Mörk ängel

Hej!

För några dagar sedan läste jag ut boken ”Mörk ängel”, som jag gärna vill tipsa er om! ”Mörk ängel” är en sådan där bok det talas om och som de allra flesta jag har hört ifrån också gillar starkt. Den har bland annat legat tvåa på ”New York Times bestsellerlista” och sålts till 23 länder och det är många bloggare som har höjt den till skyarna. ”Mörk ängel” är första delen i en fantasy- och science fiction-serie för unga vuxna som heter ”Önskemånglarens dotter”. Andra delen i serien kom ut på svenska redan i oktober förra året, ”Blod och stjärnstoft”.

Berättelsen kretsar kring Karou – flickan med det blåa håret och de mystiska tatueringarna, som bor i Prag och studerar konst. Om dagarna spenderar hon tiden med att fylla sitt skissblock med fantastiska illustrationer av människor och varelser som inte är av denna världen. Men hon bär också på en mörk hemlighet som hon inte avslöjar för någon. Ibland försvinner hon för att gå på hemlighetsfulla ärenden åt önskemånglaren – en man med människo- och djurkropp (en så kallad kimär) som har tagit hand om henne ända sedan hon var liten.

Som tack för att hon åker över världens alla hörn och samlar in djur- och människotänder, får hon halsband med pärlor av önskningar. Hon vet inte något om varför han samlar in tänder eller vad han gör med dem, men ibland anar hon att det inte är helt och hållet av godo. Lika lite som hon vet något om sig själv eller varifrån hon kommer. Och denna ovetskap och känsla av att inte ha någon förankring, får hjärtat att skava av en saknad bortom ord. En saknad efter att höra hemma någonstans och en saknad efter att minnas det förflutna. Man skulle kunna säga att hon lever två slags olika liv – ett i människornas värld i Prag och ett bland kimärerna (demonerna) annorstädes, dit hon tar sig via olika portaler tack vare önskemånglaren.

Berättelsen djupnar och blir allt mörkare, när det börjar dyka upp mystiska handavtryck på dörrar i världens alla hörn. Det är som om någon har bränt in sitt handavtryck och därmed också förändrat något obestämbart. Samtidigt vandrar det runt bevingade varelser och skuggor i städerna som skapar oro och spänning. Varifrån kommer de och vad vill de egentligen? I sökandet efter sitt förflutna, dras Karou in i en uråldrig konflikt och strid mellan ljus och mörker, änglar och demoner… och hon möter den våldsamt vackra ängeln Akiva med de brinnande tigerögonen…

Vad jag tyckte om boken:

Jag var väldigt nyfiken och förväntansfull när jag började läsa ”Mörk ängel” och jag kan säga att jag känner att boken har levt upp till mina förväntningar och ändå inte… Jag är lite kluven inför vad jag egentligen ska tycka om den, då jag tycker att den svajar väldigt mycket och är i vissa sekvenser ruskigt bra och spännande och i andra ganska seg. I de passager där boken känns seg (framförallt någonstans i mitten upplevde jag att den tappade i spänning och fart), är den framförallt inte tillräckligt gripande och berör mig inte på det sätt som jag hade önskat efter den spännande inledningen av boken. Men glöm då inte att jag (som alla andra) hade ovanligt höga förväntningar.

Det jag gillar med ”Mörk ängel” (och också hoppas på av fortsättningen av serien) är att den är så fantasifull! Världen man möter i ”Mörk ängel” känns oväntad och skiljer sig mycket från det jag tidigare har läst i samma genre. Däremot är själva intrigen och kärlekshistorien inte lika unik och just kärlekshistorien håller inte riktigt för mig, i alla fall inte i början. Mot slutet tycker jag att boken faktiskt blir bättre igen med en spännande cliffhanger, trots att den samtidigt är ganska rörig och hoppig i kronologin med mycket tillbakablickar. Det känns som om författaren vill hinna få med så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt, efter en ganska lång, utdragen och händelsefattig paus i mitten. Men trots att jag tycker att den inte riktigt håller ihop på vissa ställen, som jag hade önskat, så gillar jag den ändå så pass mycket att jag blir nyfiken och sugen på att fortsätta läsa serien!

Så om ni ännu inte har läst ”Mörk ängel”, tycker jag ABSOLUT att ni ska läsa den!

Trevlig helg till er alla!

JENNY JÄGERFELD & hennes senaste ”Jag är ju så jävla easy going”…

Nu är det dags att ta farväl av Jenny Jägerfelds senaste ungdomsroman med en titel som lyder ”Jag är ju så jävligt easy going”. Allt började när jag skulle välja resebok inför Stockholmsresan…

Jag älskar verkligen att läsa ”Jag är ju så jävla easy going”. Jag hade aldrig läst någonting tidigare av Jenny Jägerfeld. Visst känner jag till ”Här ligger jag och blöder”, men hade aldrig fått tid över för att bekanta mig närmare med hennes författarskap… Under bokmässan i Göteborg såg vi hennes senaste ”crossover”-verk precis överallt. Och jag var nära att köpa den flera gånger. Men så blev det helt enkelt inte av. Inte förrän för några månader sedan, när den hade frontats på nyhetshyllan och jag var i färd med att välja en resebok inför resan till Stockholm. Jag valde mellan Jenny Jägerfelds ”Jag är ju så jävla easy going” och ”Himlen börjar här”. Men den sistnämnda verkade lite väl sorglig för min sinnesstämning, så det blev Jenny Jägerfeld!

Så här ser förresten ”Himlen börjar här” ut. Vackert omslag eller hur? Den väntar på mig i bokhyllan hemma och en vacker dag får ni höra mer om den här…

Men nu! Tillbaka till ”Easy going”…

Jag blev fullständigt knockad. Det räckte med några få meningar, så var jag fast. Språket är som ett fyrverkeri av alla regnbågens färger och av lika många outforskade färger som våra ögon aldrig tidigare har sett. Känslan är att språket exploderar och börjar glöda, för att aldrig, aldrig mer slockna och dö ut… Nu har det säkert gått en vecka sedan jag läste ut boken och ändå kan jag inte släppa den. Det här är ett försök att stanna kvar i Joannas värld och i den, som hon själv beskriver det: ”freakshow” som pågår i hennes hjärna…

Joannas uppenbarelse och underbara mix av olika och ganska udda personlighetsdrag, spred en tidig känsla (ironiskt nog) av ett lugn över hela boken. Och detta trots (eller snarare på grund av) att Joanna är alla annat än lugn. Jenny Jägerfelds kapiteltitlar är helt underbara. Den ena överträffar den andra:

”De innerligt älskade, de i evighet saknade”

”Ett blylager över huden”

”Varför leva i nuet när man kan vältra sig i det förflutna?”

”Ett betongblock från himlen”

Hon måste älska att klura ihop långa och adjektivspäckade meningar, för den glädje man känner när man läser dem, måste skvallra om att hon hade det fantastiskt roligt när hon skrev boken.

Här kommer ett litet smakprov för er som inte har läst Jenny Jägerfeld tidigare:

”Jag visualiserade hur en vit, nästan genomskinlig doftslinga virvlade genom luften, från hennes hals och handleder rakt mot mitt ansikte. Ett liggande, böljande ”s”, som i en tecknad film. Det var en tung, söt doft. Vanilj, mysk och övermogna äpplen. Rosor som blommat ut. Mitt hjärta slog så hårt där bakom revbenen att det kändes som om det skulle slå sig ut”.

Visst är det vackert? Det är bokens 18e mening, alldeles i början och vi har ännu inte fått lära känna huvudpersonen, men vet ändå att hon heter Joanna. Ändå förstår man som läsare att det händer någonting stort och omvälvande där och då i bussen, där Joanna sitter bakom en annan tjej som heter Audrey och som hon senare skriver ”inte ens är särskilt trevlig”. Hon känner det hon känner, men kan samtidigt inte förstå varför och hur hon kan känna det, för någon som är så hård, okänslig och med en sådan stålrustning till attityd som Audrey… Och jag tror det är just därför, på grund av att Joanna hela tiden tycks ha som två olika personligheter, eller kanske rent av flera olika, som man som läsare blir så förbryllad och förälskad i texten och i berättelsen. Man vill inte sluta läsa. Och man läser febrilt tills boken är slut. Och slutet ÄR lika bra som början…

Rent konkret handlar boken om:

Joanna som har ADHD och som enligt henne själv har en hjärna som är ett ”nöjesfält vid högsäsong” eller ett ”analogt twitter”.

Joanna har en mamma som är en misslyckad författare, som aldrig ger upp sin dröm om att ge ut en bok. Detta resulterar i att hon inte har ett vanligt jobb, utan spenderar flera år åt att skriva på böcker som aldrig ges ut.

Joanna har en pappa som är så deprimerad att han aldrig lämnar soffan. Han spenderar dagarna åt att sitta fastklistrad i soffan och tittar på frågesportprogram på tv. För Joanna känns det mer och mer som om hennes pappa har försvunnit och gett upp livet. Han säger ibland knappt hej till henne när hon går förbi och är helt omsluten av ett mörker som äter upp honom.

Joannas familj får det allt svårare ekonomiskt och detta resulterar i att hennes mamma en dag säger att de inte har råd att köpa Joannas medicin. Det blir bokstavligt talat kaos i Joannas medvetande och hon trasslar in sig i en knarkaffär för att desperat få in pengar till sin medicin. Men mitt i allt detta kaos finns Audrey och Joanna blir kär…

RÖSTER OM ”JAG ÄR JU SÅ JÄVLA EASY GOING”:

”Sällan har vi sett en svensk roman med så mycket fart, driv och jävlar anamma. Det är vasst, argt och helgalet på en och samma gång”
– Svenska Dagbladet

”Jägerfeld är skarp i såväl iakttagelse- som formulerings- förmåga och en fröjd att läsa. Inte många kan så naturligt skildra allvarliga ämnen med så här mycket humor.”
– Göteborgs-Posten

TYCKT OM BOKEN PÅ BLOGGAR:

Fina bokbloggen ”Fiktiviteter” berörs och tycker den är riktigt bra…

”Boktjuven” vill stjäla Jägerfelds ”gestaltning av aningslösa vuxna”…

”Bokfreak” skriver så här: ”Det fantastiska språket exploderar”…

INFÖR JULLEDIGHETEN, VILL JAG TIPSA ER OM ATT LYSSNA PÅ EN PODCAST!

Den ultimata mysfaktorn infinner sig, när man kurar ihop sig i soffan (kanske snöar det lätta bommuls-snöflingor utanför fönstret) tillsammans med en smartphone/padda/dator och lyssnar på någon av dessa utvalda podcasts om litteratur och läsning:

Mellan raderna

¨

Allt vi säger är sant

Bokpodden med Bokhora

GOD JUL & GOTT NYTT ÅR

ÖNSKAR BIBBLABELLA!

UNGDOMSBOK: ”Förr eller senare exploderar jag” av John Green

När jag först kom i kontakt med författaren John Green, var det genom alla lovord över hans tidigare bok (som idag nästan har fått kultstatus) ”Looking för Alaska” (sv. ”Var är Alaska”). Hans senaste ungdomsbok ”Förr eller senare exploderar jag” hann knappt bli utgiven förrän det tycktes som om ”alla” kom att älska den sönder och samman. Det enda man hör och läser på bokbloggar och bland kritiker, är mängder av lovord – även för denna hans senaste ungdomsroman. På baksidan av den svenska utgåvan kan man exempelvis läsa vad den svenska författaren Lisa Bjärbo tyckte om boken:

”Jag älskade den här boken. ÄLSKADE! Till exempel avgudar jag karaktärerna – Hazel Grace är fantastisk. Augustus Waters är FAN-TAS-TISK (…) Det här kan vara en av de bästa böckerna jag någonsin har läst, faktiskt”.

(Lisa Bjärbo / http://www.onekligen.blogspot.se)

Och trots att jag började läsa ”Förr eller senare…” med väldigt höga förväntningar, kan jag fortfarande inte förstå hur bra den faktiskt är. För den var så mycket bättre än jag hade förväntat mig. Först var jag lite tveksam till det svenska bokomslaget som ser ut såhär:

Men liksom den svenska titeln också inte är så talande i början, säger den så mycket mera när man har kommit in en bit i boken och förstår vad den vill säga. På engelska heter boken ”The fault in our stars”, vilket John Green säger är inspirerat av Shakespeares verk ”Julius Caesar”:

”The fault, dear Brutus, is not in our stars, / But in ourselves, that we are underlings.'”

(William Shakespeare)

HÄR kan ni läsa (på John Greens tumblr) och HÄR kan ni se ett videoklipp (från författarens egna youtubekanal: vlogbrothers) på hur mycket John Green fullkomligt avgudar den svenska utgåvan och tolkningen av ”The fault in our stars”. Han skriver så här om omslaget:

”It’s like my YA cancer novel has been turned into crazy pulp fiction from the 1930s”.

(John Green)

Från det att jag började läsa ”Förr eller senare…” tog det inte mindre än en dag tills den var utläst, vilket var en stor sorg eftersom jag hade velat att den skulle räcka mycket, mycket längre. För jag håller med alla som älskar denna bok och jag håller med Lisa Bjärbo när hon skriver hur mycket hon tycker om karaktärerna. John Green lyckas skapa en atmosfär som är helt omöjlig att stå emot – och som man självklart inte heller vill stå emot. Man vill dela lite mer av sin tid med huvudpersonerna Hazel och Augustus och alla andra karaktärer i boken.

Och för er som undrar om den är så sorglig som den borde vara, med tanke på att den handlar om två unga människor som blir kära och har cancer: Ja, den är fruktansvärt sorglig, men den är samtidigt en underbart rolig bok som är en verklig njutning att läsa. Och då tänker jag mycket på dialogen mellan karaktärerna och på deras syn på livet och döden.

Det här är en av de få böcker som berör mig på djupet och som får mig att känna olika nyanser och färger av känslor – en hel palett av olika känslor. Det är just därför den känns så levande och varm – den innehåller ju ALLT som en bok kan innehålla för att vara fullkomligt… perfekt.

Jag skulle vilja skriva att ni inte ska vänta med att läsa ”Förr eller senare exploderar jag”, men lika mycket skulle jag vilja skriva: Spara den och läs den vid ett speciellt valt tillfälle – ett tillfälle då du verkligen har tid att bli fullkomligt och totalt uppslukad av Hazel och Augustus historia. För allt är över fortare än du hinner blinka… Och det är omöjligt att hålla den kvar tillräckligt länge, än vad man önskar. Det är en bok som verkligen lämnar avtryck och som är värd att läsas om flera gånger om!

Här hittar ni en hel blogg full med citat som är hämtade bara från ”The fault in our stars”!

Här kan ni läsa vad andra tyckte om ”Förr eller senare exploderar jag”:

Lidingö stadsbibliotek

Boktjuven

Barnboksprat

Feelgoodbibliotekarien bokpratar

En lärares andrum

Tessans bokblogg

Bläddra, bläddra – fler barnböcker i din bokhylla

Bokhora

Här kan ni läsa mera om John Green:

johngreenbooks.com

Wikipedia

Och här kan ni läsa om hans andra som heter ”Looking for Alaska”:

Looking for Alaska (johngreenbooks.com)

(YA)Y! books

Bokhora

PANDEMONIUM av Lauren Oliver

P A N D E M O N I U M.

Tankar om del två i serien Delirium av Lauren Oliver. OBS! Det förekommer detaljer och spoilers från del ett och två, läs därför helst inte om du fortfarande inte har läst böckerna!

Grekiska, av pan ”allt-” och daimon (‘ond ande’): Outhärdligt tillstånd; kaos; ett tillstånd då alla onda makter är lösa; helvetets centrum.

Titel: Pandemonium

Serie: Delirium #2 (första delen heter Delirium).

Följs av: Rekviem (ges ut 2013)

Utgivningsår: 2012

Förlag: Bonnier Carlsen

Antal sidor: 388

Genre: Romantik och relationer, Science Fiction, Dystopi.

Ålder: Tonår, Unga vuxna.

Första stycket i boken: ”Alex och jag ligger tillsammans på en filt i trädgården till Brooks Street 37. Träden ser högre och mörkare ut än vanligt. Löven är nästan svarta och så tätt sammanflätade att de skymmer himlen”.

Citat:

”Alla berättelser tjänar ett syfte i ett sammanhang där de är godkända. Men förbjudna böcker är så mycket mer. Några av dem är som spindelnät – man kan treva sig fram längs trådarna, men bara nätt och jämnt, in i underliga och mörka hörn. Några är som ballonger som far upp mot himlen: fullständigt slutna i sig själva och onåbara, men vackra att se på. Och några – de bästa – är som dörrar” (s. 183)

”Det börjar värka i bröstet. Det känns som omöjligt, otroligt länge sedan – när jag kunde sitta i ett rum med heltäckningsmatta, när vi kunde ägna dagarna åt att bara hänga, göra ingenting i varandras sällskap. Då fattade jag inte vilket privilegium det var, att ha tråkigt ihop med sin bästa vän, att ha tid att slösa bort” (s. 192)

Mest intressanta karaktär:

Julien.

Vad som håller spänningen vid liv:

Mystiken kring vem Julien egentligen är och vad det är som Julien och Lena har gemensamt.

Känslomässigt tycker jag att, liksom i Delirium, att boken är som allra starkast när Lena släpper lös sina känslor och minnen av sin mamma. (Till exempel när hon befinner sig i Kryptorna i Delirium och när hon berättar om sin mamma för Julien i Pandemonium). Sedan är det också häftigt när författaren berör dubbla känslor, som till exempel vad Lena känner för Julien, att hon liksom inte får en klar uppfattning av honom, att han helt klart förbryllar henne och gör henne förvirrad, att hon inte riktigt vet hur hon ska hantera de intryck hon får från honom och agerar olika i olika sammanhang vilket också passar in på hur hon känner. Ibland känner hon en framvällande sympati för honom som uppstår lika plötsligt som den försvinner.

Att Lena tycker att Julien eller någonting han säger eller gör, påminner henne om Alex. Det gör att man som läsare bara vill fortsätta läsa tills man får veta mera.

Kamper som Lena kämpar med:

Först är det en kamp mot sorgen av att ha förlorat Alex, som aldrig försvinner. Hon fortsätter att drömma mardrömmar om elden och Alex. Hon börjar springa, för att det är det ända sättet för henne att släppa smärtan som hon känner.

En annan kamp i boken är de kamper hon har inom sig om vad som är etiskt rätt. Hon säger emot Raven några gånger, hon vågar säga emot, men tvingas alltid lägga sig på något sätt, eftersom ingen säger emot Raven. Vad är det Raven står för? Är det sanningen som Lena aldrig vill ta till sig? Sanningen om det verkliga livet? Vad är det Lena står för? Ravens sätt att se på livet är skoningslöst. ”Något måste dö för att andra ska kunna leva”. Det är väldigt gripande och målande och fullt av antydningar och symbolik när Raven och Lena grälar om kaninen ska få leva eller inte. Raven är den som hela tiden tar ner Lena på jorden igen och visar henne en värld som hon vägrar se. Vad har Raven flytt ifrån? Raven är ju den som får Lena att gråta för första gången sedan hon kom till Vildmarken efter Alex död.

”De predikar solidaritet och fromhet, men i sina hem och i sina hjärtan, slår de, slår och slår””. (Lena känner avsky mot Juliens pappa och mot alla som är som hans pappa. s. 184)

Om början:

Boken var lite seg i början och det tog tid att vänja sig vid hur boken är strukturerad (kapitel som växlar mellan att skildra då och nu). Det tog åtminstone hundra sidor att komma in i boken. Jag tycker den växer ju längre man läser. Spänningen byggs upp ytterligare när Lena träffar Julien för första gången i samband med DFA-mötet i New York. Spänningen når sin kulmen på s. 200 och framåt och är så spännande att man knappt kan andas.

Symbolik och mönster:

Julien – allt runt omkring honom har ett mystiskt skimmer, allt från hans ögon som hela tiden skiftar färg, hans hår som är obestämbart, hans röst som växlar från att vara känslokall till mjuk, hans mardrömmar och hans nyfikenhet som inte stämmer med hans åsikter och pappan förespråkar.

Kaninen som Lena tvingas döda är en symbol för hur människorna i vildmarken lever och hela tiden tvingas fly. Djuret är fånget, bortskört från sitt hem och det kämpar förtvivlat för att hitta lite mera utrymme för att kunna andas.

Svampen som växer i trädet och angriper det långsamt fungerar precis som hatet som ger näring samtidigt som det ser till att man ruttnar inifrån. (s. 177)

Igenkänningsfaktor från förra boken:

När Lena återupplever minnen genom det hon upplever med Julien, från när hon lärde känna Alex. Det är som om det händer på nytt, fast omvänt. Julien är som Lena, tveksam och manipulerad och Lena är som Alex, den som bandagerar och öppnar upp för den andra världen.

Skillnader från Delirium:

Berättartekniskt – författaren växlar kapitel mellan att skildra ”då” och ”nu”. ”Då”-kapitlen utspelar sig när Lena vistas i Vildmarken med Raven och de andra. ”Nu” utspelar sig när Lena är tillbaka till ”zombieland” under ny identitet och som spion för att hämta fram viktig information från fienden DFA (Deliria-fritt Amerika).

Fler skillnader tycker jag även är att Lena har mera attityd och vågar vara självständig. Det har hänt mycket sedan vi träffade henne sist och hon har verkligen gjort en inre resa och lärt känna sig själv bättre. Ett uppfriskande inslag!

Bokens tema:

Boken kretsar mycket kring temat kärlek och hat, framförallt genom hur Lena upplever saker och ting och hur hon hanterar sina känslor. Berättelsen handlar också om passionen och om sveket och lögnerna. Jag drar faktiskt paralleller till samhällen där religionen har stor makt över människors liv. Till exempel det här med tvångsäktenskap och att pojkar och flickor hålls åtskilda tills den dagen någon annan väljer en partner åt dem, som de ska leva med resten av sina liv.

Lenas hat som har många olika sidor som uppstår ur olika sammanhang och känslor. Man skulle kunna säga att hatet blir hennes följeslagare i de stunder då hon känner sig ensam. Hatet blir ett sätt för henne att orka kämpa och att fortsätta hålla känslorna i schack. Hatet blir också ett medel för henne att slippa se sanningen i vitögat och att hålla människor på avstånd. Känslan av att vilja förgöra det som har förstört allt värdefullt i hennes liv, växer inom henne och hon börjar se framför sig hur hon skjuter och förgör de människor som har förstört allt gott i livet, hur hon bombar hela samhällen och släcker ut liv. Och ändå är hon inte helt befriad från att välkomna känslan av att få känna sig liten och behövd. I vissa ögonblick kan hon tillåta sig detta, vilket också är en räddning för henne.

Kärleken och hur den kan bli till ett maktmedel och ett sätt för en regim att kontrollera hela samhällen.

Budskapet i böckerna känns tydligt: Det går inte att att kontrollera människors hjärtan och släcka ut kärleken fullständigt. Kärleken är inte dödlig, den blåser liv där inget liv verkar ha funnits tidigare och där hoppet har dött ut för länge sedan. Kanske tar den omvägar, men den hittar alltid ut, på något sätt. Och regimen är inte den starka, regimen är den svaga som ser kärleken som ett hot. Där kärleken bryter igenom finns ju egentligen inga maktmedel.

HÅLL UTKIK EFTER DEL 3; REKVIEM (svenska) – Kommer ut någon gång i år!

Läs mer om Requiem (engelska) HÄR.

”Unga böcker” har också läst Pandemonium HÄR

Så här skriver ”Unga böcker” om Delirium.

Nyheten om att Delirium ser ut att bli tv-serie.

Vårens nya böcker!

Vårens nya böcker utgör en härlig och förväntansfull blandning med ovanligt många böcker med ovanligt långa titlar (varav två är hämtade från Håkan Hellströms låttexter)… Har du svårt att vänta på uppföljaren (tredje delen) i Engelsforstrilogin av Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren, kan du stilla din längtan tillfälligt med ”Berättelser från Engelsfors”. Boken innehåller åtta magiska berättelser i serieform, som avslöjar en del hemligheter samt ger en del ledtrådar inför nästa boksläpp.

Saras egna ord, hämtade från hennes blogg Glory Box:

Berättelser från Engelsfors innehåller åtta magiska serieberättelser. Hemligheter från det förflutna avslöjas, och även ledtrådar om vad som komma skall. Vi får se gamla berättelser ur nya perspektiv, och får ta del av hittills okända historier. Vi får träffa De utvalda innan händelserna i Cirkeln, och efter händelserna i Eld. Och vi får möta den gäckande Mona Månstråle i egen hög person.

Minns ni kanske ”Antiloper” som är skriven av Ester Roxberg? Den står fortfarande och vaktar i nyhetshyllan i Blomstermåla. Författaren Esters böcker ges ut av förlaget Xpublishing, som skriver så här om ”Fågelhuset”:

”Fågelhuset” är en roman som sätter kulturbranschens miljöer och villkor under lupp. En sanslös resa rakt upp och in bakom finrummets kulisser, där inget visar sig vara vad det utger sig.

Ni som redan är fan av Hungerspelentrilogin av Suzanne Collins, har nog inte missat att författaren nu släpper ”Gregor från ovanjord”. Vid en första anblick av ”Gregor” kan man nästan misstaga boken för att vara Hungespelen i en annan upplaga, så lika är de i stil på omslaget. Men detta är alltså första delen i en ny fantasyserie av Collins, som planerar hela FEM delar av serien som heter ”The underland chronicles” på engelska.

Vi behöver inte vänta så många dagar på Christin Ljunqvist (som debuterade med kritikerrosade ”Kaninhjärta” om en hjärtskärande systerrelation) nästa bok. Den 25 mars ges ”Fågelbarn” ut. ”Fågelbarn” är en fristående fortsättning på ”Kaninhjärta”. Så här skriver författaren på sin författarblogg:

I min andra roman för unga vuxna får Hanna, en av bikaraktärerna från debuten Kaninhjärta, huvudrollen i ett suggestivt thrillerdrama. Trots barndomens tragedi och det oförklarliga som händer henne, tar hon sig ur familjens kvävande famn. Ut i livet.

Och här kommer en bok med underligt lång titel… ”Och bingo är bara för de förlorade” av författarna till (håll andan) ”Du kanske inte vet det men döden spelar faktiskt inte handboll” (den sistnämnda är också en debut). Boken går enligt adlibris under genren ”urban fantasy”. Så här skriver man på adlibris om nya boken:

”Om de döda inte får dö, så blir det omöjligt för de levande att leva. Ett år har gått. Zahra och Mattias går i nian och är trevande kära i varandra. Allt verkar vara ”som vanligt”. Ingen pratar om branden på skolan längre. Då får Mattias mess av Göran, alltså Döden. Han behöver hjälp. Nu. Fredrik Persson och Linda Belanner har gjort det igen. Med klockren ton och befriande humor låter de nu ge ut uppföljaren till den spännande debuten Du kanske inte vet det, men Döden spelar faktiskt inte handboll”.

”Safirblå” är den spännande fortsättningen på ”Rubinröd” i den romantiska och rafflande trilogin av författaren Kerstin Gier (del 3 = Smaragdröd, ges ut under 2013).

Sofia Nordins senaste! ”En sekund i taget” finns redan nu på biblioteken, om du är intresserad av att läsa en gripande, dystopisk roman för ungdomar, om Hedvig som förlorar sin familj och långsamt inser att hon verkar vara helt ensam kvar på jorden… Hämtat från adlibris:

”Jag flyr, springer nerför trapporna fast det inte finns någon som skulle kunna jaga mig.

Det finns faktiskt ingen. Alla är döda.

Mamma är död. Pappa är död. Min lillebror Ludvig är död. Och förmodligen alla andra också.

Elektriciteten är borta och det är så mörkt i trapphuset att jag inte ser var jag sätter fötterna, men jag springer ändå, bort. Stegen ekar mot väggarna. Ditt fel, ekar de. Ditt fel. Nej, stanna.”

FINNS PÅ BIBBLAN!

”Jag biter i apelsiner”. Ännu en debutroman om lust, svek, längtan och kärlek.

Så här skriver Femina:

”Annakarin Thorburns debutroman Jag biter i apelsiner är nervig, sensuell; en hudlös skildring av hur ett svek i barndomen kastar långa skuggor in i vuxen ålder (…) Thorburns roman biter sig kvar; så vackert livet är och så ont det kan göra – på en och samma gång.”

Katarina Sandbergs debut lånar namnet från en av Håkans älskade låttexter. Hon skriver om det klassiska temat i att vara ”ung och dum” med skarp och skoningslös humor.

AVSLUTNINGSVIS…

Redan 27 mars har THE HOST (baserad på boken med samma namn av Stephanie Meyer) premiär på bioduken! Har ni inte läst boken, så rekommenderar jag att läsa den starkt. Den är på flera sätt, vassare och mera intressant än ”Twilight” och har tyvärr levt alldeles för länge i skuggan av Twilight. Även i bokhyllan i biblioteket tenderar den att bli bortglömd och det är många som är osäkra på var de ska placera den, eftersom den tillhör kategorin YA = young adult/unga vuxna och passar lika bra för vuxna som ungdomar.

Trevlig helg!

– Isabella

PANDEMONIUM: En efterlängtad tvåa

ÄNTLIGEN ÄR DEL 2 PÅ SVENSKA HÄR!

388 nya sidor ligger framför mig…

Jag är inte ensam om att ha längtat efter PANDEMONIUM (Delirium #2) av Lauren Oliver. Jag skrev om ettan i serien (Delirium) HÄR, om ni är nyfikna! För den som inte har hunnit läsa ettan, står den just nu att finna på nyhetshyllan för ungdom i Blomstermåla. Perfekt sträckläsning inför sportlovet. 

Höll ögonen öppna även för DEL 3 = Requiem (på svenska Rekviem) som även den kommer i år!

 

Några som tycker till om Pandemonium:

Boktycke – som redan har läst Pandemonium (obs! spoilers från första delen kan förekomma)

Bookis – om Pandemonium

Nilmas bokhylla

Och så här skrivs det om del 1, Delirium:

Barnens bokklubb – tycker det är häftigt att den ska filmatiseras…

Lauren Olivers officiella hemsida

Bokvarg – ”Jag älskar den här boken, men hatar den ändå”

Schitzo-Cookie – som inte är riktigt övertygad, men ändå vill ge tvåan en chans…

#1 Delirium

#2 Pandemonium

#3 Requiem

Av samma författare:

Resten får du ta reda på själv (på engelska = Before I fall)

– Isabella

DIVERGENT: ännu en beroendeframkallande dystopi för unga vuxna…

DIVERGENT.

På omslaget till ”Divergent” syns en gråmulen himmel med ett gigantiskt klot av eld och siluetten av den amerikanske storstaden Chicago. Regnmolnen tycks nästan snudda vid hustaken på de höga skyskraporna.

Mellan pärmarna i ”Divergent” växer berättelsen om en ung tjej i en värld som är på väg att falla samman. Boken utspelar sig i ett framtida, dystopiskt science-fiction-samhälle och är Veronica Roths debutroman och en av de mest omtalade och uppmärksammade ungdomsböckerna under 2012.

Den har många beröringspunkter med andra ungdomsromaner som också följer samma trend med en berättelse som utspelar sig i ett framtida och dystopiskt samhälle. Jämför till exempel med Delirum av Lauren Oliver och Hungerspelen-trilogin av Suzanne Collins med flera (många av dem är inte översatta till svenska ännu).

(Några av de mest populära och omtalade YA (Young adult/Unga vuxna) romaner som följer samma upplägg, i att de alla utspelar sig i en dystopisk framtidsvärld där individen är försvagad på grund av samhällen som tenderar att ha mycket starka regimer).

I Divergent är samhället uppdelat i olika fraktioner, så kallade ”falanger”, eftersom man tror att ondskan i världen är beroende av människans olikheter. Det finns fem falanger för olika egenskaper:

De osjälviska

De tappra

De lärda

De fridfulla

De ärliga

När Beatrice fyller sexton år, blir hon tillsammans med alla andra sextonåringar, tvungen att välja vilken falang hon vill tillhöra för resten av sitt liv. Enligt samhället ska man välja enligt mottot: ”Falang före blod” och det är just inför det svåra valet som Beatrice nu står. Ska hon välja den falang som hon egentligen hör hemma i och därmed  lämna sin familj för att aldrig mera återse dem? Och kommer hon att klara av den psykiska och fysiska prövning som alla måste gå igenom under den grymma initieringsfasen? Eller kommer hon att misslyckas och bli en utstött, en falanglös i samhälle?

Röster om DIVERGENT:

»En berättelse om svek, romantik, krig och om att välja. Om du gillade Hungerspelen kommer du att älska Divergent. Den har precis rätt mängd spänning för att man hela tiden ska vilja ha mer.« THE GUARDIAN

»Divergent är en otroligt spännande bok, men samtidigt har Veronica Roth lyckats få med både kärlek, vänskap och en del existentiella frågor. Jag är fullständigt fast från första sidan.« BOK-TOKIG

»Divergent är effektivt berättad, i episoder som raskt avlöser varandra. Atmosfären är mer än lite otäck, och det är upplagt för en lika laddad fortsättning.« BJÖRN KOHLSTRÖM, BERNUR

»Det här kan jag tipsa om med gott samvete till de som kommer till bibblan och har svårt att hitta något att sätta tänderna i efter Hungerspelen. Det är spännande och mycket fängslande.« BIBLIOTEKSKATTEN

»Divergent är fullkomligt beroendeframkallande.« USA TODAY

»Rekommenderas starkt, en helt fantastisk bok!« DRIZZLE AND HURRICANE

»Totalt sträckläsningsframkallande.« BOKSTÄVLARNA

– Isabella