”Djupt, djupt inne i sorgens mörker,
glimtar en annan sorts glädje fram,
en allvarligare glädje,
i grunden besläktad med sorg.
Se magnolian! Den blommar nu!
(Dikt av Barbro Lindgren, s. 85 i ”Kurragömma”)
Petrus Dahlins senaste mellanåldersbok är en riktigt ruggig sommarysare! I ”Kurragömma” möter vi 13 åriga Astrid som tillsammans med sin mamma ska spendera några dagar i en sommarvarm spansk bergsby. Astrids pappa har nyligen gått bort och i sorgen efter honom vill hon allt annat än glömma honom. För att komma honom nära har de tagit med sig en karta som han gjort över en vandring i närheten av stugan de ska hyra i byn. Innan han drunknade i en tragisk fiskeolycka, lämnade han nämligen efter sig en detaljerad karta över vandringen.
Men ingenting blir som Astrid föreställt sig, även om hennes farhågor på många sätt besannas. Hennes mamma, som har svårt att sätta gränser mellan jobbet och det privata, tvingas åka till Gran Canaria för att klara upp en del saker på jobbet som reseledare. Astrid vägrar att följa med trots hennes mammas frenetiska övertalningsförsök. Till slut bestämmer de att det bara blir tal om en enda natt och skiljs åt. Astrids mamma tar en taxi till flygplatsen och Astrid börjar packa in sakerna i huset och gör sig hemmastadd. Men det visar sig snabbt att platsen där hon hamnat på är både ödslig och mystisk. När hon vistas i byn någon kilometer bort är det tydligt att ingen av byborna vill se henne där. En gammal kvinna ropar efter henne flera gånger att barn inte är välkomna där. Dörrarna till husen stängs när hon går förbi och folk vägrar att möta hennes blick.
Men Astrid är inte den som låter sig skrämmas. Hon lär sig att hitta i skogen och ner till sjön där hon badar nästa varje dag och hon blir vän med en vit hund som hon börjar kalla för Blanco. Till en början tycker hon det är härligt, avkopplande och svalkande att bada i sjön. De rykten hon får höra om sjöns mörka historia bekommer henne inte. Inte heller de obehagliga mardrömmar som väcker henne helt dyblöt och kallsvettig varje natt. Men långsamt kryper sjöns mörka historia henne närmare och hon kan till slut inte blunda för det fruktansvärda som har hänt där… Kan det ha någonting att göra med de blöta fotavtrycken på verandan? Eller de främmande barnen som dyker upp och vill leka kurragömma med henne…
”Kurragömma” är verkligen en riktig sommarysare! Till en början händer det inte så mycket i boken. Handlingen flyter liksom långsamt på, men på ett alltför oroväckande stillsamt sätt. Att Astrid bara reagerar med sunt förnuft, likgiltigt lugn och nyfikenhet bara ökar spänningen ytterligare! Man känner i varenda cell att någonting står väldigt fel till och att någonting oroväckande kommer att hända. Den stilla inledningen av berättelsen accelererar långsamt upp och blir mot slutet olidligt spännande. Som läsare ryser man av obehag när sjöns mörka historia flyter ut över kanterna och dränker allt ljus…
En andlös sommarrysare när den är som bäst!
Bibblabella 