Svarta rosorna: Uppdraget

”Det var adrenalinet som gjorde att jag fortsatte springa fast hjärnan sa ifrån. Vi hade ingen chans att springa ifrån soldaterna och deras k-pistar. Jag spände kroppen medan jag sprang, beredd på att när som helst träffas av en kula”.

Äntligen en ny barn & ungdomsserie som utspelar sig under andra världskriget – ett aktuellt och viktigt ämne! ”Svarta rosorna” är skriven av Camilla Lagerqvist för B Wahlströms förlag. Första delen heter ”Uppdraget” och är utgiven 2014. Andra delen, ”Isbarnen” kom ut i början av januari i år.

Jag har läst första delen, ”Uppdraget” och tyckte oerhört mycket om den! ”Uppdraget” handlar om trettonåriga Maja som bor i Jämtland, nära gränsen till krigsdrabbade Norge. De tyska flygplanen med sina olycksbådande kors flyger lågt över svensk mark när de är på väg mot Norge. På andra sidan gränsen förföljs och arresteras judiska familjer för att deporteras till koncentrationsläger i Europa.

Maja och svenskarna i det lilla jämtländska samhället ser inte vad som sker med egna ögon. De hör visserligen flygplanen som får fönstren att skallra, men kriget har för dem blivit en del av en ganska så överkomlig vardag. Ända tills det en dag flyttar in två nya barn i byn; den norska flickan Hilde och den judiska pojken Ben, som också blir Majas nya vänner. Tack vare sina nya vänner får Maja en helt ny förståelse och uppenbarelse av krigets förgörande kraft.

När vännerna får höra att en motståndskvinna, kallad ”Svarta rosen” är i fara, bestämmer de sig för att till varje pris varna henne. För att lyckas med detta farliga uppdrag, måste Maja, Ben och Hilde ta sig förbi de tyska soldaterna som patrullerar gränsen och in i Norge som är ockuperat av tyskarna…

Isande spännande! Rekommenderas varmt! Och visst är omslagen ur-snygga?! Älskar också att de påminner om andra slukarböcker från förr som givits ut på samma förlag, som ”Biggles -äventyren”, ”Lotta-böckerna”, ”Tvillingarna” och ”Kitty”. Nu ser jag fram emot att få läsa fortsättningen, ”Isbarnen”!

Fler som har läst ”Svarta rosorna”:

Bokomaten

Barn & ungdomsboksklubben

Offpist

Efter att ha läst Carlstensveckan av Johanna Schreiber, har jag varit nyfiken på att läsa uppföljaren Offpist, som gavs ut i början av november. Ni kan läsa mer om vad jag tyckte om första boken i mitt blogginlägg HÄR! Igår läste jag ut ”Offpist” och tänkte därför ägna fredagens blogginlägg åt att berätta lite mer om vad jag tyckte om den!

”Offpist” är framförallt en härlig ungdomsbok att läsa vid den här tiden på året, då längtan efter tindrande, vit, frostig snö och kanske även skidåkning är som starkast (framförallt nu när det är så milt ute och snön lyser med sin frånvaro). I ”Offpist” får vi återigen träffa gänget med bästisarna Ebba och Olivia och deras pojkvänner Johan och Viggo. När boken börjar ska de ta flyget mot Schweiz där de ska bo tillsammans med Viggos föräldrar i en lyxig lägenhet mitt i skidbacken och liftsystemet. De är sprickfärdiga av förväntansfullt pirr och ser fram emot en resa full av skidåkning, festande och mys. Men tyvärr blir det inte riktigt som huvudpersonen Ebba har tänkt sig. En dag råkar Ebba se ett inkommande sms från en tjej på Johans mobil och hennes tankar börjar snurra. Har han någon annan som han inte har berättat om?

”Offpist” kan på många sätt sägas vara en väldigt typisk ungdomsbok. Den skildrar ganska stereotypa drag hos killar och tjejer som står och väger mellan att vara barn/tonåringar som slutat nian och att ta steget mot vuxenlivet i och med att de ska börja på gymnasiet. På det sättet är den väldigt alldaglig och lite urvattnad. Man kan nästan föreställa sig hur de ska agera i vissa lägen, vilka skämt de ska dra och hur de betraktar varandra. Och i de lägen då jag nästan tycker att författaren tar ett steg längre och nästan är medvetet självironisk, blir det liksom lite löjligt och man stör sig både på huvudpersonen Ebba och hur överdrivet kaxig och ologisk hon ofta verkar ha blivit. Sådan kändes hon inte alls i ”Carlstensveckan”. Men å andra sidan förstår man att hon nu är äldre (och alltså inte per automatik klokare, utan snarare mera vilsen och naiv). Och dessutom kanske det även handlar om att jag som läsare har lärt känna Ebba och gänget bättre och därför kan förutsäga mycket av vad som ska hända.

Under vistelsen i Alperna, kommer de i kontakt med en komplex vuxenvärld som inte riktigt är som de först tänkte sig. De kommer i kontakt med droger och tyngre former av drickande och festande än tidigare. De blir helt enkelt mer emottagliga för faror i livet, vilket ju är naturligt då de nu mer än någonsin får stå på egna ben och även söker sig medvetet till platser där de kan utsattas för detta. Det är på många sätt irriterande hur lättpåverkade de verkar vara och på samma gång befriande att de lever livet lite som om de inte har råd att missa att inte testa allt som kommer i deras väg. Och det är ändå en i grunden skön egenskap att våga leva trots risker och faror – att de gör det fullt ut. Det är ju meningen att den här perioden i deras liv ska se ut så här. Och ändå är de så mycket klokare än resten av de festande ungdomarna på orten – tjejer med trendiga, dyra skidmärkeskläder och killar med typiska ”skibums” och gogglebrännor och svindyr champagne som bara har festandet och drickandet som högsta mål med vistelsen och kanske livet i stort.

Jag känner igen mig direkt i stämningen från förra boken och det tycker jag är härligt! Den är väldigt lättläst den här boken och man tuffar på i sin läsning och slukar stora sjok av kapitelmassa. Jag tycker nog ändå att förra boken var snäppet bättre och jag tror att det beror på att den kändes lite mer trovärdig och mer oförutsägbar. Jag skulle vilja att författaren skildrade Ebbas och Johans relation mer ingående. Som det är nu så är det en blöt puss någon gång i bland, men det saknas dialog mellan dem båda! Jag får liksom ingen feeling för dem båda tillsammans. Kanske är också detta meningen då problemet i boken just är att Ebba saknar Johan och att hon funderar en massa på deras relation och på vad han känner för henne. Men hon frågar honom inte! Jag saknar lite interaktion och äkta känsla. För att ta ett exempel: Jag minns knappt inte att Johan och Ebba hälsade på varann i öppningsscenen på flygplatsen mot Schweiz. Vad hände där liksom? Eftersom deras relation är en så central del av berättelsen, vill man ju som läsare få någonting att fundera kring mera än att nu känner Ebba si och så… Jag hade nog gärna sett att författaren skildrade bådas tankar. Man dör av längtan efter att få veta vad Johan känner i allt detta och vad han går och bär på. Jag gillar egentligen inte böcker med för många berättarjag, men just ”Offpist” skulle kanske ha vunnit på det. Den hade blivit djupare och mycket mer intressant på det sättet.

Annars är det en rejäl feelgoodinjektion man får av att bara läsa ”Offpist”. Såna här böcker behövs också! Utan några krusiduller eller för mycket allvar. Ja, helt enkelt mer av det där tonårspirret! På det sättet tycker jag verkligen att den fångar den rätta känslan och det känns verkligen äkta på det sättet. Författaren har verkligen hittat en ton som passar åldersgruppen. Jag hade slukat både Carlstensveckan och Offpist om jag hade gått på högstadiet och skulle börja gymnasiet! För er som gillar genren, kan jag också tipsa er om dessa böcker som ger samma tonårspirr och som jag tycker är riktigt, riktigt bra:

Tillsammans-trilogin av Denise Rudberg

Sommarserien om Belly av Jenny Han

 Trevlig helg!

Årets sista bokattack!

Terese och jag är tillbaka efter årets sista bokattack! Vi lämnade klassrummet till stormande applåder. Vi är alldeles rosiga om kinderna av glädje över att det har varit så poppis och lyckat och att böckerna lånas i så hög grad efter att de först har blivit attackade av oss i klassen.

Vi planerar att göra en liten överraskning till klassen när de är tillbaka igen efter jullovet – ett häfte med bilder på bokattackerna och något i text om dem som ett minne och som en påminnelse om att det finns massvis av nya, fräscha och härliga böcker att upptäcka i bibblan!

Dagen till ära hade vi med oss en faktabok om skelett av Bengt Erik Engholm och en skönlitterär bok av Katarina Genar som heter ”En hemlig vän”.

Katarina Genar är en ny bekantskap för mig och ”En hemlig vän” är den första av hennes böcker som jag har läst. Det är också den allra första barnboken som hon har skrivit (kom ut år 2010). Det som gjorde mig så nyfiken på Katarina Genar och hennes författarskap är att jag länge hört att hennes böcker så starkt är förknippade med och påminner om Maria Gripes. Jag älskar ju verkligen Maria Gripes böcker, så det var ju helt självklart för mig att jag skulle läsa Katarinas böcker.

”En hemlig vän” är charmig, mystisk och lite lagom mysrysig att läsa. Jag kan verkligen känna att här finns den där speciella och utsökta Maria Gripe-stämningen. Det finns liksom en laddning i berättelsen som skapar en molande spänning med minsta möjliga effekter och jag älskar att Katarina Genar väljer att fylla sina berättelser med gamla ting som hon blåser liv i, genom att ge dem en själ. I ”Den magiska kappan” är det själva kappan och nyckeln som utgör de besjälade tingen. I ”En hemlig vän” är det mer än känsla i huset där Henrietta bor som vibrerar av mystik. Och detta är ju något som Maria Gripe hade som sin signatur – att ge tingen förmågan att tala. Katarina Genar lyckas skildra vårt vardagliga, moderna liv med smartphones och andra attribut som hör till vår värld och ändå göra berättelserna tidlösa och fyllda av djup, mystik och känslighet. Spänningen finns i det osagda och osynliga, i det som varken syns eller hörs. Läsaren får liksom själv framkalla förklaringar till det mystiska som sker och detta gör att man skärper alla sina sinnen till det yttersta. Man blir liksom på samma gång vaken och koncentrerad som skönt avslappnad i sin läsning.

”En hemlig vän” är verkligen en lagom bok på så många sätt och vis. Det kanske inte händer så jättemycket i berättelsen och ändå känns det som det gör det. Jag älskar nog mest av allt miljön; det gamla lägenhetshuset där huvudpersonen Henrietta och hennes jämt jobbande mamma precis har flyttat in, den tomma, ekande och mystiska trappuppgången med den uråldriga hissen som har lagt av för länge sedan och de äldre grannarna som bor i huset, men som inte gillar att synas eller höras. Jag gillar också att boken utspelar sig mitt i vintern, när snön tycks vara som vitast och luften som kallast. Jag kan verkligen föreställa mig hur det känns i Henrietta när hon känner sig sådär ensam och bortglömd när hennes mamma jobbar så mycket och ibland glömmer bort henne.

Henrietta spenderar mycket tid åt att betrakta huset, trappuppgången och framförallt innergården med de gamla gungorna som hyresvärden Sven strängt förmanat henne att inte gunga på. Och en dag när hon ser ut genom fönstret, ut på gården där gungorna står, upptäcker hon en liten flicka i röd mössa som är på väg mot gungorna… Till hennes fasa hoppar flickan upp på gungorna och tar fart…

”En hemlig vän” är jättefin på många sätt. Gillar man en lite mer försiktig, trevande och lågmäld, spännande historia om det oförklarliga i tid och rum, om ensamhet, vänskap, förlåtelse, hemligheter och mysterier i ett – då tror jag att den är alldeles perfekt! Förlaget rekommenderar den för åldern 9-12 år, men jag tycker att den funkar alldeles utmärkt även för en lägre ålder och den kan mycket väl läsas av en lite mer läsvan elev i tvåan eller trean!

Terese bokattackade en bok om Skelettboken som är skriven av Bengt Erik Engholm! Och vilken tajming det blev! Klassen har precis jobbat med skelettet och har ett benrangel ståendes i ena hörnet av klassrummet framme vid tavlan. Det märktes att de visste mycket om skelett och våra ben i kroppen. De var väldigt haj på vilket ben som är det längsta och minsta… och så vidare… 🙂

Bengt Eriks faktabokserie för barn och unga är ju helt fantastisk! Har ni inte upptäckt hans böcker ännu, vill jag verkligen tipsa er om dem! Böckerna är både snygga och spännande och handlar om väldigt fascinerande ämnen, som exempelvis; skelett, fakirer, fladdermöss och havsvidunder.

Jag har använt boken om Fladdermöss i många av mina källkritiksprojekt tillsammans med tvåorna på mina skolor. Boken har varit perfekt som en öppnare för en diskussion om fladdermössen och passar utmärkt att läsa högt ur, eftersom författaren så väl knyter ihop fakta med sägner och annat.

Kanske är det allt du behöver veta

Cadence är vacker men mystisk, precis som hennes familj med släktnamnet Sinclair. Hennes morfar och mormor bor i en överflödig villa med tinnar och torn på sin privatägda ö, utanför kusten i Massachusetts. Tillhör man släkten Sinclair är man till naturen ofördärvad. Man är vacker och blond, man har inga fel – här finns inga kriminella och inga misslyckade. Du är en Sinclair rakt igenom, får Cadence ofta höra från hennes morfar och hon kommer att fundera mer och mer på vad det egentligen innebär.

Det är den femtonde sommaren som Cady och hennes mamma, hennes två mostrar och kusinerna kommer till ön för att spendera ännu ett lov på Beachwood som stället heter. Hon ser fram emot ännu en sommar med kusinerna Mirren och Johnny och Gat som är hennes moster Carries nye makes son. För Cady är han tankfullhet och entusiasm, ambition och starkt kaffe. Han är så exotisk att hon bränner sig när han är i hennes närhet och ändå vill hon bara ha mer av honom. Det som Cady och Gat har är en spirande, men skör förälskelse – en vänskap som är djupare än en vänskap och ändå inte. De trevar sig fram, de är både osäkra och orubbliga, de är kära och inte kära, de är unga och gamla på samma gång. Det är allt och ingenting. Cady älskar ord som har dubbla innebörder och hon fångar in dem med en fjärilshåv i sommarvinden. Sidorna i ”Kanske är det allt du behöver veta” är nämligen fulla av dem – motsägelserna, lögnerna och tids nog också sanningen. Något annat som är unikt för Cady är hennes sätt att beskriva de mest intensiva känslorna som ibland drabbar henne. Hon beskriver dem med mättande bildmetaforer i slow-motion som är oerhört effektfulla:

”Jag rörde vid mormors tygsamling, vid de blanka knapparna, de färgglada trådrullarna. Huvudet och axlarna smälte först, sedan höfterna och knäna. Snart var jag en pöl som rann ut över de vackra bomullstygerna. Jag dränkte lapptäcket hon aldrig avslutade, fick metalldelarna i symaskinen att rosta. Under någon timme eller två bestod jag enbart av flytande förlust. Min mormor, min mormor (s. 39)

I slutet av den femtonde sommaren hittas Cadence av mostrarna och morfadern liggandes till hälften täckt av havet intill strandkanten. Hennes handleder och fötter är öppna brännsår och hennes medvetande tillfälligt släckt. Hon klarar sig, men får leva resten av sitt liv med en kronisk huvudvärk som då och då slår ut henne flera dagar i sträck. Smärtan är så intensiv att hon ibland önskar att hon slapp leva. Hon har allvarliga minnesrubbningar och minns ingenting av vad som hände före, under eller efter olyckan. Hon minns heller inget av den där femtonde sommaren, mera än vissa fragment – som tunna trådar i en större väv. Hon försöker kontakta Mirren, Johnny och Gat. Hon saknar ju dem. Men ingen av dem svarar henne och hon försöker förgäves få ihop bitarna i det där pusslet. Vad var det som hände den där sommaren? Hon klistrar upp minnen på väggen över sin säng, när hon får veta något eller rent av minns något för en stund. Orden blir fler och fler och minnena kommer långsamt tillbaka… Men sanningen är inte god, den är någonting helt annat och ska väcka allt till liv.

I början hade jag svårt för den där förvrängda, sjukliga och okänsliga sidan hos Cadence och hennes familj. Egentligen hos alla utom Gat, som gick sin egen väg och var någon annan än Sinclairs. Jag tänkte mycket på att denna boken skulle göras rättvisa på filmduken. Jag tror att den hade blivit väldigt intressant och passat fint att visualiseras på det sättet. Det är en fascinerande miljö där berättelsen och tragedierna äger rum. Personerna är också fascinerande, men på ett slags omvänt sätt. De fascinerar samtidigt som de skrämmer, skaver och provocerar. De talar liksom aldrig ut och det skapar en känsla i mig som läsare, av att jag inte kan tillåta mig att lita på någon av dem och detta gör ju samtidigt att spänningen och obehaget växer sig starkare. Det sitter i kläderna de bär och i väggarna som bär upp familjens överflödiga lyxvillor. Cady, Gat, Johhny och Mirren kallar sig ju till och med själva för ”Lögnarna” och verkar stolta över sitt smeknamn och sin nyfunna känsla av makt. Gat både passar in och passar inte in på samma gång och det är något som Cady och han ofta pratar om. Han är fortfarande en främling efter alla dessa somrar på ön. Och ändå finns det ingen som Cady älskar så djupt. Ironiskt nog tror jag att de alla i familjen Sinclair älskar honom på sitt eget sätt och vis.

Mot slutet växer boken och förvandlas till en ruskigt sugande psykologisk thriller. Jag minns att jag läste en mening som markerade början på spänningssuget. Innan dess var den till och från som ett sömnpiller och det var svårt att få en känsla för karaktärerna och storyn. Men har man läst hela boken, förstår man ju varför det är svårt att skapa sig en bild och en röd tråd. All den där förvirringen man känner, är det meningen att man ska känna! Så uthärda, det kommer bli bättre och du kommer till slut känna att i den här boken kan allt hända! Och det är en skön känsla när man känner så i en bok. Det var effektfullt av författaren att lägga is på alla känslor, det skapar laddningar som växer i små pulser…

Nu ska jag sluta innan jag säger för mycket. Kanske är det allt du behöver veta. 😉

”En vacker och välbärgad familj,

där ingen är kriminell,

och ingen är missbrukare.

En privatägd ö,

en spirande kärlekshistoria

och det starka bandet mellan fyra vänner –

en vänskap som snart blir destruktiv.

En revolution.

En olycka.

En hemlighet.

Sanningen”.

 

Stad av skuggor

”Växthuset var precis som hon mindes det, utom att himlen ovanför glastaket gjorde henne klar i huvudet. Hon tog ett djupt andetag och letade sig in bland de tätt sammanflätade grenarna”…

Det är så skönt när man kan konstatera att man verkligen har umgåtts med en bok, på riktigt. För det känner jag att jag har med ”Stad av skuggor”. Mitt första intryck av boken var helt och hållet positivt. Jag avverkade de första kapitlen i en dundrande fart. Vilken rivstart till inledning av en serie! Men sedan hände det något och min läsning blev mer och mer knagglig. Det gick riktigt långsamt genom vissa partier och jag slutade längta efter stunderna med Clary, Jace och Simon. De fick gärna vänta på mig ett tag till, medan jag gjorde annat. Men stunderna med dem fanns ändå där och jag funderade mycket över dem… Som Jace till exempel. Visst bär han på en mörk hemlighet, tänkte jag för mig själv… Som om han bar på ett sår i hjärtat som aldrig ville läka… Och Clary och Simon… Vilka känslor hade de för varandra egentligen? Och till min lättnad fick jag inte alla mina frågor besvarade efter att ha läst ut första delen i serien. Svaren ligger fortfarande där och ruvar och jag vill inte veta dem riktigt än. Läsningen gick lite knaggligt någonstans i mitten av denna 500-sidiga bok. Men mot slutet, när scenen förändrades och nya hemligheter kom upp till ytan, tog spänningen fart igen. Och det var en skön känsla! Så nu väntar del 2, ”Stad av aska” på att läsas, med start nu i helgen! ❤

Jag är inte riktigt hemma i genren ”urban fantasy”, även om jag har läst en del böcker som tillhör den. Men det finns verkligen något som tilltalar mig med denna genre. Kanske framförallt miljön – ofta en smutsig, storstad som rymmer all den där svärtan och mystiken. Och så de kusligt mänskliga, men ändå så omänskliga varelserna som rör sig i denna värld av spillror. Jag har nog alltid dragits till musik, film, litteratur och poesi med färger, smaker och toner av melankoli i sig. Jag tycker det finns något utsökt vackert över det som är motsägelsefullt.

”Där var Central Parks smaragdgröna fyrkant där älvorna höll hov på midsommarnatten. Där blinkade skyltarna till downtowns klubbar och barer där vampyrer dansade sig igenom natten på Pandemonium. Där var Chinatowns gränder längs vilka varulvar smög på nätterna med stadens ljus glänsande i sina pälsar. Där vandrade besvärjare i all sin fladdermusvingade, kattögda prakt och när de svängde ut över floden såg hon hur det blixtrade av regnbågsfärgade fjäll under flodens silveryta, såg det skimra i långa, pärlprydda hårsvall och hörde sjöjungfrurnas höga, porlande skratt”.

Men när det gäller ”Stad av skuggor”, känner jag kanske att det kan bli lite väl mycket av olika typer av monster, förkastade, demoner, fallna änglar, häxor, varulvar, vampyrer och skuggjägare att hålla reda på. Det tar lite tid att bekanta sig med dem alla! Men ha lite tålamod, jag lovar att de vinner i längden och har en viss charm ;). Måste också nämna att jag har mina misstankar om att böckerna är flera klasser bättre på engelska (originalspråket). Hör bara på ordet ”mondän”, (som figurerar för ordet ”människor” i svenska översättningen), låter det inte urtråkigt?!

Kanske kan det vara på sin plats att nämna något litet om handlingen också (jag kan vara lite dålig på att göra det ibland, eftersom jag lätt snöar in på vad jag känner för böckerna osv).

”Stad av skuggor” utspelar sig i New York och handlar om Clary Fray, som är en till synes helt vanlig tjej. När boken tar sin början, är det sommarlov och Clary med bästa vännen Simon hänger på den populära klubben Pandemonium. Clary är lite lätt uttråkad till en början, men snart blir hon vittne till en rad märkliga och skrämmande händelser. Hon ser hur några ungdomar slinker in genom en dörr där som det står ”tillträde förbjudet” på. Clary förstår att något inte är som det ska och följer efter. Förskräckt ser hon på när tre ungdomar med konstiga tatueringar dödar en annan kille. Hon förstår också att hon är den enda på festen som kan se ungdomarna. När hon träffar Simon på ett café nästa dag, är en av mördarna från Pandemonium där och bara några timmar senare försvinner hennes mamma spårlöst. Allt förändras på nolltid och inget kommer någonsin bli sig likt igen för Clary…

Och med detta inlägg, önskar jag er en riktigt trevlig helg!

Tankar inför Författardagen i Hässleholm och några ord om en fin bok…

Hej!

Rackarns! Det var länge sedan jag publicerade ett inlägg nu, så det är sannerligen på tiden! Idag tänkte jag uppmärksamma Anette Eggerts serie ”Djurräddarklubben”. Förra året var jag och några kollegor på Författardagen i Hässleholm, där bland andra Anette Eggert var med och berättade om sina böcker för barn. Nästa vecka, på tisdagen den 18 november är det dags igen för årets Författardag i Hässleholm. Ska bli mycket spännande att lyssna på författarna Johanna Lindbäck, Torsten Bengtsson, Thomas Halling, Karin Salmson, Lisa Bjärbo, Milena Bergquist, Catarina Schmidt, Elin Nilsson och Peter Ekberg!

Många av dem är kära och omtyckta författare för både mig och barnen på mina skolor.  Medan några av dem till min förtjusning är främmande för mig – alltid härligt att göra nya bekantskaper. Lisa Bjärbo fick jag tyvärr inte höra förra året, då hon tyvärr var sjuk och fick ställa in. Hoppas, hoppas hon dyker upp nästa vecka så att vi får höra henne berätta om ”hur man kan bli kär i en bok” <3. Elin Nilsson ska det bli kul att höra, då jag ju har läst hennes ”Flyt som en fjäril, stick som ett bi” – en skön ungdomsbok om en simmande tjej med brinnande kämpaglöd och styrka.

Jag tänkte avsluta detta inlägg med att skriva några rara ord om ”Djurräddarklubben”! En urgullig bok av Anette Eggert och illustratören Mia Maria Güettler (du måste bara kolla in hennes hemsida HÄR!).

Djurräddarklubben är en sådan där bra klubb som vem som helst som sitter hemma och har lite dödskalletråkigt kan starta. I boken är det kompisarna Valle och Vilma som startar en djurräddarklubb, med syfte att rädda alla djur som befinner sig i knipa. I del 3, ”Fallet Bus & Balotelli” är det marsvinet Bus som behöver räddas. Han har nämligen ingen som verkar bry sig om honom. Bus bor visserligen hos någon (Vilmas granne), men behöver verkligen en riktig kompis. Valle och Vilma bestämmer sig för att rädda Bus från att dö ensam och bortglömd. De ska givetvis hitta en marsvinskompis åt Bus! Men hur fixar man fram ett annat marsvin så där på momangen?! De har ju varken pengar till att köpa ett eller någon aning om hur de ska kunna smuggla in ett nytt marsvin hos Vilmas granne – som dessutom råkar vara en riktig elaking… (!)

Annorlunda hästbok med sting och humor!

Det är jag som är Juni

Juni har verkligen en skön inställning till livet. Hon älskar att ta det lugnt och slappa med sin katt Marmelad. Hennes bästa vän Alba däremot, håller många bollar i luften samtidigt. Hon går på en massa olika fritidsaktiviteter som hon även drar med Juni på. Och inuti Juni känns det så här:

”Jag är lat, jag har inget bollsinne, jag passar inte i showdanskläder och jag ramlar i vattnet varje gång jag ska kliva på en båt. Jag har varit med i en orienteringsklubb och gått vilse. Jag har simhoppat och nästan slagit ihjäl mig (…) De som gillar mig säger att det är charmigt. Andra kan nog bli rätt galna”.

Så vad gör man då ens allra bästa vän (som verkar vara i toppenform) släpper jättebomben och föreslår att man ska börja ta ridlektioner? Jo, Juni blir förstås övertalad igen, trots att hennes hjärta bankar nej, nej, nej (!) och hon inte alls känner sig det minsta övertygad eller sugen på att börja.

Så när det är dags för första ridlektionen och Juni (som har fått låna Albas alldeles för trånga ridstövlar) haltar fram med dubbelvikta tår bredvid en nervös och svettig Alba i alldeles för stora och varma fårskinnsstövlar, känns det väldigt skrämmande och jobbigt…

De får träffa ridläraren Karen som går igenom en massa nya konstiga ord på saker och ting inne i stallet; grimskaft, stallgång, spiltor, sadelkammare, sadel, ryktskrapor, rykthinkar, piggborstar, hovkrats, foderkammare, foderbinge, havre, korn, betfor, kolik, höbalar, loftet, hösnuva, uteridbana… Och sedan får de varsin häst att borsta inne i spiltorna. Junis häst är minst två meter hög och står och halvsover och dreglar ner hennes byxor och det är på pricken omöjligt att få honom att flytta sig en millimeter.

Efter varje avklarad ridlektion som Juni klarar med livet i behåll, andas hon ut en lättnadens suck och stryker ett streck för att räkna ner tills terminens alla lektioner är genomförda. Men efter bara några lektioner ringer varningsklockorna i Junis öron. Alba är helt personlighetsförändrad av ridningen och visar illavarslande tendenser till att bli hästtokig. Och Juni inser att hon bara måste ge ridningen en chans. Alternativet vore otänkbart – att förlora sin bästis Alba för evigt…

”Jag försökte hänga på, men det började bli helt galet. Om Alba fick som hon ville så galopperade vi till skolan, gjorde halt vid porten och sadlade av våra väskor vid bänken. Hon verkade helt ha tappat känslan för hur man beter sig när man är elva, nästan tolv år”.

Jag har min kollega Evelina på gymnasiebiblioteket att tacka för denna helsköna läsupplevelse! Det är så skönt med en hästbok som faktiskt berör de inte helt okomplicerade känslorna som många känner inför ridning. Det är så mycket flash backs för mig när jag läser Juni-boken och upplever hur det kändes att vara 7 år, 8 år, 9 år, 10 år, 11 år, 12 år, 13 år, 14 år, 15 år och 16 år och ha en ständig känsla av rädsla boende i sitt bröst inför varje ridlektion. En rädsla som jag efterhand ändå kunde leva med (eftersom det var så kul att rida), men som ändå fanns där ruvande i mörkret.

Om jag då hade fått denna boken i min hand och läst att jag inte var ensam om de där rädslorna och känslorna, då hade det känts mycket lättare på något sätt. Det tror jag i alla fall! Och jag är säker på att det är många som tycker som jag! Det behövs fler nyanser av ”hästiga” böcker – som visar på att det finns ett mångbottnat djup av intensiva och motsägelsefulla känslor som man känner när man rider på ridskola.

Juni är helskön och jag hejjade på henne genom hela boken! Oavsett vad hon skulle komma fram till i slutet, så visste jag att hon skulle fatta beslut för sig själv. Hon är ju så klok och härlig, Juni! Och sen är ju illustrationerna i boken av Lovisa Lesse också så underbara, roliga och igenkännande.

Fler som har läst ”Det är jag som är Juni”:

Tidningen Kulturen

Carolina läser

”Ingen ser en blomma, den är ju så liten, vi har inte tid, och att se tar tid”…

Öppna ditt hjärta

Jag har varit bortrest några dagar och upplevt sol och värme igen. Och vad passar då inte bättre att ha med sig som rese-sällskap än en äkta, amerikansk, romantisk ungdomsbok (boken är klassad som Hcg, men funkar lika bra som ungdomsbok) som utspelar sig i vykortsvackra Cape Cod?! Boken jag läste heter ”Öppna ditt hjärta” och är första delen i trilogin ”Bröllopsfixarens dotter” av författaren Coleen Murtagh Paratore.

Jag spontan-lånade den strax innan jag skulle iväg på semestern och tyckte den liknade Nora Roberts serie ”I nöd och lust” nästan läskigt mycket. Men det var ju å andra sidan precis en sådan bok jag behövde just då, så boken blev ett perfekt val! Lagom lättläst och mysig på ett sockersött sätt – det var precis det jag förväntade mig att den skulle vara och det visade sig vara rätt gissat.

Huvudpersonen Willa (som egentligen heter Willafred och avskyr sitt namn) är en obotlig romantiker till skillnad från sin mamma. Och detta märkts verkligen i boken som är proppfull av hjärtan och poetiska, romantiska citat från kända poeter och klassiska böcker. Boken skulle kunna liknas vid något av en dagbok som är skriven av Willa själv. Varje kapitel börjar med ett citat från Willas egen samling av favoritböcker (hon älskar nämligen mest av allt kärleksromaner och chokladdoppade körsbär).

Willa bor med sin Mamma Stella i det undersköna Cape Cod som ligger vid havet i Bramble som är Stellas hemstad. Hennes mamma driver en bröllopsagentur och är en otroligt driven, professionell och skicklig affärskvinna. Trots att hennes bröllop är raffinerat glamorösa ut i fingerspetsarna, är hon så oromantisk som någon bara kan bli. Och detta har säkert sin förklaring i att hon innerst inne bär på ett obotligt och brustet hjärta. Morgonen efter sin bröllopsdag, dog nämligen hennes make Billy tragiskt. Willa har ända sedan hon var liten längtat efter en pappa. Tillsammans med sin finurliga mormor (som har en egen kola-affär) försöker hon para ihop sin mamma med olika manliga kandidater. Men kavaljer efter kavaljer stryks från listan och Stella kan omöjligt öppna sitt hjärta igen…

”Öppna ditt hjärta” är på många sätt en väldigt sockersöt historia och det skulle kunna bli alldeles för sött och gulligt, om det inte hade varit för Willa. Den här naiva romantiska sidan hos Willa kontrasterar väldigt bra mot Stellas orubbligt, nästan känslokalla och mekaniska sida. Det är lätt att förstå och leva sig in i Willas längtan efter en ”komplett” familj som alla andra och därför förstår man också varför hon samlar på poetiska citat och lyckobringande körsbärskärnor. Det jag gillar mest med boken är den sköna havskänslan och Willas förmåga att bli vän med nästan vem som helst. Hon har fler vänner i sin mormors ålder än vad hon har vänner i sin egen, vilket är väldigt kul och gulligt <3.

”Öppna ditt hjärta” är verkligen en perfekt sommarbok – lättläst, somrig, mysig och romantisk med ganska få hopsnörda knutar och intriger. Det existerar självklart intriger och problem i boken, men som läsare känner man sig hela tiden bombsäker på att allt det där kommer reda ut sig till slut… Det är helt enkelt avkopplande att läsa ”Öppna ditt hjärta”!

Fler som har läst serien ”Bröllopsfixarens dotter”:

Barnens bokklubb

MittimEllan

Julia Österlund

Ge mig boken!

Bookshelf

Lite kär i Benjamin Chauds illustrationer…

❤

Eller mycket kär i Benjamin Chauds illustrationer är jag! Det var blixtförälskelse när jag fick Lotta Olssons bok ”Tro på tomten” i handen och började bläddra. Fransmannen med det underbara namnet, Benjamin Chaud är det som har gjort de dödligt vackra, fina, gulliga, personliga och fantastiska illustrationerna i boken ”Tro på tomten”.

Och förra veckan snubblade jag så av en tillfällighet över serien ”Rika Rolf” av Eva Susso. Böckerna handlar om Rolf och hans rika familj i Paris och man blir ju yr av nostalgi och fascination när man läser om denna underbara stad. Böckerna om Rolf skulle vara söta, rara och roliga även utan illustrationer. Föreställ er då min reaktion när det går upp för mig att min favorit-illustratör är den som har fått blåsa liv och magi i böckerna med sina ursnygga illustrationer! Självklart lånade jag hem bägge två; del 1 som heter ”Tusen tips till en fegis” och del 2 som heter ”Tusen tips till en bluffis”.

Det jag tycker extra mycket om med Benjamins illustrationer i just böckerna om Rolf, är att nästan alla i böckerna har välsignats med en karismatisk ”blåslugg” = snedlugg som ingen mousse eller superspray i världen skulle kunna få till, men som ändå ger ett intryck av att kunna klara vilken storm i världen. Blåsluggen skulle inte vara lika fin om inte personerna i boken hade det där kluriga sned-leendet som de också har. Snedleende + snedlugg verkar vara en oslagbar kombo! ❤

Rolf och familjen Cossu bor i ett hus som är så stort att alla familjemedlemmarna har egen toalett (!). Möblerna och mattorna känns tunga som av rödaste sammet och fönstren flera meter höga. Rolf har till och med en egen spark för att ta sig genom korridorerna till sitt rum – hans hemliga kontor. Rolfs rum med toalett ligger allra högst upp i huset, på vinden och där spenderar han mycket viktig tid åt att spionera ut på gatan med hjälp av sin superkikare. Där på andra sidan gatan ligger en liten fruktaffär där Ahmed och hans dotter Ofelia jobbar om eftermiddagarna och kvällarna. Rolf tycker Ofelia är så söt att det känns som att han suger på en sockrig karamell när han ser in i hennes ögon. Han ägnar en stor del av sin tid åt att fantisera om henne. Hans största bekymmer är hur han ska kunna bli så pass modig att hon upptäcker honom och vill bli hans vän. Han känner sig ju så feg…

Kanske en av de sötaste bilderna i hela boken. Rolf känner sig nöjd med sig själv och testar hur han skulle se ut i superman-outfit genom att skugga ögonen med sin tandborste. ❤

Och tänk vilken tur då att Rolf har faktaboken ”Tusen tips till en fegis” till hands uppe på sitt rum. Han läser i den och begrundar sitt dilemma och sedan bestämmer han sig för att ta tag i sina kärleksbekymmer! Tyvärr visar det sig inte vara helt lätt, trots de kloka råden i ”tusen tips till en fegis”… Hans ärkefiende Hugo, som är bäst i allt och som får alla tjejerna att bli svaga i knäna, gör livet surt för Rolf…

Böckerna om Rolf är något av det mysigaste jag har läst! Mysstämningen i böckerna är så hög att det slår gnistor om dem! Böckerna är lättlästa, spännande och passar utmärkt för högläsning. De innehåller en härlig blandning av kärlek, spänning och humor och man vill läsa dem många gånger om!

Saving Francesca

”Vi ser på Stolthet och fördom. Mr Darcy är så älskvärd att jag blir deprimerad eftersom hans polisonger påminner om Will Trombals”.

Saving Francesca

I helgen har jag umgåtts med Francesca Spinelli. Och det är med allvarlig separationsångest jag nu lägger ifrån mig denna helgröna och helsköna ungdomsbok som skrevs av australienska författaren Melina Marchetta och gavs ut på originalspråket redan 2003. På svenska dröjde det tio år innan den gavs ut, vilket egentligen är ofattbart. Francesca-boken är en av de bästa ungdomsböckerna jag har läst och jag vill bara hoppa in i boken och bli en del av Francescas liv och hennes udda, ocoola och hjärtevärmande gäng. Jag är säkert inte ensam om att panik-googla för att få svar på om fler av hennes böcker kommer ges ut på svenska inom kort. Men med tanke på de recensioner och den positiva kritik som hennes böcker har fått över hela världen (och som nu äntligen har nått Sverige) behöver man nog inte gå och drömma allt för länge. Jag tillhör ju också den lyckliga skara som ännu inte läst ”Jellicoe Road”- som blivit prisad till skyarna som en bok som har allt och lite till… En bok jag längtar efter att få kasta mig över!

Nu har det ju inte gått så många dagar ännu, sedan jag läste ut Francesca, så jag kan egentligen inte svara på vad jag kommer minnas bäst av denna bok. Men om jag skulle gissa, så kommer nog det starkaste minnet vara upplevelsen av den värld och miljö som Francesca och hennes familj och vänner lever i – en värld som känns väldigt udda på ett exotiskt sätt och som har ett romantiskt skimmer om sig…

Francesca Spinelli är 16 år och har precis börjat på en katolsk före detta pojkskola. Hon saknar sina vänner från tiden då hon gick på ”Stella” – hennes före detta skola, där hon var en i gänget. Den skola hon nu går på har bara 30 tjejer totalt och hon lär sig snabbt hur det känns att känna sig mycket ensam och ojämställd gentemot pojkarna och deras intressen och prioriteringar. Parallellt med den tuffa skolstarten, får hennes Mamma ett, som de vuxna väljer att kalla det, sammanbrott. Och Francescas värld faller ännu lite till… Hennes Mamma, som alltid var hennes klippa, förebild och den i familjen som styrde och ställde, gjorde sig både sedd och hörd, ligger nu orörlig och tyst i ett mörkt rum utan att vare sig äta eller vilja prata. En dag vandrar Francesca in i stadens galleria och hamnar i parfymavdelningen, där hon av misstag hittar sin mammas favoritdoft som hon sprejar i luften. Doften får henne att minnas saker från förr, men hur hon än letar i sitt minne, kan hon inte förstå varför hennes mamma har drabbats av en sådan förtvivlan inför livet, som hon har nu…

Det här är en underbar, rörig, humoristisk och sorglig berättelse om vänskap och kärlek, om hur det känns att växa upp, förlora gamla vänner, hitta nya vänner och tvingas hitta tillbaka till sig själv – rädda sig själv. Det är en bok som får mig som läsare att känna mig styrkt. Den är helt underbar och Melinas persongalleri, miljöbeskrivning och dialoger är kanske det jag mest av allt faller för!

På Sebastian träffar Francesca många nya människor och det är svårt att få en klar bild av alla till en början. Det är som Johanna Lindbäck så fiffigt skrivit om ”Francesca-boken”, som om:

”Personregistret hoppar ut från papperet. Det finns så många olika typer och man börjar bry sig så mycket om dem. Skitroliga och skitsorgliga på samma gång. Helt otroligt bra skrivna”.

På skolan träffar hon också en kille som heter William Trombal. Och hennes känslor för honom är så härligt tvetydiga. Hon är så himla klar över hur irriterad hon är på honom, samtidigt som hon ju håller på att bli upp över öronen förälskad och detta förstår nog läsaren lite snabbare än hon själv. Jag älskar verkligen Melina Marchettas humor i Francesca! Hör bara här (citat från sidan 84):

”Det är något med William Trombal som gör att det lyser Star Trek-fan om honom. Själv kan jag inte göra Vulcan-hälsningen och har känt mig underlägsen på grund av det, så det känns himla passande att ogilla William Trombal mer än någonsin. Han skrattar åt något en av dem säger och det förvandlar honom totalt. Det är första gången jag ser honom le och det är rätt förkrossande. De går förbi mig utan att lägga märke till mig. Förrän i sista stund, när våra blickar möts under ett ögonblick eller två. Och jag känner att det pirrar till i magen”.