren och Johnny och Gat som är hennes moster Carries nye makes son. För Cady är han tankfullhet och entusiasm, ambition och starkt kaffe. Han är så exotisk att hon bränner sig när han är i hennes närhet och ändå vill hon bara ha mer av honom. Det som Cady och Gat har är en spirande, men skör förälskelse – en vänskap som är djupare än en vänskap och ändå inte. De trevar sig fram, de är både osäkra och orubbliga, de är kära och inte kära, de är unga och gamla på samma gång. Det är allt och ingenting. Cady älskar ord som har dubbla innebörder och hon fångar in dem med en fjärilshåv i sommarvinden. Sidorna i ”Kanske är det allt du behöver veta” är nämligen fulla av dem – motsägelserna, lögnerna och tids nog också sanningen. Något annat som är unikt för Cady är hennes sätt att beskriva de mest intensiva känslorna som ibland drabbar henne. Hon beskriver dem med mättande bildmetaforer i slow-motion som är oerhört effektfulla:

”Jag rörde vid mormors tygsamling, vid de blanka knapparna, de färgglada trådrullarna. Huvudet och axlarna smälte först, sedan höfterna och knäna. Snart var jag en pöl som rann ut över de vackra bomullstygerna. Jag dränkte lapptäcket hon aldrig avslutade, fick metalldelarna i symaskinen att rosta. Under någon timme eller två bestod jag enbart av flytande förlust. Min mormor, min mormor (s. 39)

I slutet av den femtonde sommaren hittas Cadence av mostrarna och morfadern liggandes till hälften täckt av havet intill strandkanten. Hennes handleder och fötter är öppna brännsår och hennes medvetande tillfälligt släckt. Hon klarar sig, men får leva resten av sitt liv med en kronisk huvudvärk som då och då slår ut henne flera dagar i sträck. Smärtan är så intensiv att hon ibland önskar att hon slapp leva. Hon har allvarliga minnesrubbningar och minns ingenting av vad som hände före, under eller efter olyckan. Hon minns heller inget av den där femtonde sommaren, mera än vissa fragment – som tunna trådar i en större väv. Hon försöker kontakta Mirren, Johnny och Gat. Hon saknar ju dem. Men ingen av dem svarar henne och hon försöker förgäves få ihop bitarna i det där pusslet. Vad var det som hände den där sommaren? Hon klistrar upp minnen på väggen över sin säng, när hon får veta något eller rent av minns något för en stund. Orden blir fler och fler och minnena kommer långsamt tillbaka… Men sanningen är inte god, den är någonting helt annat och ska väcka allt till liv.

I början hade jag svårt för den där förvrängda, sjukliga och okänsliga sidan hos Cadence och hennes familj. Egentligen hos alla utom Gat, som gick sin egen väg och var någon annan än Sinclairs. Jag tänkte mycket på att denna boken skulle göras rättvisa på filmduken. Jag tror att den hade blivit väldigt intressant och passat fint att visualiseras på det sättet. Det är en fascinerande miljö där berättelsen och tragedierna äger rum. Personerna är också fascinerande, men på ett slags omvänt sätt. De fascinerar samtidigt som de skrämmer, skaver och provocerar. De talar liksom aldrig ut och det skapar en känsla i mig som läsare, av att jag inte kan tillåta mig att lita på någon av dem och detta gör ju samtidigt att spänningen och obehaget växer sig starkare. Det sitter i kläderna de bär och i väggarna som bär upp familjens överflödiga lyxvillor. Cady, Gat, Johhny och Mirren kallar sig ju till och med själva för ”Lögnarna” och verkar stolta över sitt smeknamn och sin nyfunna känsla av makt. Gat både passar in och passar inte in på samma gång och det är något som Cady och han ofta pratar om. Han är fortfarande en främling efter alla dessa somrar på ön. Och ändå finns det ingen som Cady älskar så djupt. Ironiskt nog tror jag att de alla i familjen Sinclair älskar honom på sitt eget sätt och vis.

Mot slutet växer boken och förvandlas till en ruskigt sugande psykologisk thriller. Jag minns att jag läste en mening som markerade början på spänningssuget. Innan dess var den till och från som ett sömnpiller och det var svårt att få en känsla för karaktärerna och storyn. Men har man läst hela boken, förstår man ju varför det är svårt att skapa sig en bild och en röd tråd. All den där förvirringen man känner, är det meningen att man ska känna! Så uthärda, det kommer bli bättre och du kommer till slut känna att i den här boken kan allt hända! Och det är en skön känsla när man känner så i en bok. Det var effektfullt av författaren att lägga is på alla känslor, det skapar laddningar som växer i små pulser…

Nu ska jag sluta innan jag säger för mycket. Kanske är det allt du behöver veta. 😉

”En vacker och välbärgad familj,

där ingen är kriminell,

och ingen är missbrukare.

En privatägd ö,

en spirande kärlekshistoria

och det starka bandet mellan fyra vänner –

en vänskap som snart blir destruktiv.

En revolution.

En olycka.

En hemlighet.

Sanningen”.

 

Stad av skuggor

”Växthuset var precis som hon mindes det, utom att himlen ovanför glastaket gjorde henne klar i huvudet. Hon tog ett djupt andetag och letade sig in bland de tätt sammanflätade grenarna”…

Det är så skönt när man kan konstatera att man verkligen har umgåtts med en bok, på riktigt. För det känner jag att jag har med ”Stad av skuggor”. Mitt första intryck av boken var helt och hållet positivt. Jag avverkade de första kapitlen i en dundrande fart. Vilken rivstart till inledning av en serie! Men sedan hände det något och min läsning blev mer och mer knagglig. Det gick riktigt långsamt genom vissa partier och jag slutade längta efter stunderna med Clary, Jace och Simon. De fick gärna vänta på mig ett tag till, medan jag gjorde annat. Men stunderna med dem fanns ändå där och jag funderade mycket över dem… Som Jace till exempel. Visst bär han på en mörk hemlighet, tänkte jag för mig själv… Som om han bar på ett sår i hjärtat som aldrig ville läka… Och Clary och Simon… Vilka känslor hade de för varandra egentligen? Och till min lättnad fick jag inte alla mina frågor besvarade efter att ha läst ut första delen i serien. Svaren ligger fortfarande där och ruvar och jag vill inte veta dem riktigt än. Läsningen gick lite knaggligt någonstans i mitten av denna 500-sidiga bok. Men mot slutet, när scenen förändrades och nya hemligheter kom upp till ytan, tog spänningen fart igen. Och det var en skön känsla! Så nu väntar del 2, ”Stad av aska” på att läsas, med start nu i helgen! ❤

Jag är inte riktigt hemma i genren ”urban fantasy”, även om jag har läst en del böcker som tillhör den. Men det finns verkligen något som tilltalar mig med denna genre. Kanske framförallt miljön – ofta en smutsig, storstad som rymmer all den där svärtan och mystiken. Och så de kusligt mänskliga, men ändå så omänskliga varelserna som rör sig i denna värld av spillror. Jag har nog alltid dragits till musik, film, litteratur och poesi med färger, smaker och toner av melankoli i sig. Jag tycker det finns något utsökt vackert över det som är motsägelsefullt.

”Där var Central Parks smaragdgröna fyrkant där älvorna höll hov på midsommarnatten. Där blinkade skyltarna till downtowns klubbar och barer där vampyrer dansade sig igenom natten på Pandemonium. Där var Chinatowns gränder längs vilka varulvar smög på nätterna med stadens ljus glänsande i sina pälsar. Där vandrade besvärjare i all sin fladdermusvingade, kattögda prakt och när de svängde ut över floden såg hon hur det blixtrade av regnbågsfärgade fjäll under flodens silveryta, såg det skimra i långa, pärlprydda hårsvall och hörde sjöjungfrurnas höga, porlande skratt”.

Men när det gäller ”Stad av skuggor”, känner jag kanske att det kan bli lite väl mycket av olika typer av monster, förkastade, demoner, fallna änglar, häxor, varulvar, vampyrer och skuggjägare att hålla reda på. Det tar lite tid att bekanta sig med dem alla! Men ha lite tålamod, jag lovar att de vinner i längden och har en viss charm ;). Måste också nämna att jag har mina misstankar om att böckerna är flera klasser bättre på engelska (originalspråket). Hör bara på ordet ”mondän”, (som figurerar för ordet ”människor” i svenska översättningen), låter det inte urtråkigt?!

Kanske kan det vara på sin plats att nämna något litet om handlingen också (jag kan vara lite dålig på att göra det ibland, eftersom jag lätt snöar in på vad jag känner för böckerna osv).

”Stad av skuggor” utspelar sig i New York och handlar om Clary Fray, som är en till synes helt vanlig tjej. När boken tar sin början, är det sommarlov och Clary med bästa vännen Simon hänger på den populära klubben Pandemonium. Clary är lite lätt uttråkad till en början, men snart blir hon vittne till en rad märkliga och skrämmande händelser. Hon ser hur några ungdomar slinker in genom en dörr där som det står ”tillträde förbjudet” på. Clary förstår att något inte är som det ska och följer efter. Förskräckt ser hon på när tre ungdomar med konstiga tatueringar dödar en annan kille. Hon förstår också att hon är den enda på festen som kan se ungdomarna. När hon träffar Simon på ett café nästa dag, är en av mördarna från Pandemonium där och bara några timmar senare försvinner hennes mamma spårlöst. Allt förändras på nolltid och inget kommer någonsin bli sig likt igen för Clary…

Och med detta inlägg, önskar jag er en riktigt trevlig helg!