Mörka krafter

”Med en liten gul plasttändare tänder han ljuset. Han håller upp lågan framför ansiktet som om han granskar den. Sedan kastar han ljusstumpen mot den bensinindränkta högen med skräp. Innan den når fram hörs ett svischande ljud när ångor från bensinen tar fyr. De känner den enorma hettan, backar bakåt och flyr ut genom dörren”.

Nästa bok att pricka av på min läslista denna sommar, är Torsten Bengtssons ungdomsroman ”Mörka krafter” – en roman som framförallt berör de mörka krafter av rädsla och hat som föder främlingsfientlighet och antisemitism. Torsten Bengtsson har förlagt berättelsen i nutid, men gör kopplingar mellan främlingsfientliga krafter idag och under andra världskriget, då miljontals människor under nazisternas välde, föll offer. Berättelsen är tung att läsa, samtidigt som den kastar ett hoppfullt sken – genom att närma oss varandra trots olikartade kulturer och traditioner, kan vi förstå och lära oss hur lika vi är varandra och hur viktigt det är att vara modig och stå upp för det som är rätt och riktigt.

En morgon får klasskamraterna till asylsökande Sara som bor på flyktingboendet som installerats i den gamla hotellbyggnaden i samhället, råkat ut för en mordbrand. Som om de boende har änglavakt, tar sig alla mirakulöst ut ur byggnaden innan den brinner ned. En person saknas dock och det befaras att det är Saras farfar. Ingen vet vem som ligger bakom mordbranden, men John och Rita har sina onda föraningar. De ser kopplingar mellan de hatbrott som riktas mot en judisk kille vid namn Isak och den skadegörelse som sker på skolans område där alltfler hakkors dyker upp…

Varför blossar främlingsfientligheten upp i just deras samhälle och just nu? Vem ligger bakom det och hur kan någon vara kapabel till något så fruktansvärt som att tända eld på ett hus där det finns barn och vuxna som ligger och sover? Det är frågor som John och Rita tillsammans ställer sig. Och när deras svensklärare ger dem i uppdrag att välja ett valfritt ämne att arbeta undersökande med, blir valet enkelt för kompisarna; de bestämmer sig för att ta reda på mer om antisemitism, nazism och främlingsfientlighet.

Språket i ”Mörka krafter” är mycket lättläst och berättelsen är lättåtkomlig och spännande. Torsten Bengtsson tar upp ett ämne som är ständigt aktuellt, vi får aldrig glömma, det är budskapet och det framgår tydligt. Jag gillar storyn, att två ungdomar som inte vet så mycket från början, väljer att själva undersöka mer. De växer mycket genom berättelsens gång – framförallt lär de sig vad mod är och vad motsatsen till mod är och varför rädsla är så förgörande.

Jag tror att denna ungdomsroman skulle funka bra i sjuan. Den har en rak och enkel handling, liksom språket. Jag tror också att många skulle känna igen sig mycket i båda sidorna – vi vet att det finns främlingsfientliga krafter på våra skolor, vi vet samtidigt att många känner rädsla inför att stå upp för det som egentligen är rätt. Efter att ha läst ”Mörka krafter” bär man en ljus känsla i hjärtat, av att känna sig stärkt i hur viktigt det är att våga vara modig och att ta reda på varför en människa är rädd och vad rädslan kan få för konsekvenser.

Denna recension är en del i arbetet med att välja ut en författare & boktitel att arbeta med under vårt lässurr våren 2021 i åk 7!

Under sommaren kommer jag tillsammans med mina kollegor att läsa igenom ett urval av olika skönlitterära böcker utifrån olika genrer, som vi sedan i augusti kommer presentera för våra svensklärare – detta ska slutligen mynna ut i ett val av bok att köpa in & författare att boka upp för sjuorna våren 2021!

Familjen

”Han är kort, har mörkt hår och blå tröja och tittar rakt på mig. Jag stannar mitt i steget, står blickstilla med ben som förlorat all kraft. Stängslet skiljer oss åt, ändå vågar jag inte röra mig. Pojken tvekar. ”Hej”, säger han sedan”. 

”Familjen” är den första roman jag läser av Cecilia Lidbeck, en roman jag hört mycket gott om och som dessutom nu är nominerad till Barnradions bokpris 2020!

I romanen möter vi flickan Ella som bor på Gården i Familjen där Far styr. Alla i Familjen har sin speciella uppgift och alla behövs och behöver göra rätt om de ska kunna överleva den stundande Kollapsen, som Far och de övriga tre vuxna talar om. Det är bara utvalda familjer i likhet med Ellas Familjen, som har en chans att överleva Kollapsen. Ella har aldrig varit utanför Gården, hon har inga minnen från tiden innan och vet inte om sitt ursprung. Någonstans förstår hon att Far inte är hennes biologiske far, men det är oviktigt eftersom alla sådana band klipps av i den stora Familjen. Utanför Gårdens stängsel finns städerna med de förlorade själarna. Människor som lever i försakelse, människor som bara tänker egoistiska tankar, som är förgiftade och har gått vilse. Ella är tacksam över att hon har klarat sig undan detta och känner aldrig någonsin någon längtan ut. Hon tänker på Far som gör sina ärenden till staden, när han kommer hem med varorna från staden tillsammans med Ben, känner hon en stor lättnad. Han är äntligen hemma igen.

Att göra rätt i Familjen handlar om att aldrig någonsin tänka på sig själv. Ett själviskt sinne är ett ensamt sinne. Försakelsen är den största glädjen. Det bästa är allas bästa. Ella och barnen i Familjen drillas i detta tankesätt. Gör någon fel, ska alla vara med och mässa och granska. Far är den som slutligen bestämmer vilken påföljd det ska bli. Ella ser upp till honom med vördnad. Hon beundrar honom som ingen annan. Han lyser liksom, tycker hon, när han de få tillfällen hon ser honom om dagarna kommer emot barnen med öppna armar. Tills han stänger sin dörr om sig. När dörren är stängd, får ingen störa. Deras liv vilar på hans axlar och de känner den största tillit och respekt.

Men så en dag när Ella är ute på promenad och kommer fram till stängslet som omgärdar Gården, står där en pojke. Livs levande, frisk med pigga ögon och rosiga kinder. Han heter Jack och berättar för henne om världen utanför. Ella blir fast besluten om att rädda denna förlorade pojke från Kollapsen. I Familjen skulle han ha ett hem och där på Gården skulle han vara trygg. Han skulle ha en plats precis som hon själv och de övriga barnen. Hon bestämmer sig för att göra allt hon kan för att det ska bli så, men till dess att han flyttar in, ska hon inte säga något till någon om sin hemlighet…

”Familjen” är en roman man sugs in i direkt, språket är lätt att ta till sig, i korta kapitel skildras livet innanför stängslet och hur det är att leva i en sluten familj. Jag gör kopplingar till både Tara Westovers ”Allt jag fått lära mig” och SVT:s serie ”Vår tid är nu” under den tredje säsongen som utspelar sig under 60-talet i Stockholm, där indoktrinering av detta slag skildras på ett fascinerande sätt.

Denna recension är en del i arbetet med att välja ut en författare & boktitel att arbeta med under vårt lässurr våren 2021 i åk 7!

Under sommaren kommer jag tillsammans med mina kollegor att läsa igenom ett urval av olika skönlitterära böcker utifrån olika genrer, som vi sedan i augusti kommer presentera för våra svensklärare – detta ska slutligen mynna ut i ett val av bok att köpa in & författare att boka upp för sjuorna våren 2021!

Det andra inte ser

Det ser mysigt ut därinne. Hemtrevligt. Tove känner sig glad över det. Det var hennes mammas krav. Ett bra kök. Då gör det inte så mycket att resten av huset är lite… vad ska man säga, shabby? Inte shabby chic, utan bara shabby. I annonsen som Tove fått läsa hade mäklaren kallat huset för en lantdröm med stora möjligheter, vilket förstås betydde ett ruckel med viss charm. 

Tove har precis hoppat av gymnasiet, när hon tillsammans med sin mamma, syster Vivi och deras mormor Tekla flyttar in i ett gammalt, knarrigt trevåningshus i sömniga staden Rättvik invid sjön Siljan – en sjö som känns allt annat än välkomnande när familjen Blixt kör in i samhället under den mörka tiden på året. När de kommer fram till huset där de ska bo, blir Tove inte direkt förtjust. Det enda huset har, som är någorlunda trivsamt, är köket. Allt annat känns sunkigt, ogästvänligt. Tove vill inte bo där, men hennes mamma som arbetar som testkock och provlagar en massa måltider till reportage i en av Sveriges mest välkända matmagasin, hade egentligen bara ett krav: att huset hade ett fräscht kök, så så fick det bli.

Det är mycket i huset som inte står rätt till, det är något man snabbt blir varse som läsare. Kort efter att de har flyttat in, ser och hör Tove saker som ingen annan verkar lägga märke till. Hon är synsk; klärvoajant, och har varit det länge. Och nu känner Tove av en stark närvaro, något som befinner sig i och omkring badrummet. Hon upptäcker allt oftare att vattnet till badkaret står på, att det forsar och är nära att rinna över kanten. Samtidigt beter sig hennes mormor märkligt, eller har egentligen gjort alltsedan hon var med om den där branden, som förändrade hennes ansikte för gott. Branden som gjorde att hennes mormor nu varken kan gå eller prata längre – de har alla i familjen blivit vana vid att deras mormor aldrig är med dem när de äter, hon finns någonstans en trappa upp, tyst och oigenkännlig.

Samtidigt finns det ljuspunkter i det mörka, dystra. När de en dag kliver in på caféet i staden som är känt för sin fantastiskt goda prinsessbakelse, träffar de på Edvin som arbetar där. En man som jämt tycks stråla som en sol, som klär sig i lila, luktar mango, gillar Game of Thrones och går omkring och sjunger på Chers ”If i could turn back time”.  Edvin blir en av de där ljuspunkterna för familjen Blixt.

Men när Edvin blir hembjuden på middag hemma hos familjen Blixt, berättar han något som de helst av allt inte hade velat höra. Huset har en historia, en mörk sådan som har fått familj efter familj att flytta från huset gång på gång. Även om det är svårt att höra historien som Edvin berättar, kan de inte värja sig när de sitter där och Edvin berättar om den tragiska historien om kvinnan som spårlöst försvann från huset för trettio år sedan. Efter det är det som om Toves syner bara blir starkare och hon bestämmer sig för att försöka ta reda på vad som egentligen hände… Till sin hjälp har hon Chang – en kille som jobbar på samma Coop som hennes syster Vivi precis har börjat på. Tove förstår inte hur Chang som är så overkligt snygg faktiskt vill umgås med henne, men det gör han.

Jag gillade denna mycket! Christoffer Holst kan verkligen konsten att balansera upp berättelsen så att alla viktiga ingredienser finns med; humor, värme, nervkittlande spänning, sorg, vänskap, kärlek… han skildrar det där dolda, det vi inte ser, på ett så bra sätt. Och det blir väldigt otäckt!

Denna recension är en del i arbetet med att välja ut en författare & boktitel att arbeta med under vårt lässurr våren 2021 i åk 7!

Under sommaren kommer jag tillsammans med mina kollegor att läsa igenom ett urval av olika skönlitterära böcker utifrån olika genrer, som vi sedan i augusti kommer presentera för våra svensklärare – detta ska slutligen mynna ut i ett val av bok att köpa in & författare att boka upp för sjuorna våren 2021!

Den falska rosen

Jag kan inte med ord beskriva lyckan över att få hålla ännu en bok om Sally Jones i min hand: den fristående fortsättningen ”Den falska rosen”. Allt sedan jag upptäckte ”Legenden om Sally Jones” och ”Mördarens apa”, har Jacob Wegelius som författare haft en alldeles speciellt plats i mitt läsarhjärta. Jag kan inte jämföra böckerna om Sally Jones med något annat, de är så fulländade och genuina och för mig kommer de alltid att förbli oförglömliga. Illustrationerna och berättelserna, äventyren, karaktärerna, språket och den värld Wegelius vecklar ut framför ens ögon, den världen är full av djup, medmänsklighet, värme, men också av ett oroväckande sorgligt, trasigt och djupt mörker. Wegelius blåser liv i allt, den värme och råhet som existerar sida vid sida, den är förtrollande, liksom hans fantastiska illustrationer. Och sedan har vi just det där faktum att både ”Mördarens apa” och ”Den falska rosen” räcker så länge. Ändå är det som om de aldrig kan vara nog tjocka! Jag skulle kunna läsa hur många sidor som helst om Sally Jones och hennes närmaste vänner.

”Ni har bett mig att skriva ner allt jag vet om mannen som kallades Shetland Jack. Det skall jag göra. Jag skall berätta för Er om hans hårda liv. Och ni skall få reda på den hemska sanningen om hans mystiska försvinnande. Men historien om Shetland Jack tog inte slut när hans fartyg hittades övergivet i Glasgows hamn. Och nu har Jacks öde blivit en del av mitt eget. Om detta måste jag också skriva, trots att det känns svårt. Ibland vill jag bara glömma den långa vintern i huset på Oswald Street och allt det onda som hände där”.

Det är en mörkare berättelse vi möter denna gång. En ytterligare skillnad mot förra boken ”Mördarens apa” är att berättelsen uppehåller sig vid betydligt färre platser. Om ”Mördarens apa” var en jorden-runt resa i regnbågens alla färger, är ”Den falska rosen” mer en serie i svart-vitt där berättelsen sker inom Sally Jones – och kanske ställs också Sally Jones inför de svåraste kvalen någonsin.

Allt börjar med en hemlighet. En hemlighet som fartyget ”Hudson Queen” bär på. ”Hudson Queen” är fartyget som skepparen Henry Koskela, kallad Chiefen och maskinisten Sally Jones äger. Fartyget är i dåligt skick när berättelsen tar sin början. För att kunna få pengar till att rusta upp Hudson Queen, tar Chiefen och Sally Jones extraknäck på olika håll. Sally Jones hamnar som av en slump på ett tivoli där den mystiske mannen Harvey Jenkins arbetar – en man som aldrig syns utan sin trogne följeslagare, en enögd gammal tupp som alltid sitter på hans axel och blänger med sitt blinda öga – ett öga som verkar se sådant ingen annan kan se. Från den dagen då hon erbjuds jobb av Jenkins på Tivoli Brockdorff – vänder vinden och ett olycksbådande mörker börjar sakta sippra in och fylla allt det ljusa i Sally Jones liv med mörker.

En dag märker Sally Jones att någon måste ha varit ombord på deras älskade Hudson Queen och det är uppenbart att denne någon har sökt efter någonting som denne med säkerhet verkar veta finns där. Sally Jones kan varken begripa vem eller varför. Livet går sin stilla gång, men så en dag när hon kliver ombord på fartyget efter en lång arbetsdag, upptäcker hon ett tydligt spår.

”Då fick jag plötsligt känslan av att inte vara ensam i mörkret. Det var en lukt. En mycket svag lukt. Och den passade inte in. Fast helt främmande var de inte heller. Jag stod alldeles stilla och på helspänn. Ingenting hördes förutom båtens egna, knarrande ljud. Till slut öppnade jag fotogendunken, fyllde på lampan och tände”.

Det blir då tydligt för Sally Jones vem som har varit ombord på skeppet. Senare, tillsammans med Chiefen lyckas de också lista ut varför. Och vetskapen om varför, tar dem ut på en lång resa som tar sin början i Glasgows undre värld – där de söker efter sanningen bakom skeppet Hudson Queens gåta. Chiefen och Sally Jones kommer än en gång att skiljas från varandra och denna gång är det för Sally Jones förenat med fara för livet…

LÄS DEN, LÄS HELA SERIEN – OFÖRGLÖMLIGA!

Här kan du förresten läsa mina tankar om ”Mördarens apa”! 

Och här kan ni lyssna till ”Mördarens apa” – en dramatiserad radioserie som sänds på Sveriges Radio.

Önskar er en härlig sommarvecka! 

Lässurr 2020!

Den 21 och 22 april i år är det ÄNTLIGEN dags för Lässurr för våra fyror igen! I Mönsterås kommun har vi en tradition av att arbeta med Lässurr i förskoleklass och åk 4 varje vår och i år kommer Camilla Lagerqvist och besöker samtliga fjärdeklassare. Vi har valt ut boken ”Pojken i graven” att arbeta extra med inför hennes besök! På Krungårdsskolan kommer vi dra igång ett läsprojekt redan idag kring boken och det ska bli så spännande och roligt att köra igång!

Önskar er alla en riktigt bra start på denna vecka! Snart är det februari och jag hoppas in i det sista på att vintern ska komma så att man på allvar sedan kan längta efter våren! 

Handbok för superhjältar

Även om det var länge sedan jag sist skrev på Bibblabella, har jag inte haft ett uppehåll i mitt läsande – långt ifrån! Jag har läst så många bra böcker för både barn, ungdom & vuxen! Om det hade varit möjligt att lägga upp allt bra jag läst nu på en gång på bloggen, hade jag det! Men tyvärr skulle det ta alldeles för mycket tid i anspråk. Jag får helt enkelt börja med att tipsa om något av det senaste jag läst som jag gärna vill dela med mig av:

Nämligen serien Handbok för superhjältar av författarna Agnes & Elias Våhlund, som de flesta säkert redan upptäckt, läst och uppskattat! Serien om Lisa som känner sig som allt annat än en superhjälte; som blir mobbad i skolan varje dag och som känner sig ensam och osynlig i princip hela tiden, förutom kanske när hon pratar med sin mormor och sina hamstrar. Resten av tiden är en plåga, då Lisa gör allt för att försöka synas och höras så lite som möjligt, något hon tycker är svårt eftersom hon skäms över att hennes öron är så enorma och liksom sticker ut från huvudet på ett sätt som får henne att känna sig annorlunda och konstig. Ett komplex som tre killar i klassen snabbt använder som ett sätt att trycka ned Lisa. Jämt och ständigt hör hon glåpord efter sig och på kvällarna när hon ska sova, trycker hon sina händer hårt mot öronen i ett sista, lönlöst försök till att försöka få öronen att bli mindre.

När Lisa en dag flyr in i biblioteket (älskar att författarna har valt biblioteket som en fristad <3) och sjunker ned på golvet med tårar i ögonen, får hon syn på ett glödande rött sken som aldrig tidigare funnits där. Lisa följer skenet som leder henne fram till en bokhylla där hon hittar en bok som heter Handbok för superhjältar. Det är verkligen som om boken har valt ut just Lisa till att läsa den, för när Lisa kommer fram till disken för att låna boken, säger bibliotekarien att boken inte finns att hitta i datorn och Lisa får låna den så länge hon behöver och vill. Vilket senare visar sig vara ett mycket bra beslut!

”Den här boken förändrar liv. Både för dig som läser den och för dem i din närhet. Du hittade inte denna boken. Den fann dig. Ibland kommer du att tvivla på om allting går att lära sig. Det gör det. En del färdigheter kommer kräva mer övning, men allt är möjligt. Allting finns redan där inom dig. Djupt därinne har du redan fröet till det som en dag ska blomma”.

Så börjar boken. Lisa spenderar följande dagar åt att i all hemlighetsfullhet öva sig i tre utvalda superkrafter av hela 101 möjliga. Även om vissa superkrafter går lättare att öva sig på än andra, känner Lisa sig snart modfälld. Det är så mycket hon saknar; sin mamma, sina gamla vänner och sin gamla skola. Hon känner sig inte som någon superhjälte och hur skulle det kunna hjälpa henne i skolan när hon blir mobbad? Men när allt känns som mest meningslöst, vaknar hon i natten av att något känns väldigt märkligt…

Första, andra, tredje och fjärde delen i den här serien är alla lika läsvärda och spännande! Igenkänningsfaktorn är hög och jag kan tänka mig att många kan känna igen sig i att både vara de som har blivit utsatta för mobbning, men också av att inte vara snäll mot andra. Jag gillar verkligen just hur författarna riktar sig till alla: de som känner sig ensamma, men också till dem som av grupptryck eller av andra skäl inte har modet att stå upp och stå för den man egentligen är innerst inne. Serien sätter perspektiv på ordet superhjälte på ett så bra sätt! När Lisa får frågan om vilken superkraft som är den bästa, svarar hon till exempel: snällhet. Men vad innebär egentligen att vara snäll mot andra? Det och mycket annat behandlar denna superfina serie som har kommit ut i fyra färgglada delar!

LÄS dem om ni inte redan har gjort det! Passar fint från första klass till hela mellanstadiet skulle jag säga 🙂 Jag vet också skolor där man har arbetat med serien redan i förskoleklassen. Passar också fint att högläsa eller lyssna till tillsammans med många uppslag för boksamtal.

Jag skulle vilja avsluta med att lyfta fram författarnas tack i slutet av första delen, där de skriver:

”Ett enormt tack till alla bibliotek för den trygghet, frid och kunskap ni dagligen förmedlar”.

Det är precis just därför jag en gång för länge sedan valde att utbilda mig till bibliotekarie, för den fristad biblioteket kan vara för människor som söker trygghet, frid och kunskap. Jag hoppas bara att eleverna på de skolorna där jag arbetar, känner precis så! Det är något jag tänker på varje dag, en strävan som aldrig får ta slut, något vi måste arbeta för varje dag! Men som såklart långt ifrån är ett ensamarbete; skolbiblioteket är en del av skolan!

❤

 

 

I det förflutna

”Också den här delen av parken var rejält försummad och när jag gick genom tunneln under fruktträdgårdens grenar kändes det som att vandra genom skelettet av ett enormt urtidsmonster. Jättelika revben omgav mig, och de långa skuggorna mellan dem fick det att se ut som om de faktiskt krökte sig också vid mina fötter. Hastigt skyndade jag igenom allén och i slutet tvärstannade jag. Framför mig, höljt i skugga trots solskenet, låg Milderhurst Castle”.

Kate Morton är författaren med förmåga att trollbinda sin läsare genom att blåsa liv i gamla trädgårdar, platser och föremål och skapa förledande mörka och suggestivt täta historiska romaner. Jag ryser bara jag tänker på hennes beskrivningar av miljöer och människor och hur hon på ett magnetiskt sätt flätar samman nutid med det förflutna. Man sugs in med lika delar fascination och förtjusning, golvad av charmen och den mysiga stämningen och på samma gång ryser man av den mystiska och mörka laddningen som i precis lagom portioner lämnas som ett byte åt läsaren. Redan tidigt i romanen får man som en pirrig känsla av att vilja fördjupa sig i mysterierna och hemligheterna som huvudpersonen själv undersöker. Och den känslan väcker ett starkt begär efter att få ägna sig åt historien helhjärtat och så mycket man bara hinner och orkar med under en dag och gärna tills man vaggas till sömns.

”I det förflutna” kom ut 2011 på svenska och har länge funnits med på min lista över böcker jag mer än gärna vill läsa. (Efter att ha läst Kate Mortons ”Huset vid sjön” ökade bara mitt intresse för hennes författarskap! Här hittar ni min recension av den romanen). Men när passar det bättre att läsa Kate Morton än under fläktande, värmande sensommardagar, när tiden liksom står stilla och vardagen tar en liten paus för att ge plats för sinnet att brodera ut sig, fantisera och drömma sig bort i det oändliga?

I ”I det förflutna” inviger Kate Morton oss i ännu ett dolt mysterium från det förflutna – familjehemligheter som ligger så djupt begravda att de även för familjen i fråga har höljts av lager på lager av förgången tid och tjockt slottsdamm. Edie Burchill, redaktör på ett litet förlag i Londons pittoreska Notting Hill råkar vara hemma hos sina föräldrar i just den stund då hennes mamma öppnar ett brev som sedan decennier tillbaka har kommit på villovägar. Hennes mamma Meredith, med vilken hon har en ganska komplicerad relation till, överraskar henne genom att reagera mycket känslosamt på brevets innehåll. Edies nyfikenhet väcks  genast när Meredith vägrar berätta varför hon reagerar som hon gör. Hon får samtidigt reda på att hennes mamma som trettonåring tillfälligt bodde hos tre excentriska systrar som krigsbarn på slottet Milderhurst Castle på den engelska landsbygden under andra världskriget. Som av en slump hittar hon vägen till slottet där Percy, Saffy och Juniper fortfarande bor kvar – döttrar till den legendariske författaren till den gotiska romanen ”The True History of The Mud Man”,  Raymond Blythe. Edie börjar på egen hand utforska de mystiska omständigheterna kring brevet och hennes mammas ovilja att berätta om sin vistelse på slottet. Vad döljer sig egentligen bakom slottets kalla och ogenomträngliga murar?

Fantastisk läsupplevelse! Rekommenderas varmt för alla som älskar att grotta ner sig i historiska, romantiska, mystiska romaner som utspelar sig på den engelska landsbygden. Jag följer förresten Kate Morton på instagram och ser till min förtjusning att hon snart är klar med utkastet till sin sjätte roman – så peppad! 

 

 

En annan Albin

”Höga träd skavde mot varandra och krängde i vinden. Simon och Alfred syntes inte till. Det var bara jag nu.”

”En annan Albin” av författaren Johan Unenge gjorde mig nyfiken, eftersom den verkade svår att placera in i ett något specifikt fack. När jag vände på boken och läste lite på baksidan, kändes det som en bok som hade många lager med potential att beröra och väcka olika tankar och känslor. Flera bloggare har beskrivit den som svårdefinierad eftersom den rymmer inslag av olika genrer. Till handlingen hör en viktig pusselbit som mycket väl kan sägas vara ett inslag av fantasy, vilket gör att handlingen tar en oväntad vändning som väcker många frågor att diskutera – den är på så vis både lämplig som högläsningsbok och att diskutera i läsgrupper. Intressant och läsvärd och jag gillar att den flyter på i ett lagom tempo – varken för fort eller långsamt. Istället ligger fokus vid att vi som läsare får lära känna Albin i lugn och ro – en pojke som går på mellanstadiet och som bär på en massa motstridiga känslor i sin ensamhet och som under den korta tid då vi får fästa bekantskap med honom, hinner utvecklas en hel del i sig själv.

Boken påminner lite till tema om Petter Lidbecks ”Den magiska kepsen”, men har mera av känslighet och mörker och mindre av humor än Lidbecks.  En relativt lättläst bok för dem som har tålamodet att läsa en text som räcker ganska länge (222 sidor) med en handling där tempot är lite lägre. Personligen skulle jag säga att den framförallt passar för åldern 9-12 år som gemensam högläsningsbok för att fånga upp frågor som berör ensamhet, vänskap, ärlighet, att vara sedd eller inte sedd, makt och rollfördelning i skola och klassrum, möjligheten för elever att påverka sin skolvardag och tankar om hur det hade varit att vara någon annan och vilka faktorer som kan avgöra om en person vinner respekt eller inte. En fråga som är väldigt central i boken är just denna: Är ensam stark?

Albin känner sig ensam. När han verkligen anstränger sig och tänker efter, kommer han fram till att det bara finns en människa på jorden som verkligen ser honom. Och det är hans farmor. Farmor som berättar historier om när hon var liten och som får honom att känna att han verkligen kan vara sig själv. Farmor som är sjuk och ligger på sjukhus. Vid sidan av farmor finns det kanske ännu en person som verkligen ser honom. Hon heter Emma och går i samma skola. När de var små var de bästa vänner, men numera säger de bara hej till varandra när de träffas i korridoren eller någon annanstans. Men även om de inte säger mer, känner Albin att hon ändå kanske är hans bästa vän. Fortfarande.

En dag, när skolan har orientering i en skog i närheten, kommer Albin bort från sitt sällskap. Han har blivit hopparad med två killar i klassen som fullkomligt struntar i honom. Så när Albin fastnar med skorna i tjock gyttja och till slut kommer loss, är killarna spårlöst försvunna. Albin är lämnad helt ensam i skogen och kommer inte hem den kvällen eller natten. Han spenderar istället timmarna när det mörknar och blir kyligare, irrandes runt efter en väg ut, men hittar ingen. Han hittar heller ingenting att äta förutom några mörka, sura och kalla bär som han stoppar i sig utan att tänka sig för. Och dagen efter, på morgonen, när han återfinns igen, känns magen som ett värkande sår och han är illamående. Men det är också det enda negativa som natten för med sig, för plötsligt behandlar alla honom annorlunda. Plötsligt är det som om han har blivit kung och alla ser honom. De hälsar, ler och frågar vad de kan göra för honom. Och i skolan blir han intervjuad av tidningen och rektorn kommer fram och skakar hans hand. Albin börjar räkna hur många hej han får varje dag och han blir helt vimmelkantig och yr av all uppståndelse. Han märker hur han liksom bara kan gå fram och få precis som han vill. Han vågar prata inför andra, vågar se dem i ögonen, vågar göra saker som han aldrig tidigare har gjort. Men när känslan går ur kroppen börjar Albin fundera över om det inte var något mystiskt med de där bären som han åt… och samma natt ställer han klockan efter midnatt för att cykla tillbaka till den mörka skogen där han hittade bären…

Flickan på hotellet

”Flickan på hotellet” är första delen i en planerad trilogi om gymnasietjejen Alex Skarp av journalisten och  författaren Katarina Wennstam. Och därmed debuterar också författaren som ungdomsboksförfattare inom den genre (spänning/deckare) som hon tidigare har rönt mycket framgång inom för vuxna. ”Flickan på hotellet” är en roman att läsa med andan i halsen; jag sträckläste den på någon dag eftersom den var så grymt spännande! En lyckad debut som absolut väckte mitt intresse för att läsa de nästkommande delarna om Alex Skarp.

En dag råkar gymnasietjejen Alex Skarp höra ett samtal hon inte kan släppa. Det är hennes pappas sambo Valentina som med låg röst berättar om det senaste fallet som hon arbetar med; en flicka i Alex ålder har blivit mördad på ett brutalt sätt. Genom strypsex på ett sjaskigt hotellrum i centrala Stockholm av en okänd man som tagit in på hotellet i falskt namn och sedan bara lämnat henne där under täcket.

Alex har på senare tiden förvånat sig själv genom att bita ifrån när någonting i skolan eller vardagen känns fel och skevt. Hon ställer sig upp i aulan och ifrågasätter varför rektorn har kallat in tjejerna för ett samtal och inte de tafsande killarna. Hon ryter ifrån när en kille på skolan tillsammans med sitt ”coola” gäng planerar att dra i trosorna på en tjej i korridoren och säger ifrån när han sedan kallar henne för ”hora”. Alex vet inte riktigt varifrån den starka rösten kommer, men rösten tar hon i alla fall med sig in i fallet med den strypta tjejen Olivia Fridh.

Tillsammans med sina bästa vänner Charlie och Bianca börjar de på egen hand söka svaret på frågan om vem som mördade Olivia. Bianca, som är grym på datorer börjar söka på sociala medier och får snart upp misstänkta spår. Och Alex söker jobb på hotellet där Olivia blev mördad. Under jobbintervjun är hon nästan på väg att tacka nej; känslan hon får av att befinna sig på hotellägarens kontor ger henne kalla kårar och hon anar att något inte alls står rätt till… På kontoret råkar hon se ett fotografi över hotellpersonalen. Och där, bredvid hotellägaren Adrian Clamentini står Olivia Fridh, iklädd hotellets ljusblå jobbskjorta. Men varför undanhåller hotellet den informationen för polisen?

Det är spännande och otäckt från början till slut i denna deckare för unga vuxna! Det enda negativa är att den ibland inte känns så trovärdig i sitt händelseförlopp. Jag tänker ibland när jag läser; skulle detta verkligen kunna hända? Och kommer fram till att… njaaaeee. Förmodligen inte. På det sättet är den kanske lite väl tillrättalagd ibland. Å andra sidan väcker den många viktiga tankar som ger perspektiv på hur maktstrukturerna i vårt samhälle ser ut och målar upp en bild av att de är så djupt inpräntade i oss. Det är en skön känsla att läsa om en stark tjej i huvudrollen som vågar säga ifrån och stå upp för det som hon tycker är rätt och fel och därmed bidra till att samhället förändras till det bättre.

Fyr 137

För några dagar sedan läste jag ut den omåttligt populära Mebelserien av Ingelin Angerborn – en serie med ständigt, långa reservationer på våra skolor av framförallt förväntansfulla mellanstadietjejer som med spänning och entusiasm väntar på att få kasta sig över ännu en del om vännerna Elvira, Meja och Bea. Om det är något jag lärt mig under mina år som skolbibliotekarie, är det att få saker smittar så mycket som när kompisar boktipsar varandra. Så var det med Rum 213 när den kom ut 2011 (som ju nu dessutom har blivit film) Det började med att någon läste den och blev helt såld och därefter har det gått som ringar på vattnet. Boken är nu en av våra mest välkända på biblioteken och har liksom uppnått en status i sig som gör att man inte behöver tala sig varm om den. Den bär liksom sig själv.

I denna den tredje och avslutande delen av Mebelserien, möter vi gänget Elvira, Meja och Bea i början av sommarlovet. Det har gått två år sedan sommarkollot då de först kom i kontakt med de mystiska händelserna.. och ett år sedan Elvira blev inlagd på sjukhuset med utsikt över det övergivna mentalsjukhuset där kusliga och otäcka saker fortsatte att äga rum. Denna sommaren längtar framförallt Elvira och Bea efter en helt vanlig, solig och bekymmerslös semester; de ska spendera en tid på Svartuddens camping där de ska tälta ihop med Mejas familj och bara bada och sola hela dagarna.

Men redan på vägen mot campingen börjar saker och ting hända som får Elvira att kastas tillbaka till händelserna på mentalsjukhuset och det okända som hon där tvingades komma i kontakt med. En bil med registreringsskylten FYR 137 kör förbi. Om man inte har läst någon av delarna i serien tidigare, är det svårt att förstå hur en registeringsskylt kan få hela Elviras värld i gungning. Det man då bör känna till är att alla delarna i serien har inletts på ungefär samma sätt; med att Elvira plötsligt får syn på en registreringsskylt som hon senare förstår har tjänat som varning för vad som komma skall. När det lite senare sjunker in för Elvira att det mycket riktigt finns en gammal fyr bara ett stenkast bort från campingen och att ryktet går om att det har visat sig en mörk skepnad där som bygden kallar ”Svarta Sara”, går det som rysningar utmed hela ryggraden och hon vill bara fly därifrån. När de dessutom hittar en gammal dagbok med mystiska meddelanden som verkar riktade direkt till dem, börjar Elvira på allvar förstå att det som hände på både kollot och mentalsjukhuset, händer igen…

Nu när jag har läst alla tre delarna och kan jämföra lite, måste jag nog säga att jag tycker de alla tre står sig ungefär lika starka. Det är ingen favoritserie för mig personligen. Jag tycker det fattas lite för att den ska ha det där lilla extra, men det är ändå läsvärda, lättlästa och spännande böcker inom genren mysrysare. ”Fyr 137” var framförallt mest spännande i början och tappade tyvärr lite mot slutet när det blir får många och osammanhängande trådar som lite tar udden av spänningen.

Min favorit av Ingelin Angerborns barnböcker är hennes fristående ”Hjärta av damm” som handlar om Bella och utspelar sig under ett höstlov på ett teaterläger. Här hittar ni min recension av den!