Kategoriarkiv: SKÖNLITTERATUR

Torsten Bengtsson besöker våra fjärdeklassare!

Bildresultat för torsten bengtsson

Den 25 – 26 april kommer våra fjärdeklassare få besök av författaren Torsten Bengtsson!

Vi är så glada och spända av förväntan över att få träffa honom! I kommunen har vi en tradition sedan några år tillbaka av att ta emot författarbesök för våra fjärdeklassare varje läsår. Vi har tidigare haft författarna Sofia Nordin och Katarina Genar på besök och nu är det alltså dags för Torsten Bengtsson.

I början av vårterminen delade vi ut varsitt exemplar av hans bok ”Mysteriet i döda skogen” till klasserna. Tanken är att vi vill skapa uttrymme för klasserna att i god tid inför författarbesöket förbereda sig på det sätt de önskar arbeta med boken och författaren kopplat till läroplanen.

Detta har i år resulterat i en mängd olika projekt; en klass har förberett sig genom att läsa boken högt och därefter samtala om texten gemensamt i mindre grupper och en annan klass har gjort deckarprojekt och skapat egna deckarromaner genom en stafettskrivning – ett nytt och spännande sätt att utveckla sitt skrivande på!

I många av klasserna har jag som skolbibliotekarie fått förtroende och möjlighet att vara med som resurs och har med glädje och spänning följt processen framåt. Under höstterminen skrev jag om hur stafettskrivningen i klass 4 på Krungårdsskolan framskred. Är ni nyfikna på hur projektet gick till eller bara undrar över vad en stafettskrivning är för något, kan ni läsa mer i min summering av projektet i detta blogginlägg HÄR!

Bronsnyckeln

Bildresultat för bronsnyckeln

Sedan jag skrev sist har jag hunnit läsa del ett och två ur vikingaserien ”Sagan om Turid” av Elisabeth Östnäs (vilka jag för övriga tyckte var mycket läsvärda, spännande och välskrivna). Jag påbörjade även del tre, men så kom ju ”Bronsnyckeln” emellan! Och jag måste erkänna att det är svårt att låta bli att skjuta upp läsningen av ”Bronsnyckeln” när den är en direkt fortsättning av ”Kopparhandsken” som ju var en av mina litterära höjdpunkter förra året! Här kommer därför ett litet inlägg med mina tankar om del tre, ”Bronsnyckeln” av författarna Holly Black och Cassandra Clare.

Ju längre in i en serie jag kommer, desto mindre vill jag egentligen avslöja om den här på bloggen för alla er som inte hunnit läsa föregående delar. Men här kommer några ord som jag hoppas inte avslöjar för mycket! I del tre får vi återigen möta det fantastiska kompisgänget Call, Aaron, Tamara och så vargen Tumult förstås. De träffas efter ett sövande sommarlov och känslan när de börjar sitt bronsår på den magiska skolan ”Magisterium” igen är att de för första gången på länge kanske kan ägna sig uteslutande åt att lära sig något. Det blir som ni säkert redan räknat ut, inte alls som de tänkt sig. För på skolan blir de snart varse om att det lurar en hemlig mördare som verkar vara ute efter att döda Call och hans vänner…

Det som slog mig mest när jag började läsa de första sidorna i boken var hur otroligt mycket jag hade saknat författarnas humor:

”- Borde inte trollkarlarna redan ha kollat det? frågade Aaron.

Tamara ryckte på axlarna. – Även om de har det skulle de inte ge oss namnen, så det här är ett sätt att korta listan över misstänkta.

– Någon har läst om alla sina Kittyböcker i sommar, sa Jasper.

Tamara log ett varggrin. – Någon kommer snart få en smäll i ansiktet”.

Och sedan var det det här med mina höga förväntningar om att få läsa ännu en gastkramande spännande bok med en massa oväntade vändningar och cliffhangers. Trots att ”Bronsnyckeln” saknar det höga tempot som var ”Kopparhandskens” signum, är det en grymt spännande bok (på ett lite lugnare sätt) som döljer en massa mörka hemligheter och som tids nog leder fram till ett slut som är minst sagt oväntat och fruktansvärt…

Min recension av första delen, ”Järnprovet” hittar ni HÄR!

Del två i serien, ”Kopparhandsken” var enligt mig en av 2016 års bästa barn- och ungdomsböcker. I detta inlägg hittar ni några rader om varför den var och är så bra!

Dödsdömda

I helgen har jag läst ”Dödsdömda” av författaren Camilla Lagerqvist. ”Dödsdömda” är den fjärde och senaste delen ur hennes ungdomsboksserie ”Svarta rosorna” som utspelar sig i Sverige och Norge under andra världskriget.

”Svarta Rosorna” har verkligen kommit att bli som en kär vän man återser efter ett längre uppehåll. Nu har det hunnit komma ut fyra delar och alla delarna har varit starka läsupplevelser och det är svårt att slita sig från huvudpersonerna Maja, Hilde och Bens öden. De är så unga och så modiga!

I ”Dödsdömda” trappas dramatiken upp ett snäpp värre; som titeln avslöjar väntar döden ständigt bakom nästa hörn för ungdomarna i motståndsgruppen ”Svarta rosorna”. De får av en slump reda på att en hel norsk by vid namn Solvik svävar i livsfara. ”Svarta rosorna” bestämmer sig återigen för att ge sig av, över norska gränsen för att varna Solviks bybor undan nazisterna som med ljus och lykta söker efter motståndsmän och förrädare och som allt eftersom kriget närmar sitt slut har blivit mer och mer besatta och villkorslösa i sitt sökande. Och någonstans vet Maja, Hilde och Ben innerst inne att det här kommer bli deras farligaste uppdrag någonsin…

Oerhört bra skrivet av Camilla Lagerqvist! Jag läser med hjärtat dunkande av fasa och stigande skräck. Så olidligt spännande och skickligt skrivet! Läs ”Svarta Rosorna” om ni har missat denna serie, det är omöjligt att bli besviken!!!

Här kan ni läsa mina tankar om del ett och tre:

Uppdraget – del 1

Förrädarna – del 3

Jag lät dig gå

Vilken stark debut av brittiska författaren och före detta polisen Clare Mackintosh! Och framförallt: VILKEN TWIST.

Jag har fortfarande svårt att smälta den och har flera gånger bläddrat tillbaka för att upptäcka dolda ledtrådar som författaren kan ha lagt ut som spår för läsaren i texten. Och visst finns de där. Men jag var helt blind och kunde inte för mitt liv se att detta skulle komma. Tänk vilken tur att jag inte gav upp boken femtio sidor in i handlingen?! För början var ganska seg och liksom ”deppig”. Och framförallt kände man sig som läsare lite förvirrad och liksom ”lurad”. Det fanns liksom inget intressant att gå på. Inga känslor, inga ledtrådar som skulle kunna dramatisera berättelsen och föra den framåt. Jag stannade upp flera gånger, la ifrån mig boken och funderade över vad jag skulle göra eftersom jag kände att vi inte riktigt kom längre – jag och boken…

Men så började jag leta efter recensioner till ”Jag lät dig gå” och hoppet tändes igen. För i princip alla som hade läst boken hade skrivit om den där ofattbara twisten som skulle komma någonstans i mitten av boken, där del ett slutar och del två tar vid. Med detta i åtanke, fortsatte jag att läsa, med denna gång en nyvaken förväntan och spänning. Och jag kom snart att bli totalt fast i berättelsen. Från att ha läst i slowmotion med en okoncentrerad, nästan likgiltig känsla började jag sträckläsa febrilt. Och när vändningen kom var jag sedan länge fast. Jag älskar verkligen oväntade twistar och denna fick det att rysa längs ryggraden…

”Det är över på en sekund. Hon böjer sig över honom, letar febrilt efter en puls. Ser sina egna andetag som ett ödsligt moln av vit rök i den kyliga kvällsluften. Upptäcker den mörka skuggan som bildas under hans huvud och hör sig själv kvida högt, som om ljudet kom från någon annan. Hon tittar upp mot den suddiga framrutan, vattendropparna kastas i bågar från vindrutetorkarna, rakt ut i mörkret, och hon skriker på hjälp från den osynlige föraren”.

Det börjar med en fruktansvärd smitningsolycka. Jenna Grey är på väg hem från skolan med sin femåriga son. Det regnar och vinden piskar dem i ansiktena och alla som är ute på gatorna skyndar sig hemåt för att slippa ovädret. När de bara är några meter från huset, släpper sonen mammans hand och ropar glatt till henne att de ska tävla om vem som kommer först hem. En bil dyker upp som från ingenstans. Pojken blir påkörd och mister livet direkt. Mamman skriker åt föraren, som sticker från olycksplatsen med tjutande motor.

I boken får vi följa Jenna och hur hon flyr från Bristol och de otäcka minnena och samvetskvalen. Hon tar på sig skulden för pojkens död och försöker frenetiskt mota bort minnena. I Wales, i en liten by nära havet som heter Penfach börjar hon långsamt bygga upp ett helt nytt och mycket opersonligt liv. Hon försöker kapa av alla band med det förflutna och omgivningen genom att slänga sin mobil, leta upp den mest ensliga, enkla stugan mitt i ingenstans hon kan hitta och aktar sig för vilka hon pratar med och vad hon avslöjar om sig själv. Men långsamt börjar livet sippra in i henne igen och hon får svårt att stå emot när en efter en av Penfachs bybor närmar sig henne genom på sitt mycket speciella och ömsinta sätt. Trots att Jenna ett år efter olyckan långsamt har vågat släppa de mörka minnena, gör de allt för att inte låta henne vara ifred.

Parallellt med Jennas berättelse, får vi följa polisinspektörerna Ray och Kate som arbetar i ett team för att hitta den skyldige till Jacobs död. De har nästintill inget att gå på och tvingas efter hand att tillfälligt lägga ned utredningen, då den har hamnat längre och längre ner i prioriteringsordningen. Men Kate och Ray kan inte släppa Jacobs död och fortsätter i hemlighet att arbeta vidare med utredningen…

Som sagt! Detta är en helt oemotståndligt, gripande psykologisk thriller som överraskar läsaren när man är som allra, allra, allra minst beredd på det. Jag blev fullständigt knockad. Den var sanslöst bra och jag är så glad över att jag inte gav upp den i första taget!!

 

 

Huset vid sjön

https://i1.wp.com/media.bonnierforlagen.se/bokbilder3d/tif/9789137145327.jpg

Min första Kate Morton! Under en veckas tid har jag burit runt på denna fantastiska bok och bara låtit mig svepas med av den berusande, pirriga känslan av att få vara mitt uppe i ett mysterium och en till lika delar välbevarad som mörk och fasansfull familjehemlighet. Det som gör denna bok ännu mer oemotståndlig är ju såklart att den utspelar sig i Storbritannien!! Gissa om jag älskar böcker som gör det… ❤

Jag har länge sneglat på Kate Mortons, tjocka, härliga romaner och varit på vippen att läsa dem nästan varje sommar nu de senaste åren. Men det har aldrig blivit av. Förrän nu. En kollega till mig hade läst just denna, ”Huset vid sjön”. Kate Mortons senaste roman som kom ut i början av juni i år. Och som alltid när någon i ens närhet öser på med lovord om en bok, är det svårt att slita sig. Jag bestämde mig på fläcken för att låna hem boken. Och jag har inte ångrat mig en sekund.

Det som utmärker Kate Mortons romaner, är dels att de har minst två parallella, kronologiska spår som man får följa, dels att det är romaner som innehåller en ljuvlig (och kanske lite annorlunda?) mix av spänning, intriger, mörka familjehemligheter, mystik, passion och dramatik. Den där delikata blandningen av att man som läsare känner sig väldigt hemmastadd – det är hemtrevligt, tryggt och mysigt samtidigt som det finns någonting under ytan som skaver. Kate Morton bygger upp en väv av allt detta som går kors och tvärs och berättelsen får hela tiden nytt liv när nya trådar löses upp och bildar knutar om vartannat. I ”Huset vid sjön” kan jag lova er att ni kommer bli glatt överraskade över hur många gånger som berättelsen tar nya och för läsaren, helt oväntade vägar. När slutet kommer är man mer än belåten över hur känsligt och skickligt författaren flätar samman alla trådarna på ett sömlöst sätt.

”Först hade hon funderat på att erkänna, men hon hade försuttit chansen och nu var det för sent. Sedan det hände hade man gått skallgång, polisen hade kopplats in och pressen hade vädjat om upplysningar. Det fanns ingen hon kunde anförtro sig åt, inget sätt att reparera skadan, och de skulle aldrig förlåta henne. Enda möjligheten var att gräva ner beviset”.

Under 30-talet får vi följa Alice Edevane och hennes familj som bor på ett ståtligt lantgods i landskapet Cornwall, i England. Vi lär känna Alice som en ung flicka med livlig fantasi och stora författardrömmar. Hon älskar Cornwall och sitt hem, där det ligger intill en sjö, omgivet av täta skogar som doftar nostalgiskt av jord och svamp.

Utåt sett är familjen Edevane en okomplicerad och lycklig familj – den perfekta familjen om man skulle betrakta dem som en enhet på ett fotografi. Men det är någonting som inte stämmer. Under midsommaraftonen 1933, försvinner det minsta barnet, Theo. Han är spårlöst försvunnen och återfinns aldrig. Det älskade huset vid sjön överges och familjen splittras vind för våg. Huset förblir ödsligt tomt och övergivit under decennierna som ska komma.

I början av 2000-talet träffar vi Sadie Sparrow, som egentligen arbetar som polis i London, men som nu har tvingats ta tjänstledigt på grund av ett besvärligt fall som hon anses ha misskött ganska grovt. Hon spenderar den påtvingade semestern hos sin käre morfar Bertie, som råkar bo i Cornwall, inte långt ifrån familjen Edevanes släktgods. En dag när hon är ute med sin hundar på en joggingrunda, leder stigen i skogen fram till en övervuxen äng som hon senare upptäcker inte är en äng utan en gammal trädgård som tillhör ett stort, förfallet och övergivit hus vid en sjö. Sadie kan inte stå emot platsen och börjar direkt att undersöka huset och dess omgivningar. Hon får en känsla av att någonting fasansfullt har hänt på denna plats. Och snart får hon mycket riktigt reda på fallet med Theo som polisen aldrig lyckades lösa…

Den vita döden

bild-8

”En varm junidag blev jag kär för första gången i mitt liv. Ganska onödigt eftersom jag med all säkerhet skulle vara död inom ett halvår”.

”Den vita döden” utspelar sig någon gång i Sverige under 1930-talet. 13-åriga Julia bor på ett slott i Småland som numera fungerar som sanatorium för människor med lungsjukdomen tuberkulos. Julia är en av dem och hon bor på slottet som i folkmun kallas ”döden vid sjön”. Hennes familj skickade henne till Småland för att luften där skulle vara extra frisk och göra henne gott. Men Julia misstänker att de i själva verket vill ha henne så långt bort som möjligt för att hon inte ska smitta fler i familjen.

Livet på sanatoriet är väldigt dubbelt. Å ena sidan är det stilla, vackert, ja nästan sagolikt och romantiskt skimrande med alla blommor, fruktträd och den småländska naturen som knackar på fönstren. Julia är ung, hon har det vackraste håret man kan drömma om och hon är kär för första gången i sitt liv. Å andra sidan; så mycket sorg, tragik och mörker. Sjukdomen är ständigt närvarande och gör sig påmind när någon av patienterna får en hostattack eller börjar blöda. På nätterna rullar man fram övertäckta bårar. Det talas inte om det och Julia undviker att tänka på vad som händer på nätterna när det sägs att de flesta dör i sjukdomen.

”Han kom till slottet när jag satt i fönstret i vårt rum på tredje våningen och försökte hålla andan för att se om mina odugliga lungor blivit något bättre. Jag kunde bara hålla andan i femtiosex sekunder. Det var tjugo sekunder sämre än dagen före. Fast det kanske berodde på att luften liksom pyste ur mig när jag såg honom”.

Sedan händer något som liksom för döden och allt det tunga, mörka att ge vika. Julia ser Luca för första gången och kan aldrig släppa honom. Han är så vacker och liknar igen annan hon har sett. Hon får höra att hans familj är från Italien och att de är resande cirkusartister. Hon får också höra att han liksom hon har fläckar på lungorna efter att ha råkat ut för en olycka då han föll mellan två trapetser.

Trots olyckan fortsätter Luca att öva cirkuskonster på sanatoriet. En dag ser Julia hur Luca gör en dubbelvolt utanför fönstret, tappar balansen och faller till marken, alldeles livlös…

”Den vita döden” är en sällsam och utsökt blandning av vemod, sorg, lycka och romantik. Som rosen som bär taggar, är denna boken som en smakbit av livet; det vackra har ett pris och är aldrig helt bekymmerslöst. Camilla Lagerqvist fångar verkligen den stämningen på pricken och får mig som läsare att både gråta och sucka för att det är så vackert och sorgligt på samma gång. Tidlöst om den första kärleken och ändå så vackert och precist fångat om just den tiden då den utspelar sig!

bild

Du, bara

bild-2

”Du, bara” är Anna Ahlunds debutroman. En rackarns fin sådan, vill jag lova! Jag gillade att den är så där megaromantisk (här är författaren verkligen inte rädd för att breda på), ärlig, fin och faktiskt förvånansvärt lättsmält och underhållande.

”Du, bara” utspelar sig i Uppsala, där jag själv har bott två år av min ungdom. Så mycket nostalgi att få tänka tillbaka på Uppsalatiden och gå samma gator igen, fast denna gång med huvudpersonen John bredvid mig. Det var som om jag letade spår hela tiden. Såg mig själv gå där igen. Letade upp gamla adresser och gator som jag har glömt namnen på och började lägga ett kartpussel av vemodiga minnesfragment. Det kändes väldigt bra att det var just i Uppsala som denna boken utspelade sig. Det kändes som precis rätt stämning för Uppsala på något märkligt sätt. Det där lite trollska och vemodiga skimret jag minns som låg som en tät dimma över staden…

16åriga John, som är bokens huvudperson, ska spendera sommaren i staden ihop med storasystern Caroline. De har huset för sig själva, då föräldrarna har stuckit ut på landet. Caroline jobbar och letar ständigt nya killar att spana in. John däremot, är mest hemma och anpassar sig efter Carolines vardag.

Trevande börjar sommaren, varm och avvaktande. En dag ber Caroline John laga middagen, då hon ska bjuda hem en kille till kvällen. Och det är inte vilken kille som helst. Caroline har pratat om den där Frank i flera dagar nu. Och John är ännu lyckligt ovetande om Franks charm. Sedan kommer ögonblicket då John och Frank möts och allt i Johns liv vänds upp och ner.  Ändå är det som om förälskelsen långsamt blåser in i hans hjärta utan att han riktigt förstår vad som händer. Och det är just det här som gör boken så fantastiskt fin. Författaren har en förmåga att ge Johns förälskelse liv på ett rakt och enkelt sätt. Respektfullt och effektfullt, eftersom det inte är överanalyserat. Man får egentligen inte veta hur det känns i John eller vad han tycker om Frank förrän långt senare. Istället anar man som läsare allt detta, eftersom det under ytan blir så elektriskt – den där spänningen mellan Frank och John som långsamt byggs upp.

Jag gillade den här boken väldigt, väldigt mycket!! Läs den om du vill ha en vacker, underhållande och romantisk ungdomsroman som smakar sommarregn! På köpet får du en rörande och mysig vänskapsskildring också. Hoppas, hoppas Anna kommer med fler ungdomsromaner!

 

 

Sjörövarhjärta

bild(19)

Idag läste jag ut ”Sjörövarhjärta”, som är skriven av syskonen Emma och Simon Leijnse. Extra fint att läsa en barnbok som utspelar sig i Kalmar, när man själv bor och har växt upp i samma stad och känner igen varenda millimeter av det som beskrivs i boken. Jag har starka minnen av att ha promenerat ut till Laboratorieholmen och suttit på den rostiga gamla rälsen med dinglande ben en varm sommarkväll, blickat ut över Öland och ner i det klara stilla vattnet. Det är verkligen coolt att sedan få läsa om just, precis, exakt den platsen. När jag läste boken fick jag en helt annan känsla än om jag hade läst om en främmande plats.

Boken utspelar sig på Varvholmen och den lilla, obebodda ön Laboratorieholmen, där fem barn en sommar kommer på en till synes oskyldig lek som snart förändras till en lek på blodigt allvar, liv och död… Rysligt spännande och en stark debut! Härligt att författarna planerar för en uppföljare!

I bokens centrum står Nora. En tjej på 13 år som när boken börjar går och tjurar över att hennes bästa vänner Susse och Dilba har förändrats så mycket och numera bara har tankarna fulla på smink, killar och att shoppa kläder. Hon saknar tiden då de lekte hela dagarna. Nora är en tjej som gillar att stå i centrum, att styra och ställa och hon njuter av att se andra beundra och imponeras av hennes starka, vilda fantasi och påhittiga lekar.

En dag flyttar det in en ny tjej på Varvsholmen, där Nora och hennes bror Rick bor. Hon heter Lin och blir deras nya vän. (Varvsholmen är en liten halvö i Kalmar – ett gammalt industriområde där man tidigare byggde båtar, men som numera är ett bostadsområde där det ploppar upp nya hus med stora, fina panoramafönster med vy mot Ölandsbron och havet).

Tillsammans med Lin och Ricks vänner Joakim och Franceska går de över till Laboratorieholmen, en ö som ligger alldeles intill Varvsholmen. Där hittar de av en slump en gammal plåtlåda utan nyckel. Nora tar som alltid över och bestämmer enväldigt att de inte ska bry sig om vad som egentligen finns i lådan. Istället fantiserar hon ihop att lådan innehåller hjärtat från en blodtörstig och fasansfull sjörövarhövding vid namn Blodsöga som levt på ön för länge sedan. Leken hon bestämmer att de ska leka, går ut på att de i lag ska strida om lådan. Det vinnande laget är det lag som har lådan när Blodsöga kommer för att hämta tillbaka sitt hjärta. De andra går in i leken med en glimt i ögat, men tycker snart att det är ganska tråkigt. För Nora är det däremot på blodigt allvar från början till slut. Hon är som besatt av att försöka optimera sitt lags chanser att ta över lådan, gång på gång. Men i sin besatthet av leken och de egna fantasierna, går hon miste om det verkligt mystiska som sker på ön…

Rick är den förste som upptäcker flickan. De står och räknar och blundar, för att låta det andra laget få försprång till att gömma lådan, när hon helt plötsligt bara står där, omgiven av en blåaktig dimma och ett hus som inte fanns där tidigare. Flickan har gammaldags kläder och hon bär på en metallspann med vatten. Men när han märker att flickan precis har upptäckt honom, förändras scenen och han är tillbaka igen. Huset och flickan är borta – lika fort som de dök upp. Och kvar står Rick och vet inte vad han ska tro…

#läserjustnu

https://www.nok.se/ImageVaultFiles/id_28115/cf_42/9789127136854_Nilsson_Ishavspirater.jpg

Detta är ett av de allra vackraste och finaste bokomslagen jag någonsin har sett. Illustrationerna av Alexander Jansson ger mig gåshud <3.

Jag har bara läst de första två kapitlen i Frida Nilssons senaste barnbok, men jag kan redan säga att jag får rysningar i hela kroppen. För detta är så bra. Frida Nilssons bok påminner mig så starkt om Astrid Lindgrens böcker om syskon som ger sig ut i stora vida världen tillsammans. Den där rara, rörande känslan som jag får i hjärtat när jag läser Astrid Lindgrens ord, får jag även av Frida Nilssons. Det är så trösterikt att någon kan följa i Astrids spår. Någon som har gåvan att blåsa liv i orden på det sättet och röra vid livets alla underfundigheter – fläta samman trådar av grå vardag med högt flygande drömmar. ”Ishavspirater” får mig även att tänka på Peter Pan, för den där saltstänkta och vilda smaken av äventyr! Det här blir en klassiker – det vill jag lova <3.

Gasten!

https://i0.wp.com/media.bonnierforlagen.se/bokbilder3d/tif/9789163879838.jpg

Finns det egentligen något man hellre önskar sig som resesällskap än en rykande färsk PAX-bok!!??

I helgen fick den senaste delen i grymma, grymma serien PAX av Åsa Larsson och Ingela Korsell följa med på långtur då vi skulle upp till Stockholm och ner igen över en dag. Över nio timmar i bilen; ja, vad hade jag gjort utan den?! Som tur var blev jag inte åksjuk, men det är ju något av ett under, då jag satt med näsan i boken i ett enda svep. PAX böckerna slukar man hela, det säger svisch och så sitter man där och ångrar att man inte sparade lite på boken, så att man slipper längta ihjäl sig till att nästa del ska hinna komma ut, så att man kan fortsätta där föregående slutar. För de slutar alltid med en ruggig cliff hanger. Det kan jag lova! Gå gärna in på PAX facebooksida och läs mer om vad som händer kring böckerna!

Och här kan ni läsa mer om vad jag tyckte om de andra delarna i serien:

Del 1 & 2 (Nidstången & Grimmen)

Del 3 & 4 (Mylingen & Bjäran)

Denna gången börjar allt med ett till synes harmlöst luciafirande i Mariefred som snart urartar då tre barn leker ”svarta madam”. Under leken öppnas en port upp och tre ondskefulla gastar börjar härja fritt i staden. Och lotten faller som vanligt på Viggo och Alrik, som måste bekämpa de farliga gastarna för att förhindra att hela Mariefred blir gastkramade. Men denna gång blir det svårare än de trott och de tvingas ta hjälp av flickan Iris som de egentligen inte litar på. Men om de ska ha någon som helst chans verkar Iris vara den enda som kan hjälpa dem…

Mer än så vill jag inte säga eller avslöja! Bara läs! Lova att ni gör det! Om ni inte har läst PAX ännu, har ni verkligen missat något riktigt, riktigt bra!

PAX har en originalitet som heter duga!