Kategoriarkiv: VARULVAR

Tiden pulsar och mörkret vandrar in…

bild-1

I helgen har jag sträckläst GRYMMA, GRYMMA ”Nidstången” och ”Grimmen” – del 1 & 2 ur den omtalade, populära och beroendeframkallande serien ”PAX” av författarna Åsa Larsson, Ingela Korsell och illustratören Henrik Jonsson. Äntligen har det blivit min tur att kasta mig över PAX! Det var länge sedan jag var så här förväntansfull inför att läsa en serie och jag kan säga att jag inte blev det minsta besviken!

Upplevelsen av att läsa Nidstången & Grimmen har verkligen överstigit mina förväntningar med råge! Alla essentiella ingredienser finns med – från de ursnygga och urfräcka illustrationerna, de korta och händelsespäckade kapitlen, alla fräcka namn på mytologiska, magiska väsen från förr som dyker upp hipp som happ i boken till de intressanta och komplexa karaktärerna; bröderna Alrik och Viggo som kommer till Mariefred för att återigen placeras i en ny fosterfamilj, eftersom deras mamma inte klarar av att ta hand om dem på grund av sin alkoholism, Layla och Anders som blir deras nya fosterföräldrar och så syskonen Estrid och Magnar – två väldigt speciella och udda människor som är biblioteksväktare och har som sin livsuppgift att vakta det uråldriga biblioteket och all kunskap som finns dold där i källaren till deras hus.

Bröderna Alrik och Viggo är på samma gång sköra och sårbara som starka och modiga. Det är en väldigt rörande syskonskildring i böckerna och man blir varm om hjärtat av hur bröderna står upp för varandra, tröstar, kramar. När den ene är ledsen, hängig och avig tar den andre på sig rollen som stark och modig och vice versa. Men samtidigt kan de båda tjura, gräla och skrika på varann för att senare bli vänner igen. Det är en så naturlig beskrivning av syskonkärlek.

Till en början litar de knappast på någon och tyr sig bara till varandra. Ändå lyckas de med tiden knyta starka band med nya människor som kommer att bli deras vänner och de får en stor och viktig uppgift att stå vakt mot mörkret som växer sig starkare i Mariefred…

bild-19

Nidstången och Grimmen är så grymma! Man sugs in i Alriks och Viggos värld och kan inte få nog – det är väldigt beroendeframkallande det här. Och hjälp vilken magont jag fick av att läsa de sista raderna i Grimmen – vilken cliffhanger! Nu är det bara att vänta på tredje delen och sedan fjärde, femte, sjätte, sjunde, åttonde, nionde och tionde… Och däremellan kommer jag att tipsa alla (speciellt alla killar och tjejer på mellanstadiet) om PAX! Jag är så taggad.

bild-3

 

Stad av glas

bild-2

Den senaste veckan har jag hängt med denna underbart tjocka, 600-sidiga urbana fantasyroman och det har varit GRYMT. När jag läste första halvan av första delen i serien ”The Mortal Instruments” var jag inte riktigt övertygad. Men detta får jag nästan påminna mig själv om nu. För det känns som ljusår sedan jag kände så. Andra halvan av del 1, del 2 och del 3 har varit helt fantastiska. Och speciellt del 3 gav mig andnöd. Vilket antiklimax! Det händer saker i den här boken som man aldrig hade kunnat föreställa sig skulle hända – ofattbart grym är den; Stad av glas! Jag älskar verkligen den här skuggjägarvärlden som författaren Clarissa Clare har byggt upp och som existerar mitt i vår verkliga värld. Älskar också stämningen så mycket. Den där lurande känslan av att huvudpersonerna ständigt är iakttagna och i fara, den där känslan av att de kan råka ut för vad som helst närsomhelst lämnar mig aldrig eftersom jag av erfarenhet vet att ALLT kan hända i den där serien!

Det här är en magisk bok, men den är inte bara magisk för all magi som den rymmer. Den är också magisk av den anledningen att den rymmer en av de finaste kärleksskildringarna som jag har läst i en ungdomsbok. Och jag skulle vara väldigt nöjd och glad om serien slutade här och nu. Men tyvärr gör den inte det. Det finns ytterligare tre böcker som ännu inte givits ut på svenska och mycket mer kan fortfarande hända. Men jag tar ett litet break från ”The Mortal Instruments” för att istället börja på en av de mest omtalade urban-fantasy böckerna för pojkar i 9-12 års åldern (och alla andra ;)) just nu, nämligen serien ”PAX” av spänningsförfattarna Åsa Larsson, Ingela Korsell och Henrik Jonsson (som har gjord de snygga illustrationerna). Hela tio delar planeras att ges ut och tredje delen kommer våren 2015. Jag är väldigt taggad inför ”PAX” och ännu mera taggad inför att få tipsa barnen och ungdomarna om denna!!

Stad av skuggor

”Växthuset var precis som hon mindes det, utom att himlen ovanför glastaket gjorde henne klar i huvudet. Hon tog ett djupt andetag och letade sig in bland de tätt sammanflätade grenarna”…

Det är så skönt när man kan konstatera att man verkligen har umgåtts med en bok, på riktigt. För det känner jag att jag har med ”Stad av skuggor”. Mitt första intryck av boken var helt och hållet positivt. Jag avverkade de första kapitlen i en dundrande fart. Vilken rivstart till inledning av en serie! Men sedan hände det något och min läsning blev mer och mer knagglig. Det gick riktigt långsamt genom vissa partier och jag slutade längta efter stunderna med Clary, Jace och Simon. De fick gärna vänta på mig ett tag till, medan jag gjorde annat. Men stunderna med dem fanns ändå där och jag funderade mycket över dem… Som Jace till exempel. Visst bär han på en mörk hemlighet, tänkte jag för mig själv… Som om han bar på ett sår i hjärtat som aldrig ville läka… Och Clary och Simon… Vilka känslor hade de för varandra egentligen? Och till min lättnad fick jag inte alla mina frågor besvarade efter att ha läst ut första delen i serien. Svaren ligger fortfarande där och ruvar och jag vill inte veta dem riktigt än. Läsningen gick lite knaggligt någonstans i mitten av denna 500-sidiga bok. Men mot slutet, när scenen förändrades och nya hemligheter kom upp till ytan, tog spänningen fart igen. Och det var en skön känsla! Så nu väntar del 2, ”Stad av aska” på att läsas, med start nu i helgen! ❤

Jag är inte riktigt hemma i genren ”urban fantasy”, även om jag har läst en del böcker som tillhör den. Men det finns verkligen något som tilltalar mig med denna genre. Kanske framförallt miljön – ofta en smutsig, storstad som rymmer all den där svärtan och mystiken. Och så de kusligt mänskliga, men ändå så omänskliga varelserna som rör sig i denna värld av spillror. Jag har nog alltid dragits till musik, film, litteratur och poesi med färger, smaker och toner av melankoli i sig. Jag tycker det finns något utsökt vackert över det som är motsägelsefullt.

”Där var Central Parks smaragdgröna fyrkant där älvorna höll hov på midsommarnatten. Där blinkade skyltarna till downtowns klubbar och barer där vampyrer dansade sig igenom natten på Pandemonium. Där var Chinatowns gränder längs vilka varulvar smög på nätterna med stadens ljus glänsande i sina pälsar. Där vandrade besvärjare i all sin fladdermusvingade, kattögda prakt och när de svängde ut över floden såg hon hur det blixtrade av regnbågsfärgade fjäll under flodens silveryta, såg det skimra i långa, pärlprydda hårsvall och hörde sjöjungfrurnas höga, porlande skratt”.

Men när det gäller ”Stad av skuggor”, känner jag kanske att det kan bli lite väl mycket av olika typer av monster, förkastade, demoner, fallna änglar, häxor, varulvar, vampyrer och skuggjägare att hålla reda på. Det tar lite tid att bekanta sig med dem alla! Men ha lite tålamod, jag lovar att de vinner i längden och har en viss charm ;). Måste också nämna att jag har mina misstankar om att böckerna är flera klasser bättre på engelska (originalspråket). Hör bara på ordet ”mondän”, (som figurerar för ordet ”människor” i svenska översättningen), låter det inte urtråkigt?!

Kanske kan det vara på sin plats att nämna något litet om handlingen också (jag kan vara lite dålig på att göra det ibland, eftersom jag lätt snöar in på vad jag känner för böckerna osv).

”Stad av skuggor” utspelar sig i New York och handlar om Clary Fray, som är en till synes helt vanlig tjej. När boken tar sin början, är det sommarlov och Clary med bästa vännen Simon hänger på den populära klubben Pandemonium. Clary är lite lätt uttråkad till en början, men snart blir hon vittne till en rad märkliga och skrämmande händelser. Hon ser hur några ungdomar slinker in genom en dörr där som det står ”tillträde förbjudet” på. Clary förstår att något inte är som det ska och följer efter. Förskräckt ser hon på när tre ungdomar med konstiga tatueringar dödar en annan kille. Hon förstår också att hon är den enda på festen som kan se ungdomarna. När hon träffar Simon på ett café nästa dag, är en av mördarna från Pandemonium där och bara några timmar senare försvinner hennes mamma spårlöst. Allt förändras på nolltid och inget kommer någonsin bli sig likt igen för Clary…

Och med detta inlägg, önskar jag er en riktigt trevlig helg!

”Mercy Falls vargar”…

”Det hade varit den längsta och kallaste vintern i mitt liv. Dag efter dag under en blek, meningslös sol. Och hunger – hungern som brände och gnagde, en omättlig härskare. Den där månaden rörde sig ingenting, landskapet låg fruset i ett färglöst diorama utan liv. En av oss hade blivit skjuten vid ett försök att stjäla sopor från någons bakgård, så resten av flocken stannade i skogen och svalt i väntan på värme och våra gamla kroppar.

Tills de hittade flickan. Tills de gick till anfall”.

Sam är varulven – till hälften människa, till hälften varg. När ”Frost” börjar, betraktar han flickan; Grace och hur hans flock drar ner henne från en gunga för att släpa henne in i skogen. Det är kallt ute, närmare minus 10 grader. Sam ser på när vargarna river och sliter i henne, men han är som fastfrusen. Hans ögon betraktar flickan och han förundras över hennes mänsklighet, över hennes dofter som är värme och liv.

Grace är människoflickan – Hon ser på vargen Sam och kan inte slita sina ögon ifrån honom. Hans ögon är alldeles gula och på nära håll bär de nyanser som påminner om guld och hasselnötsbrunt. När hon ligger i den kalla snön och känner hur den lilla värmen som finns kvar i hennes kropp sakta försvinner, känner hon en stark längtan efter att få sträcka ut handen och röra hans päls. Men vargen med de gula ögonen försvinner och hon tror aldrig hon kommer få se honom igen. Men ödet vill något annat och gång på gång kan hon betrakta honom, i skogsbrynet intill hennes hus…

”Jag var aldrig rädd för honom. Han var stor nog att kunna slita mig från gungan, stark nog att kunna slå omkull mig och släpa in mig i skogen. Men vildsintheten i hans kropp fanns inte i hans ögon. Jag mindes varje gul nyans i hans blick, och jag kunde inte vara rädd. Jag visste att han inte skulle göra mig illa”.

Det är en vacker och mild kärlek – den mellan Sam och Grace – kyla som möter värme, värme som möter kyla. De dras till varandra, Sam och Grace och det känns på något vis förutbestämt att det måste vara dem mot världen. Till en början är det bara ögon som möts och aldrig på nära håll… Hon betraktar honom som varg, om kvällarna och alltid när det är kallt ute. Kapitlen i boken börjar alltid med ett namn; Sams kapitel eller Grace kapitel och därefter får vi veta hur kallt eller varmt det är. Ibland är det minusgrader och ibland plusgrader.Till en början förstod jag inte varför det skulle vara viktigt för läsaren att känna till temperaturen. Men mycket snart inser man varför. När det blir varmare ute, skiftar vargarna form och de flesta av de yngre varulvarna återfår sin människokropp, den kropp de hade från början. För Grace upprepar sig ett ständigt mönster i nästan sex år; när det blir sommar försvinner vargen med de gula ögonen och hela vargflocken, när det blir kallare kommer de tillbaka. Grace ifrågasätter det aldrig, hon tror ju att de bara är vanliga vargar… Men…

”En dag träffar Grace en pojke med gula ögon som tar andan ur henne. Det bara måste vara hennes varg. Men vintern är nära och Sam för en ojämn kamp för att förbli människa. Annars riskerar han att förlora inte bara sig själv utan även Grace för alltid”.

Min tankar om boken:

Jag tyckte ”Frost” var en mysig bok att läsa! På något märkligt sätt, känns det som att det inte händer så mycket i boken och på samma gång gör det ju det! Känslan genom boken är att man hela tiden förutser lite vad som komma skall, vilket gör att det inte blir en så frenetisk sträckläsning – inte för mig i alla fall.

Den påminner ju självklart lite om ”Twilight” och om andra kärleksromaner mellan människa + valfri övernaturlig varelse (det kan vara varulv, vampyr, ängel, zombie etc.), men jag upplever den ändå inte lika intensiv. Sam är så mänsklig för mig, till skillnad från Edward i Twilight, där kampen mot naturen och det monster han egentligen är blir så påtaglig. Jag kan fortfarande minnas hur starkt kärlekshistorien mellan Bella och Edward i Twilight påverkade mig när jag först läste första boken i serien. Det var som om man kunde känna laddningen dem emellan, som om sidorna i boken reflekterade ett starkt ljus man inte kunde värja sig mot. Riktigt så känns det inte i mig när jag läser Frost. Den är mild, den är enkel och förutseende, men ändå mycket läsvärd. En annan sak som skiljer den från Twilight-serien, är att jag inte får den där beroendeframkallande känslan av att vilja läsa mera. Twilight slukade jag del efter del och köpte hem mina egna böcker för att ställa fint i en hylla. Med Frost känner jag mig mer än nöjd med att bara ha läst del ett. Visserligen lånade jag hem del två, ”Feber” med en gång efter att ha läst ut ettan, men jag känner mig liksom nöjd med det hur ettan slutade, om ni förstår vad jag menar… Är nyfiken på vad ni tyckte om den, berätta gärna!

Här kan ni läsa vad andra som läste ”Frost” tyckte:

Bokhora har läst Frost och tycker nog lite som jag; att den är lagom spännande, men kanske inte riktigt någon sträckläsningsbok. Samtidigt frågar hon sig, om detta kanske beror på att hon inte tillhör rätt generation…

Boktoka tycker Frost är perfekt – vilsam och spännande med en självklar romantik, men kanske lite för självklar?

Och Booksessed tycker den känns otroligt äkta, vacker och poetisk och är glad över att hon gav den en chans!

Visst är omslagen fina?!

DEL 1 – FROST

DEL 2 – FEBER

DEL 3 – FÖR EVIGT

En annan bok du kanske vill läsa av samma författare? 

Jag har ännu inte läst den, men HÄR kan du läsa vad ”Bokhora” tyckte om den!