Kategoriarkiv: VUXENROMANER

I det förflutna

”Också den här delen av parken var rejält försummad och när jag gick genom tunneln under fruktträdgårdens grenar kändes det som att vandra genom skelettet av ett enormt urtidsmonster. Jättelika revben omgav mig, och de långa skuggorna mellan dem fick det att se ut som om de faktiskt krökte sig också vid mina fötter. Hastigt skyndade jag igenom allén och i slutet tvärstannade jag. Framför mig, höljt i skugga trots solskenet, låg Milderhurst Castle”.

Kate Morton är författaren med förmåga att trollbinda sin läsare genom att blåsa liv i gamla trädgårdar, platser och föremål och skapa förledande mörka och suggestivt täta historiska romaner. Jag ryser bara jag tänker på hennes beskrivningar av miljöer och människor och hur hon på ett magnetiskt sätt flätar samman nutid med det förflutna. Man sugs in med lika delar fascination och förtjusning, golvad av charmen och den mysiga stämningen och på samma gång ryser man av den mystiska och mörka laddningen som i precis lagom portioner lämnas som ett byte åt läsaren. Redan tidigt i romanen får man som en pirrig känsla av att vilja fördjupa sig i mysterierna och hemligheterna som huvudpersonen själv undersöker. Och den känslan väcker ett starkt begär efter att få ägna sig åt historien helhjärtat och så mycket man bara hinner och orkar med under en dag och gärna tills man vaggas till sömns.

”I det förflutna” kom ut 2011 på svenska och har länge funnits med på min lista över böcker jag mer än gärna vill läsa. (Efter att ha läst Kate Mortons ”Huset vid sjön” ökade bara mitt intresse för hennes författarskap! Här hittar ni min recension av den romanen). Men när passar det bättre att läsa Kate Morton än under fläktande, värmande sensommardagar, när tiden liksom står stilla och vardagen tar en liten paus för att ge plats för sinnet att brodera ut sig, fantisera och drömma sig bort i det oändliga?

I ”I det förflutna” inviger Kate Morton oss i ännu ett dolt mysterium från det förflutna – familjehemligheter som ligger så djupt begravda att de även för familjen i fråga har höljts av lager på lager av förgången tid och tjockt slottsdamm. Edie Burchill, redaktör på ett litet förlag i Londons pittoreska Notting Hill råkar vara hemma hos sina föräldrar i just den stund då hennes mamma öppnar ett brev som sedan decennier tillbaka har kommit på villovägar. Hennes mamma Meredith, med vilken hon har en ganska komplicerad relation till, överraskar henne genom att reagera mycket känslosamt på brevets innehåll. Edies nyfikenhet väcks  genast när Meredith vägrar berätta varför hon reagerar som hon gör. Hon får samtidigt reda på att hennes mamma som trettonåring tillfälligt bodde hos tre excentriska systrar som krigsbarn på slottet Milderhurst Castle på den engelska landsbygden under andra världskriget. Som av en slump hittar hon vägen till slottet där Percy, Saffy och Juniper fortfarande bor kvar – döttrar till den legendariske författaren till den gotiska romanen ”The True History of The Mud Man”,  Raymond Blythe. Edie börjar på egen hand utforska de mystiska omständigheterna kring brevet och hennes mammas ovilja att berätta om sin vistelse på slottet. Vad döljer sig egentligen bakom slottets kalla och ogenomträngliga murar?

Fantastisk läsupplevelse! Rekommenderas varmt för alla som älskar att grotta ner sig i historiska, romantiska, mystiska romaner som utspelar sig på den engelska landsbygden. Jag följer förresten Kate Morton på instagram och ser till min förtjusning att hon snart är klar med utkastet till sin sjätte roman – så peppad! 

 

 

Annonser

Förbjudet att visa ohämmade känslor i pensionatets entré

Bildresultat för förbjudet att visa ohämmade

Inför läsningen av den spanska författaren Mamen Sánchez roman ”Förbjudet att visa ohämmade känslor i pensionatets entré” hade jag läst så många positiva, översvallande recensioner att jag tog det spontana beslutet att låna hem boken. Många är det som har beskrivit den som ”myllrande” och jag kan bara instämma. Detta är en ytterst märklig roman som fick mig att ändra mig både gentemot romanen som helhet, men framförallt dess inneboende karaktärer säkert hundra gånger om under resans gång.

Cecilia, som står i centrum för berättelsen, blir hastigt och olustigt lämnad av sin man. Förtvivlad, uppriven och ur stånd att fatta några eftertänksamma beslut, bestämmer hon sig för att (till sina föräldrars stora bedrövelse) pröva sina brutna vingar som föreståndarinna på ett pensionat; hennes eget som hon renoverar och rustar upp i morföräldrarnas gamla, charmiga men slitna bostad invid floden Manzanares strand. När pensionatet genomgått en enorm förvandling; uppfräschat till tänderna med hjälp av en byggkonsult som mystiskt nog anmäler sig frivilligt i precis rätta stunden, flyttar där in tre unga kvinnor, alla studenter på universitetet ett stenkast bort. I takt med att pensionatet fylls på med inneboende, börjar så ett intrig- och maktspel utan dess like. Här väntar ingen lugn och feelgoodig historia! Om jag för ett ögonblick (vilket jag faktiskt gjorde) tyckte att denna roman var nästintill sötsliskig, platt och ganska banal, fann jag mig ganska så snart lurad.

”Förbjudet att visa ohämmade känslor i pensionatets entré” är nämligen fullproppad med intriger, mörka hemligheter och svek. Det är långa, myllrande, adjektivspäckade meningar som läggs på varandra och som får romanen att verka ännu mer mättad vid sidan av den så händelserika, skumpiga och späckade handlingen. Man vet inte som läsare var man har varken författaren eller hennes fiktiva karaktärer. Nej, inte ens huvudpersonen… och det är omöjligt att lista ut vart allt ska leda till eller hur slutet ska utveckla sig.

Jag skulle vilja beskriva den som en söt och klibbig blomma som sluter sig och vecklar ut sig som en oberäknelig, köttätande växt i takt med att intrigerna, mysterierna och hemligheterna avlöser varandra. Det är ganska underhållande på sitt sätt och romanen växer till min lättnad betydligt mot slutet genom att författaren syr ihop alla vitt spridda trådar oväntat snyggt. För mig är romanen lik en saga, ett drama eller kammarspel och ibland påminner den mig av någon anledning om ”Candide” av Voltaire. Mamen Sánchez behandlar sina karaktärer som statister, stiliserade figurer som ibland nästan framställs förlöjligade. Och jag berörs inte av dem på djupet (något jag ofta söker när jag läser skönlitteratur, oavsett genre eller åldersspecifikation). Här har karaktärerna mer en roll som marionetter som läsaren betraktar från ett ovanifrånperspektiv, vilket jag kan förstå poängen med framförallt efter att romanen är utläst. För mig är den en smått underfundig, underhållande och märklig roman som överraskade många gånger om, men tyvärr förblir det inte mer än så. Rekommenderas om man vill ha något oväntat och lättsmält – när man söker förströelse framför något som på djupet berör.

Jag lät dig gå

Vilken stark debut av brittiska författaren och före detta polisen Clare Mackintosh! Och framförallt: VILKEN TWIST.

Jag har fortfarande svårt att smälta den och har flera gånger bläddrat tillbaka för att upptäcka dolda ledtrådar som författaren kan ha lagt ut som spår för läsaren i texten. Och visst finns de där. Men jag var helt blind och kunde inte för mitt liv se att detta skulle komma. Tänk vilken tur att jag inte gav upp boken femtio sidor in i handlingen?! För början var ganska seg och liksom ”deppig”. Och framförallt kände man sig som läsare lite förvirrad och liksom ”lurad”. Det fanns liksom inget intressant att gå på. Inga känslor, inga ledtrådar som skulle kunna dramatisera berättelsen och föra den framåt. Jag stannade upp flera gånger, la ifrån mig boken och funderade över vad jag skulle göra eftersom jag kände att vi inte riktigt kom längre – jag och boken…

Men så började jag leta efter recensioner till ”Jag lät dig gå” och hoppet tändes igen. För i princip alla som hade läst boken hade skrivit om den där ofattbara twisten som skulle komma någonstans i mitten av boken, där del ett slutar och del två tar vid. Med detta i åtanke, fortsatte jag att läsa, med denna gång en nyvaken förväntan och spänning. Och jag kom snart att bli totalt fast i berättelsen. Från att ha läst i slowmotion med en okoncentrerad, nästan likgiltig känsla började jag sträckläsa febrilt. Och när vändningen kom var jag sedan länge fast. Jag älskar verkligen oväntade twistar och denna fick det att rysa längs ryggraden…

”Det är över på en sekund. Hon böjer sig över honom, letar febrilt efter en puls. Ser sina egna andetag som ett ödsligt moln av vit rök i den kyliga kvällsluften. Upptäcker den mörka skuggan som bildas under hans huvud och hör sig själv kvida högt, som om ljudet kom från någon annan. Hon tittar upp mot den suddiga framrutan, vattendropparna kastas i bågar från vindrutetorkarna, rakt ut i mörkret, och hon skriker på hjälp från den osynlige föraren”.

Det börjar med en fruktansvärd smitningsolycka. Jenna Grey är på väg hem från skolan med sin femåriga son. Det regnar och vinden piskar dem i ansiktena och alla som är ute på gatorna skyndar sig hemåt för att slippa ovädret. När de bara är några meter från huset, släpper sonen mammans hand och ropar glatt till henne att de ska tävla om vem som kommer först hem. En bil dyker upp som från ingenstans. Pojken blir påkörd och mister livet direkt. Mamman skriker åt föraren, som sticker från olycksplatsen med tjutande motor.

I boken får vi följa Jenna och hur hon flyr från Bristol och de otäcka minnena och samvetskvalen. Hon tar på sig skulden för pojkens död och försöker frenetiskt mota bort minnena. I Wales, i en liten by nära havet som heter Penfach börjar hon långsamt bygga upp ett helt nytt och mycket opersonligt liv. Hon försöker kapa av alla band med det förflutna och omgivningen genom att slänga sin mobil, leta upp den mest ensliga, enkla stugan mitt i ingenstans hon kan hitta och aktar sig för vilka hon pratar med och vad hon avslöjar om sig själv. Men långsamt börjar livet sippra in i henne igen och hon får svårt att stå emot när en efter en av Penfachs bybor närmar sig henne genom på sitt mycket speciella och ömsinta sätt. Trots att Jenna ett år efter olyckan långsamt har vågat släppa de mörka minnena, gör de allt för att inte låta henne vara ifred.

Parallellt med Jennas berättelse, får vi följa polisinspektörerna Ray och Kate som arbetar i ett team för att hitta den skyldige till Jacobs död. De har nästintill inget att gå på och tvingas efter hand att tillfälligt lägga ned utredningen, då den har hamnat längre och längre ner i prioriteringsordningen. Men Kate och Ray kan inte släppa Jacobs död och fortsätter i hemlighet att arbeta vidare med utredningen…

Som sagt! Detta är en helt oemotståndligt, gripande psykologisk thriller som överraskar läsaren när man är som allra, allra, allra minst beredd på det. Jag blev fullständigt knockad. Den var sanslöst bra och jag är så glad över att jag inte gav upp den i första taget!!

 

 

Huset vid sjön

https://i1.wp.com/media.bonnierforlagen.se/bokbilder3d/tif/9789137145327.jpg

Min första Kate Morton! Under en veckas tid har jag burit runt på denna fantastiska bok och bara låtit mig svepas med av den berusande, pirriga känslan av att få vara mitt uppe i ett mysterium och en till lika delar välbevarad som mörk och fasansfull familjehemlighet. Det som gör denna bok ännu mer oemotståndlig är ju såklart att den utspelar sig i Storbritannien!! Gissa om jag älskar böcker som gör det… ❤

Jag har länge sneglat på Kate Mortons, tjocka, härliga romaner och varit på vippen att läsa dem nästan varje sommar nu de senaste åren. Men det har aldrig blivit av. Förrän nu. En kollega till mig hade läst just denna, ”Huset vid sjön”. Kate Mortons senaste roman som kom ut i början av juni i år. Och som alltid när någon i ens närhet öser på med lovord om en bok, är det svårt att slita sig. Jag bestämde mig på fläcken för att låna hem boken. Och jag har inte ångrat mig en sekund.

Det som utmärker Kate Mortons romaner, är dels att de har minst två parallella, kronologiska spår som man får följa, dels att det är romaner som innehåller en ljuvlig (och kanske lite annorlunda?) mix av spänning, intriger, mörka familjehemligheter, mystik, passion och dramatik. Den där delikata blandningen av att man som läsare känner sig väldigt hemmastadd – det är hemtrevligt, tryggt och mysigt samtidigt som det finns någonting under ytan som skaver. Kate Morton bygger upp en väv av allt detta som går kors och tvärs och berättelsen får hela tiden nytt liv när nya trådar löses upp och bildar knutar om vartannat. I ”Huset vid sjön” kan jag lova er att ni kommer bli glatt överraskade över hur många gånger som berättelsen tar nya och för läsaren, helt oväntade vägar. När slutet kommer är man mer än belåten över hur känsligt och skickligt författaren flätar samman alla trådarna på ett sömlöst sätt.

”Först hade hon funderat på att erkänna, men hon hade försuttit chansen och nu var det för sent. Sedan det hände hade man gått skallgång, polisen hade kopplats in och pressen hade vädjat om upplysningar. Det fanns ingen hon kunde anförtro sig åt, inget sätt att reparera skadan, och de skulle aldrig förlåta henne. Enda möjligheten var att gräva ner beviset”.

Under 30-talet får vi följa Alice Edevane och hennes familj som bor på ett ståtligt lantgods i landskapet Cornwall, i England. Vi lär känna Alice som en ung flicka med livlig fantasi och stora författardrömmar. Hon älskar Cornwall och sitt hem, där det ligger intill en sjö, omgivet av täta skogar som doftar nostalgiskt av jord och svamp.

Utåt sett är familjen Edevane en okomplicerad och lycklig familj – den perfekta familjen om man skulle betrakta dem som en enhet på ett fotografi. Men det är någonting som inte stämmer. Under midsommaraftonen 1933, försvinner det minsta barnet, Theo. Han är spårlöst försvunnen och återfinns aldrig. Det älskade huset vid sjön överges och familjen splittras vind för våg. Huset förblir ödsligt tomt och övergivit under decennierna som ska komma.

I början av 2000-talet träffar vi Sadie Sparrow, som egentligen arbetar som polis i London, men som nu har tvingats ta tjänstledigt på grund av ett besvärligt fall som hon anses ha misskött ganska grovt. Hon spenderar den påtvingade semestern hos sin käre morfar Bertie, som råkar bo i Cornwall, inte långt ifrån familjen Edevanes släktgods. En dag när hon är ute med sin hundar på en joggingrunda, leder stigen i skogen fram till en övervuxen äng som hon senare upptäcker inte är en äng utan en gammal trädgård som tillhör ett stort, förfallet och övergivit hus vid en sjö. Sadie kan inte stå emot platsen och börjar direkt att undersöka huset och dess omgivningar. Hon får en känsla av att någonting fasansfullt har hänt på denna plats. Och snart får hon mycket riktigt reda på fallet med Theo som polisen aldrig lyckades lösa…