Kategoriarkiv: SKÖNLITTERATUR

Labyrintens hemlighet

– ”Ser du? viskade Nikki ivrigt.

En lätt dimma svävade över gräsmattan. Labyrinten bredde ut sig som en jättelik skugga på klippan. I dess bortersta hörn lyste ett svagt ljus mellan buskarna. Det flackade inte, utan brann med ett stadigt sken.

-Ja, det är någon inne i huset, viskade Oliver.

Varför han viskade visste han inte. Ingen kunde ändå höra dem”.

Ritta Jacobsson har skrivit en välskriven, spännande barn- och ungdomsroman för dem som gillar somriga, spännande äventyr utan skräck, miljöer på landet som inbjuder till mystik och intressanta och trovärdiga karaktärer och relationer. ”Labyrintens hemlighet” är klassad som en mellanstadiebok men handlar om en tjej och en kille som står på randen till att börja högstadiet (13 år). Den innehåller dessutom lite mer text än övriga mellanstadieböcker, varför den även passar fint för ungdomar från 13 år och uppåt.

När ”Labyrintens hemlighet” inleds får vi träffa bonussyskonen Nikki och Oliver när deras tillvaro skakas av ett inte så uppmuntrande besked; deras föräldrar (Olivers pappa och Nikkis mamma) berättar utan omsvep att de inom bara några dagar ska iväg till USA för att gifta sig för att därefter spendera sin smekmånad där. Nikki och Oliver (som brukar gå varandra på nerverna) blir tvungna att stå ut med varandra, när de under en tid ska få bo hos en gammal släkting som bor i en herrgård ute på landet.

Barnen blir skjutsade ut till Branteholm, som orten där herrgården ligger heter. Det första mötet med huset sker under ett plötsligt åskväder som får platsen att kännas alltmer mörk och kusligt spännande. Och husets inneboende, Nikkis mormors storebror Lorentz visar sig vara en vresig, butter, gammal man som helst inte varken vill se, höra eller umgås med barnen. De blir beordrade att aldrig sätta sin fot i närheten av den mystiska, igenvuxna, trädgårdslabyrinten som tycks balansera på kanten till stupet i trädgården. Något som väcker barnens intresse och nyfikenhet direkt. De börjar luska lite försiktigt i det som döljer sig bakom Lorentz varningar och de får strax reda på att något fasansfullt har ägt rum i labyrinten som fortfarande lurar mörk och otäck i den stora trädgården…

Förbjudet att visa ohämmade känslor i pensionatets entré

Bildresultat för förbjudet att visa ohämmade

Inför läsningen av den spanska författaren Mamen Sánchez roman ”Förbjudet att visa ohämmade känslor i pensionatets entré” hade jag läst så många positiva, översvallande recensioner att jag tog det spontana beslutet att låna hem boken. Många är det som har beskrivit den som ”myllrande” och jag kan bara instämma. Detta är en ytterst märklig roman som fick mig att ändra mig både gentemot romanen som helhet, men framförallt dess inneboende karaktärer säkert hundra gånger om under resans gång.

Cecilia, som står i centrum för berättelsen, blir hastigt och olustigt lämnad av sin man. Förtvivlad, uppriven och ur stånd att fatta några eftertänksamma beslut, bestämmer hon sig för att (till sina föräldrars stora bedrövelse) pröva sina brutna vingar som föreståndarinna på ett pensionat; hennes eget som hon renoverar och rustar upp i morföräldrarnas gamla, charmiga men slitna bostad invid floden Manzanares strand. När pensionatet genomgått en enorm förvandling; uppfräschat till tänderna med hjälp av en byggkonsult som mystiskt nog anmäler sig frivilligt i precis rätta stunden, flyttar där in tre unga kvinnor, alla studenter på universitetet ett stenkast bort. I takt med att pensionatet fylls på med inneboende, börjar så ett intrig- och maktspel utan dess like. Här väntar ingen lugn och feelgoodig historia! Om jag för ett ögonblick (vilket jag faktiskt gjorde) tyckte att denna roman var nästintill sötsliskig, platt och ganska banal, fann jag mig ganska så snart lurad.

”Förbjudet att visa ohämmade känslor i pensionatets entré” är nämligen fullproppad med intriger, mörka hemligheter och svek. Det är långa, myllrande, adjektivspäckade meningar som läggs på varandra och som får romanen att verka ännu mer mättad vid sidan av den så händelserika, skumpiga och späckade handlingen. Man vet inte som läsare var man har varken författaren eller hennes fiktiva karaktärer. Nej, inte ens huvudpersonen… och det är omöjligt att lista ut vart allt ska leda till eller hur slutet ska utveckla sig.

Jag skulle vilja beskriva den som en söt och klibbig blomma som sluter sig och vecklar ut sig som en oberäknelig, köttätande växt i takt med att intrigerna, mysterierna och hemligheterna avlöser varandra. Det är ganska underhållande på sitt sätt och romanen växer till min lättnad betydligt mot slutet genom att författaren syr ihop alla vitt spridda trådar oväntat snyggt. För mig är romanen lik en saga, ett drama eller kammarspel och ibland påminner den mig av någon anledning om ”Candide” av Voltaire. Mamen Sánchez behandlar sina karaktärer som statister, stiliserade figurer som ibland nästan framställs förlöjligade. Och jag berörs inte av dem på djupet (något jag ofta söker när jag läser skönlitteratur, oavsett genre eller åldersspecifikation). Här har karaktärerna mer en roll som marionetter som läsaren betraktar från ett ovanifrånperspektiv, vilket jag kan förstå poängen med framförallt efter att romanen är utläst. För mig är den en smått underfundig, underhållande och märklig roman som överraskade många gånger om, men tyvärr förblir det inte mer än så. Rekommenderas om man vill ha något oväntat och lättsmält – när man söker förströelse framför något som på djupet berör.

George

Bildresultat för george alex gino

För ett tag sedan läste jag ut ”George” av Alex Gino – en liten bok med ett glatt och minimalistiskt yttre i regnbågens färger, men med ett desto mer komplext inre. Jag läste boken på engelska, vilket jag verkligen rekommenderar! Nu kan jag inte jämföra med hur läsupplevelsen annars skulle te sig på det svenska språket, men jag tyckte den kändes autentisk och jag hade även lättare att leva mig in i den amerikanska skolmiljön och vardagen tack vare de engelska uttrycken och termerna. Det var länge sedan jag läste på engelska, något jag verkligen har saknat!

”George” var en bok jag läste ganska snabbt. Jag skulle beskriva den som ganska lättsmält trots det lite tyngre ämnet. Jag trodde faktiskt att boken skulle kännas starkare i mig, göra mig mer berörd, men den kändes istället ganska vardaglig. Vilket i och för sig bara är bra! Det gör att ämnet som boken skildrar avdramatiseras mer och visar på hur svart vitt det kanske har varit innan. Det att jag förväntar mig att boken ska beröra mig jättestarkt, kanske säger mycket om hur mycket vi har kvar. Att boken inte bara kan få vara en bok om en tjej som någon annan och inte mer med det.

Alex Gino har skrivit en berättelse som handlar om George – en ovanlig och samtidigt väldigt vanlig flicka som fötts i fel kropp. George har länge vetat att hon är en tjej. För henne är det lika naturligt som något annat och ändå vågar hon inte ta steget att berätta det för någon. Ända gången hon lever ut i sig själv är när hon stänger in sig själv hemma (helst när ingen annan är hemma) för att bläddra i de tjejmagasin som hon på olika sätt har fått tag på. Hon gömmer dem i en väska under en hög av en massa gosedjur och plockar upp så ofta hon kan för att insupa atmosfären av att få leva ut som tjej. Och under den stunden kan hon verkligen leva ut i sin fantasi. Tills hon måste gömma sig under sin fasad igen. Den fasad som alla andra uppfattar som kille. Eller kanske snarare som en ”töntig”/”tjejig” kille.

En dag i skolan presenterar hennes lärare en teaterpjäs som klassen tillsammans med en parallellklass ska sätta upp för föräldrarna. Pjäsen är hämtad ur E.B Whites bok ”Min vän Charlotte” som berör George mycket starkt. Och där och då blir hon nästintill besatt av pjäsens ena huvudkaraktär, Charlotte. En spindel som dock är en tjej. Vilket hon snart ska få erfara att alla andra inklusive läraren stenhårt räknar med också ska spelas av en tjej. Det är liksom skrivet i sten och ingen annan än George verkar ha kommit på tanken att den lika gärna skulle kunna spelas av vem som helst.

George och hennes bästa vän som också går i klassen bestämmer sig för att göra allt de kan för att George ska få stå på scenen som Charlotte. För George skulle det vara som att äntligen få träda fram som sitt verkliga, sanna jag…

En viktig roman som i första hand handlar om det viktigaste här i livet: nämligen att få vara människa och om rätten att få identifiera sig själv. Riktar sig till barn från ungefär 8 år och uppåt (viktigt bidrag då den fyller ett tomrum där det annars inte finns så många böcker som skildrar transpersoner för denna åldersgrupp).  Ingen gräns uppåt :).

Svag is

”Jag tittar mig i spegeln. Letar efter märken på halsen. Det syns ingenting. Som om ingenting har hänt. Som om jag inte alls nästan dog i går. Flera gånger. Det behövs så lite. Några sekunder utan syre i hjärnan så svimmar man. Några minuter så är man död. Som med Marit. Det behövs bara svag is”.

”Svag is” av författaren Sofia Nordin är en lättläst, skrämmande och otäck skildring om hur en till en början oskyldig, retsam kommentar urartar och slutar med att två killar i nian under en friluftslektion står och tittar ned i ett mörkt, iskallt vatten där isen har brist – och där en av tjejerna i klassen, Margit ligger livlös med ansiktet neråt mot vattnet…

En bok jag sträckläste; så otäck och obehaglig och samtidigt så svår att lägga ifrån sig. Jag kan tänka mig att denna bok skulle kunna fungera väldigt bra som öppnare för diskussion om exempelvis skuld, mobbning, övergrepp och svek i en högstadieklass. Språket är sparsmakat, rakt på och handlingen är lika brutal och direkt.

Läs den!

Torsten Bengtsson besöker våra fjärdeklassare!

Bildresultat för torsten bengtsson

Den 25 – 26 april kommer våra fjärdeklassare få besök av författaren Torsten Bengtsson!

Vi är så glada och spända av förväntan över att få träffa honom! I kommunen har vi en tradition sedan några år tillbaka av att ta emot författarbesök för våra fjärdeklassare varje läsår. Vi har tidigare haft författarna Sofia Nordin och Katarina Genar på besök och nu är det alltså dags för Torsten Bengtsson.

I början av vårterminen delade vi ut varsitt exemplar av hans bok ”Mysteriet i döda skogen” till klasserna. Tanken är att vi vill skapa uttrymme för klasserna att i god tid inför författarbesöket förbereda sig på det sätt de önskar arbeta med boken och författaren kopplat till läroplanen.

Detta har i år resulterat i en mängd olika projekt; en klass har förberett sig genom att läsa boken högt och därefter samtala om texten gemensamt i mindre grupper och en annan klass har gjort deckarprojekt och skapat egna deckarromaner genom en stafettskrivning – ett nytt och spännande sätt att utveckla sitt skrivande på!

I många av klasserna har jag som skolbibliotekarie fått förtroende och möjlighet att vara med som resurs och har med glädje och spänning följt processen framåt. Under höstterminen skrev jag om hur stafettskrivningen i klass 4 på Krungårdsskolan framskred. Är ni nyfikna på hur projektet gick till eller bara undrar över vad en stafettskrivning är för något, kan ni läsa mer i min summering av projektet i detta blogginlägg HÄR!

Bronsnyckeln

Bildresultat för bronsnyckeln

Sedan jag skrev sist har jag hunnit läsa del ett och två ur vikingaserien ”Sagan om Turid” av Elisabeth Östnäs (vilka jag för övriga tyckte var mycket läsvärda, spännande och välskrivna). Jag påbörjade även del tre, men så kom ju ”Bronsnyckeln” emellan! Och jag måste erkänna att det är svårt att låta bli att skjuta upp läsningen av ”Bronsnyckeln” när den är en direkt fortsättning av ”Kopparhandsken” som ju var en av mina litterära höjdpunkter förra året! Här kommer därför ett litet inlägg med mina tankar om del tre, ”Bronsnyckeln” av författarna Holly Black och Cassandra Clare.

Ju längre in i en serie jag kommer, desto mindre vill jag egentligen avslöja om den här på bloggen för alla er som inte hunnit läsa föregående delar. Men här kommer några ord som jag hoppas inte avslöjar för mycket! I del tre får vi återigen möta det fantastiska kompisgänget Call, Aaron, Tamara och så vargen Tumult förstås. De träffas efter ett sövande sommarlov och känslan när de börjar sitt bronsår på den magiska skolan ”Magisterium” igen är att de för första gången på länge kanske kan ägna sig uteslutande åt att lära sig något. Det blir som ni säkert redan räknat ut, inte alls som de tänkt sig. För på skolan blir de snart varse om att det lurar en hemlig mördare som verkar vara ute efter att döda Call och hans vänner…

Det som slog mig mest när jag började läsa de första sidorna i boken var hur otroligt mycket jag hade saknat författarnas humor:

”- Borde inte trollkarlarna redan ha kollat det? frågade Aaron.

Tamara ryckte på axlarna. – Även om de har det skulle de inte ge oss namnen, så det här är ett sätt att korta listan över misstänkta.

– Någon har läst om alla sina Kittyböcker i sommar, sa Jasper.

Tamara log ett varggrin. – Någon kommer snart få en smäll i ansiktet”.

Och sedan var det det här med mina höga förväntningar om att få läsa ännu en gastkramande spännande bok med en massa oväntade vändningar och cliffhangers. Trots att ”Bronsnyckeln” saknar det höga tempot som var ”Kopparhandskens” signum, är det en grymt spännande bok (på ett lite lugnare sätt) som döljer en massa mörka hemligheter och som tids nog leder fram till ett slut som är minst sagt oväntat och fruktansvärt…

Min recension av första delen, ”Järnprovet” hittar ni HÄR!

Del två i serien, ”Kopparhandsken” var enligt mig en av 2016 års bästa barn- och ungdomsböcker. I detta inlägg hittar ni några rader om varför den var och är så bra!

Dödsdömda

I helgen har jag läst ”Dödsdömda” av författaren Camilla Lagerqvist. ”Dödsdömda” är den fjärde och senaste delen ur hennes ungdomsboksserie ”Svarta rosorna” som utspelar sig i Sverige och Norge under andra världskriget.

”Svarta Rosorna” har verkligen kommit att bli som en kär vän man återser efter ett längre uppehåll. Nu har det hunnit komma ut fyra delar och alla delarna har varit starka läsupplevelser och det är svårt att slita sig från huvudpersonerna Maja, Hilde och Bens öden. De är så unga och så modiga!

I ”Dödsdömda” trappas dramatiken upp ett snäpp värre; som titeln avslöjar väntar döden ständigt bakom nästa hörn för ungdomarna i motståndsgruppen ”Svarta rosorna”. De får av en slump reda på att en hel norsk by vid namn Solvik svävar i livsfara. ”Svarta rosorna” bestämmer sig återigen för att ge sig av, över norska gränsen för att varna Solviks bybor undan nazisterna som med ljus och lykta söker efter motståndsmän och förrädare och som allt eftersom kriget närmar sitt slut har blivit mer och mer besatta och villkorslösa i sitt sökande. Och någonstans vet Maja, Hilde och Ben innerst inne att det här kommer bli deras farligaste uppdrag någonsin…

Oerhört bra skrivet av Camilla Lagerqvist! Jag läser med hjärtat dunkande av fasa och stigande skräck. Så olidligt spännande och skickligt skrivet! Läs ”Svarta Rosorna” om ni har missat denna serie, det är omöjligt att bli besviken!!!

Här kan ni läsa mina tankar om del ett och tre:

Uppdraget – del 1

Förrädarna – del 3

Jag lät dig gå

Vilken stark debut av brittiska författaren och före detta polisen Clare Mackintosh! Och framförallt: VILKEN TWIST.

Jag har fortfarande svårt att smälta den och har flera gånger bläddrat tillbaka för att upptäcka dolda ledtrådar som författaren kan ha lagt ut som spår för läsaren i texten. Och visst finns de där. Men jag var helt blind och kunde inte för mitt liv se att detta skulle komma. Tänk vilken tur att jag inte gav upp boken femtio sidor in i handlingen?! För början var ganska seg och liksom ”deppig”. Och framförallt kände man sig som läsare lite förvirrad och liksom ”lurad”. Det fanns liksom inget intressant att gå på. Inga känslor, inga ledtrådar som skulle kunna dramatisera berättelsen och föra den framåt. Jag stannade upp flera gånger, la ifrån mig boken och funderade över vad jag skulle göra eftersom jag kände att vi inte riktigt kom längre – jag och boken…

Men så började jag leta efter recensioner till ”Jag lät dig gå” och hoppet tändes igen. För i princip alla som hade läst boken hade skrivit om den där ofattbara twisten som skulle komma någonstans i mitten av boken, där del ett slutar och del två tar vid. Med detta i åtanke, fortsatte jag att läsa, med denna gång en nyvaken förväntan och spänning. Och jag kom snart att bli totalt fast i berättelsen. Från att ha läst i slowmotion med en okoncentrerad, nästan likgiltig känsla började jag sträckläsa febrilt. Och när vändningen kom var jag sedan länge fast. Jag älskar verkligen oväntade twistar och denna fick det att rysa längs ryggraden…

”Det är över på en sekund. Hon böjer sig över honom, letar febrilt efter en puls. Ser sina egna andetag som ett ödsligt moln av vit rök i den kyliga kvällsluften. Upptäcker den mörka skuggan som bildas under hans huvud och hör sig själv kvida högt, som om ljudet kom från någon annan. Hon tittar upp mot den suddiga framrutan, vattendropparna kastas i bågar från vindrutetorkarna, rakt ut i mörkret, och hon skriker på hjälp från den osynlige föraren”.

Det börjar med en fruktansvärd smitningsolycka. Jenna Grey är på väg hem från skolan med sin femåriga son. Det regnar och vinden piskar dem i ansiktena och alla som är ute på gatorna skyndar sig hemåt för att slippa ovädret. När de bara är några meter från huset, släpper sonen mammans hand och ropar glatt till henne att de ska tävla om vem som kommer först hem. En bil dyker upp som från ingenstans. Pojken blir påkörd och mister livet direkt. Mamman skriker åt föraren, som sticker från olycksplatsen med tjutande motor.

I boken får vi följa Jenna och hur hon flyr från Bristol och de otäcka minnena och samvetskvalen. Hon tar på sig skulden för pojkens död och försöker frenetiskt mota bort minnena. I Wales, i en liten by nära havet som heter Penfach börjar hon långsamt bygga upp ett helt nytt och mycket opersonligt liv. Hon försöker kapa av alla band med det förflutna och omgivningen genom att slänga sin mobil, leta upp den mest ensliga, enkla stugan mitt i ingenstans hon kan hitta och aktar sig för vilka hon pratar med och vad hon avslöjar om sig själv. Men långsamt börjar livet sippra in i henne igen och hon får svårt att stå emot när en efter en av Penfachs bybor närmar sig henne genom på sitt mycket speciella och ömsinta sätt. Trots att Jenna ett år efter olyckan långsamt har vågat släppa de mörka minnena, gör de allt för att inte låta henne vara ifred.

Parallellt med Jennas berättelse, får vi följa polisinspektörerna Ray och Kate som arbetar i ett team för att hitta den skyldige till Jacobs död. De har nästintill inget att gå på och tvingas efter hand att tillfälligt lägga ned utredningen, då den har hamnat längre och längre ner i prioriteringsordningen. Men Kate och Ray kan inte släppa Jacobs död och fortsätter i hemlighet att arbeta vidare med utredningen…

Som sagt! Detta är en helt oemotståndligt, gripande psykologisk thriller som överraskar läsaren när man är som allra, allra, allra minst beredd på det. Jag blev fullständigt knockad. Den var sanslöst bra och jag är så glad över att jag inte gav upp den i första taget!!

 

 

Huset vid sjön

https://i1.wp.com/media.bonnierforlagen.se/bokbilder3d/tif/9789137145327.jpg

Min första Kate Morton! Under en veckas tid har jag burit runt på denna fantastiska bok och bara låtit mig svepas med av den berusande, pirriga känslan av att få vara mitt uppe i ett mysterium och en till lika delar välbevarad som mörk och fasansfull familjehemlighet. Det som gör denna bok ännu mer oemotståndlig är ju såklart att den utspelar sig i Storbritannien!! Gissa om jag älskar böcker som gör det… ❤

Jag har länge sneglat på Kate Mortons, tjocka, härliga romaner och varit på vippen att läsa dem nästan varje sommar nu de senaste åren. Men det har aldrig blivit av. Förrän nu. En kollega till mig hade läst just denna, ”Huset vid sjön”. Kate Mortons senaste roman som kom ut i början av juni i år. Och som alltid när någon i ens närhet öser på med lovord om en bok, är det svårt att slita sig. Jag bestämde mig på fläcken för att låna hem boken. Och jag har inte ångrat mig en sekund.

Det som utmärker Kate Mortons romaner, är dels att de har minst två parallella, kronologiska spår som man får följa, dels att det är romaner som innehåller en ljuvlig (och kanske lite annorlunda?) mix av spänning, intriger, mörka familjehemligheter, mystik, passion och dramatik. Den där delikata blandningen av att man som läsare känner sig väldigt hemmastadd – det är hemtrevligt, tryggt och mysigt samtidigt som det finns någonting under ytan som skaver. Kate Morton bygger upp en väv av allt detta som går kors och tvärs och berättelsen får hela tiden nytt liv när nya trådar löses upp och bildar knutar om vartannat. I ”Huset vid sjön” kan jag lova er att ni kommer bli glatt överraskade över hur många gånger som berättelsen tar nya och för läsaren, helt oväntade vägar. När slutet kommer är man mer än belåten över hur känsligt och skickligt författaren flätar samman alla trådarna på ett sömlöst sätt.

”Först hade hon funderat på att erkänna, men hon hade försuttit chansen och nu var det för sent. Sedan det hände hade man gått skallgång, polisen hade kopplats in och pressen hade vädjat om upplysningar. Det fanns ingen hon kunde anförtro sig åt, inget sätt att reparera skadan, och de skulle aldrig förlåta henne. Enda möjligheten var att gräva ner beviset”.

Under 30-talet får vi följa Alice Edevane och hennes familj som bor på ett ståtligt lantgods i landskapet Cornwall, i England. Vi lär känna Alice som en ung flicka med livlig fantasi och stora författardrömmar. Hon älskar Cornwall och sitt hem, där det ligger intill en sjö, omgivet av täta skogar som doftar nostalgiskt av jord och svamp.

Utåt sett är familjen Edevane en okomplicerad och lycklig familj – den perfekta familjen om man skulle betrakta dem som en enhet på ett fotografi. Men det är någonting som inte stämmer. Under midsommaraftonen 1933, försvinner det minsta barnet, Theo. Han är spårlöst försvunnen och återfinns aldrig. Det älskade huset vid sjön överges och familjen splittras vind för våg. Huset förblir ödsligt tomt och övergivit under decennierna som ska komma.

I början av 2000-talet träffar vi Sadie Sparrow, som egentligen arbetar som polis i London, men som nu har tvingats ta tjänstledigt på grund av ett besvärligt fall som hon anses ha misskött ganska grovt. Hon spenderar den påtvingade semestern hos sin käre morfar Bertie, som råkar bo i Cornwall, inte långt ifrån familjen Edevanes släktgods. En dag när hon är ute med sin hundar på en joggingrunda, leder stigen i skogen fram till en övervuxen äng som hon senare upptäcker inte är en äng utan en gammal trädgård som tillhör ett stort, förfallet och övergivit hus vid en sjö. Sadie kan inte stå emot platsen och börjar direkt att undersöka huset och dess omgivningar. Hon får en känsla av att någonting fasansfullt har hänt på denna plats. Och snart får hon mycket riktigt reda på fallet med Theo som polisen aldrig lyckades lösa…

Den vita döden

bild-8

”En varm junidag blev jag kär för första gången i mitt liv. Ganska onödigt eftersom jag med all säkerhet skulle vara död inom ett halvår”.

”Den vita döden” utspelar sig någon gång i Sverige under 1930-talet. 13-åriga Julia bor på ett slott i Småland som numera fungerar som sanatorium för människor med lungsjukdomen tuberkulos. Julia är en av dem och hon bor på slottet som i folkmun kallas ”döden vid sjön”. Hennes familj skickade henne till Småland för att luften där skulle vara extra frisk och göra henne gott. Men Julia misstänker att de i själva verket vill ha henne så långt bort som möjligt för att hon inte ska smitta fler i familjen.

Livet på sanatoriet är väldigt dubbelt. Å ena sidan är det stilla, vackert, ja nästan sagolikt och romantiskt skimrande med alla blommor, fruktträd och den småländska naturen som knackar på fönstren. Julia är ung, hon har det vackraste håret man kan drömma om och hon är kär för första gången i sitt liv. Å andra sidan; så mycket sorg, tragik och mörker. Sjukdomen är ständigt närvarande och gör sig påmind när någon av patienterna får en hostattack eller börjar blöda. På nätterna rullar man fram övertäckta bårar. Det talas inte om det och Julia undviker att tänka på vad som händer på nätterna när det sägs att de flesta dör i sjukdomen.

”Han kom till slottet när jag satt i fönstret i vårt rum på tredje våningen och försökte hålla andan för att se om mina odugliga lungor blivit något bättre. Jag kunde bara hålla andan i femtiosex sekunder. Det var tjugo sekunder sämre än dagen före. Fast det kanske berodde på att luften liksom pyste ur mig när jag såg honom”.

Sedan händer något som liksom för döden och allt det tunga, mörka att ge vika. Julia ser Luca för första gången och kan aldrig släppa honom. Han är så vacker och liknar igen annan hon har sett. Hon får höra att hans familj är från Italien och att de är resande cirkusartister. Hon får också höra att han liksom hon har fläckar på lungorna efter att ha råkat ut för en olycka då han föll mellan två trapetser.

Trots olyckan fortsätter Luca att öva cirkuskonster på sanatoriet. En dag ser Julia hur Luca gör en dubbelvolt utanför fönstret, tappar balansen och faller till marken, alldeles livlös…

”Den vita döden” är en sällsam och utsökt blandning av vemod, sorg, lycka och romantik. Som rosen som bär taggar, är denna boken som en smakbit av livet; det vackra har ett pris och är aldrig helt bekymmerslöst. Camilla Lagerqvist fångar verkligen den stämningen på pricken och får mig som läsare att både gråta och sucka för att det är så vackert och sorgligt på samma gång. Tidlöst om den första kärleken och ändå så vackert och precist fångat om just den tiden då den utspelar sig!

bild